krille tvärvigg

Långt in i sin bok Åren reflekterar Annie Ernaux över vilket pronomen hon ska välja för den berättelse hon tänker skriva. Att använda "jag" känns för "förkrympt och kvävande" och "hon" skulle ge för mycket "utsida, avstånd". Hon väntar på en uppenbarelse, ett tecken likt Prousts madeleinekaka. Men då har hon redan gjort sitt val och på närmare 200 sidor använt pronomina "man" och "vi" för att skriva den kollektiva självbiografi som omfattar tiden 1940 till 2006, som är hennes egen från födelsen till pensioneringen. Det hon gör är att uppfinna en stil som är både subjektiv och opersonlig, privat och allmän. Det vill säga hon återuppväcker minnet av det kollektiva minnet i ett individuellt minne. Det ger ett intryck av att vi kan följa Frankrikes historia från krigsåren fram till 2006, då hon går i pension. Det blir sålunda en generationsroman, där hon själv uppträder som kronvittne. Det hon velat skildra är sin tid på jorden, men i ett större sammanhang. I berättarflödet skjuter hon in hållpunkter, stationer i form av foton, som blir till frusna ögonblick i berättarflödet. De ger en konkret bild av tidens gång, men tjänar också som andningspauser, ett stopp, där hennes utveckling och sociala ställning exponeras. Uppväxt i en arbetarklassfamilj i Normandie gör hon en klassresa via en katolsk privatskola, universitet och som lärare i litteratur i Paris, förortsliv, familj och skilsmässa. Ernaux är en politisk författare till vänster, ytterst kritisk till den väg som Frankrike väljer med marknadens primat, överflödets tyranni och konsumtionen som gud. Ytterst få episoder skildrar hon som hoppingivande som händelserna runt 1968, Mitterands val till president 1981, som dock snart byts i besvikelse. Mycket av det hon skildrar kan även en svensk läsare känna igen sig i,åtminstone i de stora dragen. Och man kunde önska att vi hade någon som i Sverige kunde ge en sådan här lysande skildring av sin tid.

Eyvind Johnson är kanske vår mest europeiska författare. I böcker som Strändernas svall, Drömmar om rosor och eld, Hans Nådes tid och Molnen över Metapontion har han utforskat den europeiska historien så fylld av krig och elände. De tre förstnämnda har jag läst men av någon anledning så har läsningen av Molnen över Metapontion dröjt. Nu har jag emellertid tagit skadan igen under ett par veckors läsning. Det är en mångbottnad bok med flera skikt likt kinesiska askar. Huvudhandlingen är Kyrosexpeditionens fälttåg mot Babylon omkring 400 före Kristus. Kyros ville utmana och störta sin bror Artaxerxes från tronen. Det handlade om ett inbördeskrig. Kyros tog hjälp av grekiska trupper, men fälttåget misslyckades och Kyros stupade tidigt. Det som sedan sker är grekernas strapatsrika återtåg under Xenofons ledning skildrat i Xenofons Anabasis, som Eyvind Johnson stiftat bekantskap med redan i sin ungdom och som nämns i hans roman om Olof. Men den som Johnson lånar sin berättarröst till i romanen är en viss Themistogenes, som står Xenofon nära, men om han funnits är oklart. I romanen spelar han emellertid en central roll och vi får veta att han sluppit ut som fånge ur ett stenbrott i Syrakusa, men att hans hustru och barn mördats och att han nu ansluter sig till Kyros fälttåg i en förhoppning att vinna ära och rikedom. En tid är han gäst hos godsägaren Hagnon i Metapontion, en skrytsam och självkär människa som tror sig om att vara god. Bredvid denna berättelse finns en nutida betraktare, Clemens Decorbie, en äventyrsförfattare från Stockholm, som påminner om författaren själv. Denne reser omkring i Italien bland annat för att uppfylla ett löfte han givit till en judisk arkeolog, J P Levy, i ett krigsfångeläger i Frankrike, om att besöka de platser som Levy berättat om för sina fängslade kamrater. Själv blev Levy gasad. Clemens har också förlorat hustru och barn, då deras fartyg sänktes av en tysk ubåt. Här finns ju också anknytningar till författaren själv, vars första hustru hade dött. Clemens är också i Italien för att söka efter Claire, en kvinna han mött i krigsfångelägret och haft ett förhållande med. Till slut finner han henne, men hon är mycket fjär mot honom och söker i sin tur efter Heinz, en nazistisk fångvaktare, som hjälpt henne ut från krigsfångelägret och nu tycks ha en viss hållhake på henne. Både Claire och Heinz är skadade av kriget och båda begår också självmord mot slutet av boken. Bokens starka sida är avsnitten från antiken, tycker jag. Historien med Clemens är mer av ett resereportage, som inte fångar läsaren lika mycket. Molnen är en symbol för människans situation i världen, för de hot som hon står inför. I det aktuella fallet handlar det om det sovjetiska övergreppet mot Ungerns folk.

Karelska Karin har lämnat oss. Igår söndag förmiddag vid tiotiden ringde en sköterska från äldreboendet och sa att Karin somnat in. Hon hade ätit frukost och sedan sagt att hon skulle gå och vila och när man sedan tittade till henne, så hade hon dött. Karin fick som hon ville, hon önskade gå bort i sömnen. Hon ville gå till sin frälsare, ty Karin var kyrklig av sig. Vi åkte till äldreboendet för att ta ett sista farväl av henne. En vecka tidigare hade vi varit hos henne och fikat och då hade hon varit på gott humör och skrattat gott. Nu låg hon fridfullt i sängen utan några påtagliga smärtor och sköterskan sa att hon haft ett litet leende på läpparna då hon kommit in, precis som om hon varit belåten med att lämna jordelivet. Jo, hon hade talat länge om att hon önskade gå bort. Hon hade blivit drygt 91 år och hon tyckte att det räckte, hennes minne var inte det bästa och hon hade smärtor i leder och ben och ganska svårt att gå. Karin var född i Karelen och hade upplevt de tyngande krigsåren. Hon var yngst av fyra syskon. Då föräldrarna skildes fick hon komma till en släkting, något hon kunde känna en viss bitterhet över, även om hon var en förlåtande människa. Familjen fick lämna barndomshemmet och Karelen, då kriget tog ett strypgrepp om landet. Karin kunde på ett målande sätt beskriva hur det lät då de tungt lastade bombplanen kom i luften och då barnen var på väg hem från skolan, det lät som uiiii, uiii, sa hon och barnen fick slänga sig ner på marken. 13 år gammal fick hon lämna Finland och förena sig med sin mamma som flyttat ihop med en bonde i Aavajärvi. Hon mindes mycket väl hur hon tillsammans med sin syster ängsligt gick över bron till Haparanda. Tillvaron i Aavajärvi var hård, modern tycks ha varit sträng och Karin tyckte att hon fått slita som en piga. Men hon älskade samtidigt lantlivet och djuren, hon talade varmt om korna och hästen Rusko. Om allt detta kunde hon berätta målande, men ju närmare samtiden vi kom så blev det lite osäkrare. Hon bröt sig dock loss från Aavajärvi och kom till Luleå, där hon var hembiträde i en läkarfamilj en tid. Sedan utbildade hon sig till hushållslärare. Till våra trakter kom hon på 1970-talet. Hon blev kostchef i kommunen och hade ansvaret för både äldreboenden och förskolor. Och hon var mäkta stolt över att hon aldrig överskridit budgeten. Hennes paroll var att rätta mun efter matsäcken. Hon var som sagt kyrklig av sig och tjänstgjorde som kyrkvärd på ideell basis och sjöng också i kyrkokören. Vi lärde känna Karin på 1990-talet då vi skaffade kolonilott och blev granne med henne. Hon var alltid glad och generös och bjöd då och då på kaffe eller middag. För ungefär tio år sedan klarade hon inte längre av sin ekonomi, hon som haft ansvaret för en stor kommunal budget. Jag blev god man till henne och jag och min fru brukade hälsa på henne ett par gånger i månaden i hennes lägenhet som hon köpt för egna pengar och var mäkta stolt för. Sitt sista år bodde hon på ett äldreboende. Oturligt nog kom coronapandemin och under många månader kunde vi inte träffa henne. Först efter sommaren kunde vi ses igen. Karin var alltid lika glad att se oss och brukade skrattande hälsa oss med orden: nu blommar löken. Karin var en god människa. Hon spred glädje omkring sig. Vi saknar henne.