Gogols ansikte
Gogols ansikte är den sista helt fristående delen i Kjell Johanssons trilogi om rädda, ensamma människor (de två andra är En rädd människas berättelse och Ormbunksblomman). Gogols ansikte utkom 1989 och förlänades flera priser och kan ses som författarens litterära genombrott. Det är dock ingen lättläst bok och kräver en hel del kännedom om rysk historia och litteratur. Att Kjell Johansson valt att skildra Gogols liv på ett så inkännande sätt visar både att han har betydande kunskap om rysk litteratur och i synnerhet Gogol. Men det kan också ses som att här har författaren känt samstämmighet och identifikation med sin ryske författare. Och boken passar förstås fint in på det tema Kjell Johansson behandlat i sin trilogi. Gogol var en mycket ensam människa och rädslan och skräcken bar han med sig alltsedan barndomen i Ukraina. Grubblerierna och tvivlen gällde också författarskapet, något Kjell Johansson säkert också kan känna igen sig i. Skulle man fabulera eller förkunna? Språkligt finns också beröringspunkter till exempel vad gäller det farsartade. Gogol häcklade det byråkratiska Ryssland och hos Kjell Johansson finns humor och fantasi så det räcker i flera av hans böcker. Gogol var precis som Kjell Johansson medveten om samhällets orättvisor. Gogol trodde dock inte att reformer kunde förändra världen, utan att människorna först måste förändras. Dock ser Gogol precis som Kjell Johansson att verkligheten bär på andra möjligheter, själarna behöver inte vara döda, de kan bli levande. Hos Kjell Johansson finns också personer som kämpar för en förändring, till exempel mormodern Emma Charlotta i Huset vid Flon, som engagerat sig i arbetarrörelsen. Gogols ansikte är en djupsinnig bok som tar itu med de stora existentiella frågorna i våra liv.
Allt förgäves
Januari 1945. Den tyska krigsmakten är på reträtt. Kaos råder och flyktingar i tusental flyr från de ockuperade områdena. Men på en herrgård i Ostpreussen nära den lilla staden Mikau befinner sig familjen von Globig som i en skyddad kokong och känner ingen panik att ge sig av. Så börjar Walter Kempowkis roman Allt förgäves, en tragisk men bivis också ironiskt humoristisk berättelse. Godset Georgenhof är ett annex till det slott som en gång funnits på platsen, men som i ett annat krig på 1800-talet brändes ner av fransmännen. Husets herre Eberhard som satsat på engelska stålaktier och en rumänsk rågmjölsfabrik, har genom kriget måst ta anställning som administrativ officer för att klara försörningen och befinner sig nu långt borta i Italien. Husfrun Katharina är deprimerad efter att dottern Elfie dött i scharlakansfeber och hon lever nu mest i dagdrömmarnas värld. Hushållet sköts därför av den manhaftiga Helena Harnesch, Tantchen kallad, och två ukrainskor, Vera och Sonja. Knuten till huset är också polacken Vladimir som kusk och allt i allo. Återkommande gäst i huset är den spränglärde adjunkten Wagner, som föresatt sig att ta hand om den tolvårige och vetgirige pojken Peter, hans favoritelev. På andra sidan vägen, mittemot godset har en rad likadana hus uppförts och här huserar nazisten Drygalski, som ser med misstänksamhet och avund på godset och dess invånare och som finner det dubiöst att man låter undermänniskor sköta godset. I byn finns också ett tegelbruk med krigsfångar. Flyktingar passerar ständigt på vägen förbi godset och en del av dem stannar till för en natt och tas emot med gästfrihet. En frimärkssamlare, en violinist och en målare berikar godsets innehavare, som får en stunds omväxling, som bjuder på mat och som i gengäld får lite samvaro och prat framför brasan. Allt tycks gå sin gilla gång tills Katharina blir ombedd av kyrkoherden i Mikau att ta emot en främling över en natt. Katharina fantiserar om att det är fråga om en tjusig officer, men det visar sig vara en ordinär och robust karl, som tillika är jude och som hållit sig gömd i fyra år i källare och sovit över i tvättkorgar. Hon utsätter sig därför för livsfara och då hon avslöjas grips hon och häktas. Samtidigt rycker ryssarna närmare och man måste lämna godset och ge sig ut på vägarna, som är belamrade av människor till fots och med vagnar med familjernas ynka tillhörigheter. Flykten är skildrad som en stor monumentalmålning och författaren önskar att någon målare hade kunnat återge denna exodus. Men det är ju precis vad Walter Kempowski gör fast med ord. Det är undergångsstämning och för bokens alla personer går det illa. Tantchen blir dödad av en flygbomb, Vladimir och Vera hängs för plundring i ett träd. Wagner blir överkörd av ett fordon, Eberhard skjuter sig. Men nazisten Drygalski överlever och i bokens slut knuffar han ombord Peter på en barkass, som är på väg någonstans på havet. Kanske blir han räddad, kanske får han det bra, men författaren lämnar oss i ovisshet om hans öde. Ett något krystat slut kan man tycka. Allt förgäves var Walter Kempowskis sista bok och den utkom 2006, året därpå gick han ur tiden. Han räknas som en av Tysklands mest framgångsrika efterkrigsförfattare.
Gnissel i Nato-maskineriet
I allt ståhej kring Nato och alla ovationer för att vi gått med, var det befriande att få höra en avvikande röst i gårdagens samsändning mellan Svt och Yle. Det var DNs kulturredaktör Björn Wiman som ställde frågan om Natoanslutningen på något sätt hjälpt Ukraina. Det som verkligen skulle hjälpa dem vore om vi satte stopp för olja och gasexporten. Men där har inte entusiasmen och engagemanget varit lika stort, det har varit invändningar om att vänta på EU osv. Men i Natofrågan var det inte aktuellt att vänta. Nej, här tänker vi på vår egen säkerhet i första hand. Nu kom munterheten av sig lite grann, när Turkiets Erdogan i sista minuten lät hälsa att Turkiet tänkte inte välkomna Sverige och kanske inte heller Finland, där lät det lite mera osäkert. Vet ju inte hur allvarligt menat Erdogans invändningar är, troligen är han ute efter eftergifter. Nu har han fört fram flera olika önskemål, senast var det att kräva utlämning av kurder, tidigare handlade det om vapenembargot och att Sverige hyste terrorister. Kanske kan man komma överens med Erdogan genom vissa eftergifter, men det som skulle gå på räls har kommit av sig lite.
Det fallna imperiet
Den 26 februari 2022 lämnade Martin Kragh in manuskriptet till sin bok Det fallna imperiet, Ryssland och väst under Vladimir Putin. Det kunde se ut som en tanke, för bara två dagar tidigare så hade Ryssland invaderat Ukraina. 24 februari är bokens logiska slutpunkt, säger Martin Kragh. För allt det han analyserat och skrivit om pekar fram mot detta datum. Martin Kraghs bok är en bred och insiktsfull analys av den ryska historien med särskild tonvikt på det som händer efter Sovjetunionens fall 1989. Ryssland var försvagat och väst med USA i spetsen och den liberala demokratin såg ut att ha segrat för lång tid framöver. Vilket blev Rysslands vägval i en tid av oreda. Skulle man närma sig väst eller skulle man gå en egen väg? 1990-talet innebar en rad förödmjukelser för Ryssland. I kriget i Jugoslavien fick man sitta på åskådarbänken, utan att kunna agera för Serbiens sak. Redan då började röster höjas för att Ryssland förnekats sin rättmätiga plats i världspolitiken. En röst var nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn som förordade ett genuint tsarryskt rike som på 1600-talet med en suverän i toppen med nära band till sina undersåtar. Samtidigt växte en rad oligarker fram som plundrade staten på sina rikedomar. Jeltsin närmade sig väst och försökte uppehålla ett någorlunda demokratiskt system, men deltog också i plundringen av staten. Då han avgick och Putin utsågs till premiärminister var det få utom de invigda som visste vem han var. I början gav han intryck av att stå för demokratiska värderingar och gav löften om ekonomisk tillväxt, sociala förbättringar och en restaurerad rysk stormaktsroll. Han genomförde dock en rad symboliska åtgärder som pekade i annan riktning. Bland annat återinförde han den sovjetiska nationalsången och den nya vapenskölden var en sovjetisk flagga överlagrad av den tsarryska bysantinska dubbelörnen. Han återknöt på så sätt till tidigare regimer. Det andra Tjetjenienkriget gav honom en starkare ställning, han framstod nu som en stark ledare, en krigare. Den första inhemska konfrontationen gällde det fria ordet. Vladimir Gusinskij som drivit den relativt oberoende kanalen NTV och som kritiserat Putin fråntog sitt mediebolag och fick gå i exil. Även Boris Berezovskij, som kritiserat Putin för hans senfärdighet i samband med den ryska ubåten Kursks förlisning förpassades i exil. De rikstäckande medierna sattes under politisk kontroll. Budskapet var tydligt. Oligarkerna kunde få behålla sina rikedomar, men i gengäld förväntades de vara lojala med Kreml. En som inte följde de nya propåerna var den stenrike miljardären Michail Chordokovskij, vilket kostade honom friheten och hans företag nationaliserades och övertogs av flera av Putins vänner. En annan åtgärd som inskränkte påverkansmöjligheterna var att de regionalt utsedda guvernörerna nu skulle utses centralt av Kreml. Åtgärden var enligt Putin ett sätt att skydda landet mot yttre hot. En rad andra inskränkningar gjordes också. Med Medvedev som president väcktes förhoppningar om en mer liberal kurs, Medvedevs retorik skvallrade om det, men snart visade det sig att han bara var Putins platshållare. För under honom genomfördes konstitutionella förändringar som att presidenten i stället för att sitta fyra år skulle sitta i sex år. Det betydde att då Putin återkom 2012 som president, så kunde han sitta till 2024. Efter det har ytterligare förändringar gjorts så att han nu i princip kan sitta livet ut. Första gången Putin talade utomlands var i München 2007. Där gick han till angrepp mot väst, sa att USA:s agenda skulle inte vara allenarådande och att den liberala demokratin hade inget företräde. Ryssland avsåg att föra en egen och självständig utrikespolitik. När han senare på året mötte Angela Merkel i Sotji försökte han skrämma henne genom att ta med sig sin svarta labradorhund. Merkel hade blivit hundbiten i sin ungdom och kände osäkerhet inför hundar. Den arrogante Putin trodde kanske att han kunde vinna politiska fördelar genom att skrämma henne. Hon gav dock svar på tal genom att säga att han tagit med sig hunden visade bara att han skulle imponera som man, rädd för att visa sin svaghet. Med Rysslands ockupation av Krim 2014 kullkastades den europeiska säkerhetsordningen, som byggt på gränsers okränkbarhet, icke aggression och territoriell integritet. Putin hade korsat Rubicon, inget skulle nu bli som förr. Martin Kragh har så en ingående redogörelse för förhållandet mellan Ryssland och Ukraina som det skulle föra för långt att återge. Bland annat handlar det om hur man ska se på Kievriket och dess historia. I Ukraina står oförenliga ståndpunkter mot varandra. Ryssland hävdar sin, som man ser, legitima intressesfär, medan västvärlden insisterar på alla länders rätt till självbestämmande. Hur den knuten ska lösas återstår att se, just nu är det vapnen som talar. Putins politiska system bygger på det förflutna. Bärande bjälke är segern i andra världskriget eller det stora fosterländska kriget som ryssarna säger. För Ryssland var överenskommelserna i Jalta dess stora ögongblick, då landets inflytande var som störst. Längtan och saknaden efter det fallna imperiet finns kvar, precis som det gjort hos andra stora imperier som det engelska eller ottomanska. Rädslan att hamna utanför, att bli sedd över axeln är stor och har förstärkt impulsen att bevara det förflutna. Så länge Ryssland sitter fast i denna tvångströja, tror Martin Kragh, kommer landet fortsätta att vara i konflikt med sin omvärld. Det förflutna kommer att fortsätta att jaga landet in i framtiden. "Men inget är för evigt. Ett annat Ryssland kan finnas runt hörnet." Med dessa hoppfulla och framåtsyftande ord avslutar Martin Kragh sin vederhäftiga bok om Det fallna imperiet.
Röda linjer och röda kort
Inom sportens värld har vi röda linjer och röda kort. Om ett hockeylag slår en puck över hela banan och över den röda linjen, utan att någon rör den, så drabbas laget av nersläpp i sin egen zon, som ett slags straff. Inom fotbollen innebär ett rött kort för en grov förseelse utvisning. Men inom politikens värld tycks röda linjer inte betyda någonting. Åtminstone om man ska döma efter söndagens partiledardebatt där Annie Lööf ställde frågan till Ulf Kristersson om han hade någon röd linje i förhållande till Jimmie Åkesson och SD, när de kom med förslag om att jämna kulturellt belastade områden med marken, att familjer kunde utvisas om de hyste en brottsling och att polisen kunde göra gryningsräder mot en adress där man kunde misstänka att flera kunde bo än de som var bokförda där. Svarade Kristersson på detta? Icke! Istället gick han till motangrepp på Annie Lööf. För Ulf Kristersson tycks inga röda linjer existera, viktigare är att försöka upprätthålla skenet av att de borgerliga är eniga i de flesta frågor, vilket de inte är. Annie Lööf beskyllde i samma inlägg Jimmie Åkesson för att vara rasist, vilket i sedvanlig ordning fick en högröd Åkesson att gå i taket, precis som han gjorde när Per Bolund kallade honom brun. Men det är väl uppenbart att det förslag som SD kommer med i sitt 30-punktersprogram är rasistiskt, det är ett utpekande av vissa människor och ett sätt att skilja ut dem från oss. Sin vana trogen förnekade han allt och de flata programledarna tyckte visst mest att det hela var pinsamt eller obehagligt och slätade över det hela med att nu måste vi gå vidare. Så någon klarhet i frågan vann inte vi tittare, så nu kan SD fortsätta med att skicka ut sina provballonger och se om de landar i den svenska myllan och kan normaliseras.
Den hemliga trädgården
Nu då det är dags för odlingssäsong har jag plockat fram en bok jag haft i bokhyllan ett bra tag, men inte hunnit läsa och det är idéhistorikern Ronny Ambjörnssons Den hemliga trädgården. Den tar upp tankar, idéer och föreställningar som funnits om trädgården i litteratur och verklighet och ger perspektiv på det man håller på med. Trädgårdens historia är lång, vi känner den från Bibelns syndaberättelse och från exempelvis Ciceros uttryck för 2000 år sedan: "har jag bara böcker och trädgård kan jag vara nöjd med min lott". Trädgården är sinnebilden för det goda livet. I trädgården kunde man rå sig själv, reflektera över livet. Men trädgården kunde också vara en plats för samtal, som i Boccacios Decamerone, där ett litet sällskap söker sig till en trädgård utanför det pesthärjade Florens för att underhålla varandra med erotiska berättelser. Trädgården kan också ha en terapeutisk funktion, vilket exemplifieras i barnboken Den hemliga trädgården, där den bortskämda överklassflickan Mary får hjälp av en rödhake att finna nyckeln till den gömda och förvildade trädgården, som barnen tar itu med att röja och som gör att pojken Colin tillfrisknar av arbetet och gemenskapen och Mr Craven förlöses från den depression han drabbats av efter hustruns bortgång. Trädgården kan också stå som förebild för pedagogiska strävanden. Precis som man drar upp plantor i en plantskola genom att ge växterna rätt jordmån och gödning, så kan man ge barnen den bästa förutsättningen i skolmiljön. Sådana tankar har legat bakom inrättandet av Kindergarten, barnträdgårdar och våra förskolor. En trädgård kan emellertid gå överstyr om man är för nitisk eller visionär, vilket Tove Jansson berättar om i Sommarboken från 1962. Pappan har där fått för sig att han ska odla upp en karg ö i havsbandet. Han tar bort torven och fraktar dit jord och sätter perenner och buskar i skrevor och sprickor, dikar ut ett träsk och bygger ett rörsystem. Men ön sätter sig på tvären och i den torka som kommer så dör växterna. Sensmoralen är väl att där förutsättningar saknas ska man inte odla. En trädgård kan svårligen tänkas utan sina träd. Och träden har spelat en stor roll i människors myter och sagor. Tänk bara på världsträdet Yggdrasil och de första människorna Ask och Embla (alm väl?). Vårt ord trädgård visar ju också vilken betydelse förleden träd har, i andra språk som engelskans garden och tyskans garten saknas den ju. Kanske beror träd här på den löväng som fanns före det moderna jordbruket och där ängen där djuren betade efter slåttern och löven som gavs till vinterfoder vittnar om betydelsen. Att träden kan ha en särskild plats i våra hjärtan blev ju uppenbart under almstriden i Kungsträdgåden i början av 1970-talet. Men för det moderna skogsbruket tycks träden mest ses som virkesåkrar. Men Ambjörnsson berättar också om sin egen trädgård på Gotland och om morfar och mormors trädgård, som var en kolonistuga med vidhängande odlingslott i Delsjökolonin öster om Göteborg. Osökt kommer han så in på kolonirörelsens historia och dess roll i vårt land och för synen på det goda livet. Här finns också ett intressant kapitel om den kinesiska trädgården. Den hemliga trädgården är en tankeväckande bok, som det är en lust att läsa.
Englund och 1800-talet
I Svt:s program frågor och svar om Nato medverkade historikern Peter Englund, även han till synes Nato-anhängare. Då frågan om Sveriges långa fredstid kom upp, så försökte Englund förminska den svenska hållningen med neutralitet och alliansfrihet, 1800-talet hade ju varit så fredligt, så det var väl inte så svårt att vara neutral då, var ungefär andemeningen. För dem som var med och dog i dessa krig var nog talet om fredlighet ganska förfärande, om de kunnat höra det. Men 1800-talet var sannerligen ingen fredlig tid som Englund påstod. Seklet inleddes ju med Napoleonkrigen som pågick ända till 1813 och Waterloo. Sverige var ju med på ett hörn i dessa krig, både i Pommerska kriget 1805 till 1807 och så förstås det olycksaliga finska kriget 1808 - 1809, då Finland gick oss förlustig. Under århundrandet utkämpades också en rad självständighetskrig, framför allt i Latinamerika mot spanjorerna. I Argentina från 1810 till 1818, Bolivia 1809-1825, Peru 1811-1821, Venezuela 1811-1823. Det rasade även en rad indiankrig, till exempel Apachekrigen 1849-1886 och inbördeskrig både i Spanien och Portugal. Men framför allt amerikanska inbördeskriget 1861 till 1865 med 618 000 döda, ett av krigshistoriens dödligaste krig. Vi har också en rad klass-strider, som i Frankrike 1848 och framför allt Pariskommunen 1871 med många döda. Men även på europeisk mark mellan stater förekom krig som det mellan Preussen och Österrike 1866, vi hade också Krimkriget och det fransk-tyska kriget 1870-71, ur vilket Pariskommunen utgick. Vi kan fortsätta att rada upp flera krig, men nöjer oss med detta för att visa att det Peter Englund säger är bullshit. Och man kunde faktiskt kräva lite mera av en så upphöjd historiker. Men frågan är varför han låtsades som om han inte kände till detta, för det måste han förstås ha gjort. Det går då inte att komma ifrån att här finns en hund begraven. Englund ville påskina att det som tjänat oss så väl var tursamt för att 1800-talet varit så fredligt. Men som kunnat påvisas här så stämmer inte detta och vad han då ägnat sig åt luktar falskspel i syfte att nu framställa Nato som den enda räddningen för oss.
En ropande röst i öknen
Vägen som nu går med raketfart in i Nato får mig att tänka på det som hände strax före första världskriget. Även då hade socialdemokratin varit emot ett krig, arbetare skulle inte ställas mot varandra. Men så då krigsutbrottet skedde så slöt socialdemokratin upp bakom krigsivrarna, vilket fick kejsaren Vilhelm II att utropa att han inte kände något annat än tyskar eller något sådant. Nu ropas det på liknande sätt Nato, Nato, Nato, och den som säger något annat ombeds hålla tyst eller i värsta fall vara putinist. Så långt har det gått. Tycks som om nästan alla tappat besinningen. Svenska Freds försökte i Svt:s frågeprogram om Nato föra fram lite andra synpunkter, men det mesta hon sa negligerades eller så såg man nedlåtande på henne. Hon var med ett bibliskt uttryck en ropande röst i öknen.
Säkerhetspolitik eller så blir vi med i Nato
Svt hade ordnat ett program som hette frågor och svar om Nato, dit tittarna kunde vända sig med sina frågor. Svaren var dock entydiga, de hette Nato, Nato, Nato från en panel med en enda avvikande röst från Svenska Freds. Och så ser den så kallade Nato-diskussionen ut idag.
Nätföretag
Precis när jag skrivit färdig bloggen om Cykelbudet öppnade jag sajten svenska nyheter, där jag kunde läsa om Amazon i New York. Hur företagsledningen där motarbetar bildandet av fackklubbar och fått arbetarna vid ett lager att rösta nej till fackanslutning. Orsak att många av dem var deltidsarbetande och rädda om sina anställningar. Tidigare i april hade amazon-anställda röstat för att bilda en fackklubb på Staten Island i New York, en av få fackklubbar på Amazons 1100 lagerlokaler i USA. Företagets syn på fackförbund är att de skulle förstöra den direkta relationen till arbetarna. Och det kan man ju förstå, då kan man inte ha samma koll och styrning på de anställda och låta godtycket gälla och göra sig av med dem som är obekväma av en eller annan anledning. Nu har ju Amazon också börjat etablera sig i Sverige och där råder förmodligen liknande förhållanden, det är svårt att få någon insyn, men avoga till facket är man i alla fall. I vänsterpartiets tidning Rött går att läsa om ett annat nätföretag, Zalando i Brunna norr om Stockholm. Här intervjuas en person som nu slutat på företaget och han kan vittna om liknande usla förhållanden. Då han klagade på arbetsmiljön och den låga övertidsersättningen fick han veta att företaget var tyskt och att här gällde tyska regler. Arbetstakten var hårt uppskruvad och cheferna kunde gå runt på golvet och skrika åt de anställda att de som inte klarade tempot kunde sticka därifrån. Man höll också koll på hur ofta arbetarna gick på toaletten och hur många paket man packade. Ett minimikrav var 92 paket packade och klara varje timme. Företagen har satt i system att utnyttja det förhållandet att uppehållstillstånden, för att få permanent uppehållstillstånd krävs fast anställning, är kopplade till arbetet. Därigenom kan man sätta press på den anställde. De här företagen är ena riktiga fulingar och att komma åt dem är inte lätt. Ny lagstiftning skulle krävas samt internationellt samarbete mellan facken.
Cykelbudet
Det dräller inte precis av arbetarskildringar i litteraturen och arbetarklassen är närmast osynlig. Sist jag läste något som handlade om det moderna arbetslivet och dess usla villkor var Yarden av den nyligen bortgångne Kristian Lundberg. Men nu har jag läst Anders Teglunds Cykelbudet, en berättelse om matbudsföretaget Foodora, ett av dessa nya företag i gigekonomin. Teglund och Lundberg har lite liknande bakgrunder, båda kommer från kultursektorn, den förre konsertpianist och Lundberg var poet och författare. Och båda tvingades mer eller mindre av försörjningsskäl att ge sig in i dessa osäkra och tvivelaktiga branscher och lyckades också skapa god litteratur av sina erfarenheter. För Anders Teglund var det pandemin som kullkastade hans försörjningsmöjligheter som frilansande kulturarbetare. Alla inplanerade konserter dog och Foodora blev en utväg i bedrövelsen. Han älskade att cykla så på så sätt var det ett bra val för cykla fick han verkligen, under ett drygt år avverkade han en sträcka så lång som från Kungsbacka till Kiruna. Cykelbudet är skriven i dagboksform och omfattar ett drygt år, ett år då pandemin slog till med full kraft mot det svenska samhället. Teglund hämtar upp mat, pick upp som det heter i appen Roadrunner, från restauranger, pizzerior och hamburgerbarer och cyklar så fort han kan ut med maten till kunderna. Allt han gör kontrolleras och styrs av den inte alltför tillförlitliga appen. Och han gör det mot en lön som inte är mycket att hurra för. Ändå trivs han med att få använda kroppen och kan känna sig nöjd efter en arbetsdag, något jag själv kan känna igen från mina verkstadsår som svetsare. Man hade i alla fall åstadkommit något. Men han får själv hålla sig med cykel och mobil och stå för alla reparationer. Gigekonomin är tänkt som ett system, där arbetaren får korta anställningar och närmast ses som egen företagare med allt vad det innebär av risker. I en performance bedöms han eller hon, om det ska bli förlängd anställning eller inte. Snabbhet och effektivitet premieras. Till råga på allt får man dra på sig Foodoras rosa mundering, något som Teglund först skäms för att visa sig i, men efterhand förstår han att han närmast är osynlig, en i mängden av rosa bud som rusar fram på cykelbanorna. En berättelse i dagboksform riskerar att bli monoton och upprepande, men Teglund bryter av genom att skildra andra scener, som en konsert i botaniska trädgården i Göteborg och skivsläpp och annat. En parallell berättelse handlar om pakestaniern Mubarak och hans hopplösa kamp för att få stanna i Sverige med sin familj, där barnen gått i skola och lärt sig prata svenska. Mubarak försöker få en fast anställning, men med de korta kontrakten har han inte en chans. Migrationsverket avslår hela tiden hans försök att etablera sig och till sist blir familjen utvisad. En hjärtlös historia som visar något annat än det SD försöker påstå. Teglund försöker hjälpa Mubarak och andra invandrare och han försöker också värva medlemmar till Transport, vilket inte alltid är så lätt, då buden knappast ser varandra mer än flyktigt vid mathämtning. Något personalrum finns inte, och inte heller något garage för cyklar, vilket skulle behövts, då flera cyklar blir stulna. Till slut lyckas emellertid Transport få till ett kollektivavtal med Foodora och situationen blir något bättre. Cykelbudet är väl ingen stor litteratur, men viktig för att ge en inblick i den nya arbetsmarknad som uppstått i Sverige, där 100 år av facklig kamp är som bortblåst och man får börja om från början. Den nya gigekonomin kommer med stor säkerhet att äta sig in på allt flera områden av den svenska arbetsmarknaden och i det perspektivet är Teglunds bok viktig. Den är öppenhjärtig, personlig och ett inkännande vittnesmål.
