Lyskväll
Lyskväll på Storsand. Marschaller tänds på öar och stränder, ett glimmande ljushav. Och ovanpå det seglar månen upp som ett rött segel för att någon stund senare bli vit och lägga ut sin mångata över havet. En ljusfest som tar avsked av sommaren och försöker hålla mörkret borta. Mörkret som nu dag för dag suger åt sig en del av ljuset. Hösten är definitivt här.
Regntunga skyar
Regntunga skyar sjöng en gång Gunnar Wiklund och före honom Alice Babs. Och det kan man säga om en dag som denna, där regn och blåst varit ihållande. Och visste man inte att det är augusti, så kunde man ta det för oktober. Nu varnas åter för risk för översvämning i det hårt drabbade Gävle. Stackars människor. Mådde tjyvtjockt på förmiddagen, var yr och konstig, men det bättrade sig till lunch och sen jag fått en kopp kaffe. Dricker numera bara en kopp om dagen. Kanske förkylning på gång för då brukar jag bli lite yr. Nåja, har försökt läsa lite. Är inne på Lundells tredje Vardagar i en pocketupplaga på över 800 sidor. Har kommit ungegär halvvägs. Handlar mycket om hur han ska bemästra sviterna efter en rattfylla, krånglet med myndigheter och att skaffa leg och annat. Utan bil känner han sin frihet beskuren. Och sedan är det de ångestfyllda förberedelserna för den turné som han motvilligt beslöt sig för 2019. Jag gillar Lundell och hans brottningar med livet, hans öppenhet och mänsklighet. Och ibland är han mycket vass och genomskådande och jag känner igen mig en hel del i det han upprörs över eller rackar ner på. Sedan försöker jag också läsa Maja Lundes Prezwalskis häst om vildhästarna i historien. Lunde sägs ha erövrat hela världen med sina romaner, men dock inte mig. Jag finner hennes historier lite väl tillrättalagda och med stort fokus på relationer, vilket gör att klimatbudskapet hamnar i skymundan. Precis som Binas historia skildrar Prezwalskis häst tre olika tidsperioder: från 1880-talets Sankt Petersburg och en resa till Mongoliet, om veterinären Karin som efter Sovjets fall försöker återföra vildhästarna till stäpperna, kanske den svagaste berättelsen i mitt tycke, och slutligen en framtidshistoria från 2064 och Evas och hennes dotter Isas försök att överleva på en gård i Norge, medan allt rasar samman utanför. Nej, det tar inte riktigt hos mig.
Cykeltur m.m.
Tog en cykeltur på byvägarna, ganska spontan, och landade vid Vibosjön. Här har Naturvännerna, vilka de nu är, ordnat med en fin rastplats, bänkar och bord, där man kan slå sig ner och fika. Men vi hade inget fika med oss, utan fick nöja oss med att sitta och se ut över sjön. Medan vi gjorde det kom 15 tranor flygande och började cikla över sjön. De höll på en god stund, precis som om de var brydda över färdriktningen. Till slut bestämde de sig dock och flög i riktning mot havet. Nu kan vi höra tranornas rop nästan varje dag över byn, det är flytt-tider och det känns lite vemodigt, för man vet ju vad som väntar. Idag fick vi också ett meddelande från Kalix att man måst skrapa bilrutorna. Själv har jag börjat höstgräva landen i köksträdgården. Det som återstår att skörda är morötter, potatis och purjolök och en och annan pumpa och squash. Sedan är det dags att stänga odlingssäsongen.
Hälsa och sjukvård
Lyssnade på God morgon världen i bilen ut till Storsand. En forskare, minns inte namnet, har sett hur synen på hälsa förändrats genom åren. Från att ha varit en samhällsangelägenhet till att bli mer individinriktad. Trendbrottet skedde enligt henne på 1980-talet, då man skulle satsa på sig själv och det berodde på individen hur man mådde. Mest exponent för denna trend var då Susanne "knip" Lanefelt. Man skulle ha trendkänslig klädsel, musik med mera. Egoismen har sedan fortsatt med positivt tänkande och stilideal. Samhället har fått träda tillbaka på många områden och det blev ju uppenbart under pandemin att detta var förödande. Man tog också upp sjukvården i Italien som ett exempel på hur privatiseringarna har verkat. I Lombardiet inträffade de flesta dödsfallen och i just den regionen hade man privatiserat sjukvården som mest, satsat på spjutspetskompetens och ringaktat och bantat den offentliga vården och som när krisen slog till inte klarade av problemen. Nu ville en facebook-grupp att de som hade ansvaret för hur förhållandena blev skulle dömas och åtal kommer att väckas. I Sverige finns också de som har ansvaret för hur dåligt förberedda den svenska sjuk- och åldringsvården var. Men här kommer det säkert inte att väckas några åtal. Dock får man hoppas att privatiseringsförespråkarna ska få sig en tankeställare.
Varia
Är hösten redan här? I förrgår regnade det småspik och jordkällaren fylldes med flera decimeter vatten. Det blev till att hyra en pump och försöka få ut vattnet. Vi höll på hela förmiddagen, innan vattnet var borta. Och ikväll då vi plockade av de sista hallonen drog en kall vind genom märg och ben. Några timmar tidigare hade jag lyssnat till studio ett, där bland annat Afghanistan naturligtvis var på tapeten. Nu gällde det hur senfärdiga regeringen varit med att ta hem tolkar och annan personal som hjälpt försvaret i Afghanistan. Oppositionen har gått igång och menar att regeringen borde ha agerat snabbare. Men vad har de själva gjort, hade de en annan spåkula som kunde tala om vad som skulle hända. Nej, inte heller de kunde inse att det skulle gå så fort för talibanerna att ta över. Men i efterhand är det alltid lätt att kritisera och vara efterklok. Kan vi få be om lite större ödmjukhet från det hållet. Hr Wiman från liberalerna gjorde ett skrattretande inlägg. Han menade att insatserna i Afghanistan varit alltför militärt inriktade, man skulle ha satsat mer på ekonomisk och social utveckling. Och det ska man höra från en av de värsta hökarna när det gäller det militära. Han brukar ju alltid kräva mera pengar till försvaret. Och så var det skolstart och vad händer. I Eslöv går en 15-åring till attack mot en skolpersonal med något tillhygge och skadar personen allvarligt. Man undrar verkligen vad som ligger bakom, men det är ju förskräckligt att sånt här kan inträffa hur som helst.
Afghanistan
Afghanistans historia är ju fylld av ockupationer och övergrepp. Britter, ryssar och amerikaner har besuttit landet. Jan Myrdal kunde i sin resebok för många år sedan visa hur landet körts över av britter och senare ryssar och amerikaner. De kom alla med tal om civilisation och kultur, socialism och utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter. I själva verket var de ute efter råvaror, handelsvägar, militärbaser och olja. Visst investerade man i landet, men de som framför allt fick nytta av det var en liten grupp av medelklassen, landets stora massor, framför allt på landsbygden fortsatte leva i fattigdom. USA:s engagemang efter 11 september var i första hand militärt, man var ute efter terrorister och Usama bin Ladin. Och man misslyckades här som i Irak med att skapa ett demokratiskt och jämställt land. Istället stärktes de krafter som vill bygga en islamsk stat. I Irak och Syrien ett kalifat, i Afghanistan ett emirat. Stormakterna har en stor skuld i det som nu händer i Afghanistan, det måste man påminna sig om.
Några dagar vid havet
Vi har tillbringat några dagar vid havet och sett ut över den enorma vattenytan, som visat sig från sin bästa sida med bris och solglitter. Förra gången vi var här, blåste det hårt och havet såg vredgat ut och då vi gick på stranden nafsade det efter våra fötter. I vanliga fall brukar vi blicka ut över täkterna hemmavid så det här blev lite omväxling, men det är ändå öppna landskap. Istället för att stå hukade över grönsaksland, så gick vi långa promenader och eftersom det var varmt blev det dopp både i tjärnen och i havet. Det var förvånansvärt många sommargäster som dröjt sig kvar, kanske har det med hemester att göra. På söndagen gjorde vi till omväxling en cykeltur i stället för att använda apostlahästarna. Vi trampade till Dressviken, ett av semesterparadisen, där det visserligen sägs vara gott om orm. Vi såg dock inga sådana, utan styrde cyklarna till båthamnen, en mycket välskött plats, som alla andra här ute vid kusten. Figurklippta träd, rymliga bänkar, belysning och en boulebana och mycket mera. Vi satte oss på en bänk nära vattnet och såg på hur svalorna pilade över vattnet i jakt på insekter. Sädesärlorna var dock mer beskedliga och höll sig nära strandkanten och hoppade på olika stenar också i födosök. I denna idyll gick det dock inte att undvika att tänka på det som nu sker i Afghanistan. På morgonen hade vi hört att talibanerna gått in i Kabul, det som skulle ta 90 dagar att erövra. Vad har USA och Nato gjort under alla dessa 20 år man varit i landet för att utbilda den afghanska armén. Man kan undra över vad alla miljarder som satsats gjort för nytta, har de bara försvunnit i korruption och mutor. Och mot alla dom som fått offra livet eller blivit skadade för all framtid är detta en skymf. Man måste tvivla på att militär hjälp har någon effekt. Vi har ju sett hur det blev i Irak och nu också i Afghanistan. Frågan är vad vi nu kommer att få se för styre i Afghanistan. Blir det ett nytt skräckvälde?
Augustikväll
Tar en kvällsrunda på tomten. Natten närmar sig och hundarna i byn har kommit igång igen. Det händer ofta kvällstid att de börjar skälla, är det något de har i sina gener, släktskapet med vargen. Eller fruktar de natten eller är det något djur i närheten som väcker deras uppmärksamhet. Många frågor, få svar. Förra natten hade vi ett besök av en objuden gäst. Vi märkte det när vi skulle plocka hallon, flera grenar var brutna. Gissade på räv, men tror faktiskt att det kan vara grävling. Jag hörde ljud när jag skulle gå och lägga mig, men frun trodde det var från korna, så jag brydde mig inte om att gå och se efter. Över täkterna breder nu dimman ut sig, sveper in ladorna i ett vitt eller grått töcken. Kommer att tänka på Stagnelius och hans dikt om älvorna som på ängen dansa. För honom, den fule, som fick söka tröst hos prostituerade måste älvor ha inneburit något rent och oskuldsfullt. Idag har jag mördat i stor stil, men riskerar inte åtal, tror jag, eftersom det rörde sig om flugor. Det har varit invasion av dem. Om jag slog ihjäl fem, så var det likt förbannat fem nya som surrade runt huvudet och i köket när maten stod på spisen. Vet inte om det beror på att korna går ute, men i år går de inte så nära oss, så det verkar lite konstigt. Kanske är det istället all frukt och bär som nu mognat som lockar dem. Men nu tränger kylan på, man anar hösten, bäst att söka stugvärmen.
Klimatrapport
Idag kom FN:s klimatrapport. En mörk läsning. Havsnivåerna kommer att stiga, kanske med sju eller åtta meter till århundradets slut. Och Nordpolen förväntas vara isfri inom 30 år. Avsmältningen går tre gånger så fort som på 90-talet och går inte att hejda. Värmeböljor, skyfall, bränder och torka kommer att påverka odlingsområdena och göra det svårt att odla, vilket i sin tur kan leda till livsmedelsbrist och svält. Man konstaterar att så här varmet som det är nu har det inte varit på planeten på 100 000 år. Det var alltså en mycket dyster rapport om än förväntad. Klart är att det är människan eller kanske snarare det system som vi lever under som är orsaken till den situation vi befinner oss i. Dock fanns en brasklapp, en ljusglimt. Om vi kan minska utsläppen och hålla temperaturen under 1,5 grad, så är det inte helt kört. Men förutsättningarna för det är inte särskilt goda, här, liksom i fråga om vaccinmotståndet, så finns det klimatförnekare.
Återsyn
För snart en månad sedan var jag tillbaka i barndomens trakter, då vi skulle kolla graven på kyrkogården i Hjorted. Därifrån for vi den smala och slingriga vägen mot Solstadström och jag förundrade mig över hur man på den tiden jag var barn kunde färdas med buss på denna väg. Fast trafiken var förstås inte av den dignitet den är idag. Fast det också nu var glest mellan bilar, så blev vi plötsligt omkörda av en idiot som höll på att krocka med en mötande bilist. Omkörningen skedde vid ett backkrön. Vi kom i alla fall fram till Solstadström, denna idyll, som en gång haft affär, post, telefonväxel, mejeri, konditori, bilverkstad, frisör, konstnär och Folkets Park, men som nu knappt har någonting. Jo, en fritidsby har växt upp vid Blankvikens västra strand, där en gång ett glasbruk och en såg legat. Så nu är det sommargäster och turister man får hoppas på. Från Solstadström gick färden vidare mot Blankaholm och här passerade vi Glasbacken, som ligger mitt emellan de bägge samhällena. Och det var här jag framlevde mina första nio år. Vi bodde på övervåningen i ett rum och kök och under oss bodde Karin och Folke med sina barn. Folke var min favorit, en knotig och snäll man, som körde truck vid sågverket. Karin var en mörk och knubbig kvinna som alltid bjöd på bullar och saft. Nu är det en konstnär som bor i de båda våningarna som slagits samman. Vi for vidare och passerade Blanke gård, där man också varit och lekt som barn och då jag börjat skolan brukade jag stanna till och glo på tjuren, som jag av någon anledning fann spännande. Den gamla grusvägen gick förbi gården och ner till Blankviken, men då Riks-15 anlades, numera E22, så drogs en ny väg ner till samhället. Jag kom ihåg hur vi pojkar brukade ligga i backen och kolla in lastbilschaufförerna som kom med grus, vi tyckte de var häftiga och ville så klart själva bli som dom. Några av dom som var med och byggde vägen stannade kvar i Blankaholm. Bland annat en som kom att kallas öl-Janne, eftersom han var begiven på denna dryck. Han hade skakat sönder kroppen, då han var borrare, och fick nu en reträttplats på sågen. På morgnarna satt han på mojsen-trappan och drack sin öl. Han bodde i ett rum på mojsen och verkade vara en mycket ensam människa. Gamla Konsum vid nedre torget gick knappt att känna igen så mycket hade ändrats invändigt. Och på övervåningen där min far hade sin tjänstebostad och där vi bodde såg det inte ut som någon bodde. Och runt affären hade det buskat igen totalt. Av mammas land i backsluttningen fanns inte en skymt. Det var sorgesamt att se. Fotbollsplanen fanns kvar och var nyklippt, men det stod bara ett mål på planen. Det var många år sedan det inte gick att få ihop något lag, inte ens ett pojklag. Vid bastranden tog vi ett nödvändigt dopp för det var hemskt varmt den här julidagen. Här var det också stora förändringar, även om bryggorna och trampolinen fanns kvar. Men platsen var nu framför allt upplåten åt turisterna, här fanns många husvagnar och husbilar. Vi avrundade vårt besök vid badhuset, där vi bodde på övervåningen i fem eller sex år. Det var då Röda Korset som ägde huset tror jag, och mamma fick ta hand om badet för både män och kvinnor och för skolan. På den här tiden var det ju inte så många som hade badkar eller dusch. Nu är det båtklubben som har huset. Kanske var den här tiden en av de bästa i mitt liv, jag hade morfar och mormor i pensionärshemmet bara ett stenkast ifrån. Efter den korta visiten styrde vi mot Västervik. Jag tror att det kanske var sista gången jag återsåg min barndoms trakter.
Dumbommarnas USA
I USA ökar covid19 dramatiskt, särskilt i delstater där vaccinmotstånd finns. En pastor i Lousiana intervjuas. Han predikar högljutt mot vaccin och att man ska sätta sin tillit till Gud eller Jesus. Församlingen i extas. Intervjuaren undrar om han inte har något ansvar ifall någon dör i covid som ej tagit vaccin. Då svarar han att det är personens val. Han predikar alltså mot vaccin, men tar inget ansvar för följderna, utan det är personen själv som får ta det ansvaret. Det kan man väl kalla en dumbom. En annan sådan heter Donald Trump. Nu har han hånat USA:s fotbollsdamer för att de inte tog mer än brons i OS-fotbollen. Det var de vänsterradikala galningarnas fel gapar han och särskilt pekar han då ut Rapinoe, fast nämner henne bara som hon med lila håret, och att hon var usel och skyldig till det dåliga resultatet. Vad vänsterradikalism har med fotbollsresultat att göra är väl något som bara en tok som Trump kan få att gå ihop.
Årsdag att minnas
Idag är det årsdagen av bomben över Hiroshima för 76 år sedan. Själv är jag årsbarn med bomben, född drygt tre veckor tidigare. Dessbättre visste jag inte vilken värld jag föddes till, men så småningom stod det ju klart. Att vi levde i det kalla kriget och att det var terrorbalansen som såg till att det oundvikliga inte hände. Idag lever vi fortfarande under hotet om ett kärnvapenkrig, men till det har lagts klimathot och pandemi. Mänskligheten har skapat förutsättningarna för sin egen undergång. Om vi återgår till den förödande bomben över Hiroshima den 6 augusti och Nagasaki den 9 augusti med hjälp av Sven Lindqvists otroliga bok "Nu dog du" - om bombernas århundrade, så var det något som amerkanerna och världen i övrigt inte skulle få kännedom om. President Truman påstod att en enda bomb fällts mot en viktig militärbas. Man hade velat undvika att döda civila. Det var fake news redan på den tiden. I själva verket fälldes bomben över stadskärnan, 600 meter över ett sjukhus och där morgonrusningen var i full gång. Omkring 100 000 invånare dödades omedelbart och lika många kom att dö en plågsam och utdragen död av strålningsskador. Men locket lades på. Inget skulle få komma ut om verkningarna. En klassisk strategi både då och senare och tidigare med då stora katastrofer inträffar. Men en journalist, australiensaren Wilfred Burchett, bröt mot censurreglerna och lyckades få fram en rapport, som publicerades på förstasidorna en månad efter bomben. Han kunde där visa att folk fortfarande dog av något som han betecknade som atompesten. Ett år senare kom John Herseys rapport "Hiroshima" i New Yorker och här fick världen för första gången möta sex överlevande som kunde berätta om sina upplevelser. De amerikanska myndigheterna slog ifrån sig och tog istället upp japanska övergrepp mot amerikanska krigsfångar. Tanken var att visa att "japsen" som man föraktfullt kallade dom fått vad de förtjänat. En general Groves stod inför kongressen och menade att strålningen inte orsakade sina offer onödigt lidande. Tvärtom var det "ett angenämt sätt att dö på". Dock slapp amerkanerna se några foton från offren, eftersom de inte fick visas. Och en tre timmar lång japansk dokumentärfilm om Hiroshima efter bomben blev konfiskerad och släpptes först 20 år senare. Det är lite lustigt att de olympiska spelen nu hålls i Japan 76 år senare utan publik och mot majoriteten av det japanska folkets vilja (60 procent är emot). Inte ens denna gång lyssnar maktens män till folkets vilja, utan ser till att Mammon får sitt. Och är det någon som minns Hiroshima?
Höstkänning
Augusti börjar med regn och höstkänning. Mörkret blir tätare och stararna har flygövningar i stora böljande flockar. Innan regnet hann jag beskära äppelträden, tre till antalet. Det behövdes. De har sett anskrämliga ut med tusentals vattenskott. Vet inte om det är rätt att beskära egentligen, träden ser ju ut att få spatt och svarar med att bilda mängder med vattenskott. Alla beskärningsböcker predikar om att man ska beskära sina träd, men tänk om det är fel. Grannen beskär aldrig sitt äppelträd, men får frukt ändå. Den trevliga katten Nisse har inte visat sig på ett par dagar, hoppas den inte blivit offer för trafiken. Folk kör ju som blådårar genom byn, trots 50-sträcka. Världen gör sig påmind varje dag i ankdammen. Nu är det talibaner som går till offensiv i Afghanistan och Israel som lägger hinder för fiskare i Gaza, de får inte fiska på internationellt vatten på grund av brandballonger som skickas in över Israel. Känns som eviga och hopplösa konflikter. Än värre, kanske, är att läsa om att Kaliforniens näst största vattentäkt som försörjer 22 miljoner människor med vatten och energi håller på att sina på grund av torkan. I sådana stunder känns höstkänning ganska futtigt.
Skördetid
Nu är skördetid, en aning stressigt. Nu ska allt som man lagt ner jobb på in i frys och ner i burkar. Det är hallon, krusbär, vinbär och mycket annat. Även ett par turer i blåbärsskogen har gett resultat, fast det var glest med bär och de var små. Vi har också hunnit med att få ett par liter körsbär i hård konkurrens med starar och skator. I politiken har det varit rätt tyst, vilket varit skönt, men igår kom plötsligt moderaterna med ett utspel i fråga om Afghanistan, där talibanerna åter håller på att ta över. Tusentals vill nu lämna landet. Men det är inte dessa som moderaterna ömmar för, utan de tolkar som varit militären till hjälp. Nu vill moderaterna att de ska få förtur i asylprocessen och går på regeringen att agera. Men sådana ärenden hanteras ju av migrationsverket. Dock ser man här en chans att angripa regeringen. Men visst är det väl lite lustigt att moderaterna kan se att det finns några som kan behöva skyddsbehov. I andra fall låter det ju inte så. På TV är det inte mycket att se. OS har kanal 5 lagt beslag på och jag står inte ut med all denna tjatiga och löjliga reklam som prackas på en. Jag går visserligen ifrån då det är reklam, men likt förbannat så är det svårt att undvika helt. På Svt är det inte mycket bättre, tarvliga lekprogram eller deckarserier med mord. Kanske inte så välfunnet, då somrarna i verkligheten är utsatta för många mord. Nej, det blir i stort sett nyheterna man följer. Som tur är finns det böcker.
