Stängt Norrlandsfönster
Nu är fotbollssäsongen i stort sett över och vi kan konstatera att för Norrlands del så befinner sig fotbollen i ett bakvatten. Något Norrlandsfönster är inte öppet vad gäller allsvenskan. Det nordligaste laget är väl Degerfors. Gefle IF fick lämna superettan och för Sundsvall och Östersund väntar ett ovisst kval för att hålla sig kvar. Umeå bröt den negativa trenden genom att vinna ettan norra och gå upp i superettan. Annars är det dystert och det hjälper inte att jag kan glädjas åt att mitt gamla favoritlag Öster är tillbaka i allsvenskan.
På lite lägre nivåer är det samma sak. Piteå IF och Friska Viljor fick båda lämna ettan norra. Här gick dock ett Umelag åter mot trenden, Team TG lyckades vinna div. 2 Norrland och gå upp i ettan norra. Men det har visat sig förtvivlat svårt för lag ifrån norr att klamra sig fast i ettan norra, lagen söderifrån har så stora fördelar. De har bättre ekonomi och ett mycket större rekryteringsunderlag. De kan hämta spelare från storklubbarna som inte riktigt får plats i deras trupper. Orter med goda utbildnings- och jobbmöjligheter har också ett övertag och för Norrlands del verkar det som om Umeå här har en viss fördel.
För vårt eget landskap är det ännu dystrare och framtiden verkar oviss. Nu finns inte ens ett lag i div. 2. Det gör att vi intar näst sista platsen i landet, bara Dalsland är sämre. Hur kan den Norrländska herrfotbollen vända trenden?
Klein, Doppelgänger
Precis som Anne Applebaum i Demokratins skymning funderar över vad som hände med sina vänner, kollegor och släktingar efter att de firat nyår vid millenieskiftet och skålat för den nya liberala tid som skulle randas för att sedan tjugo år senare upptäcka att de helt ändrat inställning och inte ville veta av varandra, så förundrar sig Naomi Klein också över samma sak i Doppelgänger, en färd genom spegelvärlden. Men i hennes fall handlar det om en enda person, hennes namne, Naomi Wolf, vilken hon ofta förväxlats med, en dubbelgångare, som från att ha varit en progressiv och uppburen feminist som Naomi Klein beundrade, kom att försvinna in i spegelvärlden och bli kollega med Trumps förre rådgivare Steve Bannon.
Doppelgänger är en tankeväckande och inträngande berättelse om spegelvärlden och en rannsakning av författaren själv. I den här boken lämnar hon ut mera av sig själv än hon gjort tidigare i någon annan bok. Om sin judiska bakgrund, sitt autistiska barn och mycket annat.
Den tid vi lever i är vedervärdig och nyligen fick vi det bekräftat i det amerikanska valet. Dock är det inte förvånande, som Bernie Sanders uttryckte det i en tweet: Om man överger arbetarklassen, så kan arbetarklassen överge dig. Demokraterna har inte lyckats formulera något alternativ till Trump, även om det han står för är en bluff. Vår värld är enligt Naomi Klein fast i en jag-kultur, där det låter jag, jag, jag, ungefär som bla, bla, bla. Vi är identitetssökande och vill ha uppmärksamhet och värnar om våra varumärken. Jaget går före vi-et. I inledningen av Covid-pandemin fanns det tendenser till en annan inriktning, en solidaritet, men snart tog andra krafter över, dubbelgångare som krävde frihet från vaccin och munskydd.
Ständigt sker avledande manövrer som stjäl uppmärksamheten från det som är väsentligt. På så vis har kapitalismen i sekler kunnat härska genom att splittra. Dubbelgångarna finns där alltid redo.
Naomi Klein fördjupar också sitt resonemang genom att använda litteraturen och filmen. Här finns en uppsjö både romaner och filmer med dubbelgångarmotiv. I synnerhet tar Klein upp Philip Roths roman Operation Shylock som ett exempel hon lärt mycket av. Det är omöjligt att relatera alla exempel hon ger på dubbelgångarsyndromet, utan låt oss i stället blicka på de alternativ hon ger till den här skuggvärlden, något vi är i stort behov av i en alltmer auktoritär värld.
Ett av alternativen är Det röda Wien på 1920-talet, som sedan krossades av nazistregimen. Klein menar dock att de idéer som här torgfördes är ju inte döda, de går fortfarande att använda sig av. Det röda Wien skapades ur ruinerna av det första världskriget. Det var barncentrerat (många barn var föräldralösa efter kriget), man byggde palats för barn för att kunna riva fängelserna, som någon sade. Demokratiska socialister var organiserade på alla nivåer, på arbetsplatserna, bostäderna, grannskapen och de lokala myndigheterna. Mängder av vårdpersonal anställdes, gratis blöjor och kläder delades ut till småbarnen. Allmännyttiga bostäder uppfördes för arbetarna, vilka fortfarande finns kvar. Parker och simbassänger inrättades och rätten till naturupplevelser fanns nära. Här kan vi ju flika in att socialdemokraternas folkhem hade en liknande inriktning i bygget av ett välfärdssamhälle.
Naomi Klein avslutar med att det idag verkar som om det är de på andra sidan glasväggen som vet vad de vill och jobbar för att ändra samhället i en mer auktoritär riktning, medan vänstern och de progressiva famlar efter svar. Jag uppfattar Naomi Kleins bok som ett inlägg i denna debatt, som ett sätt att bidra till ett alternativ till uppgivenheten. Att det inte handlar om hur vi skapar våra egon, utan hur vi samfällt ska åstadkomma en förändring.
