Engelbrekt
Dagens namn är Engelbrekt, det har en omisskänslig klang. En gång var namnet föremål för dyrkan och aktioner. Det var under nationalismens storhetstid runt 1900. Engelbrekt sågs som en hjälte, en frihetskämpe, statyer restes. Biskop Thomas frihetsvisa sjöngs. Engelbrekt ledde bondehärar på 1400-talet, de brände fogdeborgar, inte alls långt från där jag bor idag. Men Engelbrekt blev för farlig för rådsherrar som fruktade att han skulle ta makten och de mördade honom. Hur är det idag, då vi åter har en konservativ och nationalistisk våg i vårt land. Ska man försöka damma av Engelbrekt igen och göra honom till en "frihetsfigur"?
Kungen av Nostratien
Kungen av Nostratien är en vindlande och fantasifull roman om manlig gemenskap och om förundran inför språkets uppkomst. Den börjar med att John Forsman, en något misslyckad proletärförfattare blir kontaktad av det stora förlaget och blir erbjuden att bli spökskrivare åt den bästsäljande författaren Göran Frid, som råkat ut för en stroke. I Frids roman Älskade vännen finns oförklarliga luckor eller tomrum, som blir spökskrivarens uppgift att fylla. Tomrummen uppkom innan Frid fick sin stroke, men finns det ett samband med stroken. Forsman tvekar att åta sig uppdraget, han känner sig färdig med bokbranschen efter att ha fått sin tredje roman refuserad. Men han kan inte tacka nej till det generösa erbjudandet om en halv miljon för tre månaders arbete. Forsmans arbete med Göran Frids roman är huvudberättelse i romanen. Vid sidan om den finns en parallell handling i vilken John Forsman först som barn senare som vuxen möter Ivar Lo Johansson. John lär känna Lo, som han kallar honom, då han klipper sig hos Johans mor i salong Anita. Ivar Lo blir Johans kompis och lekfarbror, de gungar och spelar fotboll tillsammans bland annat. I vuxen ålder blir Ivar Lo Johans vägvisare eller en Vergilius, som försöker lära honom författandet. Johan ska bli en ny proletärförfattare i Ivar Los anda. Då Tony Samuelsson får frågan i i Lundströms bokradio om han känt Ivar Lo Johansson, säger han att han aldrig träffat honom, men att han läst mycket av honom. Utifrån läsningen och sin fantasi har han så skapat ett trovärdigt porträtt av deras vänskap. Partierna om Ivar Lo och Johans lekar och samvaro är romanens bästa sidor, tycker jag.
Göran Frid återhämtar sig så småningom sensationellt snabbt från sin stroke. Under två veckors rehabilitering i Spanien lär han sig spanska. Förlaget vill att Göran och Johan ska ge sig ut på turné för att lansera Älskade vännen. Samtidigt börjar Göran fundera över tomrummen i romanen och vad de betyder. På ett inspelat kasettband strax före stroken har han uttalat en rad konstiga ord och de återfinns också nerklottrade på ett konsumkvitto. Nu kommer han fram till med hjälp av utländska språkforskare att de härrör från ett utdött språk som talats i Mellanöstern för 10 till 15 000 år sedan, nostratiska. Och en resa om språkets uppkomst tar vid i denna förunderliga roman. Men detta överlämnar jag till en presumtiv läsare att ta del av.
Olympiska spel
Snart stundar olympiska tider. Hundra dagar kvar till OS i Paris och elden tänds i Grekland, för att påminna om anknytningen till antiken, trots att det är ett senare påfund. Det var vid Berlinolympiaden 1936, Hitlers propagandajippo, som tyskarna, som vurmade för antiken, införde det här momentet. Hundra svenska idrottsmän och kvinnor har nu också fått status som OS-resenärer och kan packa sina resväskor. Paris rustar och anstränger sig för att få till ett säkert spel. Och man har rensat upp i floden Seine, så att det ska gå att simma där. Hundra år är det också sen Paris sist var värd för sommarspelen. Det var åtta år efter första världskriget och miljoner människors död och efter en mycket svår pandemi, spanska sjukan som tog minst lika många liv som världskriget. OS ville vara ett fredens spel, ett evenemang där människor från olika länder och kulturer kunde mötas och tävla under fredliga förhållanden. OS skulle bidra till en bättre värld. Men Tyskland som sågs som krigsanstiftare fick ingen inbjudan, vilket stärkte landets uppfattning om att vara utstött och ökade hatet som förde nazismen till makten. Hur gick det då med tävlingarna i Paris för etthundra år sedan. Jo, Finland gjorde succé med sina löpare. Paavo Nurmi vann både 1500 meter och 5000 meter, trots att arrangörerna gjort allt för att förhindra det, genom att de bägge loppen gick med bara en timmas mellanrum. 10 000 meter vann Ville Ritola, då Nurmi förvägrades att delta. Han tog istället revansch på det terränglopp som var det sista terränglopp som arrangerades i olympiska spelen. I en fruktansvärd hetta segrade Nurmi. 38 löpare kom till start, 15 gick i mål. Hur gick det då för Sverige? Ja, sisådär. Förhoppningarna var som vanligt högt ställda, men resultatet blev inte i jämnhöjd med det. Edvin Wide tog brons på 5000 meter och silver på 10000 meter. Sten "Pelle" Pettersson tog brons på 110 meter häck, Gunnar Lindström silver i spjut och stafettlaget silver på 4x400 meter. Stora förhoppningar hade ställts till simmaren Arne Borg, men han fick sin överman både på 1500 meter och 400 meter. På den senare distansen blev han detroniserad av Johnny Weismüller, sedermera världsberömd som Tarzan. Störst överraskning svarade kanske det svenska fotbollslandslaget för med spelare som Putte Kock, Pära Kaufeldt, målvakten Sigge Lindberg och framför allt målsprutan Sven Rydell. Laget tog brons efter att ha besegrat Holland i en omspelsmatch. Spelen 1924 var skaparen Pierre de Coubertins sista. Han kunde nöjd lämna arenan, då OS-lekarna nu vunnit stabilitet och internationellt erkännande.
Nepotism
Minns ni Sigvard Marjasin? Han var landshövding i Örebro och han försökte dölja sina krognotor genom att klippa och klistra i sina kvitton. Det blev hans fall. Nu har en ny landshövding hamnat i fokus, Anna Kinberg Batra. Hon har sett till att nära vänner rekryterats till topposter, genom att inte utlysa tjänsterna på vanligt sätt, utan bara genom att sätta upp en lapp i receptionen, något som hon kallar är en annons. Marjasin försökte undanhålla sanningen och fick gå. Kinberg Batra försöker undanhålla flera sökande från att få en tjänst. Det kallas vänskapskorruption eller nepotism, något vi brukar beskylla andra mindre nogräknade stater för att hålla på med. Det märkliga är att Kinberg Batra tillhör ett parti som brukar vurma för konkurrens, men här har hon satt det ur spel. Kommer hon att få gå? Det beror väl på, hur besvärande det här blir för Kristersson och moderaterna.
En låda apelsiner
I En låda apelsiner förvaltar Lena Einhorn med inlevelse det förtroende hon fick av Joachim Marek Jakubowski att skriva hans historia. Tanken var annars att han skulle skriva den själv, men en allvarlig sjukdom satte stopp för det. Men Lena Einhorn har tidigare visat att hon klarar av att skriva andra människors historia, som berättelsen om sin egen mamma Nina, som även blev en film och om Gilel Storch i Handelsresande i liv. En låda apelsiner är en hjärtskärande berättelse, både kärleksfull och tragisk och den handlar i mycket om överlevnad. Den griper tag i läsaren redan från första stund. Och det är en berättelse som ständigt bjuder på överraskningar och hemligheter som till slut får sin förklaring. Skeendet växlar mellan Katowice i Polen och Göteborg i Sverige. Far och son lever i en obrottslig lojalitet med varandra. Fadern Stanislaw är skräddare, Katowices främsta tycker sonen. Men det privata företaget balnserar på lagens slaka lina, det kommunistiska Polen vill helst inte ha privat företagsamhet, så Stanislaw tvingas använda bulvaner för att få ut sina alster. Josi, som Joachim kallas är en judisk pojke, som känner att han är annorlunda, som inte riktigt passar in i det polska samhället, trots att han är född där. Och det förhållandet blir uppenbart då kommunistregimen startar en kampanj mot judarna efter att Israel besegrat arabstaterna i sexdagarskriget. Judarna ses nu som femtekolonnare och de uppmanas att lämna landet. Men Josi går i gymnasiet, har fått en vän Wojtek och en flickvän Magda och vill inte lämna Polen. Men snaran dras åt och Josi måste sluta på gymnasiet och fadern blir allvarligt sjuk i strupcancer. Kirurgen som opererar Stanislaw uppmanar dem att söka sig till Sverige, där cancervården kommit längre och är bättre. Och så lämnar de vänner och bekanta och reser till Göteborg för att söka vård för Josis pappa. Men fadern är för svårt sjuk och avlider efter inte ens ett år i Sverige. Josi är nu ensam och förtvivlad, men han ger inte upp, utan fortsätter att studera till ingenjör, som pappan ville, samtidigt som har tar olika påhugg för att försörja sig. När han är klar med utbildningen känner han att han uppfyllt faderns önskan och att han är fri att söka det han brinner för och det är att skriva. Han lyckas få in artiklar i Göterborgsposten och han blir chefredaktör för Judisk Krönika. Parallellt med denna historia får vi följa vad som hände med Josis mor Salusia. Tillsammans med sin syster Genia överlevde hon Auschwitz och sedan dess var systrarna oskiljaktiga. Då Josi är sju år bestämmer sig Salusia för att emigrera till Israel. Hon tar med sig Josis tvillingsyster Basia och lämnar Josi till fadern, som vägrar att följa med. Fadern och Josi tror att Salusias uppbrott beror på att hon följt efter Genia och hennes make Heniek till Israel. Men i slutet av berättelsen berättar Basia att det inte var så, utan att det var Genia som kom efter Salusia och att Salusias beslut berodde på att hon ville skiljas, att hon inte ville stanna i Polen och att hon bemödat sig att få med Josis far. Romanen avslutas med att Josi reser till Israel för att återse sin mor.
Titeln då? Jo, varje högtid, chanukka, brukade det delas ut apelsiner och de judiska familjerna fick då en låda apelsiner från släkten i Israel. Men Stanislaw och Josi fick aldrig någon låda, vilket de så hett längtat efter.
KF 125 år
I år, närmare bestämt i början av september blir KF eller Kooperativa förbundet 125 år. Det var den 4 - 6 september 1899 som organisationen grundades på restaurang Runan i Stockholm. Men den kooperativa rörelsen var äldre än så. Redan 1844 hade fattiga flanellvävare i Rochdale i Storbrittanien bildat ett kooperativt företag med små medel och med ideella krafter. Och redan då slog man fast de principer som skulle gälla för den kooperativa idén. Föreningen skulle vara politiskt och religiöst neutral. Den skulle vara öppen för alla och var och en hade var sin röst oavsett kapital. Överskottet skulle tillfalla medlemmarna i form av återbäring och kontant handel skulle gälla. Man ville inte hamna i händerna på privata handlare och ådra sig livslånga skulder. KF:s start i Sverige var trög och risken för konkurs hängde över företaget. Men på kongressen 1903 togs en rad viktiga beslut som visade sig framgångsrika. Regionala partihandelsföreningar bildades som de lokala föreningana kunde ansluta sig till. Och tack vare större inköp och lägre inköpspriser i och med partihandeln och konkurrenskraftiga priser, så växte medlemsstocken. Man startade också en agenturverksamhet för att förmedla varor från fabriker till föreningarna och för att få kvinnorna att engagera sig bildades kvinnogillen. Jag kommer ihåg att min farmor på den lilla ort jag växte upp i var en av de drivande i kvinnogillet. 1910 hade antalet föreningar vuxit till 423. Konsumentkooperationen blev ett hot mot de karteller som hållit priserna uppe och man försökte komma åt organisatioen på olika sätt. Men eftersom den bars upp av medlemmarna själva så lyckades man inte. Och rörelsen visade också prov på innovationer, då man satsade på egna fabriker, startade en tidning Konsumentbladet (som senare blev VI), ett eget kafferosteri (cirkelkaffe) och ett eget bokförlag, som startade 1926. Vidare tillkom PUB och Gustavbergs porslinsfabrik samt utbildningsskolan Vår Gård i Saltsjöbaden. 1943 startade man ett eget provkök, där Anna Britta Agnsäter var verksam, hon som gav ut Vår kokbok, som trycktes i 25 000 exemplar 1951 och sålde slut på rekordtid. 1941 startades Sveriges första självbetjäningsbutik. I sågverkssamhället jag växte upp kom den första självbetjäningsbutiken en bit in på 1950-talet och borta var lanthandelns alla lukter. Nu fick man själv plocka på sig de varor man hade behov av. Det var nu som Konsum, som det kallades i folkmun började förändras från att ha varit ett medlemsägt företag blev mer och mer centraliserat. På sextiotalet gavs en bok ut som hette Direktörskonsum, som skvallrade om vad det var fråga om. Där jag växte upp kom årsmötena inte längre att hållas på orten, utan flyttades till staden, vilket ryckte undan det lokala engagemanget. Jag minns hur trivsamt det kunde vara på årsmötet i Folkets Hus med uppträdanden av olika slag, musik, bokauktioner och servering. Nu var allt detta borta. Och centraliseringen fortsatte med Domusvaruhusen i centrum av städerna, medan de lokala butikerna gick på sparlåga och i värsta fall fick lägga ner. Sedan har det fortsatt. I början av 2000-talet fick vi Nya Coop och idag finns endast 26 konsumentföreningar kvar.
Min far var en tvättäkta konsum-medlem. Han började som biträde redan på 1940-talet och avancerade så småningom till butikschef. Han kunde aldrig tänka sig att gå in i en annan butik än Konsum, trots att han på senare år kunde kritisera organisationen för hur den utvecklats. Själv kom jag under en tid att arbeta i KFs lagercentral i Västervik. Jag fick börja som vikarie för en kille som skulle in i lumpen och jag fick ansvar för tobaksdistibutionen. Därmed har jag säkert bidragit till många personers för tidiga död. Då killen kommit tillbaka fick jag gå över till att distirbuera specerivaror. Jag bodde inackorderad i stan och läste på Hermods, jag siktade på en realexamen. Ibland tog jag med mig kursbreven till jobbet och försökte läsa på rasterna för att vinna tid. Men möttes då av påståenden från min omgivning som: -tänker du bli professor eller jag kände en som läste så mycket att han blev tokig eller sen jag gått ut skolan har jag inte öppnat en bok. Efter ett tag slutade jag att ta med mig breven och efter något år så sökte jag in på läroverket och kom in och tog både realexamen och studentexamen. Så någon karriär inom kooperationen blev det inte och idag handlar jag mest hos ICA. Jag undrar vad min far skulle sagt om det.
Bloggen delvis baserad på en artikel i Populär Historia.
Däckad
Däckad av förmaksflimret får jag tillbringa lördagen som åskådare till livet som pågår både inne i huset och utanför. Vintern har slagit till igen och gjort marken vit och temperaturen orkar knappt över noll. Man längtar inte ut direkt, så i det fallet kom flimret lägligt. Det var 25 dagar sedan jag sist hade ett anfall, så jag hade nästan börjat tro att jag var fri flimret. Men där fick jag tji. Och ser man nyktert på saken så kan det heller inte ske. Första gången jag hade ett anfall och inte visste vad det var och for till akuten och fick det bekräftat att det var förmaksflimmer, så sa den unge läkaren att jag kunde räkna med att det skulle bli värre med åren. Det lät ju brutalt, men det har visat sig att han hade rätt, för det har blivit värre och anfallen kommer tätare. Att det nu gick 25 dagar sedan sist är ovanligt, anfallen brukar i regel komma var tionde eller fjortonde dag. Vad kan man göra? Ja, hjärtläkaren sa att en ablation var en möjlighet, det vill säga att man gick in i hjärtat och brände av någon vävnad, jag vet inte exakt vad. Man kunde dock inte garantera att det skulle hjälpa och ett ingrepp var förenat med risker. Jag har också hört att en del gjort så kallade konverteringar, det vill säga man får elektriska stötar under narkos. Men inte heller det tycks hjälpa, utan besvären kommer tillbaka efter en tid. Därför får jag nog leva med besvären och försöka hålla mig till det som rekommenderas, nämligen motion, vettig kost, sparsamt med kaffe och alkohol.
Det går trögt med våren och vårfåglarna dröjer. Ett par vipor har synts på täkten, men de försvann lika snabbt sedan de noterat det decimertjocka snötäcket. Grönsiskor och gråsiskor har gästat fågelhotellet och häromdagen såg jag en rödhake på tomten. Det är allt. I fjol hade både sångsvanar och vipor kommit och jag såg en nässelsfjäril och ett bi en dag som denna. Ja, ur led är verkligen tiden på alla möjliga sätt!
Tuberkulosens historia
I boken I en sal på lasarettet berättar Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, om sin mamma, om tuberkulosens historia och om folkhemmet. Tbc som den förkortades var en av 1900-talets stora folkdödare, en mytisk och svårfångad sjukdom, som i våra dagar är föga känd. Själv minns jag från min barndom hur min flickkusin fick vistas på ett sanatorium efter att hon smittats av sin far, som gick bort i sjukdomen mycket ung. Hon fick vara på sanatoriet i minst ett halvår, helt isolerad från sin mor. Björn Wimans mor är sju år gammal, då hon insjuknar. Året är 1947 och hon tas in på Norrtulls sjukhus, där man konstaterar att hon lider av tuberkulos. Hon får stanna där i flera månader och föräldrarna får, då de hälsar på henne vinka till henne bakom en glasvägg. Ty avskiljande och isolering, var precis som vid covid 19, den metod som användes för att hejda smittan. Efter sjukhusvistelsen får Alice inte komma hem, utan hon förpassas till en slottsliknande sanatoriebyggnad i Tjärnans by, belägen mellan Hedemora och Säter i Dalarna, för att återhämta sig. Här vistas hon sedan fram till december 1947, alltså nästan ett helt år skild från sina föräldrar. Vilka spår kan en sådan frånvaro sätta på ett barn frågar sig Björn Wiman. Men då han frågar sin mor har hon föga svar att komma med, hon minns bara fragmentariskt vissa episoder. Han får därför söka sig andra vägar för att få ett svar. Ett sätt är att ta del av de sjukhusjournaler som finns bevarade på Stockholms stadsarkiv, visserligen knapphändiga, men ändå med viss information. Ett annat sätt är en genomlysning av turberkulosens historia och en tredje att via intervjuer med andra personer som överlevt och vistats på sanatorier vinna klarhet. Som kulturchef söker sig Wiman så klart också till litteraturen, som är rik på skildringar av sjukdomen.
Tuberkulosens historia är också nära förknippad med folkhemmets framväxt. För de sociala ingenjörerna var bekämpandet av tuberkulosen viktig både ur hälsosynpunkt och ur ekonomisk synpunkt. Det nya samhället krävde en ny människa, en frisk och arbetsduglig människa och det gamla samhällets smuts och orenheter måste avskaffas och ersättas med sunda bostäder och sociala reformer. Bekämpandet av sjukdomen kläs i militära termer. Sjukdomen ses som en fiende, som invaderar kroppen och måste utrotas. Fjärran från 1800-talets klichébild av sjukdomen som romantiken hävdade, där lungsoten sågs som ett adelsmärke, som visade att man var känslig, begåvad och intressant. Att vara lungsjuk blev då på modet.
Alice bir till slut frisk och tuberkulosen betvingas med nya mediciner, vaccination, skärmbildsundersökningar och det sociala samhällsbygget. Sanatorierna kan avvecklas och ett nytt betraktelsesätt växer fram då det gäller sjuka barn, att de inte ska avskiljas från sina familjer. Björn Wimans bok är både lärorik och drabbande att läsa.
Rasbiologin skärskådad
I inledningen till sin bok om rasbiologi, betitlad Lektion 11, berättar Ola Larsmo att han ägnat 15 år åt ämnet. En orsak har varit moderns påverkan, ty hon var föreståndare på ett av de första hemmen för utvecklingsstörda i småstaden (det vill säga Västervik, också min hemstad). En annan anledning är att rasbiologins hemska historia är något som vi har skyldighet att minnas, precis som i fråga om förintelsen. Och än idag så finns den kvar strax under den polerade samhällsytan. Och ibland sticker den upp sitt fula tryne.
Larsmo börjar med att ge en kort historisk bakgrund. Idéerna om ras går tillbaka till 1700-talets intresse för att klassificera och förstå världen genom att också dela in människor och den hänger nära samman med kolonialväldenas framväxt. Det går också att förstå den som ett svar på den utmaning som de långsamt framväxande demokratierna utgjorde. En central figur i framväxten av rasismen är Arthur de Gobineau. Han var inte antisemit, men väl en pessimist som trodde att allt höll på att falla sönder i samhället och att en orsak till det var rasblandningen. Klassamhället var enligt honom en bild av naturens ordning och att rubba den var liktydkigt med samhällets upplösning. Gobineau hade sett vad 1848 års revolutioner fört med sig.
Rasbiologin gjorde anspråk på att vara en vetenskap och med de skallmätningar som gjordes i Sverige på 45 000 värnpliktiga så kunde man redovisa mätresultat, empiri, något som utmärker vetenskap. Men i denna vetenskap nästlade det sig in ideologi och värderingar. Två centrala personer för rasbiologins genomslag i Sverige var Herman Lundborg, som fått en utförlig porträttering i Maja Hagermans bok Käraste Herman. En annan är nykterhetskämpen och socialdemokraten Alfred Petrén. Petrén och Lundborg är som unga medicinare intresserade av att reformera vården, men åren före första världskriget tänker de båda om, troligen under inflytande av den högljudda diskussionen om rasbiologi och antisemitism. Nu ser de det som att de sjuka med dåliga arvsanlag inte går att bota. 1909 är de med om att bilda Svenska sällskapet för rashygien, ett sällskap som kommer att sätta sin prägel på de närmaste 40 årens socialpolitik. Petrén är sedan med och lobbar för att Herman Lundborg ska få sitt hett eftertraktade rasbiologiska institut. Han motionerar även om en steriliseringslag 1922 och 1933. 1927 når den svenska rasbiologin sin största framgång, då den ger ut en bok om raslära som sprids i massupplagor och man trumfar igenom en utlänningslag i riksdagen, som kommer att få förödande konsekvenser för de judar som söker skydd i Sverige undan den nazistiska förföljelsen. 1934 antas så steriliseringslagen som man länge lobbat för. Lagen antas utan någon egentlig debatt i riksdagens båda kamrar, någon enstaka person har en del invändningar. Lagen kommer att leda till att ungefär 30 000 personer utsätts för sterilisering. Lagen kunde tillämpas på två grunder, på social eller eugenisk indikation. Med det förstnämnda menades att man var ur stånd att ta hand om sina eventuella barn. I det andra att man riskerade att "överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet". De "sinnesslöa" borde vistas på anstalt och för att kunna skrivas ut därifrån måste de steriliseras. Även om det stod att steriliseringarna skulle genomföras frivilligt så kringgick man det ofta. Och föräldrarnas samtycke behövde heller inte inhämtas. De "sinnesslöa" sågs som ett hot mot samhället och måste skyddas från det.
Under 1950-talet sker en vändning under intrycket av andra världskriget och att nya personer träder in i de styrande institutionerna. Demokratin segrar i många länder och vi får en annan syn på människor och deras värde. FN antar deklarationen om de mänskliga rättigheterna och idéerna om en medborgare med skyldigheter och rättigheter slås fast och blir vägledande i samhällsutvecklingen.
Ola Larsmo är en modig författare som inte drar sig för att vända på besvärliga stenar i vår historia som i Djävulssonaten om de judiska flyktingarna till Sverige och nu om rasbiologins mörka historia.
Inställd vår
Just då man tänkte sig att våren var här, så slog vintern till igen. Man borde inte bli förvånad, men varje gång det händer så blir man besviken. Trodde att vårfåglarna var på gång, då två tofsvipor visade sig på täkten på lördagen, men de kunde väl bara konstatera att snötäcket fortfarande var ett par decimeter och så försvann de. En annan mindre rolig sak är att då snön börjar smälta så fylls vår jordkällare med vatten. Den ligger under huset, så man vill inte ha något vatten där, som kan påverka träet i huset. Därför blev det att ta fram pumpen och pumpa ur vattnet ur källaren. Men det är bara det att det kommer att hålla på och sippra in vatten så länge tjälen håller på att släppa. Så nu blir det att hålla efter med pumpandet, säkert en vecka eller mer. Påsken närmar sig och med den får vi hem barn och barnbarn, det ska bli trevligt, även om det också blir lite körigt med mat och annat.
Glad Påsk i alla fall.
Allsvenskan 100 år
Snart är det dags för högtidsstunder för alla fotbollsälskare, då allsvenskan drar igång i början av april. Det finns alltid en speciell förväntan och känsla inför en ny säsong. Vilka kommer att vinna, vilka nya spelare kommer att göra succé, vem vinner skytteligan och så vidare. I år fyller allsvenskan också 100 år, vilket är lite speciellt. Men fotbollen i Sverige är äldre än så. Historien börjar före 1900 via brittiska influenser och Svenska mästerskap i cupform arrangerades redan 1896 med Örgryte IS som cupmästare. Över huvud taget så dominerade Göteborgslag den första tiden. En bredare etablering av fotbollen skedde under det nya seklets början, flera lokala serier startade och sporten fick mer utrymme i pressen och även publiken ökade. 1904 bildades Svenska Fotbollsförbundet. Sedan följde flera år då högsta serien omväxlande kallades "Svenska serien", "Allsvenska serien" eller "Stora serien". 1924 var det dock dags att göra en ny serieomläggning med en serie på tolv lag. Ett av lagen som kvalificerat sig var Fässbergs IF, men de andra Göteborgslagen var emot det och man försökte hitta argument mot lagets deltagande. Ett argument var planen i Mölndal, som inte ansågs hålla måtten och som inte var inhägnad. Då Fässberg försökte få spela på Slottsskogsvallen nekades man det. Det påminner om det som gällde i vår egen stad, där Hudiksvalls ABK inte tilläts spela på A-planen. Sedan tillkom ekonomiska krav, klubben behövde ha ett eget kapital på 8 000 kronor. Efter stor möda lyckades man samla in medlen, men försent, några dagar före seriestart uteslöts man. En sorglig historia, som visar att idrotten kan vara grym ibland. Till på köpte förlorade klubben många spelare, framför allt Filip Johansson, Svarte Filip, den store målskytten, som sedan gjorde 39 mål säsongen 1924/25 för IFK Göteborg, ett oslagbart rekord. Någon större succé för den nya allsvenskan var det inte, men man hade nu fått till en fast struktur till det nationella seriesystemet med tydliga ramar för upp- och nedflyttning. Egentligen var det inte någon nationell liga från början. Klubbar i norr hade inte möjlighet att gå upp i högsta serien förrän säsongen 1953/54 och det skulle dröja till 1965 innan Gif Sundsvall kunde öppna Norrlandsfönstret. Under mellankrigstiden klev bruksorterna fram. Vi fick framstående lag i Sandvikens IF, Degerfors IF och IK Brage, som gjorde sig bemärkta. Och nu hade fotbollen vuxit till landets största publiksport. Även om inkomsterna växte för klubbarna så hade spelarna inte rätt att tjäna pengar. Då Malmö FF betalat ut för höga matchtraktamenten så blev de helt sonika uteslutna. Efter kriget följde de mest glansfulla åren för svensk fotboll. I allsvenskan kom IFK Norrköping och Malmö FF tampas om segern under tio års tid med sex guld för Norrköping och fem för Malmö FF. Och svenska landslaget vann OS -guld i London 1948, VM-brons i Brasilien 1950 och silver i hemma-VM 1958. 1967 slopades amatörreglerna och spelarna kunde få betalt, om än ganska blygsamt till att börja med. Kontrakt började upprättas och först ut var Östers IF från Växjö under sin legendariske ledare Stig Svensson. Öster var också den första klubb som vunnit allsvenskan under sin allra första allsvenska säsong. Och under 1970-talet, då jag bodde i Växjö, kunde jag följa lagets framgångar. Sedan dess har mycket hänt inom fotbollen, vi har fått hejdlösa fantasisummor vid spelarövergångar och supporterkulturen har vuxit och fått brutala inslag av huliganism ibland. Kommersialismen har ökat och storklubbarna i Stockholm, Göteborg och Malmö har fått ekonomiska muskler som klubbarna ute i landet inte kan mäta sig med. Trots det kan Åshöjdens BK ibland inträffa, som då lag som Värnamo och Mjällby och Degerfors kan ta steget upp i högsta serien. Nu ser vi fram emot en ny säsong och nya överraskningar. Bloggen inspirerad av artikel i Populär Historia.
Tillsammans
Sången Lasse, Lasse liten världen är så stor.. hindrade inte Lasse Berg från att ta sig ut i världen och besöka och bo i länder som Rwanda, Indien, Nya Guinea med flera. Och från Kalahari har oss gett oss unika inblickar i människans förhistoria. Allt detta från en startpunkt i ett inskränkt och trångsynt Båstad, där han satt framför radioapparaten och lyssnade till forskningsresanden Sten Bergman och längtade ut. Upptäcktsresande skulle han bli. Nu återkommer han på sin ålders höst i boken Tillsammans, där den alltid like optimistiske Lasse Berg, fått en anstrykning av pessimism eller svartsyn, sedan han efter den tragiskt bortgångna dottern Linda, slukade nyheterna på Fox News, där storljugaren och autokraten Donald Trump gick mot valseger 2016 och han kände rysningar av fruktan. Trump påminde om de stormän han skådat på Nya Guinea, karismatiska, skrävlande och egotrippade och som kunde skapa en grupp lojala medhjälpare som stödde dem i vått och torrt. Det skakade honom i grunden. Han hade under många års resande kunnat iaktta att mycket hade blivit bättre. Fattigdomen hade minskat, livslängden ökat, liksom läskunnigheten och demokratin tycktes gå mot seger. Men nu kom bakslaget med alla dessa autokrater som kunde bli diktatorer. Mycket hade gått framåt och många materiella framsteg gjorts, men det hade också kostat i miljöförstöring och ökad ojämlikhet. Han hade själv för första gången också sett hur klimatet kunde påverkas, då han bevittnade hur ett japanskt skogsbolag i Nya Guinea avverkade regnskog för att skaffa råmaterial till toa-papper. Sedan dess hade klimatförändringarna blivit allt värre och nu varnade forskarna om att tipping-points kunde inträffa. Men Lasse Berg är trots alla dåliga tecken fortfarande i grunden optimistisk, bokens titel är ju Tillsammans och det är just tillsammans han tror att vi människor ska kunna lösa framtidsproblemen. Vi har ju löst stora frågor förr, som avskaffandet av slavhandeln, våra gemensamma ansträngningar under pandemin och för att människan från allra första början samarbetade för att överleva och att människan är anpassningsbar. Men samtidigt lämnar han den här gången en brasklapp, studier har visat att människan blivit mindre empatisk och att polariseringen ökat och att vi fått ett vi och dom samt att autokratier och starka ledare fått ökat inflytande. Framtiden är inte given får väl bli slutordet i denna viktiga bok som man hoppas får en stor läsekrets.
Slottet
Frihet, jämlikhet, broderskap var slagorden för den franska revolutionen 1789. Men friheten gick överstyr och istället kom repression och Napoleon. En som var med den turbulenta tiden var Alexis de Toquevilles far Hervé, som undgick giljotinen med en hårsmån. För Alexis blev revolutionen ett rött skynke som han ständigt återvände till. I boken Slottet berättar Anders Ehnmark Toquevilles uppgörelse med revolutionen och hans sökande efter hur friheten ska kunna genomföras. Det är en djuplodande och intellektuellt spännande bok att läsa, vilken jag nu läser för tredje gången. Utgångspunkten är rättighetsförklaringens paradox och konflikt mellan å ena sidan folksuveränitet och å andra sidan varje människas oförytterliga rättigheter inklusive rätten till egendom och rätten till uppror. Den enskildes rätt föregår lagen, som ett villkor för lagen, men samtidigt står lagstiftaren över folket, över lagen, som all rätts källa. Det går inte ihop och det är också det som Toqueville försöker undersöka och lösa. Toqueville accepterar jämlikheten och menar att den är genomförd genom revolutionen, även om han inte gillar den. Men hur kan man rekonstruera friheten ur denna. Han reser till Amerika för att kanske få ett svar. Landet är då föremål för delegationer som reser dit för att studera skolsystem, kommunikationer och fängelser. Toqueville skriver om Amerika, men det är Frankrike han tänker på. Han studerar särskilt fängelsesystemet, besöker bland annat Sing Sing. Brottet var under den här tiden en het fråga, brottsligheten hade ökat rekordartat i Frankrike. För Victor Hugo som skrev Samhällets olycksbarn var det fattigdomen och nöden som var orsaken till brottet och som skulle angripas. Även Toqueville såg nöden, men hade andra lösningar. Framför allt såg han upproret som en förlängning av brottet och därför måste brottet angripas med hårdhet. I Amerika fann han att man isolerade fångarna nattetid och även dagtid, då de i frihet och under arbetet måste vara helt tysta. Den som bröt mot tystnaden piskades. Toqueville gillade inte piskan, utan föredrog att man isolerade fångarna, splittrade upp dem, så att de inte kunde påverka varandra. Toqueville besökte även England och Manchester och såg eländet i fabrikerna, kallade det en förpestad kloak, men drog även här andra slutsatser än till exempel Engels.Toqueville var för marknadens frihet, ogillade statsingripanden och i synnerhet socialhjälp. Fattigdomen skulle privata samveten ta hand om med allmosor, ty det förenade den fattige och rike och den fattige kunde känna tacksamhet. Överhuvudtaget var det de sociala sambanden som Toqueville omhuldade. Det samhälle som han såg som ideal var egentligen det feodala, då banden i samhället var starka och uppdelningen mellan människorna fasta och stabila. Med revolutionen hade oron kommit och en atomisering av samhället. Dock hade jämlikheten kommit för att stanna. En samtida till Toqueville, historikern Guizot, som tillhörde den första postrevolutionära generationen liberaler ansåg att det var folksuveräniteten som gjorde att det gick illa. Hans slutsats var att förnuft och vetenskap skulle vara styrande och ersätta det suveräna folket. De bästa, inte de flesta skulle styra och med de bästa förstod han då eliten ur den i samhället härskande klassen. Sådana tankegångar finns ju fortfarande. Härom året ansåg en företagare att Sveriges riksdag skulle styras av ungefär 100 riksdagsmän, naturligtvis då de bäst skickade. Toqueville var emellertid emot detta. Han accepterade folksuveräniteten och 1789 års revolution och föraktade klassmakten i form av den borgerliga makten och han stred för press- och föreningsfriheten och rösträtten. Han godtar demokratin, och ser den som ett skydd mot vidare demokratisering, det vill säga revolution. Ty då revolution sker kan despoti uppkomma och oordning är det han minst vill ha. För att förebygga den måste man börja med åtgärder i samhället som folkuppfostran, föreningsliv och kommunalt självstyre. Medborgarna måste engageras och disciplineras in i sammanhang. Kedjan som brutits med revolutionen måste återupprättas. Toqueville är även samtida med Marx och de ser båda den moderna klasskampen födas. Precis som Marx och Engels tecknar Toqueville borgarna vid makten som förblindade av snöda vinstintressen, medan arbetarna kräver rättvisa. Målet för både Marx och Toqueville är ett gentlemannaliv, men vägen dit skiljer sig åt. Marx satsade på folksuveräniteten och jämlikheten, folket skulle ta över, medan Toqueville offrade lite av varje för friheten, som för honom till sist var den aristokratiska frihet som gått förlorad.
Ett avsnitt i boken handlar också om Toquevilles förhållande till den koloniala frågan, men jag utesluter den här för det skulle föra för långt att relatera den. Dock kan sägas att i den frågan var Toqueville imperialist, han såg som andra kolonisatörer ner på inbyggarna. De var lägre stående och förtjänade ingen frihet.
Den vita stormen 2
Vad som inte framgått så tydligt då Trumpismens ideologi granskats av medier och journalister är vilket inflytande Viktor Orban haft på republikanernas politik. Han är deras förebild. Det började med att högerextremister började vallfärda till Ungern för att lära av Orbans Fidesz och knyta an till ett samarbete mellan Europas och Amerikas höger. Med Trumps tillträde på presidentposten blev högerextremisternas retorik det republikanska partiets mittfåra. Och Orban lär dem hur man ska gå tillväga för att bryta ner det liberala motståndet. För det första genom att ta makten över medierna, stänga oberoende universitet och ta kontroll över historieskrivningen. Den här utvecklingen finns det anledning att noga följa även i vårt land, ty en hel del av det som genomförts i Ungern och i USA går att känna igen även i den svenska kontexten. Vad Martin Gelin också skildrar i sin mycket viktiga bok Den vita stormen är den strimma av hopp som finns i det som sker i Kalifornien. Här har en motståndsrörelse mot Trump och republikanerna etablerats. Egentligen rätt oväntat, eftersom Kalifornien också har en blodig och våldsam historia. Man var ett av högerns starkaste fästen under 1900-talet. Både Nixon och Reagan kom härifrån. Men i slutet av 1990-talet hände något efter att den rasistiske guvernören Pete Wilson kört delstaten i botten. Hans politik hade lett till katastrof för det allmänna och nu växte motståndsrörelsen fram underifrån, samtidigt som man tog itu med att göra upp med det historiska arvet, något som den amerikanska södern och resten av USA inte gjort. I centrala Los Angeles och San Francisco restes statyer av asiatiska människorättskämpar, museer som dokumenterade koncentrationslägren för japaner under andra världskriget samt de fruktansvärda övergrepp som begåtts mot kinesiska jordbruksarbetare under 1800-talet och den kvardröjande diskrimineringen under 1900-talet. Vad man lyckades med i Kalifornien var att bygga upp en arbetarrörelse från gräsrotsnivå, en rörelse som i anti-rasismen kunde ena både fattiga och rika liberaler och progressiva. Det var en ny mer inkluderande arbetarrörelse som innefattade kvinnor, queer-personer och invandrare. Ledarna kom från dessa grupper. Man hade också genomfört en rad förbättringar som att höja minimilöner, införa hbtq-rättigheter, höja skatter för höginkomsttagare och införa hårda klimatregler, exempelvis så anslöt man delstaten till Parisavtalet, det som Trump övergett. Trots detta är ojämlikheten stor. En praktikant på Google eller Facebook tjänar ungefär fyra gånger så mycket som de som städar dessa kontorslokaler eller leverar maten dit.
Ändå utgör Kalifornien idag en fyrbåk i det nationalistiska och rasistiska mörker som stora delar av USA är nersjunket i. Här ser man mångfald och invandring inte som en belastning, utan en tillgång och som Kaliforniens själva identitet och ryggrad.
Den vita stormen
Samma dag som jag sätter mig för att skriva en blogg om Martin Gelins mycket angelägna bok Den vita stormen om rasismens historia och USA:s fall, så meddelar Högsta domstolen i USA att de delstater som velat stryka Trump från vallistorna inte har rätt att göra det. Men i det verkliga ärendet om Trumps påverkan eller inspiration till stormningen av Kapitolium säger de ingenting. Så viker man undan inför en despot. Martin Gelin tar sin utgångspunkt i självständighetsförklaringen 1776 skriven av Thomas Jeffersson, en av grundlagsfäderna. "All men are created equal" är Jefferssons budskap, samtidigt som han höll slavar och inte drog sig för att piska dem. Dessutom hade han fem barn med en slavinna. Hur var detta möjligt? Många historiker har ignorerat denna paradox, försökt tona ned det hela genom att hävda att Jeffersson var en barmhärtig slavherre eller att han var ett barn av sin tid. Men faktum var att slaveriet var alltför lönsamt för att man skulle kunna väga upp vågskålen om rättvisa. Och därtill handlade det om människosynen, vita människor var mera värda. 1857 slog nämligen Högsta Domstolen fast att svarta oavsett om de var fria eller slavar tillhörde en lägre stående kast och aldrig skulle kunna bli medborgare. I två och ett halv århundrade har det vita USA vant sig vid den rashierarki som grundlagsfäderna etablerade. Inbördeskriget, som var en kamp om slaveriets fortsatta bestånd, trots att sydstaterna senare hävdat att det handlat om självbestämmande, ledde endast till tillfälliga förbättringar för de svarta. Ty snart kom motreaktionen med lynchningar, förföljelser, segregering och diskriminering. Varje framsteg för de svarta har följts av motreaktioner från det vita USA för att behålla övertaget. Hundratals statyer restes för att hedra sydstatsgeneraler och myter skapades om syds ädla motiv i inbördeskriget. De som fört krig mot USA var de verkliga patrioterna. Många av de som deltog i stormningen av Kapitolium i januari 2021 bar kläder med sydstatsflaggor och symboler eller bar just på sydstatsflaggan. Man skulle ju ha kunnat tro att stormningen av demokratins högborg skulle ha lett till att Trumps dagar var räknade. Men icke! Istället blev det hans motståndare som tappade sitt stöd. Martin Gelin gör upp med den myt som spridits om Trumps väljarbas, att den skulle bestå av bortglömda arbetare och landsbygdsbor i mellanvästerns rostbälten. Tvärtom är det en välbärgad medelklass från villaförorter som omhuldar Trump. Det är hans vision om vit makt, hans öppna rasism och kristna nationalism som driver många av hans mest hängivna supportrar. De slår inte ur något underläge, som de vill göra gällande, utan kämpar för att bibehålla sina privilegier.
Den vita stormen av rasistiskt våld är en urkraft i den amerikanska historien, den amerikanska berättelsens blodröda tråd, som dyker upp varje gång de svarta gör framsteg. Martin Gelin ger flera hårresande exempel på det våld som utövats mot de svarta. Även vita som försökt hjälpa de svarta har utsatts för detta våld. Det märkliga är att många vita som skulle ha hjälpts av Obamas sjukvårdsreform hellre skippar den än att dela sjukvård med svarta eller invandrare. Gelin berättar om en man som for till Mexiko för att köpa astmamedicin, då den var för dyr i USA. Samtidigt gick han till tandläkare. På fråga vad han tyckte om Demokraternas förslag om en allmän vårdlösning som skulle ha kunnat hjälpa honom, svarade han: Det är ju socialism! Varför röstar vita lågutbildade mot sina egna intressen? Därför att de ser inte republikanerna som ett parti som försvarar de rikas intressen,utan ett parti som försvarar de vitas intressen. De tror att välfärdsstaten inte är till för dem utan till för icke-vita. I en ny blogg ska jag ta upp de motkrafter som finns mot Trumpismen.
Marsläge
Mars inleds med gråväder, dimma och blöta. Våren tvekar ännu, men från talgoxarna hörs hoppfulla signaler. Jag klafsar runt i modden på den gamla landsvägen till byn. Från bondgården hörs förhoppningsfulla råmanden, kanske anar korna att något är på gång. Vi ser Den sista resan på bio, om Filip Hammars far som får se sitt älskade Frankrike igen sen han hamnat i en depression. Det är en värmande, rörande och bitvis humoristisk film, ett välkommet avbrott i gråheten som omger oss. På kvällen framför TV-n våndas man med Duplantis mödosamma väg till guldet, som lika väl kunnat sluta med fiasko. Vi gladdes nog mera egentligen åt Kramers silver på 800 meter, en välförtjänt belöning efter lång och trogen tjänst i det getingbo som medeldistanslöpning är i världen. Sedan någon tid är jag fördjupad i Martin Gelins mycket intressanta bok om Den vita stormen som jag köpte på bokrean. Jag återkommer med ett blogginlägg om boken ganska snart.
The old oak
Tillbringade torsdagskvällen den sista februari med att se Ken Loachs film The old oak på Bio Kontrast. Man hade ordnat det trevligt genom att bjuda på den syriska rätten tabbouleh i foaljen innan filmen. The old oak sägs vara Ken Loachs sista film. Den utspelar sig i en by i norra England, Durham, i ett nerlagt kolgruvedistrikt, fattigt och nergånget. Husen har köpts upp billigt av ett cypriotiskt riskkapitalbolag för att hyras ut till flyktingar, vilket inneburit att huspriserna sjunkit. Gruppen möts av misstro och rasism, framför allt av pubens stamklientel. Puben är i stort sett den enda samlingspunkten i byn och drivs av den hedervärde T J, som till skillnad från stamklientelet ser flyktingarna som medmänniskor. Han hjälper deras ledare Yara att få sin kamera lagad efter att en förfriskad bybo haft sönder den vid ankomsten. Mellan Yara och TJ utvecklas en fin vänskap och förståelse. T J öppnar upp en sal, som länge legat i träda och som förr användes för strejkmötena mot nerläggningarna av kolgruvorna. Den har sedan dess stått och samlat damm, men blir nu en plats för gemensam middag mellan bybor och flyktingar. Det kan inte rasisterna tåla utan utför ett sabotage som gör lokalen obrukbar. T J är på väg att ge upp, men då flyktinggruppen får veta att Yaras far dött i ett syriskt fängelse, så sluter hela byn upp för att visa sin sorg och sitt deltagande, utom rasisterna som blir kvar vid sina ölglas, fjärmade från solidariteten som de inte vet vad det är, bittra som de är in i själen. Filmen avslutas med ett stort tåg genom byn med ett standar med orden enighet, solidaritet och motstånd i centrum. Kanske Ken Loachs sista hälsning till vad som krävs för att nå framgång i kampen för bättre villkor och ett nytt samhälle.
Caesar
Svt sänder just nu en serie om Julius Caesar, som kan ge intressanta utblickar till vår egen tid. Caesar var en karriärsugen man, som ville nå toppen och han skydde inga medel för att nå dit. Han utnyttjade olika svåra situationer i republikens liv för att klättra och han lierade sig med starka män som den rike Crassus (ordet krösus kommer därifrån) som var emot republiken och krigshjälten Pompejus. Tillsammans bildade de ett triumvirat som störtade republiken. Caesar rundade senaten och riktade sig direkt till folket i bästa Trump-stil och genom att hetsa folkmassan lyckades han bli av med sina motståndare, främst Cato, som försökte motarbeta Caesar. Ja, här finns många lärdomar för vår egen tid. Hur en populist agerar för att ta sig upp till maktens tinnar, hur han föraktar och rundar demokratin (även om demokratin på den här tiden inte gällde kvinnor och slavar). Se den gärna!
Agnar
Livets ax blev inte, som han trott, Sven Delblancs sista bok. Utan han lyckades skriva en fortsättning, som fick namnet Agnar och som utkom postumt efter hans död. Boken är skriven vid livets afton av en författare plågad av smärta och trötthet, men som ändå lyckas åstadkomma en förvånansvärt genomarbetad bok. Den handlar om tiden efter skräcktillvaron i Mölna, om en författare som lider av ångest och plågas av könslivets drifter. Allt är för det mesta gyttja och dy och han lider av att du ska inte tro att du är något. Svart humor och ironi är en del av berättarmedlen. Fadern hade köpt en ny gård i Västmanland och försökte få sonen dit genom att hävda sin rätt att få umgås med sonen efter skilsmässan. Sven for dit i förhoppningen att fadern ändrat sig, men upptäckte snart att så inte var fallet. Dessutom var han jagad av polis och kronofogde för alla skulder han ådragit sig. Till slut fann han för gott att fly till Kanada. Men då han inte kunde få över sin nya kvinna dit, så började han propsa på att Sven skulle komma. Och för att bli kvitt sin ensamhet och sin ångest och sin skoltrötthet så accepterade han, trots farmoderns varningar. Fadern sände endast en enkelbiljett och i april 1947 gav han sig iväg från Göteborg till New York med MS Gripsholm. Sven beskriver överfarten ganska noga, ger en bild av det klassamhälle som ett fartyg kan vara och skildrar sin förälskelse i en österbottnisk flicka Lisa, vars dialekt tjusar honom.
Då han väl kommit fram till fadern efter den långa resan möts han av orden: Fy fan, du luktar som en rävfitta. Det som möter honom är värre än han kunnat tro, fadern lever i rena misären och har skulder till vänster och höger. I huset finns ingen mat och pojken tvingas att bege sig till Mr Rubins handelsbod för att vigga varor. Det som sedan följer är en ökenvandring i elände och smuts. Till slut får han nog, sätter sig upp mot fadern och lyckas ta sig hem igen efter att farmodern skickat biljetter, vilka fadern försökt lösa ut mot pengar, men misslyckats. Det tar honom ett år att komma över infernot i Kanada och han är nära att bli sinnesjukhus, hamnar i en psykos och hör röster som vill locka in honom i en skokartong. Men till slut kommer han ut på andra sidan, börjar få kamrater, börjar skriva och inser att det är det han vill göra.
Livets ax
Livets ax är Sven Delblancs barndomsminnen skrivna mot slutet av hans liv, då han led av en obotlig cancer. Boken belönades med Augustpriset 1991 och hyllades av en enig kritikerkår. Livets ax är en berättelse om en tyrannisk far, en ömsint men olycklig och misshandlad mor och ett tungt släktarv med sinnessjukdom och självmord. Pojkens första minne är av ett veteax, som verkat lockande och som han stoppar i mun och skär sig på. Då han påkallar hjälp är det ingen som kommer och bistår honom, man till och med skrattar åt honom. En tidig kränkning och förödmjukelse som han bär med sig och som blir vägledande för hur han ser på livet: livet är smärtsamt och de vuxna går inte att lita på. Fadern avslöjar också att han är resultatet av en brusten kondom, det vill säga han är egentligen oönskad. Fadern är en skräckfigur, demon kallar sonen honom, han är oberäknelig i sina raserianfall, då han misshandlar både människor och djur. Pojkens äldsta syster, som går honom emot, vill inte ens kalla honom pappa, hon tycker inte att han förtjänar det epitetet. Efter några år i Kanada hamnar familjen på gården Mölna, väster om Vagnhärad i Sörmland. En nergången gård med en förvildad trädgård köpt på lån. I det Delblancska arvet fanns på mödernet en överkänslighet. Hennes far blev psykiskt sjuk och om honom berättar Delblanc i Samuels bok. På farssidan fanns framför allt farbror Rikard, en tystlåten man som blev något av ett faderssubstitut med sin breda och välkomnande famn. Ytterligare en ljuspunkt i tillvaron var ett ensamt blommande körsbärsträd i en skogsdunge vars praktfulla blomning och söta bär förundrade pojken. Pojken lever mycket i fantasin, i vardagen är han ofta fumlig och valhänt och skär sig på olika redskap. Böckerna ger tröst och en flykt från den bittra verkligheten. I farfadern, typografens efterlämnade restupplagor, hittar han både Strindberg och volymer av Grimberg. Lite längre fram blir IOGT:s bibliotek en skatt, där han fastnar för Jules Vernes En världsomsegling under havet, en bok som för övrigt även P O Enquist ju fastnade för. Kapten Nemos ensamma färd i ubåten Nautilus, där han reste fredad från världen lockade. 1938 började han i småskolan. Det blev en svår tid, där han återigen försökte spela pajas eller vara inställsam mot sina förövare och ge dem snask eller gåvor, vilket föga hjälpte. Men till slut gav han sig på mobbledaren och gav honom stryk och efter det fick han vara ifred, om än han fick gå mycket ensam. Det är en svartsynt författare vi möter, som ser verkligheten som grym och vederstygglig. Gud är blind och döv för vårt lidande och verkar till och med uppskatta det. Jesus har aldrig vägarna förbi Mölla. Alternativen för människan är antingen att underkasta sig en ordning som blir till ett fängelse eller att välja friheten vilket dock leder till vår utplåning. I dagens värld med diktatorer och autokratier å ena sidan och en värld med hotet om en klimatkollaps känns ju detta inte så helt främmande. För att undkomma verkligheten söker han återuppleva ett tillstånd som närmast verkar som en hypnos eller transcendens som han ibland upplever som en nåd. Han kan dock inte framkalla detta nådelika tillstånd och med stigande ålder blir det allt svårare att uppnå. Livets ax är en storartad berättelse, både gripande och förfärlig. En barndomsberättelse som mycket väl kan komma att bestå som en modern klassiker.
