Grillfeber
Bokförlag och butiker tycks ha insett vilken guldgruva böcker om grillning är. När jag besöker matbutiken finns en hel hylla med grillböcker till den hugade. Och kändisar ska det vara som ska lära oss grilla. Grilla med Niklas, bröderna Timell och Ernst är några av titlarna. Och som om detta inte skulle vara nog så finns det också böcker om grillfest, lär dig att grilla och grillandets ABC. Att grilla har verkligen blivit inne, fast det sker ute.
Mellan sömn och vakenhet
I dvalan mellan sömn och vakenhet ett barndomsminne stiger fram. Jag sitter i fönstersmygen i köket och tittar ut över åkern och den svarta lerjorden. Det är november, halvmörkt, ute strilar regnet ner. Inne är ljuset tänt och det knastrar från vedspisen, där min mormor huserar. Jag känner mig ledsen, längtar efter min mamma som är på BB. -Snart är mamma hemma med lillebror, säger mormor. Men jag stirrar bara ut på regnet. Så ändras fokus. Jag sitter i taxibilen bredvid chauffören. I baksätet en rödflammig mor, ty hon har feber har jag senare fått veta, och min far. Mitt emellan dem min nye bror, som sussar gott. Jag känner mig övergiven, ensam. Mamma märker det, säger: kom hit du också Kirre, ty de kallar mig detsamma som katten. Men jag sitter kvar bredvid chauffören, känner mig stor, men samtidigt lite ledsen.
Konsum och återbäringen
Den gamla anrika konsumentkooperationen som en gång var en folkrörelse med ett stort engagemang är nu i kris och tänker sänka återbäringen till sina medlemmar. Ordföranden Anders Sundström menar att det inte är på grund av återbäringen som kunderna handlar i Konsum, utan att man har bra erbjudanden. Må så vara, men återbäringen är en av grundpelarna i KF och en viktig symbol. Det var den som en gång fick många att handla i Konsum. Jag minns själv hur mina föräldrar satt och räknade kvitton för att se hur stor deras återbäring var. Nu har Konsum, liksom de flesta folkrörelser, under lång tid haft en nedåtgående trend. Man har inte hängt med i konkurrensen och fått avveckla butik efter butik. En gång hade medlemmarna inflytande på verksamheten på stämmor och dylikt, men i och med centralisering, storbutiker och direktörer som tog över, försvann medlemsinflytandet. Domus-varuhusen blev ett konkurrensmedel under en tid, men snart försvann även dessa och centraliseringen har fortsatt. Om medlemmarna får mindre i återbäring så behöver VD:n Frank Fiskers inte bekymra sig över det. Han får sparken efter ett år och får som plåster på såren 11 miljoner i avgångsvederlag att trösta sig med.
Husby - några funderingar
Det är "svensk lag" och "svenska poliser" som gäller sa Fredrik Reinfelt då han mästrande uttalade sig om bränderna och stenkastningen i Husby. Som visar hur fjärmad han är från denna verklighet och varför denna betoning på "svenskt"? Det gynnar bara dem som vill göra en uppdelning mellan dom och vi, som till exempel SD. Vilka nu kan jubla och peka på "massinvandringens" följder som de brukar. Var Reinfelts uttalande ett klumpigt uttalande i stridens hetta, så att säga, eller är det vad han egentligen tycker. Om det är det senare så är det illavarslande. Han tog heller inte entydigt avstånd från polisbrutalitet och rasistiska tillmälen, trots att det var belagt. Händelserna i Husby är ett symtom på allvarliga samhällsproblem. Antalet arbetslösa och rotlösa och sådana som hamnat i utanförskap har ökat starkt, trots alliansens försäkringar om att det var det som man skulle sätta stopp för. Framför allt är det ungdomar som drabbats. Samtidigt med detta har sociala nedskärningar ägt rum och antalet offentliga mötesplatser som ungdomsgårdar och dylikt tvingats slå igen. Ungdomar har försatts i vanmakt och denna vanmakt får nu uttryck i hat och våld. Politikerna har i åratal talat om integration och segregation, men ingenting har hänt för att förändra situationen. Förorterna har lämnats åt sitt öde. Polisens insatser i Husby kan också ifrågasättas. Här finns uppgifter om både brutalitet och rasistiska tillmälen. Framför allt verkar det vara den ditkallade polisstyrkan, den som saknade lokalkännedom som agerat för hårt och som utmärkt sig med hånfulla kommentarer. Det skapar ingen grund för dialog. Polisens agerande kan liknas vid en domares på fotbollsplanen. Om denne försöker kommunicera med spelarna och förklarar sitt handlande blir det få protester, men om han viftar med gula och röda kort så drar han på sig missnöje och hat. De ungdomar som kastar sten och bränner bilar kan förstås inte försvaras. Deras agerande är inte smart och framför allt gynnar det krafter som har andra planer med samhället än de som nu gäller. Framför allt bör man nu lyssna till lokalsamhällets företrädare, vilka har fördömt ungdomarnas agerande, men också kritiserat polisens hårdhänta metoder. Det är de som har de bästa kunskaperna, det är de som, bland annat som föräldrar, har möjlighet att föra dialog med ungdomarna för att få dem på bättre vägar än våldets. Ty våld har aldrig löst några problem, utan bara skapat mera våld....
Prostatacancer
Idag är det åtta år sen jag opererades för prostatacancer. Det stämmer till lite extra eftertanke. Jag har klarat mig bra under dessa åtta år, inte haft något urinläckage att tala om och heller inga andra besvär. Visst är jag impotent, men det har gått att lösa. Jag tänker på min far som inte var lika lyckligt lottad. Även han opererades och strålades, men cancern hade redan spritt sig och han dog efter drygt två år. Jag minns den sista veckan då han var i livet. Jag besökte honom på sjukhuset, men han plågades svårt och var inte så talför. Han som alltid varit sportintresserad ägnade inte Ishockey-VM, som då pågick, det minsta intresse. Han var redan på väg bort till andra nejder. Jag satt och vakade hos honom då min mor inte orkade längre. Hon hade bott hos honom på sjukhuset i tre veckor och var totalt slutkörd. Han sov mesta tiden, ryckte till och tittade upp ibland som om han undrade var han var. Ibland kom en sköterska in och såg till honom eller vände på honom, då bet han ihop såg jag för det gjorde väldigt ont. Han var så svag att han inte kunde utföra sina behov längre. Vid ett tillfälle kom en man som kände honom in. Han sov då. Mannen ifråga sa: tänk han som var så stark! Ja, far var odödlig i min barndom, en trygg famn. Men nu var han helt hjälplös, utlämnad åt sjukdomen. Efter en vecka var jag tvungen att åka hem till fru och barn. Det var en lördag. Jag for genom landet som höll på att vakna upp efter vintern, men jag for som bedövad och lade inte märke till den spirande våren. Jag hade tagit adjö av honom och han hade tårar i ögonen och sa att jag skulle hälsa till fru och barn. Han sa som i förbigående, du kan ta bilen för jag kommer aldrig upp från sängen mera. På söndag morgon då jag vaknat ringde det och min mor meddelade att han dött vid åttatiden. Han hade försökt resa sig som för att få luft och sedan hade han fallit tillbaka mot kudden och dött.
Webbholken
I tre dagar har jag med jämna mellanrum suttit och stirrat in i en liten talgoxes holk för att följa kampen för att kläcka åtta ägg. Det är på www.helahalsingland.se som denna fantastiska lilla världshändelse utspelar sig. Man kan också chatta med andra lika stora idioter som en själv. En ratade till exempel att gå på film för att hon/han istället skulle följa rysaren Holken. Frun tycker nog bara att jag är löjlig som ägnar tid åt detta skådespel. Men jag tycker det är stort att kunna få följa en liten fågels arbete med att föda fram nya ungar. Enligt holkredaktören skulle äggen vara kläckta nu, honan har ruvat i mer än 15 dygn, men det tycks gå trögt för henne. Vi hoppas att undret ska ske idag att äggen kläcks och åtta nya ungar kommer till världen.
Oksanens Estland
Igår läste jag ut Sofi Oksanens roman När duvorna försvann. En roman om Estlands krigsår och därefter och som en bricka i stormakternas spel. Landet var först ockuperat av Sovjet, sedan av naziTyskland och så åter av Sovjet. Ett litet lands öde i stormaktspolitiken. När duvorna försvann är tredje fristående delen i Oksanens romanprojekt om Estlands nutidshistoria, de tidigare är Stalins kossor och Utrensningen. Enligt uppgift planerar hon för en fjärde del. Oksanen är av finsk-estnisk börd. Hennes mamma är från Estland och hennes pappa från Finland. Stora delar av släkten finns i Estland och hon är väl förtrogen med landet. När duvorna försvann har tre huvudpersoner. Den viktigaste av dem är medlöparen eller spionen om man så vill Edgar Parts. En överlevare som lyckas enrollera sig hos både sovjet- och tyskockupanterna. Det är hans agerande som framför allt intresserat Oksanen. Hur ser en människa som Edgar Parts ut? Vad är det som driver honom? Oksanen har på ett strålande sätt fångat en medlöpares psykologi. Romanens hjälte är egentligen Roland Kask, men han får inte lika mycket uppmärksamhet av Oksanen. Roland är motståndsman, kämpar för estnisk självständighet och får gömma sig i skogen. Roland är förloraren i kampen. Istället är Edgar Parts som är den som vinner och gör karriär. Den tredje huvudpersonen i romanen är Juudit, gift med Edgar Parts, fast deras äktenskap är en katastrof. Juudit blir följaktligen förälskad i en tysk officer och inleder ett förhållande med denne. Men det är ju ett omöjligt förhållande som också brått tar slut då Tyskland hastigt måste uppge Estland. Efter kriget lyckas Edgar Parts bli av med Juudit genom att få in henne på mentalsjukhus. Det är en spännande roman som Oksanen skrivit och som kan rekommenderas. På köpet får man kunskap om Estlands historia.
Om realister och familjeliv
I söndagens Sv D kultur finns en brett upplagd intervju med Sara Danius, nyinvald akademiledamot som även utkommit med en ny essäbok, Den blå tvålen, om 1800-talets stora realister Stendhal, Balzac och Flaubert. Jag har läst och recenserat boken, som jag tycker är intressant och nydanande på flera sätt. Sara Danius både analyserar de nämnda författarnas verk och berättar om den tid de levde i och hur den påverkade deras skrivande. Hon låter bl a mode ta stor plats i boken. Stendhals huvudperson, en uppkomling från landsorten, måste för att kunna göra karriär lära sig klädkoderna som gäller i Paris. Samma sak för Balzacs romanfigurer i Förlorade illusioner, fast här gäller gammalt kontra modernt. Om Flauberts Madam Bovary går hon emot den gängse uppfattningen i litteraturhistorien, att hon var en drömmare, och menar att hon var den första moderna konsumenter, som i och med att hon satte sig i skuld gick under. Hon menar också att Flaubert slår en bro till den moderna romanen, genom att skapa bilder, scener, som ibland ter sig drömlika. I slutet av intervjun försöker intervjuaren få Sara Danius, som är äldsta dotter till Anna Wahlgren, att säga något om familjelivet i den Wahlgrenska familjen. Men Sara Danius vill inte yppa så mycket. Hon säger bara, att hon fick ta stort ansvar, vilket ju inte är ovanligt för den som är äldst. Att hon fick flytta flera gånger under ett läsår och kom till nya miljöer, försöker hon vända till något positivt och säger att hon blev sociolog på kuppen och lärt sig avläsa olika människor och miljöer. Man förstår också att hon som nyvald akademiledamot inte vill säga för mycket, det kunde lätt leda till mediastorm. Ändå hade det varit intressant att få veta lite mera, inte bara av nyfikenhet, utan för att se om hon skiljer sig i uppfattning från sin halvsyster Felicia, som i Felicia försvann lustmördar sin mamma.
Kabbelekans tid
Annandag pingst. För några år sedan en helgdag, nu förvandlad till en sketen vardag av arbetslinjens företrädare. Istället gav de oss Svenska Flaggans dag till helgdag. För att vi ska minnas Gustav Vasas intåg i Stockholm den 6 juni 1523? Hur många minns det? Sverige blev i alla fall nationalstat då, efter århundraden av strid om makten mellan olika maktgrupperingar i riket samt att Gustav Vasa lyckades skicka den så kallade Kristian tyrann ut ur riket. Fast själv blev han en minst lika stor tyrann med tiden. Det andra datumet som är förknippat med nationaldagen är 6 juni 1814, då Sverige fick en ny regeringform, som man anser gav förutsättningar för en demokratisering av landet. Men det ska gudarna veta att det tog lång tid innan vi fick någon demokrati. Motståndarna var både det stockkonservativa prästerskapet, adeln och det parti som nu berömmer sig av att vara det nya arbetarpartiet,som utan att blinka skrivit om sin historia. Var det inte det man alltid anklagade kommunisterna för att göra, det vill säga försköna sin egen historia. Nåväl, 1814 innebar ju också att vi fick en ny kungaätt. Från Frankrike, som tidigare varit huvudmotståndare i det europeiska kriget, hämtades en av Napoleons marskalkar, vilken inte var sen att acceptera det guldkantade erbjudandet. Så halkade ätten Bernadotte in på ett bananskal på den svenska tronen. Den egentliga efterträdaren Gustav IV Adolf skickade man ut i Europa som överste Gustafsson, sedan han fått skulden för förlusten av Finland. Så kan det gå till i finare familjer!
Ja, det här är tankar som kommer till mig då jag promenerar den inkörda gamla landsvägen mellan Fiskeby och Björkberg. Himlen är blygrå och ur det kompakta molntäcket kommer några fina stänk. Det har regnat under natten och doften ur markerna är stark och påträngande. Sånglärkan, den obotliga optimisten, drillar sin sång över fälten och tofsvipans jamande läte hörs, då en korp i tung flykt passerar dess revir. Ur dikena lyser den frodiga kabbelekans lackgula kronblad. Men kabbelekans storhetstid är över sedan många år, sedan dikena dikats ur eller lagts igen. Fast i Norrland håller den ju fortfarande stånd ganska bra. Kabbelekan är på något sätt osvensk, den är praktfull och prålande och alls inte lagom. Men varifrån kommer dess namn? Kabbe och leka? Linné föreslog kalvleka, kanske för att den blommar samtidigt som djuren släpptes på bete. Nej, säger etymologin, som förlägger den i dunkel. Folkligt sett har den fått många namn som äggblomma, gul majblomma, kalvöga, smörfånga, stor smörblomma med flera. På latin heter den Caltha palustris om det kan ge någon vägledning.
Hänryckning för vem?
Sitter i bilen och väntar på att trädgårdsbutiken ska öppna. Det är pingstafton och hänryckningens tid. Men det var ganska länge sedan jag blev hänryckt. Snarare blir jag upprörd, då jag lyssnar på P1:s program Konflikt som tar upp förhållandena i textilfabrikerna i Bangladesh i ljuset av de katastrofer som inträffat. Arbetsmiljö och arbetsförhållanden är under all kritik, det är 1800-talets England som flyttat hit. Vinsterna man gör på klädtillverkningen är också enorma, det är miljarders miljarder. Det HM, som exempel, ger tillbaka till den Bangladeshiska staten rör sig om 500 svenska kronor. För den summan kan man inte förbättra mycket. HM ställer heller inte upp i programmet, men låter meddela i ett pressmeddelande att man inte alltid ska skjuta in sig på vinsten. Det språkrör som ställer upp för textilbranschen (minns inte hans namn) tycker dock att det framför allt är fabriksägarna, leverantörerna som tjänar de stora pengarna. Dessa personer (män får man förmoda) är inte många (ungefär som de 17 familjerna i Sverige med Wallenberg i spetsen) som styr och ställer och som är nära lierade med regeringen i landet. Att det är så förklarar ju att inte mycket händer för att ändra på förhållandena.
Det fria skolvalet
I Ekot presenteras en rapport från Sveriges Biblioteksförening som visar att mycket lite hänt då det gäller skolbiblioteken i Sverige. Hälften av dagens skolbarn har skolbibliotek som inte är bemannade och var sjätte elev har inget skolbibliotek alls. Trots att kommunerna i lag ålagts att inrätta skolbibliotek så har inte mycket hänt. Skollagens kortfattade bestämmelse om "att eleverna i grund- och gymnasieskolan ska ha tillgång till bibliotek" lämnar utrymme för tolkningar om vad som kan betraktas som ett skolbibliotek. Räcker det med en boklåda? Eller en klassuppsättning? Eller kan man som i min kommun då det gäller en friskola hänvisa till att man har tillgång till folkbiblioteket. Lagen säger heller inget om bemanning. Räcker det alltså att en lärare sköter biblioteket några timmar? Redan 1946 års fokbibliotekssakunniga uttryckte en förhoppning om att skolbibliotekarieuppgiften i framtiden skulle betraktas som ett yrke och inte som en "bisyssla". Men den framtiden har ännu inte infunnit sig. 1940 års skolutredning hade också en vision om att skolbiblioteket skulle bli "skolans hjärtpunkt", men istället verkar det som om det blivit "skolans stjärtpunkt". Senare samma dag hör jag i Rapport att fler och fler skolor saknar skolgårdar. Och i den lista som rullas upp ser jag att de flesta av skolorna som räknas upp är friskolor. Det har tidigare funnits ett krav på hur skolgårdar skulle se ut, vilka mått de skulle ha osv. Men det har avskaffats som obehövligt. Det kanske är det som är frihet?
Vad har vi Arktiska rådet till?
I dagarna två har Arktiska Rådet samlats i Kiruna för konferens. Att man träffats i Kiruna beror på att Sverige har varit ordförandeland i Rådet (nu ersätter Kanada). Två tunga rapporter har presenterats, en om försurningen i Arktis, den andra om den fortgående isavsmältningen. Men den stora frågan har varit hur man ska agera om en oljekatastrof inträffar. Orsaken är att flera länder och företag är intresserade av den olja och gas som finns i Arktis och som man vill komma åt. Det märkliga här är att ju mera miljön förstörs desto mer intresserad blir man av att utnyttja dess konsekvenser. En lekman har svårt att förstå resonemanget. Om olja utvinns i Arktis så borde det rimligen försämra miljön ännu mera, därtill finns alltså risken för en oljekatastrof i en ytterst känslig miljö. Sverige som ordförandeland har väl här ett särskilt ansvar och borde ha kunnat agera och till och med krävt stopp för oljeutvinning, som en del miljöorganisationer krävt. Men vår utrikesminister säger istället att vi kan inte påverka detta, eftersom enskilda länder är suveräna att besluta hur de vill. Jaså, men ett uttalande kunde man väl kanske ändå kosta på sig, visa vad man tycker och markera. Nej, inte Bildt inte, han tror även här på den tysta diplomatin eller vad det nu är. Enda gången han kan ta till brösttoner är när något händer i Östeuropa, då är han snabb att uttala sig. Man frågar sig också hur man tänker ta hänsyn till urbefolkningen i området. Nu låtsas man som om man skulle göra det, men vi känner ju historien, både den svenska gentemot samerna, Amerikas behandling av indianerna och Europas kolonialisering av Afrika. Är det någon som inbillar sig att man skulle ta hänsyn till urbefolkningen när ekonomiska intressen ligger bakom?
Iakttagelser
Från fönstret i mitt arbetsrum ser jag den svarta katten återvända från sin morgonrunda. Den travar fram på vänster sida av vägen precis som om den visste hur man ska bete sig. Den stannar till ett par gånger och ser sig om, lyssnar. Svänger sedan in på gården hos grannen, där den har sin hemvist. Det verkar som om det är bara där som den känner sig hemmastadd. Då man besöker grannen för att köpa ägg eller potatis så är den mycket tillgiven, stryker sig mot benen och jamar. Men då den är på utflykt och passerar vår gård, så är den oerhört skygg och springer iväg om man närmar sig den. Något stämmer inte här. Kanske har den blivit bortjagad någon gång och minnet finns kvar någonstans. Något senare, jag hämtar morgontidningen. Trafiken är igång, bilarna passerar i en jämn ström. I nästan varje bil en ensam förare. Är det inte slöseri med resurser och ökar det inte på koldioxidutsläppen?
Namnsdag att minnas
Idag då Åke har namnsdag minns jag min far. Inte den sista tiden då han var sjuk, utan i sin krafts dagar. Som säker kapten i vår mahognybåt, som trygg far då jag fick följa honom till fotbollsplanen och som stark pappa då han baxade varor i butiken. Butiken ja, Konsum blev hans liv. Redan som sjuttonåring började han där som biträde och var sedan butiken trogen (kanske alltför trogen) i hela sitt yrkesverksamma liv. De sista arton åren var han butikschef. Han hade haft kapacitet att avancera i yrket och kunnat söka sig till någon annan ort, men på något vis, om det var rädsla eller att han trivdes i Blankaholm, så blev han kvar. Mamma önskade sig bort från sågverkssamhället och ville flytta till Västervik, där hon menade att vi barn skulle haft större möjligheter än att behöva arbeta på sågen. Deras diskussioner om att flytta blev rätt heta och slutade med att pappa skickade in en ansökan på något jobb, som han visste att han inte skulle få. När det nekande svaret kom, så visade han det för mamma menande att där ser du. Så allt förblev vid det gamla. Han forsatte att trampa Konsums golv. Pappa var den äldste av tre bröder, där för övrigt bara den yngste ännu är i livet och bor kvar i Blankaholm. Systrarna, varav en halvsyster, försvann rätt tidigt till Stockholm, men en av dem kom tillbaka till samhället. Men de är nu alla borta. Av oss två syskon, Ove och jag, var Ove pappas pojke. Han tog Oves död i trafikolyckan oerhört hårt. Talade till och med om att ta sitt liv. Men mamma menade att du har ju en son till, som du måste tänka på, så relationen mellan pappa och mig blev nog närmare efter det. Då vi bodde i Växjö kom han gärna till oss för att kunna gå på fotboll och se Öster i allsvenskan. Vi brukade då slå följe, precis som vi gjort i min barndom.
Tyresta nationalpark
På vår resa till Västervik och Stockholm så förlade vi på barn och svärsöners inrådan vår söndagstur till Tyresta nationalpark. En park i mycket vacker natur med ängar, skog och sjöar och olika vandringsleder. Vi var utrustade med korv och engångsgrill. Kaffe tänkte vi köpa i caféet. Engångsgrillen visade sig snart svår att få fyr på i blåsten, men som tur var så var en av grillarna i gång, så vi kunde fylla på med ved och fick snart korvarna i ätbart skick. Vi hade också tur och hittade en vägg som låg i lä, där vi kunde njuta av solen och dricka kaffe. Efter ett tag i solen, så tyckte min fru att vi borde röra på oss, så vi tog med småttingarna på en rundvandring på urskogsstigen. De två yngsta, Elliot och Melker, var snart på alerten och intog täten. Medan Liam tog det lite lugnare i trossen. Han hade utrustat sig med en bra vandringsstav och slog följe med en något seg morfar. Det fanns åtta stora skyltar på stigen med information om djur- och växtliv och de blev genast ett mål för de minsta. Under glada tillrop manade Elliot på oss andra och så fort vi tagit del av informationen på en skylt så drog Elliot och Melker vidare. Vi såg inga djur, men skogen var urskog, då träd som fallit ner fått ligga kvar och skogen så att säga skötte sig själv, utan mänskliga ingrepp. Stigen vi gick var cirka 2 kilometer lång och vindlade sig uppför och nerför. Trappor och trätrallor hade anlagts för att underlätta vandringen. Efter avslutad vandring föreslog vi barnen att de skulle ta med sig sina föräldrar på stigen. Men en av dem, Melker, var mycket bestämd då han kort meddelade att han "aldrig mer" skulle gå stigen. Ändå hade han knatat på bra och aldrig sagt något om att det var jobbigt.
Nonstop Västervik
Har varit på resa i landet under en vecka. Vi reste först nonstop Hudiksvall till Västervik för att hjälpa min mor med lite av varje: fönsterputsning, tvätt och städning. Saker som hon idag har svårt att klara av. Vi tog också ut trädgårdsmöblerna och hade några dagar då vi kunde sitta på altanen och fika i solen. Vi hann också med en rundtur i stan och dess omgivningar en eftermiddag. Vi for den vackra norrlandsvägen förbi Piperskärr och ut mot de trakter där min bror så tragiskt omkom. Vitsippsbackarna lyste vita och skönheten i naturen kontrasterade skarpt mot de tankar som fyllde mig. Vid en skarp kurva vid Sandebo gård inträffade olyckan den septemberkvällen 1968 och gårdsfolket fick larma polis och ambulans. Vi stannade ett stycke efter kurvan och vände sedan tillbaka mot staden med dystra tankar. I Piperskärr har det byggts och byggs ofantligt med villor och vi svängde in på området för att ta oss en titt. En skylt upplyste om att en del av området var privat, men vi trotsade skylten och åkte in ändå. Miljonvillorna avlöste varandra på stenhällarna och fick oss att undra om de hade något samband med Västerviks kommuns dåliga ekonomi. Från det som i folkmun går under namnet solsidan gjorde vi så en avstickare till Stickan-området. Här har vi varit förut, men vi ville se det ändå. Jag irriterades över att det inte fanns någon skylt som talade om att tändsticksfabriken legat här och att dess arbetare hungeråret 1917 inledde en strejk som sedan kom att kallas Västerviksrevolutionen. Man tog helt enkelt över staden för en tid och inrättade en egen ordningspolis och kom överens med stadens företagare om billigare bröd och mjölk bland annat. Stickan-området innehåller nu lyxlägenheter och i båthamnen ligger miljonbåtarna och guppar. Även vid Notholmen, i Stickan-områdets ände finns en jättelik småbåtshamn. Från Stickan-området tog vi oss till Lysingsbadet där turist-säsongen ännu inte inletts. Men området är idag enormt jämfört med hur det såg ut i min barndom. Vi avrundade turen på ICA-Maxi och konstaterade att i detta rullstensområde sker nu en snabb etablering av butiker, Claes Ohlson, Jysk, Jula, Biltema med flera och här fanns också mycket folk. I stan däremot var det öde, så när som på lite folk i klädbutikerna.