Utvald att leva forts.
Via Danmark kom Jerzy Einhorn till Sverige i princip utan någonting. Han försökte komma in på universitetet och läsa kemi men misslyckades till stor del på grund av språksvårigheter. Gillis Hammar rektorn på Birkagårdens folkhögskola hjälper honom så han får börja där. Det som vi idag tar som självklart att alla ska ha rätt till studier gällde inte på den tiden. Einhorn prisar det svenska systemet och reformerna som genomfördes med sammanhållen skola, vilket enligt honom var ett sätt att ta vara på de slumrande studiebegåvningarna. Ett system som man idag kan konstatera håller på att slås sönder med friskolor och särskilda yrkesskolor för de som inte är så studiemotiverade.
Hela Einhorns utbildning i svenska består av denna enda termin på folkhögskolan. Men skolan gav honom annat, här blev han tagen på allvar, lyssnad till och det ökade hans självförtroende, en förutsättning för att bli självständig.
Så småningom påbörjar han medicinstudier vid Uppsala universitet, på fritiden diskar han på restauranger för att klara sin ekonomi. Men de svenska myndigheterna är misstänksamma, ger honom bara månadslånga uppehållstillstånd och det ska dröja tio år innan han blir erkänd som svensk medborgare. Inte ens då boken skrivs vet han orsaken till denna fördröjning. Kanske var det kalla krigets misstänksamhet, att han kom från Polen, ett kommunistland, som var orsaken.
Efter examen får Einhorn en rad läkarvikariat på olika platser i landet. Han tjänstgör bland annat som provinsialläkare med stort ansvar för sina patienter. Einhorn prisar provinsialläkarsystemet, då läkaren kom att känna sina patienter mycket väl. Själv minns jag provinsialläkaren Brattström i Mörtfors, en lång tunnhårig man, som skar bort en hagtornstagg som fastnat i min ena hand. Och som tyckte jag varit så duktig att han gav mig en krona.
Jerzy Einhorns bok är värd att läsa. Det är en human och klok man som talar.
Hela Einhorns utbildning i svenska består av denna enda termin på folkhögskolan. Men skolan gav honom annat, här blev han tagen på allvar, lyssnad till och det ökade hans självförtroende, en förutsättning för att bli självständig.
Så småningom påbörjar han medicinstudier vid Uppsala universitet, på fritiden diskar han på restauranger för att klara sin ekonomi. Men de svenska myndigheterna är misstänksamma, ger honom bara månadslånga uppehållstillstånd och det ska dröja tio år innan han blir erkänd som svensk medborgare. Inte ens då boken skrivs vet han orsaken till denna fördröjning. Kanske var det kalla krigets misstänksamhet, att han kom från Polen, ett kommunistland, som var orsaken.
Efter examen får Einhorn en rad läkarvikariat på olika platser i landet. Han tjänstgör bland annat som provinsialläkare med stort ansvar för sina patienter. Einhorn prisar provinsialläkarsystemet, då läkaren kom att känna sina patienter mycket väl. Själv minns jag provinsialläkaren Brattström i Mörtfors, en lång tunnhårig man, som skar bort en hagtornstagg som fastnat i min ena hand. Och som tyckte jag varit så duktig att han gav mig en krona.
Jerzy Einhorns bok är värd att läsa. Det är en human och klok man som talar.
Kommentarer
Trackback
