Skolbibliotek
Läsförmågan och läsförståelsen bland svenska skolelever, i synnerhet pojkar, blir allt sämre. Kan det bero på att skolbiblioteken är i ett bedrövligt tillstånd, om de ens finns. En av tre skolor saknar ett bemannat skolbibliotek och bemanningstiden på skolbiblioteken är 12,5 timmar i veckan.
Vår lilla biblioteksgrupp har besökt två av högstadieskolornas bibliotek i tätorten. Besök som bekräftade våra farhågor om att det är rätt illa ställt.
På det ena stället kan man inte ens tala om bibliotek, utan om en svenska-depå av böcker. Det som här var gångbart var ett antal klassuppsättningar. Fast då mestadels billiga pocket, som eleverna själva plastat in. Detta "bibliotek" var inte ens öppet, utan skulle man besöka det fick det bli i sällskap av en lärare. Någon bibliotekarie fanns inte, utan den som ansvarade för inköp och viss ordning var en svensklärare som skötte det hela på frivillig basis, därför att hon var intresserad av litteratur. För fyra år sedan hade man haft ett hyfsat bibliotek, men det hade monterats ned, därför att skolledningen tyckte att eleverna bättre behövde ett café- och uppehållsrum.
På den andra skolan fanns i alla fall ett bibliotek, fast det var uppdelat i två avdelningar med facklitteraturen, som var uråldrig, och mest hade lärare som låntagare, på det nedre planet och skönlitteraturen på det övre planet.
Här fanns också en bibliotekarie på halvtid, fast mycket av hennes tid gick åt att sköta andra sysslor, som att hålla reda på elevernas frånvaro samt rycka in i klasserna vid behov.
Att situationen ser ut på det här viset gör att man inte blir förvånad över de dåliga läsvanorna och läsförmågan hos våra elever.
Nu kommer ju krav uppifrån om att varje skola ska ha tillgång till ett bibliotek. Formuleringen gör ju att skolor inte själva behöver skaffa ett bibliotek, utan kan åka snålskjuts på huvudbiblioteket. Sådant sker redan idag på olika håll. Särskilt friskolor tycks utnyttja den möjligheten. På så vis sparar de på kostnaderna och kan ta ut mera i vinst.
Vår lilla biblioteksgrupp har besökt två av högstadieskolornas bibliotek i tätorten. Besök som bekräftade våra farhågor om att det är rätt illa ställt.
På det ena stället kan man inte ens tala om bibliotek, utan om en svenska-depå av böcker. Det som här var gångbart var ett antal klassuppsättningar. Fast då mestadels billiga pocket, som eleverna själva plastat in. Detta "bibliotek" var inte ens öppet, utan skulle man besöka det fick det bli i sällskap av en lärare. Någon bibliotekarie fanns inte, utan den som ansvarade för inköp och viss ordning var en svensklärare som skötte det hela på frivillig basis, därför att hon var intresserad av litteratur. För fyra år sedan hade man haft ett hyfsat bibliotek, men det hade monterats ned, därför att skolledningen tyckte att eleverna bättre behövde ett café- och uppehållsrum.
På den andra skolan fanns i alla fall ett bibliotek, fast det var uppdelat i två avdelningar med facklitteraturen, som var uråldrig, och mest hade lärare som låntagare, på det nedre planet och skönlitteraturen på det övre planet.
Här fanns också en bibliotekarie på halvtid, fast mycket av hennes tid gick åt att sköta andra sysslor, som att hålla reda på elevernas frånvaro samt rycka in i klasserna vid behov.
Att situationen ser ut på det här viset gör att man inte blir förvånad över de dåliga läsvanorna och läsförmågan hos våra elever.
Nu kommer ju krav uppifrån om att varje skola ska ha tillgång till ett bibliotek. Formuleringen gör ju att skolor inte själva behöver skaffa ett bibliotek, utan kan åka snålskjuts på huvudbiblioteket. Sådant sker redan idag på olika håll. Särskilt friskolor tycks utnyttja den möjligheten. På så vis sparar de på kostnaderna och kan ta ut mera i vinst.
Putin den nye tsaren
Putin oroar sig för de sociala mediernas roll sedan en videofilm avslöjat att de som demonstrerade för honom för några dagar sedan inte visste vad som stod på deras banderoller och plakat. Dessa hade bara tryckts i deras händer. Uppgifter finns också om att deltagare hade fått betalt för att demonstrera för honom.
Putin kan/vill heller inte ställa upp i någon debatt. Då måste han ju ta semester från sitt viktiga värv som premiärminister.
Putin - den nye tsaren!
Putin kan/vill heller inte ställa upp i någon debatt. Då måste han ju ta semester från sitt viktiga värv som premiärminister.
Putin - den nye tsaren!
Djurliv
Från mitt arbetsrum ser jag kajflocken singla som svarta sotflagor i en virvlande dans hos grannen. Är det vårkänslor de visar eller vad?
Något senare, mitt på blanka förmiddagen, dyker plötsligt fem rådjur upp, närmar sig huset i sakta mak, trippar försiktigt på skaren. Så tvärstannar de, klipper med öronen, vädrar och så som från ingenstans kommer tre till störtande över vägen och mot de fem andra. De stannar upp, det är som om de hälsar på varandra, så sätter de av mot skogen i en lång karavan. Vad är det jag har varit med om?
Något senare, mitt på blanka förmiddagen, dyker plötsligt fem rådjur upp, närmar sig huset i sakta mak, trippar försiktigt på skaren. Så tvärstannar de, klipper med öronen, vädrar och så som från ingenstans kommer tre till störtande över vägen och mot de fem andra. De stannar upp, det är som om de hälsar på varandra, så sätter de av mot skogen i en lång karavan. Vad är det jag har varit med om?
Blankviken
Under de 15 första åren av mitt liv hade jag Blankvikens ständigt skiftande vattenspegel i min närhet. Viken en arm av Östersjön, som skar in i landskapet som en pil. Har det påverkat mig på något sätt? Jag vet inte, en dragning till hav och vatten finns. Jag otrivs i inlandet, året i Linköping var en plåga, även om Roxen fanns i närheten. Även Växjö kunde kännas instängt, men där fanns ändå Helgasjön. Jag vet inte, kanske är det någon slags frihetskänsla där på djupet. En sorts öppet landskap som hos Lundell.
På Glasbacken hade jag mest sett viken på avstånd, men då vi flyttade till Blankaholm kom jag den verkligt nära. Mamma fick ansvaret för Röda Korsets badhus och vi flyttade in i dess övervåning. Vi fick det lite rymligare, kök, vardagsrum, en stor hall, där min bror sov och ett litet rum, inte större än en garderob till mig. Utanför fönstret en stor tall som varje kväll susande förde mig in i sömnens värld. Viken fanns inte ens ett stenkast bort. Genom köksfönstret kunde jag iaktta de ständiga skiftningarna i vattnets rörelser. På sommaren glittret som av silver, på hösten frustande skum som i vrede och på vintern spegelblank, innan snön kom och förstörde den förtrollande undervattensvärlden med vajande sjögräs och fiskar som verkade brydda över de nya villkoren.
Att sitta på en berghäll strax före solnedgången var som en andakt. Plötsligt bröts tystnaden av en gäddas plask eller prickades vattenytan av ett löjstim.
Mitt i viken låg en vassrugge, där sjöfåglar härskade och ett stycke därifrån fanns en övergiven svart pråm som liknade ett forntidsdjur. Viken kantades av båthus och bryggor och sommartid var trafiken bitvis livlig.
Några hundra meter från vårt hus låg badplatsen med trampolin och bryggor. Här lärde jag mig simma och längre fram ta en rad simmärken, bland annat bronsmagistern.
Viken tjänade också som skafferi. Här fiskades det flitigt, innan kunskapen om alla miljögifter nått oss. Sommartid fiskades det med metspö och kastspö, på vintern borrades hål och agnades beten. På hösten kunde man se ett irrande bloss i höstmörkret, det var någon som var ute och justrade ål.
På vintern blev viken också ett tillhåll för oss som bandy- eller skridskobana. När det snöat brukade pappa skotta upp en plan åt oss av egen kraft. Viken förkortade också vägen för de arbetare som kom från Solstadströms-hållet.
På Solstadsströmssidan fanns också resterna av det sågverk och glasbruk som etablerats på 1920-talet, men som gick under på grund av de dåliga tiderna i slutet av 1920-talet. Då vi bodde på Glasbacken fanns den gamla hyttan ännu kvar med utslagna fönster och dörrar som stod och slog och som vinden förvandlade till en stor och skrämmande resonanslåda i höststormarna. Jag tog ett stadigt grepp i min fars hand om vi då råkade passera där, skrämd för otyg och ugglor som härbärgerade lokaliteterna.
Utanför hyttan fanns tusentals glasbitar och glasklumpar i allsköns färger, som en skatt dolda av hallonsnåren. Mamma ville gärna komma åt hallonen, men var samtidigt rädd för de huggormar som solade sig på stenarna och som tycktes vakta skatten.
Av sågverket fanns endast några ruttnande kajer kvar och träflis på sjöbottnen, vilken avgav en svaveldoftande sumpgas som stack i näsan.
För ett barn var allt detta en både spännande och lite skrämmande miljö, som levt kvar i mitt minne.
Melodipestivalen 2
Förstår inte vad som tagit åt mig. Sitter åter bänkad framför melodipestivalen. Vad tror jag? Att nåt ovanligt ska ske. Eller gör det det? Kanske. En riktigt bra låt presenteras och det är extralåten med Stenhammars Quintet med Sarah Dawn Finer och deras tolkning av the Hunter. Den får min röst utom tävlan.
Nåväl, men innan dess. Ja, Perelli försökte få oss att tro att hon var en girl, men se det gick icke sa nicke. Mest synd var det dock om grekiskinspirerade bandet opa, som ville få oss att tro att allt ska bli bra igen. De menade väl Grekland. Men inte halp det. Svenska folket är för luttrat för att gå på något dylikt. Sista platsen blev det. Ingen barmhärtighet här inte.
Sjögren/Engberg lät sig inte falla, trots att antikmagasinets representant gjorde sitt bästa. De fick en andra chans. Det fick också hårdrockbandet Dinestry, en andra chans alltså. Och kan ni tänka er, min röst. Kanske för titeln: Land of broken dreams. Hanna Lindblad försökte ge oss gåshud, men det lyckades hon definitivt inte med. Bättre att hålla sig till singing in the rain. Axel Algemark sjöng kyss mig, han måste väl ha menat där bak.
Klart godkänt i alla fall till Lisa Miskovsky, den flickan kan sjunga hon. Och koreografin var häftig. Ett par stora lakan förvandlades till vattenfall, fåglar och kanske spöken. Hon behövde inte starta någon brand för att gå vidare till Globen.
Dit gick också Danny med sin Amazing. Och nog var det amazing med självlysande Michelin-gubbar som dansade runt på scenen.
Nåväl, men innan dess. Ja, Perelli försökte få oss att tro att hon var en girl, men se det gick icke sa nicke. Mest synd var det dock om grekiskinspirerade bandet opa, som ville få oss att tro att allt ska bli bra igen. De menade väl Grekland. Men inte halp det. Svenska folket är för luttrat för att gå på något dylikt. Sista platsen blev det. Ingen barmhärtighet här inte.
Sjögren/Engberg lät sig inte falla, trots att antikmagasinets representant gjorde sitt bästa. De fick en andra chans. Det fick också hårdrockbandet Dinestry, en andra chans alltså. Och kan ni tänka er, min röst. Kanske för titeln: Land of broken dreams. Hanna Lindblad försökte ge oss gåshud, men det lyckades hon definitivt inte med. Bättre att hålla sig till singing in the rain. Axel Algemark sjöng kyss mig, han måste väl ha menat där bak.
Klart godkänt i alla fall till Lisa Miskovsky, den flickan kan sjunga hon. Och koreografin var häftig. Ett par stora lakan förvandlades till vattenfall, fåglar och kanske spöken. Hon behövde inte starta någon brand för att gå vidare till Globen.
Dit gick också Danny med sin Amazing. Och nog var det amazing med självlysande Michelin-gubbar som dansade runt på scenen.
Putin
100 000 demonsterar för Putin i Moskva. Själv är han på plats, promenerar in som en rock- eller modestjärna med sin typiskt slängiga gång, som liknar, jag vet inte vad, en playboy, en modemodell eller kanske en gås. Pratar om utländskt inflytande, det vill vi inte ha, vi har en egen vilja. Upprepar vad andra före honom skrämt med, utlänningarna, de som vill förstöra vårt land.
Sedan visar det sig, då reportern börjar fråga en del av deltagarna i manifestationen att de fått betalt för att komma dit, att bussar hämtat upp dem. Putin vill vinna presidentvalet med köpta röster. Så mycket var den manifestationen värd!
Sedan visar det sig, då reportern börjar fråga en del av deltagarna i manifestationen att de fått betalt för att komma dit, att bussar hämtat upp dem. Putin vill vinna presidentvalet med köpta röster. Så mycket var den manifestationen värd!
Prinsesshysteri
Igår gick media i spinn. Det var som en världshändelse, en prinsessa var född. Vi har planerat som inför ett fältslag sa en flinande mediekvinna som uppträdde som general. Vi har kartlagt hennes liv från vaggan till graven. Men medgav i nästa andetag att det egentligen inte var en viktig händelse. Hoppsan, varför då denna uppståndelse?
Alla hakade på, kommunerna flaggade och skar upp tårta, medborgarna lyckönskade, kanonerna skjöt salut. Inte en kritisk röst någonstans. Stjernkvist i Norrköping tyckte man kunde ta bort republikkravet från programmet, republikanska föreningen lyckönskade föräldrarna. Arma barn vad månde bliva!
Alla hakade på, kommunerna flaggade och skar upp tårta, medborgarna lyckönskade, kanonerna skjöt salut. Inte en kritisk röst någonstans. Stjernkvist i Norrköping tyckte man kunde ta bort republikkravet från programmet, republikanska föreningen lyckönskade föräldrarna. Arma barn vad månde bliva!
Gruvboom
I Sverige är det gruvboom, bolagen i malmfälten i norr slåss om personal. Den nya gruvan i Pajala behöver 1000 personer. Malmen från Pajala fraktas till Kina, där gruvdriften är en helt annan.
I Rapport berättas om en gruvby, där arbetarna dör i stendammslunga. Reportern träffar en gruvarbetare vars lungor är helt förstörda och som upprätthåller livet med syrgas en tid.
Från sin balkong pekar han ut de som dött i byn av stendammslunga. Till sjukhus vill han inte, för den som dör utanför byn får inte begravas där. Någon hjälp från myndigheterna är inte att påräkna. Nu är det hustrun, som arbetar som frisör, som får försörja familjen, två barn, farmor och farfar. Hon berättar gråtande hur hennes inkomst äts upp av makens mediciner och hur svårt det är. Vi har fått en ögonblicksbild av Kinas ekonomiska under, där människor offrats på penningens altare.
I Sverige har vi för inte så länge sedan också haft denna misshushållning med människor. Kurt Salomonssons roman från 1956 skildrar gruvbyn Laisvall, där arbetarna dör i silikos (stendammslunga) något som bolaget förnekar med stöd av sin handgångna man, bolagsläkaren.
Och i Sara Lidmans Gruva från 1968 visas hur arbetarna drabbas av olyckor och slits ner av omänskliga ackord, upprinnelsen till gruvstrejken i malmfälten.
Dagens gruvarbetare har det väl kanske bättre, men inslag i Rapport visar att många av dem tvingas bo i husvagn då bostäder saknas. Och hur drabbas samhällena?
I Rapport berättas om en gruvby, där arbetarna dör i stendammslunga. Reportern träffar en gruvarbetare vars lungor är helt förstörda och som upprätthåller livet med syrgas en tid.
Från sin balkong pekar han ut de som dött i byn av stendammslunga. Till sjukhus vill han inte, för den som dör utanför byn får inte begravas där. Någon hjälp från myndigheterna är inte att påräkna. Nu är det hustrun, som arbetar som frisör, som får försörja familjen, två barn, farmor och farfar. Hon berättar gråtande hur hennes inkomst äts upp av makens mediciner och hur svårt det är. Vi har fått en ögonblicksbild av Kinas ekonomiska under, där människor offrats på penningens altare.
I Sverige har vi för inte så länge sedan också haft denna misshushållning med människor. Kurt Salomonssons roman från 1956 skildrar gruvbyn Laisvall, där arbetarna dör i silikos (stendammslunga) något som bolaget förnekar med stöd av sin handgångna man, bolagsläkaren.
Och i Sara Lidmans Gruva från 1968 visas hur arbetarna drabbas av olyckor och slits ner av omänskliga ackord, upprinnelsen till gruvstrejken i malmfälten.
Dagens gruvarbetare har det väl kanske bättre, men inslag i Rapport visar att många av dem tvingas bo i husvagn då bostäder saknas. Och hur drabbas samhällena?
Askonsdag
Idag är det enligt almanackan askonsdag. Det var den dag som inledde fyrtiodagarsfastan före påsk. Fast sen har folktron förlagt askonsdagen närmar påsk, dagen före skärtorsdagen. Det var så man såg på det i mitt föräldrahem minns jag.
Namnet kommer från den medeltida seden att strö aska över sitt huvud för att visa att man djupt ångrade sina synder. Idag tror jag väl inte att någon utövar den seden. En lite mildare variant var att smeta aska på sig som ett märke i pannan. Lever seden vidare månne i samband med fotboll, då man målar sina ansikten i landets färger?
Utvald att leva forts.
Via Danmark kom Jerzy Einhorn till Sverige i princip utan någonting. Han försökte komma in på universitetet och läsa kemi men misslyckades till stor del på grund av språksvårigheter. Gillis Hammar rektorn på Birkagårdens folkhögskola hjälper honom så han får börja där. Det som vi idag tar som självklart att alla ska ha rätt till studier gällde inte på den tiden. Einhorn prisar det svenska systemet och reformerna som genomfördes med sammanhållen skola, vilket enligt honom var ett sätt att ta vara på de slumrande studiebegåvningarna. Ett system som man idag kan konstatera håller på att slås sönder med friskolor och särskilda yrkesskolor för de som inte är så studiemotiverade.
Hela Einhorns utbildning i svenska består av denna enda termin på folkhögskolan. Men skolan gav honom annat, här blev han tagen på allvar, lyssnad till och det ökade hans självförtroende, en förutsättning för att bli självständig.
Så småningom påbörjar han medicinstudier vid Uppsala universitet, på fritiden diskar han på restauranger för att klara sin ekonomi. Men de svenska myndigheterna är misstänksamma, ger honom bara månadslånga uppehållstillstånd och det ska dröja tio år innan han blir erkänd som svensk medborgare. Inte ens då boken skrivs vet han orsaken till denna fördröjning. Kanske var det kalla krigets misstänksamhet, att han kom från Polen, ett kommunistland, som var orsaken.
Efter examen får Einhorn en rad läkarvikariat på olika platser i landet. Han tjänstgör bland annat som provinsialläkare med stort ansvar för sina patienter. Einhorn prisar provinsialläkarsystemet, då läkaren kom att känna sina patienter mycket väl. Själv minns jag provinsialläkaren Brattström i Mörtfors, en lång tunnhårig man, som skar bort en hagtornstagg som fastnat i min ena hand. Och som tyckte jag varit så duktig att han gav mig en krona.
Jerzy Einhorns bok är värd att läsa. Det är en human och klok man som talar.
Hela Einhorns utbildning i svenska består av denna enda termin på folkhögskolan. Men skolan gav honom annat, här blev han tagen på allvar, lyssnad till och det ökade hans självförtroende, en förutsättning för att bli självständig.
Så småningom påbörjar han medicinstudier vid Uppsala universitet, på fritiden diskar han på restauranger för att klara sin ekonomi. Men de svenska myndigheterna är misstänksamma, ger honom bara månadslånga uppehållstillstånd och det ska dröja tio år innan han blir erkänd som svensk medborgare. Inte ens då boken skrivs vet han orsaken till denna fördröjning. Kanske var det kalla krigets misstänksamhet, att han kom från Polen, ett kommunistland, som var orsaken.
Efter examen får Einhorn en rad läkarvikariat på olika platser i landet. Han tjänstgör bland annat som provinsialläkare med stort ansvar för sina patienter. Einhorn prisar provinsialläkarsystemet, då läkaren kom att känna sina patienter mycket väl. Själv minns jag provinsialläkaren Brattström i Mörtfors, en lång tunnhårig man, som skar bort en hagtornstagg som fastnat i min ena hand. Och som tyckte jag varit så duktig att han gav mig en krona.
Jerzy Einhorns bok är värd att läsa. Det är en human och klok man som talar.
Fettisdag
Vårkänning, klarblå himmel, 3 plusgrader, men en pinande blåst gör att man helst kryper inomhus.
Men så är det fettisdag. Enligt språkrådets förnämliga hemsida kallades sista tisdagen före fastan så. Då skulle man äta så mycket fett som möjligt för att preparera sig för fastetiden. Bland annat åt man då fettisdagsbullar eller vad vi vanligen kallar semlor.
Idag behöver vi knappast äta semlor för någon fasta, men vi äter dem ändå, mest för att det är gott. Hetvägg, som är semlor med varm mjölk, är jag däremot inte så förtjust i.
Traditionens makt kan synas stor, även om vi inte vet var den kommer ifrån. Fast numera håller man knappast på den, för semlor har gått att äta länge, till och med före jul.
Men så är det fettisdag. Enligt språkrådets förnämliga hemsida kallades sista tisdagen före fastan så. Då skulle man äta så mycket fett som möjligt för att preparera sig för fastetiden. Bland annat åt man då fettisdagsbullar eller vad vi vanligen kallar semlor.
Idag behöver vi knappast äta semlor för någon fasta, men vi äter dem ändå, mest för att det är gott. Hetvägg, som är semlor med varm mjölk, är jag däremot inte så förtjust i.
Traditionens makt kan synas stor, även om vi inte vet var den kommer ifrån. Fast numera håller man knappast på den, för semlor har gått att äta länge, till och med före jul.
Utvald att leva
Jerzy Einhorns minnen utkom 1996. Han hade då behövt 50 års distans för att orka skriva det han varit med om. Att skriva berättelsen ger honom svår ångest, då minnena från förr framträder, men samtidigt blev nerskrivandet en sorts terapi, ett sätt att bearbeta traumat.
Han beskriver hur han växte upp i en trygg judisk barndomsvärld i staden Czestochowa i sydvästra Polen. Fadern var en aktad skräddarmästare, modern en godhjärtad och klok mor. Han börjar i en polsk skola, men känner redan från början av att man ser honom som annorlunda på grund av att han är jude. Han byter till en judisk skola och mår genast bättre.
Men så bryter kriget ut och på några dagar har nazisterna erövrat staden och genomfört en terroraktion för att sätta skräck i befolkningen. De går metodiskt till väga, utser ett Judenrat som ska bli deras mellanhand till folket. Rådets första uppgift är att registrera alla judar. Ransoneringskort delas ut, razzior och apeller blir vanliga. Ett ghetto upprättas, judarnas värdesaker tas om hand. Bland annat får Jerzys far lämna ifrån sig värdefulla tavlor. Judar får inte längre äga butiker, företag, fabriker. Men Jerzys far får fortsätta med sin verksamhet, därför att tyskarna behöver hans kläder.
Jerzy får vara med om hur människor skjuts ihjäl av slump eller godtycke. Man statuerar exempel, vill uppehålla rädslan, skräcken. Snart börjar godsvagnarna rulla med sina värnlösa offer. Jerzys familj klarar sig till slut som av ett under. Då godsvagnarna är framkörda och ska lastas rycker ett sovjetiskt pansarförband in i staden och tyskarna flyr i panik. Plötsligt är han och hans familj befriade. Av Czestochowas 39 000 judar har endast 2718 överlevt. I fem år och 8 månader har familjen levt med dödshot över sig och sett hur hela deras liv förvandlats i grunden.
Men Jerzy Einhorn gör inte halt med befrielsen, utan fortsätter att skriva om hur han kom till Sverige och påbörjade ett nytt liv där. Kanske kan jag återkomma till detta.
Han beskriver hur han växte upp i en trygg judisk barndomsvärld i staden Czestochowa i sydvästra Polen. Fadern var en aktad skräddarmästare, modern en godhjärtad och klok mor. Han börjar i en polsk skola, men känner redan från början av att man ser honom som annorlunda på grund av att han är jude. Han byter till en judisk skola och mår genast bättre.
Men så bryter kriget ut och på några dagar har nazisterna erövrat staden och genomfört en terroraktion för att sätta skräck i befolkningen. De går metodiskt till väga, utser ett Judenrat som ska bli deras mellanhand till folket. Rådets första uppgift är att registrera alla judar. Ransoneringskort delas ut, razzior och apeller blir vanliga. Ett ghetto upprättas, judarnas värdesaker tas om hand. Bland annat får Jerzys far lämna ifrån sig värdefulla tavlor. Judar får inte längre äga butiker, företag, fabriker. Men Jerzys far får fortsätta med sin verksamhet, därför att tyskarna behöver hans kläder.
Jerzy får vara med om hur människor skjuts ihjäl av slump eller godtycke. Man statuerar exempel, vill uppehålla rädslan, skräcken. Snart börjar godsvagnarna rulla med sina värnlösa offer. Jerzys familj klarar sig till slut som av ett under. Då godsvagnarna är framkörda och ska lastas rycker ett sovjetiskt pansarförband in i staden och tyskarna flyr i panik. Plötsligt är han och hans familj befriade. Av Czestochowas 39 000 judar har endast 2718 överlevt. I fem år och 8 månader har familjen levt med dödshot över sig och sett hur hela deras liv förvandlats i grunden.
Men Jerzy Einhorn gör inte halt med befrielsen, utan fortsätter att skriva om hur han kom till Sverige och påbörjade ett nytt liv där. Kanske kan jag återkomma till detta.
Blåmåndag
Idag är det blåmåndag. Ett ord som kommer från tyskans "Blauer montag", kanske från den tid man under fastlagen klädde sydtyska kyrkor i blått.
I danskan och norskan har blåmåndag betydelsen "arbetsfri dag". I engelskan har ordet "blue monday" en helt annan betydelse. Där betyder den årets mest deprimerande dag, fast egentligen avsågs då den 22 januari. Och det kanske man kan förstå.
I danskan och norskan har blåmåndag betydelsen "arbetsfri dag". I engelskan har ordet "blue monday" en helt annan betydelse. Där betyder den årets mest deprimerande dag, fast egentligen avsågs då den 22 januari. Och det kanske man kan förstå.
Karelska Karin
Har under ett par veckor vid sidan av annan läsning läst Jerzy Einhorns fängslande minnesbok, Utvald att leva. Jag såg boken i bokhyllan hos Karin Wetterstrand och fick låna den. Karin är en gammal bekant från tiden då vi hade kolonilott på Västberga. Vi brukar umgås med henne då och då. Äta mat, fika och gå på julkonserter.
Att den här boken fanns i Karins bokhylla är kanske inte så konstigt. Karin är precis som Jerzy Einhorn en flykting från Karelen och måste känt igen sig i Einhorns bok. Hon delar också Einhorns kristna värderingar, hon är en människa som ägnat mycket tid åt kyrkan, hon har bland annat varit kyrkvärd.
Karin, som var yngst av fyra syskon, blev bortlämnad till ett barnhem, då hon bara var två år. Orsaken var föräldrarnas ekonomiska situation. Karins pappa hade satsat på att bygga en stor ladugård med många kor, då den ekonomiska krisen, världsdepressionen slog till i början av 1930-talet. De ekonomiska svårigheterna ledde till skilsmässa och Karin blev en av offren för denna. Så småningom fick Karin flytta till ett familjehem, där hon trivdes. Men då hon skulle börja skolan måste hon byta till ett nytt familjehem, eftersom hon annars skulle få för lång väg till skolan.
Så bröt kriget ut och man fick fly från Karelen. Karins äldre syster kom och hämtade henne då hon var tio år och nu fick hon flytta ihop med sin mamma igen, som nu gift om sig med en svensk man och slagit sig ner i norra Sverige (trakten av Övertorneå). Här får Karin arbeta som piga, bland annat mjölka kor morgon och kväll. Det visade sig nu att Karin hade ett hjärtfel och att hon inte skulle anstränga sig för hårt. Genom en kvinnas försorg fick hon börja på folkhögskolan i Övertorneå. Hon gick där i två terminer. Efter det ville hon inte tillbaka till gården, utan tog jobb som barnflicka och hemsamarit hos en läkarfamilj i Luleå. Det konstateras att hennes hjärta läkt. Hon utbildar sig vidare på en hushållsskola och kommer så småningom till Delsbo och Hudiksvall och får ansvar för köken på kommunens daghem. Hon förser dem med modern utrustning och hon planerar matsedlar och mycket annat. Vid sidan av arbetet är ,förutom kyrkan, trädgårdsodling hennes stora intresse. Och hon skaffar kolonilott och stuga på Västberga. Och det är där våra vägar möts.
På fråga varför Karin aldrig skaffat man och barn svarar hon lite undvikande. Min tro är att hennes upplevelser i barndomen gett henne ett sår som hon inte vill vara med om igen.
Som synes blev inte mycket sagt om Jerzy Einhorns bok här, jag ber att få återkomma.
Att den här boken fanns i Karins bokhylla är kanske inte så konstigt. Karin är precis som Jerzy Einhorn en flykting från Karelen och måste känt igen sig i Einhorns bok. Hon delar också Einhorns kristna värderingar, hon är en människa som ägnat mycket tid åt kyrkan, hon har bland annat varit kyrkvärd.
Karin, som var yngst av fyra syskon, blev bortlämnad till ett barnhem, då hon bara var två år. Orsaken var föräldrarnas ekonomiska situation. Karins pappa hade satsat på att bygga en stor ladugård med många kor, då den ekonomiska krisen, världsdepressionen slog till i början av 1930-talet. De ekonomiska svårigheterna ledde till skilsmässa och Karin blev en av offren för denna. Så småningom fick Karin flytta till ett familjehem, där hon trivdes. Men då hon skulle börja skolan måste hon byta till ett nytt familjehem, eftersom hon annars skulle få för lång väg till skolan.
Så bröt kriget ut och man fick fly från Karelen. Karins äldre syster kom och hämtade henne då hon var tio år och nu fick hon flytta ihop med sin mamma igen, som nu gift om sig med en svensk man och slagit sig ner i norra Sverige (trakten av Övertorneå). Här får Karin arbeta som piga, bland annat mjölka kor morgon och kväll. Det visade sig nu att Karin hade ett hjärtfel och att hon inte skulle anstränga sig för hårt. Genom en kvinnas försorg fick hon börja på folkhögskolan i Övertorneå. Hon gick där i två terminer. Efter det ville hon inte tillbaka till gården, utan tog jobb som barnflicka och hemsamarit hos en läkarfamilj i Luleå. Det konstateras att hennes hjärta läkt. Hon utbildar sig vidare på en hushållsskola och kommer så småningom till Delsbo och Hudiksvall och får ansvar för köken på kommunens daghem. Hon förser dem med modern utrustning och hon planerar matsedlar och mycket annat. Vid sidan av arbetet är ,förutom kyrkan, trädgårdsodling hennes stora intresse. Och hon skaffar kolonilott och stuga på Västberga. Och det är där våra vägar möts.
På fråga varför Karin aldrig skaffat man och barn svarar hon lite undvikande. Min tro är att hennes upplevelser i barndomen gett henne ett sår som hon inte vill vara med om igen.
Som synes blev inte mycket sagt om Jerzy Einhorns bok här, jag ber att få återkomma.
Melodipestival
Inte ens jag kunde låta bli att se på melodipestivalen (oj festivalen heter det visst). Vilket spektakel! Men leksingarna verkade ju glada att få vara i blickpunkten en dag. Annars verkar ju det här med festival inte vara någon lönande affär för kommunerna. Men det skiter dom i, bara dom kan få visa upp sig eller profilera sig som det så vackert heter.
Nåväl, jag är väl en grinig gammal gubbe, som inte förstår sig på musik eller festivitas. Se bara hur jag röstade, den jag lade min röst på kom näst sist.
Vad bjöd man då på. Först ut var ett pojkband som skuttade som ystra kaniner. Nåja det var ungt blod och det kan väl ursäktas. Sen kom en tjej som körat mycket och sjöng om sina drömmar. Kanske bättre om hon fortsatt köra (nej, nu var jag väl elak). Mattias Andreasson tyckte att vi skulle förlåta honom och det gör vi. Sen kom kvällens verkliga clou, tre zebrarandiga damer, som sjöng tre meningar som tagit dem 8 timmar att repetera. Tala om inlärningssvårigheter!. Trots det gick dom inte vidare och var besvikna, det kan man ju förstå. Andreas Johnson var med för femte gången. Förstår då inte varför han måste sjunga samma låt varje gång. Tyckte visst de som röstade också, och gav honom en chans till att förnya sig. Molly Sandén frågade sig varför hon grät och det gör vi med, hon vann ju! Kvällens mirakel var väl ändå Björn Ranelid, han trodde visst han var kvar på fotbollsplan med Malmö FF. Såg ni hans piruett!
Nåväl, jag är väl en grinig gammal gubbe, som inte förstår sig på musik eller festivitas. Se bara hur jag röstade, den jag lade min röst på kom näst sist.
Vad bjöd man då på. Först ut var ett pojkband som skuttade som ystra kaniner. Nåja det var ungt blod och det kan väl ursäktas. Sen kom en tjej som körat mycket och sjöng om sina drömmar. Kanske bättre om hon fortsatt köra (nej, nu var jag väl elak). Mattias Andreasson tyckte att vi skulle förlåta honom och det gör vi. Sen kom kvällens verkliga clou, tre zebrarandiga damer, som sjöng tre meningar som tagit dem 8 timmar att repetera. Tala om inlärningssvårigheter!. Trots det gick dom inte vidare och var besvikna, det kan man ju förstå. Andreas Johnson var med för femte gången. Förstår då inte varför han måste sjunga samma låt varje gång. Tyckte visst de som röstade också, och gav honom en chans till att förnya sig. Molly Sandén frågade sig varför hon grät och det gör vi med, hon vann ju! Kvällens mirakel var väl ändå Björn Ranelid, han trodde visst han var kvar på fotbollsplan med Malmö FF. Såg ni hans piruett!
Vårlikt
Idag känns det vårlikt. Molnen har skingrats. Det töar och snön rasar från taken. Och småfåglarna har fått en annan ton i sina strupar. Våren är nog på väg, trots allt, även om det kommer att bli bakslag.
Har tillbringat förmiddagen med att läsa ut Jerzy Einhorns minnesbok, Utvald att leva. Återkommer till den i en senare blogg. Nu måste jag ut i det härliga vädret. Enda nackdel är att det blir halt.
Har tillbringat förmiddagen med att läsa ut Jerzy Einhorns minnesbok, Utvald att leva. Återkommer till den i en senare blogg. Nu måste jag ut i det härliga vädret. Enda nackdel är att det blir halt.
Blankaholm forts.
Det var länge sedan jag besökte Blankaholm. Flera år faktiskt. Jag vet inte vad det beror på. Kanske för att nästan alla jag kände är borta. I praktiken lämnade jag orten redan 1968 då jag började läsa vid universitetsfilialen i Linköping. Det är klart vi brukade hälsa på mina föräldrar som bodde kvar i samhället. Men 1980 flyttade de till Västervik. Efter det blev det endast sporadiska besök, mest sommartid.
1979 lades sågverket ner och nästan allting revs och såldes bort. Tidningsrubrikerna pratade om samhällets död. En samhällsförening bildades dock som tog till uppgift att upprätthålla samhällsservicen. Man försökte slå vakt om affär och skola. Man startade också ett internetcafé och matserveringen förvandlades till en gästgivargård, där även en konstnär etablerade sig. En gästhamn anordnades med stugor och badplatsen rustades upp. De som förlorat jobbet på sågen pendlade till närliggande orter som Gunnebo, Västervik och Oskarshamn, men bodde kvar i samhället. Samhället dog inte sotdöden, som många befarat och sommartid lever det fortfarande upp som det gjorde förr.
Våra besök i samhället följde en viss ritual. Med mor for vi först till kyrkogården i Hjorted och såg till gravarna. Från Hjorted tog vi sedan den gamla slingriga landsvägen förbi hagar och blänkande sjöar till Solstadström. Här gjorde vi ett kort uppehåll vid festplatsen, Folkets park, med dess åttakantiga dansbana, där passioner, drömmar, längtan och besvikelser ännu kunde anas. Vi fortsatte sedan landsvägen förbi Glasbacken, där jag var född och bondgården, som nu levde ett tynande liv.
Framme i Blankaholm brukade vi först fika och sedan ta en rundtur till fots i samhället. De två arbetarkasernerna, där många ungkarlar bott var nu rivna och vi såg att förbuskningen gått ganska långt. Vid sågen var ju det mest borta, bara betongbanorna och hyvleriet fanns kvar. Liksom det diskusformade kontoret som såg ut som ett ufo. Kvar var också den gamla vita disponentvillan på sin höjd med utsikt över hamnen och fjärden. Då jag var barn brukade historien om kamrer Tryboms fru berättas med förtjusning. Hon satt mycket ensam, enda sällskap var en hund. En kulen höstkväll började hunden morra och raggen resa sig och då käringen tittade upp, såg hon en huvudlös figur passera uppför trappan till övervåningen. De flesta trodde inte på historien menade att käringen suttit för mycket ensam och fantiserade och att det var ångan från sågen som spelat henne ett spratt. Men likväl berättade man gärna historien för oss barn.
1979 lades sågverket ner och nästan allting revs och såldes bort. Tidningsrubrikerna pratade om samhällets död. En samhällsförening bildades dock som tog till uppgift att upprätthålla samhällsservicen. Man försökte slå vakt om affär och skola. Man startade också ett internetcafé och matserveringen förvandlades till en gästgivargård, där även en konstnär etablerade sig. En gästhamn anordnades med stugor och badplatsen rustades upp. De som förlorat jobbet på sågen pendlade till närliggande orter som Gunnebo, Västervik och Oskarshamn, men bodde kvar i samhället. Samhället dog inte sotdöden, som många befarat och sommartid lever det fortfarande upp som det gjorde förr.
Våra besök i samhället följde en viss ritual. Med mor for vi först till kyrkogården i Hjorted och såg till gravarna. Från Hjorted tog vi sedan den gamla slingriga landsvägen förbi hagar och blänkande sjöar till Solstadström. Här gjorde vi ett kort uppehåll vid festplatsen, Folkets park, med dess åttakantiga dansbana, där passioner, drömmar, längtan och besvikelser ännu kunde anas. Vi fortsatte sedan landsvägen förbi Glasbacken, där jag var född och bondgården, som nu levde ett tynande liv.
Framme i Blankaholm brukade vi först fika och sedan ta en rundtur till fots i samhället. De två arbetarkasernerna, där många ungkarlar bott var nu rivna och vi såg att förbuskningen gått ganska långt. Vid sågen var ju det mest borta, bara betongbanorna och hyvleriet fanns kvar. Liksom det diskusformade kontoret som såg ut som ett ufo. Kvar var också den gamla vita disponentvillan på sin höjd med utsikt över hamnen och fjärden. Då jag var barn brukade historien om kamrer Tryboms fru berättas med förtjusning. Hon satt mycket ensam, enda sällskap var en hund. En kulen höstkväll började hunden morra och raggen resa sig och då käringen tittade upp, såg hon en huvudlös figur passera uppför trappan till övervåningen. De flesta trodde inte på historien menade att käringen suttit för mycket ensam och fantiserade och att det var ångan från sågen som spelat henne ett spratt. Men likväl berättade man gärna historien för oss barn.
Papperslösa får ingen vård
Moderaterna och Sverigedemokraterna säger nej till att de så kallade papperslösa ska få vård. En utredning, som skulle behandla de här problemen, finns framtagen uppger Rapport, men genom att regeringen är splittrad så tänker man inte skicka ut den på remiss.
Därmed går man emot FN:s rekommendationer om alla människors rätt till hälsa och välbefinnande.
Hur känns det för regeringen Reinfelt att vara i samma båt som Sverigedemokraterna?
Det var väl ett parti som man sa sig inte vilja ha något ihop med.
Därmed går man emot FN:s rekommendationer om alla människors rätt till hälsa och välbefinnande.
Hur känns det för regeringen Reinfelt att vara i samma båt som Sverigedemokraterna?
Det var väl ett parti som man sa sig inte vilja ha något ihop med.
Skolan i Blankaholm forts.
Hösten 1954 började jag i mellanstadiet i skolan i Blankaholm. Samtidigt flyttade vi från Glasbacken till Blankaholm. Flytten innebar ingen standardhöjning. Vi flyttade från ett rum och kök till ett rum och kök. Med vedspis och kallvatten, dock inget utedass. Flytten var påtvingad, vi fick inte längre bo i bolagets lägenhet, pappa arbetade ju i Konsum. Själv drog jag en vinstlott, genom att få kortare skolväg. Jag genade ofta genom en skogsdunge, där spillkråkor och gröngölingar höll till.
Vår nya fröken var Karin Danielsson. Hon kom från Resmo på Öland. Hon var mellan 40 och 50 år. Hon var till skillnad från fröken Axelsson ganska nervös och lynnig. Till hennes metoder hörde att lugga en i nacken och om hon blev riktigt arg, vilket hände, drog hon sig inte för att dela ut en hurring. Detta hände mig en gång. En kompis knuffade mig, då vi som vanligt ställt upp i militärisk ordning för att gå in i klassrummet och jag råkade stöta till en flicka som stod framför mig. Fröken Danielsson trodde det var jag och gav mig en brännande örfil på ena kinden.
Men hon hade också sina ljusa stunder. På lördagarna - för vi gick fortfarande i skolan på lördagarna - brukade hon sista timmen läsa för oss. Det var en skön och avslappnad stund, då lysrören surrade och den kommande helgen kändes nära. En novell av Selma Lagerlöf, Gudsfreden, grep mig särskilt starkt. Jag försvann helt in i berättelsen. Gjorde om den till skogen hemmavid och Ingmar Ingemarsson, som bröt gudsfreden på julafton med att skjuta björnen, vars grotta han fått dela under snöovädret, förvandlades till grannen under oss, Folke, som jag tyckte så bra om. En annna litterär upplevelse under dessa år var Nils Holgersson, som vi läste högt ur. Att gässen landat ute i Gåsfjärden, som låg alldeles utanför samhället, kändes smickrande och vi tyckte att Selma Lagerlöf hade haft oss i tankarna, då hon skrev sin berättelse.
Vår nya fröken var Karin Danielsson. Hon kom från Resmo på Öland. Hon var mellan 40 och 50 år. Hon var till skillnad från fröken Axelsson ganska nervös och lynnig. Till hennes metoder hörde att lugga en i nacken och om hon blev riktigt arg, vilket hände, drog hon sig inte för att dela ut en hurring. Detta hände mig en gång. En kompis knuffade mig, då vi som vanligt ställt upp i militärisk ordning för att gå in i klassrummet och jag råkade stöta till en flicka som stod framför mig. Fröken Danielsson trodde det var jag och gav mig en brännande örfil på ena kinden.
Men hon hade också sina ljusa stunder. På lördagarna - för vi gick fortfarande i skolan på lördagarna - brukade hon sista timmen läsa för oss. Det var en skön och avslappnad stund, då lysrören surrade och den kommande helgen kändes nära. En novell av Selma Lagerlöf, Gudsfreden, grep mig särskilt starkt. Jag försvann helt in i berättelsen. Gjorde om den till skogen hemmavid och Ingmar Ingemarsson, som bröt gudsfreden på julafton med att skjuta björnen, vars grotta han fått dela under snöovädret, förvandlades till grannen under oss, Folke, som jag tyckte så bra om. En annna litterär upplevelse under dessa år var Nils Holgersson, som vi läste högt ur. Att gässen landat ute i Gåsfjärden, som låg alldeles utanför samhället, kändes smickrande och vi tyckte att Selma Lagerlöf hade haft oss i tankarna, då hon skrev sin berättelse.
Skolpolitik
Sedan ett halvår tillbaka är skolan i Blankaholm nerlagd. Eleverna bussas nu till Hjorteds kyrkby. Samma öde drabbade Totebo norrut i den gamla socknen, skolan lades ner där också. Orsaken är förstås det vikande elevunderlaget. Det senaste läsåret hade bara 16 elever i Blankaholm. Det är mindre än den första klass jag började i 1952. Jag tror att vi var fler än 20.
Föräldrar och samhällsförening har länge slagits för skolans bevarande, men den så kallade utvecklingen har återigen visat sig vara starkast. Om det blir så mycket billigare för kommunen kan man undra. Det blir transporter, utbyggnad av skolan i Hjorted osv.
Själv gick jag de sex första skolåren här. Minns ännu den första skoldagen, då man med pirr i magen stod nära sin mor och granskade de blivande kompisarna. Vår fröken hette Ester Axelsson, en ungmö i 50-årsåldern med håret uppsatt i en prudentlig knut i nacken. Hon var en vänlig själ, som aldrig tog till några våldsamheter för att hålla ordning i klassen. Nu var vi väl för det mesta också en rätt snäll klass, bara då det blev lite för högljutt kunde hon hyssja åt oss, så att saliven trängde fram på läpparna. Jag minns inte så mycket av skolgången. Bara att det var rätt mycket kristendom. Varje dag inleddes med en morgonpsalm och psalmer skulle vi också lära oss utantill. Kommer ihåg att jag fängslades av skolplanscherna och berättelserna ur Bibeln.
Eftersom skolan ännu inte hade någon matbespisning fick vi traska halvannan kilometer i god militärisk ordning till Folkets Hus, där det fanns ett kök. Här togs vi emot av Jeanna, en frodig matmora. Här fick vi inleda med bordsbön och avsluta med en ramsa som löd: Tack för maten den var god, den ger kraft och levnadsmod. I dörröppningen till köket stod Jeanna och log.
Undrar om några barn idag behöver göra detsamma.
Föräldrar och samhällsförening har länge slagits för skolans bevarande, men den så kallade utvecklingen har återigen visat sig vara starkast. Om det blir så mycket billigare för kommunen kan man undra. Det blir transporter, utbyggnad av skolan i Hjorted osv.
Själv gick jag de sex första skolåren här. Minns ännu den första skoldagen, då man med pirr i magen stod nära sin mor och granskade de blivande kompisarna. Vår fröken hette Ester Axelsson, en ungmö i 50-årsåldern med håret uppsatt i en prudentlig knut i nacken. Hon var en vänlig själ, som aldrig tog till några våldsamheter för att hålla ordning i klassen. Nu var vi väl för det mesta också en rätt snäll klass, bara då det blev lite för högljutt kunde hon hyssja åt oss, så att saliven trängde fram på läpparna. Jag minns inte så mycket av skolgången. Bara att det var rätt mycket kristendom. Varje dag inleddes med en morgonpsalm och psalmer skulle vi också lära oss utantill. Kommer ihåg att jag fängslades av skolplanscherna och berättelserna ur Bibeln.
Eftersom skolan ännu inte hade någon matbespisning fick vi traska halvannan kilometer i god militärisk ordning till Folkets Hus, där det fanns ett kök. Här togs vi emot av Jeanna, en frodig matmora. Här fick vi inleda med bordsbön och avsluta med en ramsa som löd: Tack för maten den var god, den ger kraft och levnadsmod. I dörröppningen till köket stod Jeanna och log.
Undrar om några barn idag behöver göra detsamma.
Rabattfylla
Man kan få rabatt för mycket. Men inte visste jag att rattfylla, bilstöld och bilkörning under narkotikapåverkan kunde ge mängdrabatt. Men att så är fallet visade Uppdrag Granskning på onsdagskvällen.
Personer som gör sig skyldiga till upprepade förseelser av ovan nämnda slag slipper straff. Termen för detta är åtalsunderlåtelse. Det vill säga en person som dömts för ett brott kan inte dömas för flera. Han ska få skyddstillsyn, där frivården ska kopplas in. Men som programmet visade så fungerar inte det, eftersom åklagaren inte har någon skyldighet att meddela frivården då brott inträffat.
I programmet intervjuades två förövare, både var förvånade över att de inte fått någon påföljd för de brott som begåtts. En av dem hade gjort sig skyldig till 30 brott under ett år, men bara dömts för två, de som var minst straffvärda.
Jag kom att tänka på katolska kyrkans avlatsbrev, där en som begått synd kunde köpa sig fri, men i det här fallet behöver den som gjort sig skyldig till brott inte ens betala. Tänk också på alla som åker på parkeringsböter och fortkörningsböter, de slipper inte undan, om de så parkerat fel hundra gånger...
Att det ser ut på det här viset skyllde allmänne åklagaren på lagstiftarna, hon måste väl mena regering och riksdag. Tyvärr medverkade ingen politiker i programmet, vilket jag kan tycka var en miss.
Istället framträdde en kallhamrad riksåklagare, som dock till sist fick medge att nånting var galet. Hans lösning var att beslagta förövarens bil, det var ju bara det att bilstölder tycktes ingå som ett mönster i de här brottsliga personernas förehavanden.
Vilka signaler skickar detta ut i samhället. Att det är ofarligt att köra berusad?
För den som mist sin bror på grund av en onykter bilförare är detta helt horribelt!
Personer som gör sig skyldiga till upprepade förseelser av ovan nämnda slag slipper straff. Termen för detta är åtalsunderlåtelse. Det vill säga en person som dömts för ett brott kan inte dömas för flera. Han ska få skyddstillsyn, där frivården ska kopplas in. Men som programmet visade så fungerar inte det, eftersom åklagaren inte har någon skyldighet att meddela frivården då brott inträffat.
I programmet intervjuades två förövare, både var förvånade över att de inte fått någon påföljd för de brott som begåtts. En av dem hade gjort sig skyldig till 30 brott under ett år, men bara dömts för två, de som var minst straffvärda.
Jag kom att tänka på katolska kyrkans avlatsbrev, där en som begått synd kunde köpa sig fri, men i det här fallet behöver den som gjort sig skyldig till brott inte ens betala. Tänk också på alla som åker på parkeringsböter och fortkörningsböter, de slipper inte undan, om de så parkerat fel hundra gånger...
Att det ser ut på det här viset skyllde allmänne åklagaren på lagstiftarna, hon måste väl mena regering och riksdag. Tyvärr medverkade ingen politiker i programmet, vilket jag kan tycka var en miss.
Istället framträdde en kallhamrad riksåklagare, som dock till sist fick medge att nånting var galet. Hans lösning var att beslagta förövarens bil, det var ju bara det att bilstölder tycktes ingå som ett mönster i de här brottsliga personernas förehavanden.
Vilka signaler skickar detta ut i samhället. Att det är ofarligt att köra berusad?
För den som mist sin bror på grund av en onykter bilförare är detta helt horribelt!
Kattliv
Jag kan ibland sakna att vi inte längre har någon katt. Eftersom det finns allergi hos barnbarnen, så vill vi inte utsätta dem för risken att bli sjuka då de besöker oss.
Sist vi hade katt, hade vi två stycken, bägge var innekatter. Den ena var tigerrandig och skulle vara korthårig, men istället var den långhårig. Den lystrade, ja det var väl en överdrift, till namnet Zelda. Den andra var helt vit och långhårig och fick namnet Jinx efter någon Bond-brud. Men då den jamade så sött och gulligt fick den heta Lillen.
Lillen hade kommit till familjen som tänkt sällskap åt Zelda hade de riktiga kattföräldrarna tänkt. Det var bara det att Zelda var inte med på noterna. Hon hade velat vara ensam och bortskämd. Hon såg genast Lillen som en inkräktare och behandlade henne därefter.
Då vi tog över som adoptivföräldrar fick vi försöka att skilja dem åt. Den ena fick bo på övervåningen. Genom det långa håret behövde katterna daglig skötsel, men inte heller det uppskattade de. Det var ett helt företag, då man skulle kamma och borsta dem. Speciellt besvärlig var Zelda, hon både fräste och klöstes. Den enda som hade någorlunda hand med Zelda var Johan, vår svärson. Mot honom blev hon, åtminstone för ett tag, som ett lamm. De var heller inte några knäknatter, utan höll stenhårt på sin integritet.
Däremot ville Zelda ibland vara väldigt nära. Till exempel då jag satt vid datorn och jobbade, då brukade hon hoppa upp på skrivbordet och lägga sig framför tangentbordet. Om jag lyfte ner henne, så var hon snart tillbaka. Jag vet inte varför hon ville vara nära, kanske var det värmen från datorn som hon sökte.
Zelda kunde man inte ta med ut, hon blev livrädd för alla ljud och sprang genast och gömde sig i närmaste buske. Det gick bättre med Lillen. Hon brukade få följa med mig ut på altanen på sommaren och medan jag satt och läste lade hon sig bekvämt tillrätta under bordet och njöt av sommarens alla dofter och ljud. Men hon höll sig nära mig och gav sig ogärna iväg på några eskapader.
Idag när jag sitter mycket ensam, eftersom min fru fortfarande är yrkesverksam, så kan jag sakna dem, till och med deras fighter.
Sist vi hade katt, hade vi två stycken, bägge var innekatter. Den ena var tigerrandig och skulle vara korthårig, men istället var den långhårig. Den lystrade, ja det var väl en överdrift, till namnet Zelda. Den andra var helt vit och långhårig och fick namnet Jinx efter någon Bond-brud. Men då den jamade så sött och gulligt fick den heta Lillen.
Lillen hade kommit till familjen som tänkt sällskap åt Zelda hade de riktiga kattföräldrarna tänkt. Det var bara det att Zelda var inte med på noterna. Hon hade velat vara ensam och bortskämd. Hon såg genast Lillen som en inkräktare och behandlade henne därefter.
Då vi tog över som adoptivföräldrar fick vi försöka att skilja dem åt. Den ena fick bo på övervåningen. Genom det långa håret behövde katterna daglig skötsel, men inte heller det uppskattade de. Det var ett helt företag, då man skulle kamma och borsta dem. Speciellt besvärlig var Zelda, hon både fräste och klöstes. Den enda som hade någorlunda hand med Zelda var Johan, vår svärson. Mot honom blev hon, åtminstone för ett tag, som ett lamm. De var heller inte några knäknatter, utan höll stenhårt på sin integritet.
Däremot ville Zelda ibland vara väldigt nära. Till exempel då jag satt vid datorn och jobbade, då brukade hon hoppa upp på skrivbordet och lägga sig framför tangentbordet. Om jag lyfte ner henne, så var hon snart tillbaka. Jag vet inte varför hon ville vara nära, kanske var det värmen från datorn som hon sökte.
Zelda kunde man inte ta med ut, hon blev livrädd för alla ljud och sprang genast och gömde sig i närmaste buske. Det gick bättre med Lillen. Hon brukade få följa med mig ut på altanen på sommaren och medan jag satt och läste lade hon sig bekvämt tillrätta under bordet och njöt av sommarens alla dofter och ljud. Men hon höll sig nära mig och gav sig ogärna iväg på några eskapader.
Idag när jag sitter mycket ensam, eftersom min fru fortfarande är yrkesverksam, så kan jag sakna dem, till och med deras fighter.
Alla Hjärtans dag
Denna dag går tankarna till nära och kära, hustrun, barnen med respektive och barnbarnen. Men kanske allra främst till mor Ingegerd i Västervik. Hon kommer dagen till ära att få ett blomsterfång, som Veronica ordnat, men vi alla bidragit till. Jag vet att hon kommer att bli mycket glad och rörd.
Att ha sin mor en dagsresa bort tynger. Det dåliga samvetet och oron för hennes hälsa finns där ständigt, även om vi dagligen står i kontakt med varandra på telefon. I november fyllde hon 90, några månader dessförinnan fick hon en lindrig stroke. Efter någon veckas rehab på Anna-gården ville hon hem.
Nu har hon besök dagligen av hemtjänsten, som hjälper henne med droppar och salva till ett öga, som inte blev som det skulle efter en starroperation. Hon har också städhjälp var fjortonde dag. Matlagningen fixar hon nu själv efter att första tiden efter stroken fått mat via hemtjänsten. Mat som hon inte alls gillade.
Hon försöker komma ut varje dag med sin rollator, fast sista tiden har det blivit dåligt då det snöat. I radhusområdet har hon kontakt med en granne, Karla, nästan varje dag. De fikar tillsammans och byter veckotidningar. Annars är de väldigt olika. Karla tycker livet är trist, medan mamma fortfarande har livslusten kvar och vill se vad som händer, som hon säger.
Hon har fått vara frisk länge. Cyklade tills hon var 85 år. Men de fem sista åren har hon haft problem med benen. Hon blev änka 1989, då pappa gick bort. Men träffade efter en tid en gammal barndomsvän, Adolf, som fick henne att leva upp. De hade roligt tillsammans, gjorde resor både i Sverige och Norge och var med och cyklade i motionsloppet Gamlebyviken runt varje år. Men så blev Adolf sämre och gick bort för några år sedan. Samtidigt hade många av hennes gamla bekanta fallit ifrån. Men hon har alltid haft lätt att få kontakt med människor och deltog i studiecirkel och spelade minigolf till för bara ett drygt år sedan.
Idag går mina tankar speciellt till henne.
Att ha sin mor en dagsresa bort tynger. Det dåliga samvetet och oron för hennes hälsa finns där ständigt, även om vi dagligen står i kontakt med varandra på telefon. I november fyllde hon 90, några månader dessförinnan fick hon en lindrig stroke. Efter någon veckas rehab på Anna-gården ville hon hem.
Nu har hon besök dagligen av hemtjänsten, som hjälper henne med droppar och salva till ett öga, som inte blev som det skulle efter en starroperation. Hon har också städhjälp var fjortonde dag. Matlagningen fixar hon nu själv efter att första tiden efter stroken fått mat via hemtjänsten. Mat som hon inte alls gillade.
Hon försöker komma ut varje dag med sin rollator, fast sista tiden har det blivit dåligt då det snöat. I radhusområdet har hon kontakt med en granne, Karla, nästan varje dag. De fikar tillsammans och byter veckotidningar. Annars är de väldigt olika. Karla tycker livet är trist, medan mamma fortfarande har livslusten kvar och vill se vad som händer, som hon säger.
Hon har fått vara frisk länge. Cyklade tills hon var 85 år. Men de fem sista åren har hon haft problem med benen. Hon blev änka 1989, då pappa gick bort. Men träffade efter en tid en gammal barndomsvän, Adolf, som fick henne att leva upp. De hade roligt tillsammans, gjorde resor både i Sverige och Norge och var med och cyklade i motionsloppet Gamlebyviken runt varje år. Men så blev Adolf sämre och gick bort för några år sedan. Samtidigt hade många av hennes gamla bekanta fallit ifrån. Men hon har alltid haft lätt att få kontakt med människor och deltog i studiecirkel och spelade minigolf till för bara ett drygt år sedan.
Idag går mina tankar speciellt till henne.
Oves namnsdag
Idag har Ove namnsdag. Det är nu mer än 43 år sedan han gick bort, innan han ens fått uppleva sin nittonde födelsedag. En meningslös trafikolycka ändade hans liv. Ove var drygt 4 år yngre än jag, så när vi blev äldre kom vi att få olika kompisar och gå åt lite skilda håll. Ove var ett öronbarn som liten. På ett fotografi kan man se honom i en barnvagn med en stor halsduk runt huvudet som en turban. Man kallade öronbesvären för örsprång kommer jag ihåg. Ett annat minne jag har av honom är när han var i två-treårsåldern och vi var i Stockholm och han smet och tultade iväg hela Sandelsgatan, där min kusin bodde. Vi hann dock ifatt honom innan han sprang ut på en större gata.
Ett annat olyckstillfälle var när han gick igenom isen inne i ett båthus vid Blankviken och en kompis till mig fick dra upp honom. Vem vet kanske var det här tidiga förebud om vad som kunde ske, har jag tänkt senare.
Ove var Pappas pojke, han fick till exempel alltid köra vår båt då vi gjorde utflykter, medan jag fick hålla mamma i kjolen.
När vi blev äldre och flyttade till Konsum, började han intressera sig för musik, medan jag höll mig till böckerna. Han lät håret växa och skaffade en gitarr. Snart hade man bildat en liten musikgrupp. Det var Ove, hans kusin Conny som spelade trummor samt två kompisar, Kennet och en till som jag nu inte minns vad han hette, jo Kallin i efternamn. De började träna och de kallade sig för the Slackers. Snart fick de uppdrag. På någon fest i Folkets Hus fick de uppträda och gjorde succé. Det var dock en del som retade sig på dera långa hår. Bland annat rektorn vid Läroverket. Han tvingade mamma att låta klippa Ove, något som hon sedan djupt ångrat att hon gick med på.
Oves död tog oerhört hårt på mina föräldrar. Jag hade då flyttat hemifrån och gift mig med Hellin. Vårt bröllop skedde bara en månad innan den här fruktansvärda bilolyckan. Det var nog sista gången jag såg Ove i livet. Han kom fram efter vigseln i kyrkan och gratulerade oss och log.
En månad senare såg jag honom på sjukhuset med slangar och respirator och jag fick ingen kontakt med honom, han var redan på väg bort från jordelivet.
Ännu idag blir Ove samtalsämne varje gång jag träffar min gamla mor i Västervik. Hon kan inte släppa tanken på att hon kunde ha stoppat honom den där ödesdigra septemberkvällen. Han hade ju ont i ryggen, säger hon, och han ville egentligen inte åka in till stan.
Det märkliga är att min mor idag bor bara några hus ifrån den onyktre bilförare som blev vållande till min brors död.
Ett annat olyckstillfälle var när han gick igenom isen inne i ett båthus vid Blankviken och en kompis till mig fick dra upp honom. Vem vet kanske var det här tidiga förebud om vad som kunde ske, har jag tänkt senare.
Ove var Pappas pojke, han fick till exempel alltid köra vår båt då vi gjorde utflykter, medan jag fick hålla mamma i kjolen.
När vi blev äldre och flyttade till Konsum, började han intressera sig för musik, medan jag höll mig till böckerna. Han lät håret växa och skaffade en gitarr. Snart hade man bildat en liten musikgrupp. Det var Ove, hans kusin Conny som spelade trummor samt två kompisar, Kennet och en till som jag nu inte minns vad han hette, jo Kallin i efternamn. De började träna och de kallade sig för the Slackers. Snart fick de uppdrag. På någon fest i Folkets Hus fick de uppträda och gjorde succé. Det var dock en del som retade sig på dera långa hår. Bland annat rektorn vid Läroverket. Han tvingade mamma att låta klippa Ove, något som hon sedan djupt ångrat att hon gick med på.
Oves död tog oerhört hårt på mina föräldrar. Jag hade då flyttat hemifrån och gift mig med Hellin. Vårt bröllop skedde bara en månad innan den här fruktansvärda bilolyckan. Det var nog sista gången jag såg Ove i livet. Han kom fram efter vigseln i kyrkan och gratulerade oss och log.
En månad senare såg jag honom på sjukhuset med slangar och respirator och jag fick ingen kontakt med honom, han var redan på väg bort från jordelivet.
Ännu idag blir Ove samtalsämne varje gång jag träffar min gamla mor i Västervik. Hon kan inte släppa tanken på att hon kunde ha stoppat honom den där ödesdigra septemberkvällen. Han hade ju ont i ryggen, säger hon, och han ville egentligen inte åka in till stan.
Det märkliga är att min mor idag bor bara några hus ifrån den onyktre bilförare som blev vållande till min brors död.
Intensiv Stockholmshelg
En intensiv helg hos barn och barnbarn i Stockholm. Reste med Y-buss och anlände till Stockholm vid 15-tiden. Irrade runt en stund på Centralen, innan vi hittade rätt. Var meningen att vi skulle kolla Leon på Zinken, där Hammarbys U18 mötte Falun. Men 17.20 fick Leon meddelande att matchen skulle spelas i Gubbängen. Vi åkte dit med Leon och Veronica. Eftersom vi var där 1 timme innan match och det var -16 grader, promenerade vi runt i området. Första halvlek till Hammarby, ledde med 2 - 0. Man spelade ett bra press-spel, inte minst Leon. Men i andra halvlek tappade man pressen eller så hade Falun ryckt upp sig och snart stod det 2 - 2. Sen gjorde Falun 3- 2, men Hammarby utjämnade med bara 5 minuter kvar. Leon hade också en boll inne, men dömdes bort för offside. Bara någon minut kvar, Falun får en hörna och gör mål. Skit!
Lördagen inleddes med en snabb promenad över Liljeholmsbron, vi var på väg med Elliot till Leonidas kalas. I en leksaksaffär köpte vi present till Leo, men vi kom inte därifrån förrän även Elliot fått en present. Sedan var det dags för Veronica att åka med Leon till Huddinge, där dagens match mot Bollnäs spelades. Hellin följde med Veronica, men jag bestämde mig för att bli kvar på Drakenbergsgatan. Pratade politik med Peter.
Då Elliot kom hem ville han leka med bilen han fått, en bärgare. Jag fick ha Blixten och blev bogserad av bärgarn. Sedan bar det iväg mot Hammarby Sjöstad, promenad längs Årstaviken. Vid Ringen tog vi en varmkorv till lunch. Veronica bjöd.
Från Ringen tog vi bussen och bytte till Tvärbanan. När vi kom till Henriksdalskajen 2 var barnen försvunna. Kerstin visste inte var de höll till eller om de var inne. Men så upptäckte vi dem i loggian. På kvällen gick Kerstin och Johan ut och åt och Hellin och jag fixade Hamburgare och strips till oss och barnen och godis efteråt. Vi kollade film en stund, sedan ville Pysslige Melker pyssla och KorsordsLiam lösa Korsord. Det höll vi på med en god stund. Sen var det godnatt!
På söndagen gick vi till Fjärilsparken (eller Ekbacken som Liam sa) med barnen, medan Johan och Kerstin tog en löprunda. Hellin och jag förvandlades till kråkor som jagade barnen. Sedan kunde vi handla i en nyöppnad affär. Liams varor var emellertid för dyra, så vi bytte till en billigare affär som Melker drev. Snart slog dem emellertid ihop affärerna och nu kunde vi handla både mat och kläder till vettiga priser.
Efter lunch och lite mera pyssel och korsord styrde vi kosan mot Cityterminalen och bussen hem.
Jag somnade rätt snart på bussen nöjd med helgens utflykt.
Lördagen inleddes med en snabb promenad över Liljeholmsbron, vi var på väg med Elliot till Leonidas kalas. I en leksaksaffär köpte vi present till Leo, men vi kom inte därifrån förrän även Elliot fått en present. Sedan var det dags för Veronica att åka med Leon till Huddinge, där dagens match mot Bollnäs spelades. Hellin följde med Veronica, men jag bestämde mig för att bli kvar på Drakenbergsgatan. Pratade politik med Peter.
Då Elliot kom hem ville han leka med bilen han fått, en bärgare. Jag fick ha Blixten och blev bogserad av bärgarn. Sedan bar det iväg mot Hammarby Sjöstad, promenad längs Årstaviken. Vid Ringen tog vi en varmkorv till lunch. Veronica bjöd.
Från Ringen tog vi bussen och bytte till Tvärbanan. När vi kom till Henriksdalskajen 2 var barnen försvunna. Kerstin visste inte var de höll till eller om de var inne. Men så upptäckte vi dem i loggian. På kvällen gick Kerstin och Johan ut och åt och Hellin och jag fixade Hamburgare och strips till oss och barnen och godis efteråt. Vi kollade film en stund, sedan ville Pysslige Melker pyssla och KorsordsLiam lösa Korsord. Det höll vi på med en god stund. Sen var det godnatt!
På söndagen gick vi till Fjärilsparken (eller Ekbacken som Liam sa) med barnen, medan Johan och Kerstin tog en löprunda. Hellin och jag förvandlades till kråkor som jagade barnen. Sedan kunde vi handla i en nyöppnad affär. Liams varor var emellertid för dyra, så vi bytte till en billigare affär som Melker drev. Snart slog dem emellertid ihop affärerna och nu kunde vi handla både mat och kläder till vettiga priser.
Efter lunch och lite mera pyssel och korsord styrde vi kosan mot Cityterminalen och bussen hem.
Jag somnade rätt snart på bussen nöjd med helgens utflykt.
Internetsbankavgift inget aprilskämt
En dag med klarblå himmel och sol och löfte om vår. En dag att glädjas åt.
Men så öppnar man lokaltidningen och möts av rubriken att Hälsinglands Sparbank ska ta en avgift för Internetbanken. Från och med 1 april ska det kosta 175 kr/år. Först kunde man tro att det är ett aprilskämt, men så väl var det inte. Nyligen var det Nordea i Hudiksvall som avskaffade kontanthanteringen vilket upprörde många gamla människor. Nu är det Hälsinglands Sparbanks tur.
Minns att någon sa för några år sedan, då bankerna skröt om Internetbankens fördelar, att vänta bara om några år kommer man att ta betalt för den tjänsten också. Och nu är vi där.
Till detta kommer att man tar ut en avgift för Visa-kortet på 250 kr per år.
Anders Borg har visat sitt missnöje länge med bankerna och till och med kallat dem samhällsfarliga. Men han gör ju ingenting åt det. Han tror visst att de själva ska göra något och rätta till problemen. Hur länge tänker han vänta? Bankerna struntar ju fullkomligt i att Riksbanken sänkte sin styrränta, tror Borg att man kommer att lyssna mera på honom.
Vad får vi för att vi har pengarna hos banken? På lönekonto och servicekonto är det 0 kr, på e-sparkontot 1,5 procent. Då jag kollar vårt bottenlån ser jag att kostnaderna för lånet på 1 år fördubblats. Från 2 677 kr kvartalet till 4 996 kr. Den senaste avin är på 5 200 kr. Och då är det bara ränta som vi betalar!
Kanske borde det gamla förslaget om ett förstatligande av bankerna dammas av!!!
Men så öppnar man lokaltidningen och möts av rubriken att Hälsinglands Sparbank ska ta en avgift för Internetbanken. Från och med 1 april ska det kosta 175 kr/år. Först kunde man tro att det är ett aprilskämt, men så väl var det inte. Nyligen var det Nordea i Hudiksvall som avskaffade kontanthanteringen vilket upprörde många gamla människor. Nu är det Hälsinglands Sparbanks tur.
Minns att någon sa för några år sedan, då bankerna skröt om Internetbankens fördelar, att vänta bara om några år kommer man att ta betalt för den tjänsten också. Och nu är vi där.
Till detta kommer att man tar ut en avgift för Visa-kortet på 250 kr per år.
Anders Borg har visat sitt missnöje länge med bankerna och till och med kallat dem samhällsfarliga. Men han gör ju ingenting åt det. Han tror visst att de själva ska göra något och rätta till problemen. Hur länge tänker han vänta? Bankerna struntar ju fullkomligt i att Riksbanken sänkte sin styrränta, tror Borg att man kommer att lyssna mera på honom.
Vad får vi för att vi har pengarna hos banken? På lönekonto och servicekonto är det 0 kr, på e-sparkontot 1,5 procent. Då jag kollar vårt bottenlån ser jag att kostnaderna för lånet på 1 år fördubblats. Från 2 677 kr kvartalet till 4 996 kr. Den senaste avin är på 5 200 kr. Och då är det bara ränta som vi betalar!
Kanske borde det gamla förslaget om ett förstatligande av bankerna dammas av!!!
Nyord forts.
Har fortsatt att botanisera i Språkrådets nyordslista för 2011 och delar gärna med mig.
Att engelskan påverkar nyorden är känt och i listan för 2011 finns tre ord som bildats efter engelsk påverkan. Det ena är uggling efter engelskan owling, vilket betyder att sätta sig på huk på en offentlig plats och lägga ut foto av detta på sociala medier. Det andra är koka böcker efter engelskans cook the books, och det betyder att fuska med bokföringen. Det tredje är nysare bildat efter sneezer och betyder person som sprider nyheter och tips vidare.
Det är inte bara Juholt som fått lämna bidrag till språket, utan även konstnären Terje Hellesö, som manipulerade djurbilder. Detta fuskande har nu belönats med ordet terja.
Sedan finns det ord som bildas på grund av att nya omständigheter tillkommit. Till exempel kallas ju vanlig TV numera tjock-tv eftersom platt-tv kommit. Vanlig bandy blir utebandy på grund av innebandy. Det är ju samma fenomen som då mailen kom och vanliga brev fick benämningen snigel-post. Dessa nybildningar har fått ett nytt språknamn, retronym, dvs. återbildningar (ungefär).
För övrigt vill Fredrik Reinfelt höja pensionsåldern till 75 år. Varför ge sig på oss pensionärer, se istället till att alla arbetslösa ungdomar får något att göra.
Att engelskan påverkar nyorden är känt och i listan för 2011 finns tre ord som bildats efter engelsk påverkan. Det ena är uggling efter engelskan owling, vilket betyder att sätta sig på huk på en offentlig plats och lägga ut foto av detta på sociala medier. Det andra är koka böcker efter engelskans cook the books, och det betyder att fuska med bokföringen. Det tredje är nysare bildat efter sneezer och betyder person som sprider nyheter och tips vidare.
Det är inte bara Juholt som fått lämna bidrag till språket, utan även konstnären Terje Hellesö, som manipulerade djurbilder. Detta fuskande har nu belönats med ordet terja.
Sedan finns det ord som bildas på grund av att nya omständigheter tillkommit. Till exempel kallas ju vanlig TV numera tjock-tv eftersom platt-tv kommit. Vanlig bandy blir utebandy på grund av innebandy. Det är ju samma fenomen som då mailen kom och vanliga brev fick benämningen snigel-post. Dessa nybildningar har fått ett nytt språknamn, retronym, dvs. återbildningar (ungefär).
För övrigt vill Fredrik Reinfelt höja pensionsåldern till 75 år. Varför ge sig på oss pensionärer, se istället till att alla arbetslösa ungdomar får något att göra.
Nyord
Roade mig i går kväll med att kolla Språkrådets nyordslista för 2011.
Här kan man se att Håkan Juholts korta tid som partiordförande gjort avtryck även på det språkliga området. Så har Johults rundresa för att be om förlåt utmynnat i de nya orden förlåt-turné och förlåtelseturné.
Vi får se om ordet kommer att leva kvar, om flera kommer att få ägna sig åt denna verksamhet. SJ kanske!
Det andra nyord som Juholt bidrar med är juholtare, det vill säga ett förhastat uttalande som man snart tvingas backa på. Om sanningen ska fram så är det inte bara Juholt som ägnat sig åt sådant, men andra har varit smartare än han att dölja det.
En annan politiker som bidrar med ett nytt ord är Centerpartiets nye ordförande, den ständigt leende Annie Lööf. Hon står för ett nytt ledarskap, när hon lyssnar in vad folk har att säga. Det räcker alltså inte med att lyssna! Detta ord är bildat på samma sätt som starta upp, som var så populärt för några år sedan, då folk startade upp saker lite här och var.
Spåkrådets hemsida är värt ett besök!
Här kan man se att Håkan Juholts korta tid som partiordförande gjort avtryck även på det språkliga området. Så har Johults rundresa för att be om förlåt utmynnat i de nya orden förlåt-turné och förlåtelseturné.
Vi får se om ordet kommer att leva kvar, om flera kommer att få ägna sig åt denna verksamhet. SJ kanske!
Det andra nyord som Juholt bidrar med är juholtare, det vill säga ett förhastat uttalande som man snart tvingas backa på. Om sanningen ska fram så är det inte bara Juholt som ägnat sig åt sådant, men andra har varit smartare än han att dölja det.
En annan politiker som bidrar med ett nytt ord är Centerpartiets nye ordförande, den ständigt leende Annie Lööf. Hon står för ett nytt ledarskap, när hon lyssnar in vad folk har att säga. Det räcker alltså inte med att lyssna! Detta ord är bildat på samma sätt som starta upp, som var så populärt för några år sedan, då folk startade upp saker lite här och var.
Spåkrådets hemsida är värt ett besök!
Nyord á la Reinfelt
Rysskylan har dämpats, men istället har vi fått en enveten blåst, som gör att kyleffekten är likadan.
Fågelbordet är tomt på fåglar. Vad har hänt? Har de frusit ihjäl eller bjuder grannarna på bättre föda?
Jag fyller på vedförrådet, har eldat i kakelugnen flera dagar i sträck. När det blåser blir det kallare i vårt gamla hus.
Hur talar egentligen Reinfelt frågade Agenda igår kväll. Ett av de ord han använde var våldsjustis angående händelserna i Malmö. En språkvårdare framträdde och sa att det ordet finns inte i våra ordböcker. Reinfelt är alltså en nydanare på språkområdet. När jag läste svenska i Växjö i början av 1970-talet hade vi en lärare, Rolf Dunås, för övrigt en riktig torrboll, som var ordmyntare, det vill säga hade stort intresse för nybildningar och försvenskningar av ord. Bland annat kallade han transistorradio för bärradio och anorak för huvjacka. I Reinfelts fall verkar det dock inte som han förenklar språket, utan tvärtom ibland uttrycker sig obegripligt. Han tycker aldrig någonting utan konstaterar bara. Inleder ofta meningar med givet att osv. Är det för att han vill framträda statsmannalikt som han håller på som han gör eller uttrycker han sig likadant hemma vid köksbordet.
Fågelbordet är tomt på fåglar. Vad har hänt? Har de frusit ihjäl eller bjuder grannarna på bättre föda?
Jag fyller på vedförrådet, har eldat i kakelugnen flera dagar i sträck. När det blåser blir det kallare i vårt gamla hus.
Hur talar egentligen Reinfelt frågade Agenda igår kväll. Ett av de ord han använde var våldsjustis angående händelserna i Malmö. En språkvårdare framträdde och sa att det ordet finns inte i våra ordböcker. Reinfelt är alltså en nydanare på språkområdet. När jag läste svenska i Växjö i början av 1970-talet hade vi en lärare, Rolf Dunås, för övrigt en riktig torrboll, som var ordmyntare, det vill säga hade stort intresse för nybildningar och försvenskningar av ord. Bland annat kallade han transistorradio för bärradio och anorak för huvjacka. I Reinfelts fall verkar det dock inte som han förenklar språket, utan tvärtom ibland uttrycker sig obegripligt. Han tycker aldrig någonting utan konstaterar bara. Inleder ofta meningar med givet att osv. Är det för att han vill framträda statsmannalikt som han håller på som han gör eller uttrycker han sig likadant hemma vid köksbordet.
Vargavinter och första världskriget
Termometern i natt (kl 3)visade - 29 grader. Kl 8 på morgonen hade den stigit till - 20. Då vi var rädda för att vattnet kanske skulle frysa lät vi två av kranarna droppa.
Igår gick det inte att gå ut, men mitt på dagen var det - 14 grader, så jag gjorde en promenad. Följde gamla landsvägen till Björkberg (2 km) och tillbaka.
Under förmiddagen fortsatte jag att läsa i rec.boken, Adam Hochschilds "Aldrig mera krig". Har nu kommit fram till själva krigsutbrottet. Tänka sig att två kulor kunde starta kriget. Gavrilo Princips dödande skott mot Österrikes tronföljare Franz Ferdinand och hans maka. Fast som Hochschild visar så var kriget förberett. De allianser som upprättats var en av orsakerna. En annan den tid det tog att mobilisera soldaterna på den tiden. Då ordern om mobilisering getts, så var det nästan omöjligt att stoppa den.
Kanske hade socialisterna kunnat stoppa kriget om de följt den agenda de gjort upp tidigare. Socialdemokraterna i Tyskland hade sagt att de inte skulle bevilja krigskrediterna, men då det kom till kritan, så vek de ner sig.
En svår sak för socialisterna var också att en av de mest karismatiska krigsmotståndarna Jean Jaurés mördades av en nationalist i Paris.
Det var också många som ville ha ett krig, inte minst militärledningarna i både Tyskland och Ryssland. Man hade också gjort noggranna förberedelser för ett krig. Storbrittanien var inte bunden till någon pakt, men även där fanns det ivriga krigsanhängare. Även majoriteten av undersåtar i respektive land rycktes med i de vågor av patriotism som uppstod. På båda sidor trodde man att man skulle vinna och att det skulle bli ett kortvarigt krig. Ingen, utom krigsmotståndarna, tycks ha insett vilka fasor som väntade.
Hochschilds bok är mycket lärorik och en av de bästa jag läst om första världskriget.
Igår gick det inte att gå ut, men mitt på dagen var det - 14 grader, så jag gjorde en promenad. Följde gamla landsvägen till Björkberg (2 km) och tillbaka.
Under förmiddagen fortsatte jag att läsa i rec.boken, Adam Hochschilds "Aldrig mera krig". Har nu kommit fram till själva krigsutbrottet. Tänka sig att två kulor kunde starta kriget. Gavrilo Princips dödande skott mot Österrikes tronföljare Franz Ferdinand och hans maka. Fast som Hochschild visar så var kriget förberett. De allianser som upprättats var en av orsakerna. En annan den tid det tog att mobilisera soldaterna på den tiden. Då ordern om mobilisering getts, så var det nästan omöjligt att stoppa den.
Kanske hade socialisterna kunnat stoppa kriget om de följt den agenda de gjort upp tidigare. Socialdemokraterna i Tyskland hade sagt att de inte skulle bevilja krigskrediterna, men då det kom till kritan, så vek de ner sig.
En svår sak för socialisterna var också att en av de mest karismatiska krigsmotståndarna Jean Jaurés mördades av en nationalist i Paris.
Det var också många som ville ha ett krig, inte minst militärledningarna i både Tyskland och Ryssland. Man hade också gjort noggranna förberedelser för ett krig. Storbrittanien var inte bunden till någon pakt, men även där fanns det ivriga krigsanhängare. Även majoriteten av undersåtar i respektive land rycktes med i de vågor av patriotism som uppstod. På båda sidor trodde man att man skulle vinna och att det skulle bli ett kortvarigt krig. Ingen, utom krigsmotståndarna, tycks ha insett vilka fasor som väntade.
Hochschilds bok är mycket lärorik och en av de bästa jag läst om första världskriget.
Rysskylan fortsätter
Rysskylan har lagt sig som ett lock över byn. 19 minusgrader på morgonen.
Jag vill inte gå ut, utan ägnar förmiddagen åt att läsa en recensionsbok jag fått, Adam Hochschilds "Aldrig mera krig".
Jag har läst två tidigare böcker av författaren, "Kung Leopolds vålnad", om plundringen av Kongos naturtillgångar och folkmordet i dess släptåg samt "Spräng bojorna" om kampen mot slavhandeln. Hochschild är en lysande stilist och det han har att berätta är skrämmande, men intressant.
Ytterligare en bok om första världskriget kan det vara nödvändigt. Jo, jag tror det för detta krig är så att säga urcellen för alla de kommande katastroferna under 1900-talet. Och nu använder Hochschild ett litet annorlunda angreppssätt, då han ger krigsmotståndarna, framför allt kvinnorna ganska stort utrymme.
Han börjar också sin skildring ett par årtionden innan krigsutbrottet för att visa att kriget är i vardande, att det fanns de som önskade det. Till exempel författaren Rudyard Kipling, en ivrig krigspropagandist.
Han skildrar också hur kulstprutan kom till användning första gången vid Omdurman i Sudan 1898. Här mejade britterna ner 10 800 sudaneser och sårade 16 000, medan deras egna förluster var 48 man. Om detta vapen skrev Army and Navy Journal : "Det är ett vapen som är särskilt anpassat för att sätta skräck i en barbarisk eller halvciviliserad fiende". Ingen kunde då ana att tyska, franska och brittiska soldater 16 år senare skulle vara de som mejades ner.
Jag vill inte gå ut, utan ägnar förmiddagen åt att läsa en recensionsbok jag fått, Adam Hochschilds "Aldrig mera krig".
Jag har läst två tidigare böcker av författaren, "Kung Leopolds vålnad", om plundringen av Kongos naturtillgångar och folkmordet i dess släptåg samt "Spräng bojorna" om kampen mot slavhandeln. Hochschild är en lysande stilist och det han har att berätta är skrämmande, men intressant.
Ytterligare en bok om första världskriget kan det vara nödvändigt. Jo, jag tror det för detta krig är så att säga urcellen för alla de kommande katastroferna under 1900-talet. Och nu använder Hochschild ett litet annorlunda angreppssätt, då han ger krigsmotståndarna, framför allt kvinnorna ganska stort utrymme.
Han börjar också sin skildring ett par årtionden innan krigsutbrottet för att visa att kriget är i vardande, att det fanns de som önskade det. Till exempel författaren Rudyard Kipling, en ivrig krigspropagandist.
Han skildrar också hur kulstprutan kom till användning första gången vid Omdurman i Sudan 1898. Här mejade britterna ner 10 800 sudaneser och sårade 16 000, medan deras egna förluster var 48 man. Om detta vapen skrev Army and Navy Journal : "Det är ett vapen som är särskilt anpassat för att sätta skräck i en barbarisk eller halvciviliserad fiende". Ingen kunde då ana att tyska, franska och brittiska soldater 16 år senare skulle vara de som mejades ner.
Rysskyla
Minus 14 grader och bitande kyla. Ett ihärdigt snöfall har gett 1 dm snö under natten. Vintern har kopplat greppet. Blir det en upprepning av i fjol?
Djuren börjar få det besvärligt. Vid Jakobs kyrka har en slaguggla synts till.
Småfåglarna frekventerar ivrigt fågelbordet.
Enda trösten: det blir ljusare för var dag som går.
Djuren börjar få det besvärligt. Vid Jakobs kyrka har en slaguggla synts till.
Småfåglarna frekventerar ivrigt fågelbordet.
Enda trösten: det blir ljusare för var dag som går.
Kulturhuset krögarhus?
Lätt snöfall över byn. Morgonrusningen, med bilar på väg till sina arbeten i stan, är över. Tystnad råder, förutom en hackspett som frenetiskt trummar i den gamla björken, som klarade sig undan stormen Dagmar.
Igår forslade vår granne bort tallen som blåste ner på annandagen. Nu är bara delar av den jättelika björken kvar på tomten. Grannen lovade hjälpa oss med den längre fram i vår.
I tidningen läser jag ett referat från ett möte som kommunen haft med krögarna om hur Kulturhusets ( f d Folkets Hus) framtid ska se ut. Krögarna har lagt fram ett förslag om någon sorts cateringverksamhet, där de ska driva restaurangverksamheten mellan sig. Ett både krångligt och invecklat sätt, som leder till både juridiska och arbetsmässiga konsekvenser. Dessutom hotar man kommunen, genom att säga att tillgodoses inte deras villkor så kan kommunen räkna med att den faller i Svenskt näringslivs rankinglista.
Det finns också föreningar som undrar över vem som ska avgöra vilka arrangemang som ska finnas i huset. Och hur går det med arrangemang som krögarna betraktar som olönsamma? På det svarar deras ordförande Janne Ström att kommunen får väl gå in och stödja sådana.
Det var ju precis det som de borgerliga kritiserade den gamla kommunledningen för, att man använde skattepengar för att ge stöd till Folket Hus.
Är det krögarna som nu ska diktera villkoren, undrar man.
Igår forslade vår granne bort tallen som blåste ner på annandagen. Nu är bara delar av den jättelika björken kvar på tomten. Grannen lovade hjälpa oss med den längre fram i vår.
I tidningen läser jag ett referat från ett möte som kommunen haft med krögarna om hur Kulturhusets ( f d Folkets Hus) framtid ska se ut. Krögarna har lagt fram ett förslag om någon sorts cateringverksamhet, där de ska driva restaurangverksamheten mellan sig. Ett både krångligt och invecklat sätt, som leder till både juridiska och arbetsmässiga konsekvenser. Dessutom hotar man kommunen, genom att säga att tillgodoses inte deras villkor så kan kommunen räkna med att den faller i Svenskt näringslivs rankinglista.
Det finns också föreningar som undrar över vem som ska avgöra vilka arrangemang som ska finnas i huset. Och hur går det med arrangemang som krögarna betraktar som olönsamma? På det svarar deras ordförande Janne Ström att kommunen får väl gå in och stödja sådana.
Det var ju precis det som de borgerliga kritiserade den gamla kommunledningen för, att man använde skattepengar för att ge stöd till Folket Hus.
Är det krögarna som nu ska diktera villkoren, undrar man.
Talgoxen
I en nyligen genomförd undersökning av vinterfåglar (presenterad i HT idag) visas att talgoxen är den vanligaste besökaren vid våra fågelbord.
Det kan jag själv bekräfta, då de flesta småfåglar vid vårt fågelbord är talgoxar. Därnäst är det blåmesar.
Talgoxen är en pigg gynnare, som är oerhört nyfiken. Ingen annan av fåglarna hos oss ska, som talgoxen, undersöka alla krypin.
Det har ibland fått ödesdigra konsekvenser, då den fastnat i våra musfällor.
Det kan jag själv bekräfta, då de flesta småfåglar vid vårt fågelbord är talgoxar. Därnäst är det blåmesar.
Talgoxen är en pigg gynnare, som är oerhört nyfiken. Ingen annan av fåglarna hos oss ska, som talgoxen, undersöka alla krypin.
Det har ibland fått ödesdigra konsekvenser, då den fastnat i våra musfällor.
Februari
Så var det februari eller göje månad som den kallades förr i Sverige.
Göje kommer troligen från isländskans gói, vilken ev. betyder tunn snö eller spårsnö.
Sture Linnér berättar i sin faktaspäckade bok, Europas ungtid, hur man i Rom firade
en renings- och försoningsfest den 15 februari (februar är rena). Den kallades Lupercalia
(av lupus= varg och arceo= hålla på avstånd). Ursprungligen troligen en kult som haft
till innebörd att avvärja angrepp på herdarnas boskap.
Kanske något att ta efter för våra jägare, som hatar vargar.
Göje kommer troligen från isländskans gói, vilken ev. betyder tunn snö eller spårsnö.
Sture Linnér berättar i sin faktaspäckade bok, Europas ungtid, hur man i Rom firade
en renings- och försoningsfest den 15 februari (februar är rena). Den kallades Lupercalia
(av lupus= varg och arceo= hålla på avstånd). Ursprungligen troligen en kult som haft
till innebörd att avvärja angrepp på herdarnas boskap.
Kanske något att ta efter för våra jägare, som hatar vargar.
