En gulnad tidningsartikel
Bland gamla tidningsklipp hittar jag en gulnad tidningssida. Det är min studenuppsats från 1968, som renderade mig ett stort A, vilket gjorde att den publicerades i lokaltidningen tillsammans med ett foto. Jag ser blek och en smula tärd ut på fotot, inte så konstigt för den våren var jag i dåligt skick mentalt. Jag led av svår ångest och fick försöka överleva med valium i kroppen. Trots det lyckades jag tydligen få till uppsatsen så att den belönades med högsta betyg. "Hur kan världssvälten bekämpas" var titeln på uppsatsen. Den byggde på litteraturläsning av Georg Borgström, Hans Palmstierna, Rolf Edberg, Konrad Lorenz och kanske flera. Märkligt nog inte Rachel Carsons Tyst vår. Min svensklärare, salig i åminnelse, brukade ofta ge mig bra betyg på mina uppsatser. Undrar om han kände sig tvungen att ge bra omdöme även på studentuppsatsen, för så särskilt bra är den ju inte. Möjligen inledningen: "Hungerns rike är den största av alla riken och det växer oavlåtligt.." Miljöproblemen hade ju börjat uppmärksammas på 1960-talet efter Rachel Carsons banbrytande bok. Vad jag då inte visste var att Albert Viksten redan på 1950-talet satt fingret på dem i sin lilla bok Tankar vid en sjö. Sent på hösten 1967 hade jag drabbats av svår ångest på en engelskalektion. Jag visste inte vad det var och blev rädd för att dö, kunde knappt andas och hjärtat hamrade våldsamt i bröstet. Sedan upprepades det då jag skulle gå på bio med min blivande hustru och se Sound of music. Vi hamnade mitt i en bänkrad i den knökfulla biosalongen. Och det dröjde inte länge förrän jag kände mig instängd och ångesten tog över. Jag fick fly ut i friska luften på darriga ben, medan min fästmö besviket kom efter. Ja, så fortsatte eländet under några år. Det var väl först då vi fick barn och jag fick annat att tänka på som ångestattackerna började klinga av och jag kunde skippa medicinen. Där ser man vad en gulnad tidningsartikel kan ställa till med.
Att uppfinna världen
5 000 år tog det för världen att sätta hjul på en resväska och anledningen enligt Katrine Marcal, som skrivit den underhållande essäboken Att uppfinna världen, är att det var männen som skulle bära resväskan och att en väska med hjul var för feminin att bära. Katrine Marcals bok är en vindlande tur genom teknikhistorien med en kvinnlig blick på skedena. Manligheten satte alltså käppar i hjulet för att ett hjul skulle sättas på en resväska. Men, får Marcal erkänna, globaliseringen och flygets utveckling bidrog nog också till att resväskan fick hjul. En annan essä handlar också om hjul. Den tar avstamp i tiden strax efter andra världskriget och den polioepidemi som då var för handen. Något jag själv minns. I det samhälle jag växte upp i var det ett par personer som drabbades. En av dem var en snickare, som fick lämna sitt yrke och dra sig fram i en kiosk resten av livet, då han fick svårt att gå. Nåväl, Anna Wifalk, var en av dem som drabbades och som fick se sin livsplan ändrad. Hon hade velat bli sjuksköterska, men blev nu oförmögen till ett sådant yrke, förlamad som hon blev. Men hon gav sig inte och fick en idé om att utrusta gåstolen med hjul, vilket också blev verklighet och så hade vi den moderna rollatorn. Tyvärr kunde hon inte omsätta idén i pengar, eftersom hon saknade kapital. En annan hämsko för kvinnor att förverkliga sina drömmar. Bilar går också på hjul och i essän "I vilket vi startar bilen utan att slå sönder käken" handlar det om elbilar kontra bensinbilar. De första bensinbilarna måste startas med en vev, vilket var livsfarligt och bidrog till sönderslagna käkar. De var också högst osäkra och gick ofta sönder. Elbilarna kunde startas med en tändnyckel och var säkrare än bensinbilarna. Trots det segrade bensinbilen, vilket vi idag kan beklaga, då vi tappat ungefär 100 år av utveckling. Men även här var könet med i ekvationen. En elbil sågs som något för kvinnan, medan en man skulle köra den mer äventyrliga bensindrivna, smutsiga bilen. Sedan bensinbilen vunnit, så att säga, så feminiserades den emellertid med en elektrisk startmotor, så man slapp slå käken av sig. Här finns också essäer om hur bysthållare och gördlar tog oss till månen. Det var nämligen en firma för damunderkläder som fick äran att tillverka de mjuka rymddräkter som de tre astronauterna bar på vägen till månen. En fascinerade historia. Vidare finns en essä om hur våra riskkapitalister beter sig ungefär som valfångarna en gång i tiden gjorde. Satsar storslaget med stora risker, men kan göra gigantiska vinster. Riskkapitalisterna tar dock inga dödliga risker, utan satsar på stora investeringar, där de alltid tar ut 2 procent oavsett hur investeringen utfaller. Det gör förstås att det bara är stora investeringar som gäller inga mindre och det har ändrat hela den ekonomiska spelplanen idag. Och här har kvinnor inget att säga till om. I en avslutande essä tar Katrine Marcal upp klimatkrisen. Här har två olika uppfattningar stått emot varandra: profeterna och trollkarlarna. Profeterna som varnar för domedagen och som vill skala ner, bevara och sluta att konsumera och trollkarlarna som tror på teknikens och innovationernas förmåga att lösa klimatkrisen. Katrine Marcal medlar mellan dem och menar att vi behöver båda synsätten, både uppfinna och förändra vårt sätt att leva. För då beteendena ändras i mer hållbar riktning kommer också efterfrågan på gröna produkter att uppstå och tvärtom. Det viktiga i sammanhanget är att ingen lämnas utanför, att alla ska känna att de är en del av den gröna omställningen. Här behöver politiken komma in och reglera och justera villkoren. Jag vet inte om det är en för naiv uppfattning, mycket brukar ju ske som vi inte kan förutsäga, men Katrine Marcals bok är en tankeväckande och lärorik historia.
Natt i Lissabon - en emigrantroman
Erich Maria Remarque är mest känd för sin pacifistiska klassiker På västfronten intet nytt från 1929. En bok jag läste och greps av redan i tonåren. Det är en stark vidräkning med kriget och blev följaktligen ett hatobjekt för nazisterna. Nu har jag läst hans roman Natt i Lissabon från 1962 i en pocketutgåva från Lindelöws förlag. Natt i Lissabon är en flykting- och kärleksroman, som delvis bygger på Remarques egna upplevelser av att leva i exil. Han lämnade Tyskland 1933 och emigrerade till USA. Lissabon var en av de sista utposterna för flyktingar under andra världskriget. 1942, det år romanen utspelas, var hamnen fortfarande öppen och fartyg avgick både till USA och Sydamerika. Romanen inleds med att romanens jag befinner sig i hamnen, där ett fartyg lastas med förnödenheter och berättaren liknar fartyget vid en Noaks ark i syndafloden. En målande bild för det syndaflodsliknande tillstånd som rådde i Europa på den tiden, då Nazityskland gått segrande fram på kontinenten. Mannen och hans hustru som väntar på ett hotell är flyktingar och har ett uppehållstillstånd som går ut om några dagar. De vill till Amerika men saknar visum och båtbiljetter. Situationen är desperat. Då dyker en man upp, som berättaren först tar som en spion eller polis. Men mannen visar sig också vara flykting, som varit på flyende fot i flera år, gripits flera gånger och suttit i fängelse. Nu har hans hustru dött och han vill ge berättarjaget både visum och båtbiljetter, men på ett villkor att berättaren ska lyssna till hans historia, han vill inte tillbringa natten ensam. Ett listigt berättartrick av författaren. De cirkulerar natten igenom mellan barer och mannen berättar, att han ärvt ett pass av en man som hette Schwarz, men som avlidit i en hjärtattack. Hans riktiga namn är Josef Baumann och kanske är han jude. Schwarz berättar sin historia, hur han flackat runt i fem år på olika adresser i skräck för att bli gripen. Till slut får han den befängda idén att återvända till sin hustru i Tyskland. Han tar sig till Schweiz, vidare över gränsen till Österrike och han simmar över Rhen. Sedan tar han tåget och på en station i München köper han några tidningar och konstaterar, vilken förbjuden bild av omvärlden som regimen meddelar. Världen utanför Tyskland framställs som depraverad och inte duglig till annat än att erövras av Tyskland. Man får här vibbar till hur Ryssland idag ser på den omgivande världen som fientlig och depraverad. Väl framme i Osnabrück får han efter ett tag kontakt med sin hustru, som undrar varför han kommit och utsatt sig för livsfara. Han har inget bra svar, men tror att det beror på ensamheten som drivit honom. Medan han är hos sin hustru, som heter Helen, dyker Helens bror Georg upp, en fullblodsnazist som en gång skickat Schwarz till ett läger. Schwarz måste gömma sig i Helens garderob. Helen vill nu lämna Tyskland och följa med sin man. Och en tid lever de ett lyckligt liv, bland annat i Paris. Men så kommer kriget och gränserna spärras och de båda, som tyska medborgare, interneras var och en på sitt håll. Schwarz lyckas fly och börjar söka efter sin hustru. Han finner henne i ett kvinnoläger och utger sig för att vara en elektriker som ska undersöka elinstallationerna för att ta sig in i lägret. Av en läkare i lägret får han hjälp att befria Helen, men får samtidigt veta att hon är obotlig sjuk, något som Helen förnekar. De fortsätter sin odyssé genom Frankrike och kommer till Marseilles för att där försöka få kontakt med amerikanska konsulatet. Marseilles var Gestapos jaktmarker och här grep man många flyktingar som harar. För att få tag i ett visum måte man visa att man var i stor fara eller vara konstnär, vetenskapsman eller intellektuell för dessa fick förtur. Man gjorde skillnad på folk. Men Schwarz har åter tur, han får kontakt med en ung amerikan, som turistar i landet och han äger ett grönt kort som öppnar dörrar överallt. Han hjälper nu Schwarz med att försöka skaffa visum och biljetter till Amerika. Helen blir ännu sjukare och börjar nattvandra och ta sömnmedel, hon får också morfin mot sin cancer. I väntan på svar från konsulatet vistas de bland alla andra emigranter och upplever deras förtvivlade situation. Romanen är ju aktuell även i detta avseende, då vi idag också brottas med stora flyktingströmmar. Schwarz åker så fast i en Gestapokontroll utanför konsulatet och blir torterad och misshandlad. Georg dyker upp och ger sig också på Schwarz med hugg och slag. Han vill veta Helens adress, men Schwarz säger att han inte känner till den och får utstå ännu mera övergrepp. Så kommer han på idén att låtsas ta med Georg till Helens adress. De åker i en bil och Schwarz som gömt ett rakblad övermannar Georg och skär halsen av honom. Med Georgs bil och under förevändningen att var en högt uppsatt nazist lyckas de så ta sig hela vägen till Lissabon. Men där dör Helen och Schwarz lämnar över både pass, visum och båtbiljetter till den nye Schwarz eller Schwarz nummer tre eller kanske den vandrande juden. En stark roman, kanske lite väl pratig ibland, men både en kärleksskildring, emigrantroman och spänningsroman.
På tur med Linné
Jag och hustrun har tillbringat ett par dagar i fjällen, närmare bestämt vid STF:s (Svenska Turistföreningens) fjällstation i Grövelsjön i norra Dalarna. Fjällstationen vid Grövelsjön byggdes 1937 och är den sydligaste av våra fjällstationer. Väderprognosen talade om regn och kyla, men på plats visade sig vädret vara hyggligt och inget regn. Lite svalt kanske, men då man vandrar stör det inte. Måste säga att man imponeras av STF:s anläggningar. Mitt ute i ingenstan har man ordnat det med relativt bekvämt boende, även om vår lilla lägenhet med våningssäng inte var mycket större än en sovvagnskupé på tåg. Men det funkar ju bra när man bara bor ett par dagar. Och så fanns det andra faciliteter som dusch och bastu, TV-rum och butik och mycket annat som underlättade för alla de barnfamiljer som hittat dit. Maten var ju rena hotellstandarden med en riklig frukost och en middag som höll hög kvalitet. Dessutom fick man med sig en matpåse att ha med sig på vandringen. Vad jag inte visste var att Carl von Linné gjort nedslag här på sin Dalaresa 1734 på väg till Röros i Norge. Fjällstationen har tagit väl vara på denna begivenhet. En liten träskulptur av Linné tillverkad av Henrik Ekberg möter i entrén till fjällstationen, ett vittnesbörd om Linnés besök på platsen. Vidare fanns en utställning om Linné och över vattenkranen i matsalen sitter en skylt med texten: "Det vatten smakar rätt, som intet smakar". Och då avses förstås det kristallklara jokkvattnet i fjällbäckarna, vilket är något annat än det klorerade kranvatten de flesta av oss tvingas dricka. Dessutom är en av lederna som går upp mot fjället namngiven efter Linné. Så här skriver han i Dalaresan om den: "Reste man om morgonen bittida ifrån Grövelsjön, där man hade vilat över natten, blivandes vår väg uppför en bred slätt, Grövle sjövåla (Sjöhöjda) kallad" (citerat efter Anders Ejderviks lilla informativa häfte, Med Linné i norra Dalarna - 1734 och nu). Givetvis tog vi den leden. Linné lär ha färdats tilll häst, men vi tog förstås apostlahästarna. Stigen var grusad och ganska lättgången, även om den bar konstant uppåt, dock utan några brantare backar. Vi följde den upp till riksgränsen mot Norge, innan vi vände åter. Det var skönt att få några dagar i en annan miljö än man vanligtvis trampar runt i. Nu är det åter trädgården som gäller.
Ryska inbördeskriget
Inbördeskrig är kanske den värsta formen av krig, då människor i samma land ställs mot varandra. Hatet och våldet når ofta extrema höjder och såren från ett inbördeskrig kanske aldrig går att läka. Man behöver bara påminna om det amerikanska och finska inbördeskriget för att förstå vidden av excesser. Men det inbördeskrig som fått än större konsekvenser är det ryska inbördeskriget. Det orsakade död och lidande av enorm omfattning. Men det gav också konsekvenser för historiens utveckling under 1900-talet. Vi fick totalitära stater, vars konflikter kulminerade i andra världskriget och dess fortsättning kalla kriget. Det ryska inbördeskriget är därför en vattendelare i historien. Om detta förödande krig har den erkände historikern Antony Beevor (annars mest känd för sina böcker om andra världskriget) skrivit en diger och utförlig historik, Ryssland - revolution och inbördeskrig 1917 - 1921. Beevor bygger sin framställning på ett rikt arkivmaterial, omfattande litteratur och på vittnesutsagor från diplomater, regeringstjänstemän, läkare, musiker som Sergej Prokofjev, författare som Maxim Gorkij med flera. Dessa vittnesmål gör det hela mera levande. Förspelet och det dramatiska maktövertagandet eller kuppen i november är kanske det mest intressanta, även om vi hört eller läst om det många gånger. Beevor kommer dock med en del nya uppgifter, till exempel att februarirevolutionen inte var så oblodig. 1 600 personer dödades och 6 000 skadades. Dessa siffror är ju dock inget mot det stora antal som dog under själva inbördeskriget. En av förutsättningarna för den ryska revolutionen var Rysslands deltagande i första världskriget. De ryska soldaterna levde under vidriga förhållanden ute på slagfältet, medan de högre officerarna levde i sus och dus. En annan orsak var de högre samhällsklassernas blindhet inför det som höll på att hända. "Folkets hat har sjudit allt för länge", skrev en ung storfurste och det yttrade sig i våldsamma plundringar, i att monarkins symboler revs ner och i våld och våldtäkter. Hatet var stort mot polisen och även officerarna blev måltavlor för massans ilska. För att möta upproret i februari tillsattes en provisorisk kommitté på tolv personer i Riksduman. För att undvika ett inbördeskrig krävde man att tsaren skulle avgå och ersättas med hans yngre bror, för man ville bevara monarkin. Men båda tackade nej. I det läget framträdde den pompöse Alexander Kerenskij, som stabsläkaren Kravkov betecknade som en bombastisk bedragare. Kerenskij hade lägligt nog sin fot både i den provisoriska kommittén och i socialisternas sammanslutning Ispolkom. Interimsregeringen befann sig i ett maktvakuum och kunde inte företa sig något utan Ispolkoms godkännande. Därmed dröjde nödvändiga reformer och ett sammankallande av den konstituerande församlingen. Det utmynnade i juli 1917 i ett försök från den otålige Lenin och bolsjevikerna att gripa makten. Det misslyckades och Lenin fick fly utklädd till flykting. Juliorolighetern kunde mycket väl ha lett till en kontrarevolution. Högern eller kadettpartiet ville ersätta Kerenskij med den hårdföre militären Kornilov, men den moderata vänsterna motsatte sig det. Och Kornilov var inte alls intresserad av politik, han ville istället införa undantagstillstånd, få bolsjevikerna gripna, fortsätta kriget och skärpa disciplinen, bland annat införa dödsstraff för de som deserterade. Istället för att samarbeta ledde missämjan mellan dem att bolsjevikerna gynnades. Kerenskij lät till och med beväpna rödgardisterna för att upprätthålla ordningen. Kornilovaffären, Kerenskijs vacklande och interimsregeringens svårigheter att komma till beslut undergrävde den parlamentariska demokratin. Och så ledde det fram till maktövertagande eller kuppen i november. Det folkkommissariernas råd som utsågs att provisoriskt styra, innan den konstituerande församlingen hade sammanträtt, blev permanent, ty i det intrigspel som följde lyckades bolsjevikerna oskadliggöra oppositionen med fula knep och metoder. Kadettpartiet förbjöds, tidningar drogs in och tjekan skapades. En förutsättning för att bolsjevikerna skulle överleva var att man fick slut på kriget. Och till slut kunde man sända en delegation till fredsförhandlingarna i Brest Litovsk. Det var en sällsam och brokig samling som sändes iväg. Man ville visa bredden hos regimen och sände en infanterist, som knappt öppnade munnen, en fräck och självsäker arbetare, en terrorist som mördat en tsargeneral och då man upptäckte att en bonde saknades så skaffade man en sådan direkt från gatan. Delegationen leddes av den erfarne Joffe, men han blev snart ersatt av Trotskij. Han fick anvisningar att förhala förhandlingarna så mycket som möjligt för man trodde ju att en revolution snart skulle ske i Europa. Men då så inte blev fallet beordrades Trotskij att skriva på fredsavtalet för att trygga regimen, trots att villkoren var oerhört förödmjukande med stora landavträdelser. Bucharins falang var emellertid emot och i majoritet och de ville att man skulle inleda ett gerillakrig. Då kom Trotskij med ett medlingsförslag "varken krig eller fred". Lenin var skeptisk till det men gick ändå med på det. Man skulle meddela tyskarna att kriget för Rysslands del var över men inte skriva på något fredsavtal. Med detta hoppades man att Tyskland inte vidare skulle gå till angrepp. Men det var precis vad man gjorde och nu tvingades bolsjevikregimen krypa till korset och skriva på ett ännu värre fredsavtal. Efter fredsavtalet inleds inbördeskriget på allvar. Att gå in på alla dess turer, slag och alla vidrigheter skulle föra alldeles för långt. Det är dessutom en ganska tröttsam läsning. Det vi kan konstatera med Beevor är att de allierades eller ententens insatser var otillräckliga. Man var alltför splittrade och man mötte ett fanatiskt och disciplinerat motstånd. Stridsmoralen hos de vita styrkorna var heller inte den bästa och på det högre politiska planet kunde man inte enas om vad som var viktigast att göra.
