Politisk auktion
Nu pågår ett cyniskt politisk spel. Moderaterna erbjuder Centern en rejäl landsbygdssatsning om de stöder Kristersson som statsminister. Liberalerna har ju också lockat dom att komma över till den borgerliga sidan. Fast vad de erbjudit vete fan. Hittills har Centern stått emot. För SD är väl fortfarande ett rött skynke för dom, liksom vänstern. Fy fan, för detta taskspeleri.
Nostalgitripp
Lämnade in bilen på verkstan för koll inför besiktningen. Och passade på att ta en promenad i koloniområdet, där vi hade en stuga i sju år på 1990-talet. Kändes lite vemodigt att gå omkring där. Minnena dök upp. Hur vår son som då var liten lekte i bäcken som rinner genom området. Och hur många av de kolonister som då fanns nu är borta. Området såg inte lika välskött ut som på den tiden vi hade stuga. Snarare ganska igenvuxet och en del lotter skulle aldrig fått godkänt av den regim som fanns på den tiden. Den var känd för stränga regler, bland annat skulle det inte finnas ett enda ogräs i gångarna och många andra konstiga regler. Den lott vi hade och kämpade med bestod nu mest av gräs och blommor. Men stugan såg mera välskött ut och gräsmattan utanför stugan hade nu fått en rejäl altan. Innehavaren var nog mest inriktad på rekreation och vila och inget fel i det. Från kolonin gick vi till dammen strax intill som kommunen så förtjänstfullt anlagt. Det har blivit till en oas för gäss och änder och nu kunde vi se flera små telningar som troget följde sin mor. I planteringarna finns den mörkblå isopen som drar till sig humlor och bin en masse. En bård av den ståtliga stäppsalvian, vildvin och humle kompletterade bilden. Och på dammen kommer snart näckrosor att prunka. Vi slog oss ner på en bänk och begrundade livet. Jag kände mig gammal, det är så många år som förflutit. Jag fyllde 50 när vi hade kolonin, snart är jag 76. Det finns inte mycket tid kvar. Vi gick sedan tillbaka till verkstan och möttes av beskedet att bilen måste in igen. En trasig damask måste åtgärdas.
Otack världens lön
Sverige hjälpte Ukraina till fortsatt spel i EM. Ukraina tackade med att slå ut Sverige. Otack är världens lön kan man säga. Otur kunde man också ha sagt. Danielssons utvisning i förlängningen var inte det man ville ha, när man just tänkte byta in tre friska spelare och gå till offensiv. Nu blev det istället defensiv och ett försök att hålla ut till en straffparksläggning. Och så kom målet i förlängningens sista minut. Fotboll är många gånger grymt och oförusägbart. Sverige var det bättre laget, men Ukrainas spelplan lyckades. Det är bara att komma igen. Men inte i det här mästerskapet.
Hitchkocks fåglar
Väcks av fågelskrän i morgonväkten. Det är kajflocken igen, ligistgänget. Har tydligen fått smak för våran trädgård sen grannen slutat ge dom bröd. Nu sitter dom i den gamla rönnen och skränar. Men jag ser också några i köksträdgården, så jag sätter på mig tofflorna och ger mig ut. Ser att en letat sig in under fiberduken vid morotslandet. När jag närmar mig försöker den hitta ut och river sönder duken i panik, men ändå kommer den inte ut. Jag måste lyfta bort stenar som håller fast duken, innan den flyger sin väg. Vad hade den där att göra, insekter finns det väl gott om på andra håll. Gänget i rönnen skränar vidare, ser ut som att dom driver med mig. Jag ger mig iväg dit med en stor påk som jag bankar mot stammen och de far de iväg under ljudligt oväsen. Skator och kråkor kan jag fördra men kajor har jag svårt för, de påminner om Hitckocks fåglarna.
Falsk matematik
Läser om hur 500 företagare under pandemin dubblerat sina bonusar och rörliga ersättningar. Det handlar om företagare som ändå har en skaplig månadslön på 600 000 kronor. Samtidigt förlorade tusentals människor sina jobb och inkomster. Själv tänker jag på den nyligen bortgångne Peps låt falsk matematik som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik. Ja, falsk matematik är det då kulorna rullar åt samma håll. Där fick Peps in en fullträff.
Mobergs svenska historia
Från Engelbrekt till och med Dacke är undertiteln till Vilhelm Mobergs andra del i hans egen syn på Sveriges historia. Två upprorsmän alltså, något som kan ses som symtomatiskt för Moberg, en oppositionell och stridbar människa som hatade kungadömet och makten. Kapitlen om dessa är de längsta i boken, förutom kapitlet om Gustav Vasa, Dackes och bondeupprorens baneman. Engelbrekts gästspel på den historiska scenen var kort, knappt två år. Mycket om honom är okänt, var han var född, vilket datum han dog och på vilken ö, och varför han blev bondeledare, själv var han bergsman, lågfrälse. Men kanske var det det brutala fogdeväldet som fick honom att reagera, särskilt Västeråsfogden Jösse Erikssons framfart. 24 fogdebogar brändes "i svartom brandom". Både adeln och kyrkan kom att utnyttja Engelbrekt och bondehärarna i konflikten med unionskungen Erik av Pommern och danskarna. Engelbrekts makt växte och då han blev vald till hövitsman, så blev han ett hot mot de ledande kretsarna i Stockholm. Mordet på honom kom därför lägligt. Hans mördare Måns Bengtsson fick ett skyddsbrev utfärdat av riksmarsken Karl Knutsson, som aspirerade på kronan och Måns Bengtsson blev till och med lagman i Närke. Mördaren gjorde sålunda en lysande karriär och Karl Knutsson blev kung. Moberg är bra på att slå hål på myter och vidskepelser. I Engelbrekts fall visar han hur den nationalistiska historieskrivningen utnyttjat Engelbrekts namn och gjort honom till den förste svensken och för Geijer var han nationalliberal. Moberg skriver vidare om brödets, i synnehet barkbrödets betydelse för att hålla nöden stången. Om danskhatets uppkomst och skogens betydelse för folkfriheten. Karl Knutsson får ett kapitel som visar att han var upphovet till danskhatets spridning genom sin propaganda. De tre Sturarna behandlas i ett kapitel som visar att Sverige under dem hade en ganska lång fredsperiod, som gjorde dem populära hos allmogen. I kapitlet Fredsdrömmar hos ett folk gör Moberg upp med en äldre historieskrivning som påstått att svenskarna var ett krigarfolk. Han visar bland annat hur gränsbönderna mellan Skåne och Småland slöt separatfreder för att kunna bedriva lukrativ handel och samfärdsel, vilket hans roman Förrädarland också visar. Kristian II, eller tyrann, som han kom att kallas i Sverige är för Moberg en intressant person, en psykologisk gåta. Handlöst förälskad i en bagardotter, tog han mor och dotter till hovet i Köpenhamn, där modern fick stort inflytande både genom att sköta Danmarks affärer och genom sin påverkan på kungen. Då Dyveke, som dottern hette, dog, förändrades Kristians psyke. Han trodde adeln förgiftat henne och sökte hämnd. Och kanske var det vad som inträffade vid Stockholms blodbad, då han inte kunde kontrollera sina känslor. Kristian genomförde en rad reformer och lagar som förbättrade böndernas ställning och fick i Danmark tillnamnet Kristian Bondekär. Adeln fick emellertid bort honom från tronen. För Vilhelm Moberg är Gustav Vasa en tyrann, inte en landsfader, som han fick höra i barndomens skola och av äldre historiker. Stockholms blodbad är väl känt, men Kalmar blodbad under Gustav Vasa är mer obekant. Ändå var offren där lika många som i Stockholms blodbad. Men de har blivit okända för att de var simpla knektar, enligt Moberg. Gustav Vasa var en furste i stil med Machiavellis i Il Principe. En svekfull person, beredd till våld, lögn, bedrägeri och förställning. Särskilt grymt blev efterspelet till Dackefejden, då han med tyska legoknektars hjälp förödde Småland och nästan utplånade Dackes släkt. Dackefejden, det största bondeupproret i Sveriges historia, avslutar boken, det skakade om Gustav Vasas kungadöme ordentligt och det var bara med tysk, dansk och adelns elittrupper samt bondehärar från bland annat Dalarna, som han kunnat dupera, som han kunde besegra Dacke och hans män. Här slutar tyvärr Mobergs historia, man hade gärna velat ha en fortsättning, men döden kom emellan.
Vändpunkt
Morgonen seg som sirap. Grått. Går en sväng runt tomten. Stararna levde om som ligister tidigt på morgonen så jag går som en vaktmästare och snokar vad som hänt. Kollar sorkfällan. Inget napp. Kanske grannkatten varit här igen. För en vecka sedan knep han en stor en. Lärkan filar i skyn, men jag får inte syn på den. Ser att Annie Lööf kan tänka sig att stryka punkt 44 på stentavlan. Så dags nu. Kunde väl ha kläckt ur sig det tidigare. Försöker nu krypa bakom ryggen på liberalerna och hotar med extraval annars. Inte snyggt. Politiken just nu tröttsam. Jag går och hämtar posten istället. Inne igen ringer jag till kyrkogårdsfövaltningen. Ett sista uppdrag, ska ordnas med askgravsättningen av karelska Karins kvarlevor. Hennes brorsdöttrar från Finland kommer och ska ta avsked och hämta Karins alla saker. Pengar blir det också för dom, ganska mycket faktiskt. En lönande resa. Själv har jag nu fullgjort mina plikter som god man till Karin, en rolig och generös människa som gått ur tiden.
Nuläge
Två dagar före midsommarafton. 15 grader, nordostlig vind. Korparna ropar vid skogsdungen. Ett gäng rullskidåkare tränar på gamla landsvägen, som fått ny beläggning. De åker upp och ner för en backe. Vinden, korparna och rullskidåkarna ger en aning om vinter. Dessutom har vi passerat sommarsolståndet. Jag hämtar post, bilarna rusar förbi. Vägsträckan förbi byn är hastighetsbegränsad till 50, men knappast någon håller den hastigheten. Man får se upp när man hämtar posten, en oförsiktig rörelse, man snubblar till och man blir påkörd. Vi har försökt få hit polisen för hastighetskontroll, men utan resultat. Vår granne, bonden, har haft en hektisk tid med att hämta in första höskörden. Traktorer har gått i skytteltrafik. Han hann precis få in allt, innan åskan började dundra och ett skyfall gav 20 millimeter. Bylivet är inte lugnt, alltid händer det något.
En historisk dag
Gårdagen blev en historisk dag, då en statsminister i Sverige för första gången röstades bort av parlamentet. Kanske ser vi nu en ny epok i Sveriges historia, men vart den leder är det ingen som vet. Löfvén och socialdemokraterna har sig själva att skylla. Man har målat in sig i ett hörn med C och L och upprättat en stentavla med innehåll som inte går att rubba. Att upprätta ett avtal och sedan tro att en femte part, nödvändig för att behålla makten, stillatigande ska se på är högst förmätet, särskilt som V tidigt deklarerade att det fanns gränser eller röda linjer för dess stöd. Men det tycks inte vara något som de avtalsslutande parterna brydde sig om eller trodde på. Men igår blev det verklighet och nu måste Löfvén krångla sig ur situationen eller utlysa nyval. Mycket talar för det senare, eftersom alla positioner verkar låsta. Själv tillbringade jag förmiddagen med att följa omröstningen och sedan lyssna till alla presskonferenser, där argumenten upprepades. Och sedan var det kommentatorernas och spekulanternas tid, men det gav jag fan i och slog mig istället ner i morotslandet för att gallra och luckra bland myrorna som haft det trevligt under fiberduken. Myrorna var lika argsinta som Ebba Busch och spred sitt myrgift över knogar och armar. På kvällen slog jag på teven och följde Danmarks match mot Ryssland. Det blev en magisk afton, danskarna spelade som i trans och sänkte ryssen med klara 4-1, vilket var bra för Sverige som därmed blev klart för sextondelsfinal. Vilken helomvändning. För drygt en vecka sedan chock och förtvivlan då Christian Eriksen livlös segnade ner på gräsmattan och nu denna eufori och glädjeexplosion bland spelare och publik i Parken. Detta EM kommer att bli ihågkommet länge i Danmark och annorstädes. Och nu kanske Danmark avancerar vidare av bara farten. Så medan Sverige fick uppleva en tung dag, åtminstone för de som har sitt hjärta till vänster, så fick Danmark en riktig glädjedag. Så fort kan vindarna vända.
Regeringskris?
Nu tycks en regeringskris vara för handen sen vänsterpartiet gjort allvar av sitt hot om att fälla regeringen Löfvén om den inför marknadshyror. Och SD var snabba med att haka på då de såg en chans att bli av med Löfvén. Och även moderater och KD är med på tåget. Men vänsterpartiet och det konservativa blocket har egentligen inte samma ingång i frågan. Vänsterpartiet vill stoppa införandet av marknadshyror, medan de andra vill bli av med Löfvén. På så vis har det skapats en ohelig allians. Löfvén höll sedan en presskonferens och gick i svaromål, anklagade vänsterpartiet för att vara oansvariga, fast han känt till deras röda linje sen 2019. Han försökte också förminska vad det handlade om genom att påstå att något förslag inte ligger, utan endast en utredning. Men denna utredning går ju fram med just förslag om marknadshyror, fast Löfvén kallar det för fri hyressättning. Han menade också att förslaget omfattar mindre än 1 procent av hyresbeståndet och att det var i princip försumbart. Men om det är så obetydligt som han vill ge sken av så undrar man ju varför man nödvändigt ska driva igenom det. Löfvén blundar för de långsiktiga konsekvenserna, vad som kan ske om hyressättningen sprider sig till det övriga beståndet så som skett i Finland. Löfvén menade vidare att han egentligen är ense med vänsterpartiet och att han inte vill ha marknadshyror, men ändå måste hålla sig till stentavlan, januariavtalet.
Ett folkligt historieverk
Har börjat läsa Vilhelm Mobergs Min svenska historia med betoning på Min. Det betyder att Moberg inte vill jämföra sig med eller tävla med historikerna av professionen. Han ser sig som en amatör i sammanhanget, men det måste medges, att han är en ganska fullfjädrad sådan. Hans utgångspunkt är att försöka skildra allmogen, det enkla folket. För att hitta dem har han utnyttjat lokalhistorikers arbeten, landskapslagar och besökt platser där historiska händelser inträffat. Hos Moberg finns en sympati och en känsla för det enkla folket som kanske inte är så vanligt hos historiker av facket. Jag köpte Mobergs böcker när jag själv läste historia vid en av landets dåvarande universitetsfilialer. Jag minns att böckerna diskuterades och att min historielärare var ganska skeptisk till dem. Jag kommer inte ihåg varför, men kan ana att det hade något att göra med att Moberg klampade in på ett minerat område, att han var en katt bland de hermelinska historikerna. Eller att han klart tog ställning för det enkla folket. Själv hann jag då inte läsa mer än några spridda kapitel i de bägge böckerna, framförallt det han skrev om Engelbrekt och Dacke. Men nu på ålderns höst har jag tänkt ge dem en chans. För Moberg var dessa två böcker de sista han skrev, innan döden avslutade hans produktiva och idoga gärning. I första delen från Oden till Engelbrekt slår Moberg an tonen genom att skildra trälarnas liv, något som andra historiker ägnat föga utrymme. Snarare har de förnekat att det funnits trälar, ty bondeklassen har framställts som en fri klass till skillnad från på kontinenten. Moberg visar övertygande att det funnits trälar i det forntida Sverige. Och det statarsystem som fanns ända in på 1940-talet var väl heller inte så långt ifrån ett trälsamhälle. Sedan blickar Moberg ut över bondens 500-åriga historia från hackan till traktorn och går igenom redskapens utveckling, byns betydelse och hur klyftorna inom bondesamhället breddades och fördjupades ända fram till våra dagar då bonden och jordbruket avvecklats i allt snabbare takt. Sedan kommer han in på vikingatiden, då bonden gick till sjöss och blev både ockupant och köpman, vidare till den 300-åriga kampen mellan kristendom och hedendom. Efter det kommer folkungatiden med en grym och bitter kamp om kronan mellan ätterna. En period på 70 år och med nio mord, varav åtta om kronan, där de som drabbades hårdast var menigheten. Magnus Erikssons långa regeringstid kopplas samman med den stora döden, digerdöden, en dramatisk tid i landets historia. Magnus Eriksson är mest känd för att han genomförde en enhetlig lagstiftning, landslagen, som ersatte de spretande landskapslagarna. Men kapitlet ägnas också hans värsta kritiker Birgitta Ulfsdotter, den heliga Birgitta. Moberg tar också upp hur livet tedde sig för medeltidens människor och går igenom landskapslagarna, där han beundrar deras kärva och mustiga språk, men även förfäras över de oerhört grymma straff som förekom. Moberg anser att landskapslagarna är outnyttjade av den historiska forskningen och här ger han åter en pik till historikerna, vilket inte uppskattades och kan vara en anledning till deras njugga bemötande av hans berättelser. Han avslutar sin första del med att porträttera drottning Margareta som han är ett stort fan av. Hon lyckades som kvinna med det som ingen annan hade gjort att ena de tre nordiska länderna och med unionsbrevet i Kalmar se till att Norden fick fred under en ganska lång tid. Del 2 från Engelbrekt till Dacke står nu på tur.
Folk i rörelse
Demokratin är ingen självklarhet, utan ett resultat av hård kamp. Det visar Kjell Östberg i sin fängslande och viktiga rundmålning Folk i rörelse, om vår demokratis historia. Kampen började med spontana resningar mot en outhärdlig tillvaro och den bottnade så småningom i sociala rörelser som frikyrkorörelser, nykterhetsrörelser och arbetarrörelse och fann form i politiska partier. Kampen om den allmänna rösträtten stod högst på dagordningen, men motståndet var hårt, högern och liberalerna försökte med olika metoder att förhindra genomförandet. Man hittade på olika begränsande streck och hade första kammaren som med sitt veto kunde förhindra alla radikala förslag. Man fruktade massornas inflytande på den politiska processen. Det var först då revolutionen stod för dörren, som man gav vika och gick med på rösträttens införande, dock blev det även nu vissa begränsningar. Kjell Östberg poängterar här särskilt att kvinnorna hade stor inverkan på resultatet genom sina hungermarscher och demonstrationer. Den svenska demokratin är uppbyggd av folk i rörelse, folkrörelser. Det var den kraften som så småningom gav den politiska makten till socialdemokratin. Men socialdemokratin valde tidigt att acceptera den parlamentariska demokratin och avvisa andra former som rådsdemokratin. Man ville ha lugn och ordning. Den folkliga arenan fanns dock kvar och gav socialdemokratin energi och möjlighet att genomföra välfärdsstaten. Men byggandet av denna gav också möjlihet till karriärer och de kommunala spörsmålen och professionalisering tog överhanden över det ideella engagemanget och gräsrotsdemokratin. Den folkliga basen tunnades ut, folkrörelserna tappade medlemmar och gick tillbaka. Ett nytt uppsving skedde med 68-rörelsen, då nya sociala rörelser klev fram, mer aktivistinriktade och med nya kampformer. Här innebär också de vilda strejkerna en radikalisering som kom att påverka framför allt LO och inititiera många nya reformer på arbetsmarknaden, där förslaget till löntagarfonder gick längst, men som blev ett halvhjärtat och uttunnat förslag till slut, sedan socialdemokraterna vikit sig för de massiva protester som näringslivet drog igång. Man lyckade heller aldrig inlemma kraften från den radikala vågen, utan den nyrekrytering som senare skedde till partiet kom från Handelshögskolan och gav upphov till den så kallade kanslihushögern. Idag hotas demokratin från flera håll, men framför allt från det högerpopulistiska hållet, redan har demokratin inskränkts i länder som Ungern och Polen. Och i Sverige ser vi framväxten av ett konservativt block, som stödjer sig på ett rasistiskt och främlingsfientligt parti som även vill inskränka demokratin. Kjell Östberg ser dock hoppfullt på framtiden, han tror att nya sociala rörelser kommer att växa fram. "För hundra år sedan drev de folkliga rörelserna igenom den allmänna rösträtten. För femtio år sedan byggde nya och gamla rörelser den solidariska välfärdsstaten. Idag finns ingen annan kraft som kan skapa det tryck som krävs för att stoppa klimatkatastrofen, lyder hans slutord, som vill understödja den tes han har om att det bara är sociala rörelser som kan förändra världen.
Marknadshyra eller ej
Lyssnade till Mats Knutssons intervju med Stefan Löfvén i morse. På frågan om införandet av marknadshyror vidgick Löfvén inte att det var några marknadshyror utan fri hyressättning. Kan någon begripa vad som är skillnaden mellan fri hyressättning och marknadshyra. Den som sätter den fria hyran går naturligtvis efter hur marknaden ser ut och då måste det väl vara marknadshyra. Verkar bara vara ett sätt för Löfvén att förminska allvaret i förslaget. Han menade också att det bara omfattar 1 procent av beståndet. Kanske borde Mats Knutson ha tagit upp hur det ser ut i Finland, där införandet av dylika hyror sedan spred sig till det övriga privata utbudet. Nu ska frågan ut på remiss sa Löfvén, men de som inte får yttra sig är LO, medan till exempel Klarna kan säga sitt. För en gammal fackföreningsman som Löfvén är detta ytterst märkligt. Ytterst märkligt sa han däremot om vänsterpartiets hot om att fälla regeringen. Det var något han inte kunde förstå. Men det är ju inte bara vänsterpartiet, hyresgästföreningen driver också kampanj mot förslaget och det är väl en folkrörelse, som står socialdemokratin nära. Dock inget som Löfvén ville kommentera. Han håller sig till sina vänner i januariavtalet, där centern mer och mer framstår som det parti som styr Sverige. I partiledardebatten kunde Lööf till och med brista ut i ett sluta gasta från vänsterkanten. För några dagar sedan utropade Ebba Busch till Dadgostar att hon skulle sluta väsnas och skramla och att KD inte tänkte stödja vänsterpartiets misstroendeförklaring mot Löfvén. Damerna är inte särskilt fina i kanten kan man konstatera. Och frågan är vart ett sådant språkbruk leder?
Bingo för katten
Häromdagen var det nationaldag. Det märktes inte alls här ute på vischan, men heller inte inne i småstaden. Dagen passerade omärkligt förbi. Jag såg ingen som flaggade och inga bilar som tutade. Sveriges nationaldag är med andra ord inte mycket att hurra för. Själva tillbringade vi det mesta av tiden i trädgården, där växtligheten skjutit ordentlig fart sedan värmen sent omsider anlänt. Nu finns mycket att göra. Upp i ottan och vattna och sedan är det luckring och ogräsrensning och mycket annat. Efter en siesta vid lunch upptäckte vi en skata som dansade ringdans på gräsmattan med vingarna utspärrade. Det var något på gräsmattan som triggade skatan. En kaja kom och ville titta, men skatan jagade bort den, den ville själv ta hand om bytet, trodde vi. Men sedan gick vår son ut och fann att det var en huggorm som låg där. Skatan flög sin väg och sonen tog ett redskap vi använder att klippa träd med och fångade ormen. Vart den sen tog vägen ska man kanske inte berätta för den lär ju vara fridlyst. Men vi vill heller inte ha den på tomten, så det blir till att göra ett val. På kvällen dök grannens gråspräckliga katt upp, kallas för Nisse, och är en trevlig gynnare, som ofta kommer på besök. Hans matte bor inte så långt från oss. Nu var han på jakthumör och det dröjde inte länge förrän han kom med en stor sork i käften. Sedan han ätit sig mätt gick han åter ut på jakt och kom återigen med en sork, dock av mindre storlek denna gång. Ja, om nationaldagen inte betydde något för oss, så var den bingo för katten.
Juholt
Partiledaren som kom ut ur kylan med en blinkning till John le Carrés Spionen som kom in från kylan, hette dokumentären om Håkan Juholt, som visades i går kväll på Sveriges Television. En dokumentär av den skicklige Tom Alandh, känd för många fina och inkännande dokumentärer. I en timme fick vi följa den energifyllde Håkan Juholt i sitt värv som svensk ambassadör på Island. Men Tom Alandh nöjde sig inte med det, utan grävde i Juholts korta tid som partiordförande. Varför blev han vald till partiordförande undrade Alandh, men fick inget riktigt svar. Den som var närmast att säga något var förre LO-ordföranden Vanja Lundby Wedin, men då hon fick veta att ingen annan av de som var med då Juholt utsågs, ville säga något, så avstod hon. Förvånande och märkligt måste man säga. Juholt togs ju emot med varma och ihållande applåder efter sitt inträdestal då han valdes, men nu är det ingen som tycks våga säga något om varför han blev vald. Juholts tid som ordförande blev kort och kaotisk, han blev snart utsatt för medias häxjakt, då dessa fick godbitar inifrån partiet att hugga tag i. Juholt blev ett tacksamt byte med sin landsortsbakgrund och sitt utseende. Han kom också med i nyordslistan 2011 med ordet juholtare, en som gjort förhastade uttalanden som denne senare fick backa på, en som inte riktigt gick att lita på. Egentligen inget märkvärdigt för det kan säkert stå för andra politiker också, men Juholt var öppen med saken. En känslomänniska som hamnade i kläm. Bitter var han dock inte, sa han, men däremot arg och ledsen. Och besvikelsen sken igenom, då han förklarade vad han velat göra, men inte fick chansen och besvikelsen fanns där också mot vissa partikamrater, som fick det inte alltför vackra tillmälet klägg. Personer som låtsas vara vänner, men som bakom den lismande fasaden uppträder fientligt. Mot slutet av programmet lyssnade Juholt på en av Elvis Presleys konserter med stor inlevelse. Han hade varit ett stort fan av Elvis, spelat någon av hans skivor inför varje tal han skulle hålla. Det gav honom energi. Man fick intrycket att han identifierade sig med Elvis, vilken också liksom Juholt hamnade i mediakarusellen och bröts ner av den. Juholt har dock rest sig ur förnedringen, delvis fått revansch och verkar fylld av liv och lust för det han håller på med.
Liberalismen ur tiden
SCB:s nya siffror över partisympatierna är en katastrofal läsning för liberalerna. 2,5 procent är den lägsta siffran någonsin för partiet. Sabunis besked om att man ville se en borgerlig regering har inte lett till något positivt svar från väljarna. Liberalerna fortsätter sin kräftgång. Egentligen är det rätt tragiskt hur ett parti som en gång spelat en viktig roll för demokratins genomförande i Sverige nu tacklar av. En anledning är förstås att de folkrörelser som man då hade bakom sig, som frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen gått så starkt tillbaka. Då samarbetade man med socialdemokraterna för att införa den allmänna rösträtten, nu vill man inte ha något att göra med samma socialdemokrati. Visserligen ville liberalerna inte gå lika långt som socialdemokraterna vid rösträttens införande, man var rädd för att det skulle bli för radikalt och lade in olika bromsar som förhöjd rösträttsålder och olika streck. Under efterkrigstiden var man det största oppositionspartiet och utmanade socialdemokratin om makten. Efter några mindre lyckade år kom så Bengt Westerbergeffekten på 1980-talet och liberalerna eller som de då hette folkpartiet ökade åter sitt röstetal. Westerberg var en samarbetsinriktad politiker och en liberal med social och humanististisk värdegrund, som hade modet att ta klart avstånd från ny demokratis rasistiska politik, något som man kunde hoppas att dagens liberaler också kunde visa gentemot SD. Visserligen tog Jan Björklund avstånd från SD och ingick januariavtalet tillsammans med centern och regeringen. Men han fick också bra betalt, genom att få igenom en del liberala krav, som avskaffandet av värnskatten till exempel. Nyamko Sabuni och hennes anhang gillade trots det inte januariavtalet, utan ville hellre se en borgerlig regering. Att SD kan få ett stort inflytande på både budgetprocess och i eventuell regeringsbildning tycks inte bekymra Sabunis falang, man tror att man kan stävja SD:s inflytande. Men med de partisiffror som nu presenterats är det inte ens säkert att man kommer in i riksdagen.
