Ukraina
Det är hjärtslitande att se alla dessa tusentals människor som nu tvingas bort från sina hem mot en oviss framtid. Brådstörtat har de fått ge sig iväg med vad de har kunnat ta med sig. Människor som vi som bara har en önskan om att få leva ifred, men som förvägras det av en maktgalen tyrann, som fått för sig att hans land är hotat. Hur står det till i huvudet på en sådan person? Nu ger man ultimatum till Ukraina. Lavrov säger att lägger ni ner vapnen så kan ni få tala med oss. Vad är det för förmyndarmentalitet. Det är väl för fan Ryssland som ska lägga ner vapnen och dra tillbaka sina trupper, sen kan man börja tala med varandra som två likvärdiga partner. Och Putin uppmanar militären att gripa makten. Han tror visst att militären i Ukraina är som den i Ryssland, som går i ledband.
Början till slutet för Putin?
Putin har genom sin oförsvarliga invasion av Ukraina slagit in på en väg som ingen vet vart den bär. Krig är oförutsägbart, lätt att starta, svårt att få stopp på, det har historien visat åtskilliga gånger. Men den som angriper andra länder brukar oftast sluta som förlorare. Tänk på Napoleon, tänk på Hitler. Dessvärre kommer detta krig att orsaka mycket lidande och död och stor förstörelse och massor av pengar, som skulle behöva gå till annat, kommer att pumpas in i krigskvarnen. Men en sak är säker, den väg Putin nu beträtt kommer inte att sluta väl för honom.
Ukraina vårt 30-tal?
Väldigt mycket av det som nu händer i Ukraina kan ge vibbar till det som hände på 1930-talet. Även då försökte väst med förhandlingar och diplomati för att stoppa Hitlers framfart, men Hitler struntade i alla avtal, utan tog för sig av länder undan för undan. I fråga om sudettyskarna hävdade han samma argument som Putin använt i fråga om Krim, Donetsk och Luhansk, att det var tysktalande som ville tillhöra moderlandet (i fråga om Putin rysktalande som vill tillhöra Ryssland). Hoten och krigsskramlet är också liknande. Det som kanske skiljer är att väst idag framstår som mer enat och framför allt så är ju USA med på båten, till skillnad från på 1930-talet då USA var isolationistiskt. Man törs dock inte tänka på hur det skulle ha sett ut om Trump suttit kvar, skulle han varit lika intresserad av att gå emot Putin, han som gillade honom. Nåväl, nu blir det sanktioner för att straffa Putin, men frågan är väl om de får någon större verkan, Putin har ju också möjlighet att svara med indragna gasleveranser till exempel. Det som är otäckt är Putins aggresiva retorik, där Ukraina frånkänns existensberättigande och hans krav på Nato och andra länder vad de ska göra och inte göra. Det luktar storhetsvansinne och sådant är farligt.
Cloetta 150 år
Ser i Populär historia att Cloetta blir 150 år. Till Ljungsbro kom fabriken 1904 och där finns den fortfarande kvar. Cloetta är för mig och min hustru lite speciellt, eftersom vi fixade jobb där en sommar i slutet av 1960-talet. Vi hade bott i en rivningsfastighet i Linköping, medan jag pluggade på universitetsfilialen. Men nu skulle fastigheten rivas och vi måste försöka få tag i lägenhet och jobb. Vi såg en annons, att man sökte folk till chokladfabriken i Ljungsbro och cyklade dit den dryga milen. Jodå, vi fick jobb. Jag kunde börja som nattvakt och portvakt och min hustru i produktionen. Första dagen vi kom dit hade en hemsk olycka inträffat, en ung pojke, som jag tror var från Danmark, hade fastnat i en maskin och förolyckats. Det var ingen rolig start och vi funderade på om vi skulle börja, men vi behövde ju pengar och någonstans att bo. Nattvakteriet var mindre trevligt, det var många rum eller salar som man skulle passera och en del var det dålig belysning i och så slog maskiner plötsligt igång så man hoppade högt. Tanken fanns också att man kunde bli överfallen och andra fantasier. Ibland hände det att min hustru följde med och då passade vi på att förse oss med lite godsaker, vilket egentligen väl inte var tillåtet. Brottet lär dock vara preskriberat. Att sitta som portvakt var ganska långtråkigt, det var inte mycket som hände. En notering jag gjorde var att en del arbetare kom väldigt tidigt till arbetet, ibland ett par timmar innan de skulle börja. Hade de det tråkigt hemmavid eller var de hopväxta med företaget. Ett par gånger skickades jag upp på vinden för att hjälpa en vresig och sur äldre man med att tippa ner tunga säckar med socker i en trattliknande konstruktion. Det var inte heller särskilt roligt. Min hustru hade det också jobbigt, arbetade på ackord vid ett löpande band och fick ofta migrän. Det dröjde länge sedan innan hon kunde äta choklad. Vi höll ut hela sommaren på Cloetta och när hösten kom hade jag lyckats få tag i ett vikariat som lärare på en grundskola i Mönsterås. Men det är en annan historia.
Jubileum, Vasaloppet 100 år
Nu fyller Vasaloppet 100 år och Svt sänder inom kort en dokumentär om denna folkrörelse. Från en blygsam start 1922 har Vasaloppet vuxit till en storindustri och ett massevenemang. Det började med en idé om ett skidlopp i Gustav Vasas spår av en journalist på Vestmanlands Läns Tidning i februari 1922. IFK Mora tände på idén, men saknade pengar och någon startavgift ville man inte ta ut av deltagarna för då kanske de inte kom. Ett bidrag på 1000 kronor från Dagens Nyheter räddade situationen och startdatum fastställdes till den 19 mars. Enligt Anders Pers ursprungliga förslag så skulle man åka från Mora till Sälen, men styrelsen i IFK Mora vände på steken, eftersom man ansåg att sträckan genom Transtrandsskogarna var för riskfylld. 138 åkare anmälde sig, men bara 119 kom till start. Favorit var Per Erik "Särna" Hedlund, men en tjugotvååring från Norsjö, Ernst Alm, den yngste segraren någonsin, knep segern. Kanske berodde hans seger på att han försett sig med rikligt med mat i Evertsberg. Segertiden blev över 7 timmar. Året därpå startade nästan lika många, men dessutom en kvinna, Margit Nordin. Det blev ramaskri i pressen, inte kunde en kvinna delta, det var ju okvinnligt och hälsovådligt och opassande. Trots det hade kvinnorna fått rösträtt bara något år tidigare. IFK Mora tog emellertid till sig kritiken och uteslöt kvinnorna, som inte förrän 1981 fick komma tillbaka och först 1997 fick en egen klass. 1925 sändes Vasaloppet i radio, vilket nog bidrog till ökad popularitet. Dock mattades intresset mot slutet av 1920-talet, storåkarna ville inte delta, då det saknades spår i terrängen och man fick hålla till på vägarna. Men då tog IFK Mora beslutet att börja dra spår i terrängen och storåkarna kom tillbaka. Med Nils Karlsson, "Mora Nisse", fick loppet en galjonsfigur, han vann loppet hela nio gånger, förvisso oslagbart. 1959 deltog över 1000 personer och sedan har det bara växt. 1948 deltog de första åkarna från Finland och sedan har det internationella intresset för loppet bara ökat. 1961 började TV sända loppet, vilket ytterligare ökade intresset. Samtidigt flyttades starten till Berga by, söder om Sälen, där det blivit för trångt. Själv hade jag planer på att åka Vasaloppet när jag var yngre, men det blev aldrig av. Istället blev jag TV-tittare som i början följde nästan hela loppet, numera är det väl mest den magnifika starten som jag brukar titta på.
Tomt efter OS
Trots att OS i Kina luktade korruption lång väg och regimen fick propagandamöjligheter, så har man bitvis suttit fast framför teven i två veckor och svävat mellan hopp och förtvivlan för svenskarna därborta. Det är märkligt hur man, som vanligtvis inte är så patriotisk, faller till föga då det gäller idrott. Man blir väldigt chauvinistisk och gläds med Elvira Öberg över hennes två silver och stafettguldet som skidskyttelaget ordnade. Och man led med Frida Karlsson och Ebba Andersson över deras missade medaljer. Och då hockeylaget skulle möta Kanada i kvartsfinalen sa jag till frun att de lika gärna kunde packa kappsäckarna och åka hem och så gick de och vann och sedan höll de även på att slå Ryssland i semin. Sen blev det visserligen antiklimax i bronsmatchen mot Slovakien, men laget överraskade positivt. Man får heller inte glömma sprinttjejerna som med högt ställda förväntningar och press lyckades motsvara förväntningarna. Extremsporterna som puckelpist, skicross och big air med flera följde jag inte, men det gick ju bra där också, liksom i curling, som jag tyvärr inte har tålamod att följa. Något som också händer under OS är att man intas av en missunnsamhet, något som Gunnar Bolin pratade om i kulturradion. Framför allt gäller denna missunnsamhet vårt naboland. Man vill nästan att det ska gå galet för dem eller tänker att det vore väl nästan bättre om en ryss vann. Therese Johaug är allt för överlägsen för att man ska kunna glädjas med henne och i skidskytte är det nästan likadant. Ja, OS tar inte precis fram de bästa sidorna inom en. Nu är det i alla fall över och det är inte utan att man känner en viss tomhet trots allt. Och det är fyra år till nästa OS och då vet man förstås inte om man är med längre.
Skyddsrum
I dessa vapenskramlens dagar har frågan om skyddsrum åter blivit aktuell. Precis som tidigare med beredskapslager har det länge varit en icke-fråga. Vad gäller de senare blev vi pinsamt medvetna om dess brister då pandemin bröt ut. Kommer något liknande att ske nu, om kriget, gud förbjude, skulle komma till oss. Hur som helst så har det inte byggts några skyddsrum sedan 1990-talet. Nej, viktigare har varit att bygga exklusiva och skitdyra bostadsområden till dem med gott om stålar. Nu byggs ett nytt stort bostadsområde i vår stad med alla möjliga faciliteter, men några skyddsrum kommer man inte att bygga. Fastighetsägaren menar att det är inget man gör på eget bevåg, utan man måste få signaler om det uppifrån, i första hand från MSB, Myndigheten för säkerhet och beredskap. Den myndigheten har emellertid inte kommit med några sådana direktiv. Och genom pandemin vet vi vad den myndigheten går för, det blev vi varse då pandemin bröt ut och äldreomsorgen stod där helt handfallna i fråga om skyddsutrustning. I sista hand är det förstås regeringens ansvar, men där har man heller inte varit särskilt intresserade i frågan. Återstår att se om den nyvaknade insikten om ett nytt förbisett område i vår samhällsplanering får några konsekvenser.
Sjön utan namn
Sjön utan namn är Kjell Johansson andra bok i sviten om de utsatta, som inleddes av Huset vid Flon. Nu är det Eva som är huvudperson och berättare. Eva har utbildat sig och är gymnasielärare. Hon har tre jobbiga förhållanden med män bakom sig och hon har tidvis varit intagen på Långbro. Romanen börjar på Skogskyrkogården i Stockholm, där Eva och Einar tar avsked av sin mor. Einar är förkrossad, Eva mera ambivalent. Hon tycker fortfarande att modern, då de var barn, skulle ha skyddat dem bättre mot faderns våld. Dagen därpå tömmer de moderns lägenhet. De tar så en promenad genom Midsommarkransen och noterar alla förändringar som skett sen de var små. Till slut kommer de fram till Flon och ser ner på barndomens marker. Och det är nu som tankarna föds hos Eva att resa till Skogstorp, faderns barndomshem, kanske för att få en större förståelse för fadern. Eva vill att Einar ska följa med, men han vägrar. Och så reser Eva dit själv och minns sommaren för 40 år sedan, som hon och Einar tillbringade på Skogstorp osäker över varför föräldrarna skickade dem dit. Fadern sågs ju som en svikare för att han övergett Skogstorp. Sommaren innehöll både förnedring, men också glädje och lekar. Sjön utan namn var en mystisk bottenlös sjö, som man måste offra till för att hålla sig väl med. Ett ödetorp låg vid dess strand och här fann barnen fågelskelett i spisen, men också en levande talgoxe, som de befriade. Även en luffare uppehöll sig vid torpet och honom smög de på och gav smörgåsar. Eva tas emot med skepticism. Hon en stockholmsböna som studerat på universitet och som nu dyker upp helt oväntat och rör om i grytan. Det blir en del konfrontationer och Bruno gårdens härskare visar sin patriarkala sida och får medhåll av sin bror Sixten, som går i hans ledband. Axel däremot gillar Eva, han är ömsint och omtänksam. Yvonne, Sixtens fru går i huset som en sorts hushållerska och slätar över kantigheterna som finns. Med Eva uppehåller hon en väpnad neutralitet. Lantbruket hade man för länge sen fått ge upp och den bilverkstad och bilskrot man haft hade man också fått lägga ner. Nu var man sjukpensionärer och klarade sig hyggligt, men livet var torftigt. Och då socialnämnden kommer på besök känner Eva det förakt de bär på för de utsatta och hon tar deras parti när de försöker få dem att flytta till en lägenhet i den nybyggda Skrapan. Eva vill att Axel ska komma till Stockholm och kanske gå en utbildning. Axel tvekar först, men lovar sedan att komma efter Eva, sen han ordnat upp en del saker. I del fyra Det var inte jag kommer så Axel till Stockholm, men vad som då sker ska inte avslöjas här. Romanen avslutas åter på en kyrkogård, det är allhelgonatid, och familjen samlas vid familjegraven. Bruno håller ett tal och Eva retar först upp sig på hans storordiga hyllning till familjen, tycker den är falsk, men märker sedan att det handlar om kärlek och hon faller ner på knä och ber om förlåtelse. Besöket slutar med försoning och Eva reser tillbaka i glädje över att Axel ska komma till henne. Sjön utan namn är en poetisk och vacker berättelse med mörka stråk som rör sig mellan ett då och ett nu. Den handlar om människans situation i tillvaron.
De fattigas krig
Eric Vuillard satte med Dagordningen ett rejält avtryck i den litterära samtiden och i Frankrike, där boken tilldelades det prestigefyllda Goncourtpriset. Dagordningen skildrade bland annat hur näringslivets toppar i Tyskland hjälpte fram Hitler till makten. Nu återkommer han med en ny glödande skildring, De fattigas krig, om predikanten och revolutionären Tomas Müntzer, samtida med Luther, som till skillnad från Luther ställde sig i spetsen för de tyska bondemassorna i deras uppror mot överheten. Müntzer är en i raden av upprorsmän från Wyclife i England och Jan Hus i Böhmen till våra svenska bondeledare Engelbrekt och Dacke. Det är modiga, handlingens män, som inte tvekade att gå i spetsen och ta strid mot orättvisor och förtryck. De led förvisso nederlag och de avrättades, utom Engelbrekt som mördades, på ett brutalt och grymt sätt. Men deras gärningar har ändå gjort avtryck i historien, vi minns dem, trots att segrarna gjort allt för att vi ska glömma dem. Müntzer var trettio år då han blev predikant i Zwickau på Luthers inrådan. Men han blev snart utkastad därifrån, hans budskap var för magstarkt för borgarna i staden. Teologiskt var det ju en orolig tid, Luther hade gått till storms mot katolska kyrkan i sina teser och öppnat upp för radikala åsikter även på politikens och ekonomins områden. Massorna krävde frihet från slaveri och förtryck och Müntzer kom att ta deras parti, medan Luther kände rädsla för den oordning som uppstod. Gutenbergs uppfinning hade gjort att många nu kunde ta del av Bibeln på folkspråket och Müntzer predikade på tyska. Han såg kyrkan som korrupt och han var emot barndop och transsubstiation, det vill säga att bröd och vin i nattvarden förvandlas till Kristi blod och kropp. Han ville ha rättvisa, absolut jämlikhet och egendomsgemenskap i apostlarnas efterföljd. Det är klart att det utmanade makten, som inte ägde sitt svärd förgäves och som inte frivilligt gav upp sin makt. Deras hämnd blev fruktansvärd, grym och blodig. Men upprorets fana lever, senast manifesterad hos de gula västarna i Frankrike, vilket kan ses som en förlaga till denna bok.
Blåögt
Polisen i vår stad meddelar att gängkriminella kommit till staden från länets centralor för att vila upp sig, ta semester. Och man har uppträtt väldigt juste tycker poliskonstapeln som intervjuas i länsnyheterna. Vi har ingen anledning att tro att det rör sig om en etablering, säger samme man. Men en sociolog från Sundsvall menar att det kan handla om att undersöka marknaden, om det finns en möjlighet att etablera sig. Ty när ett gäng blir för dominerande på en ort, kanske ett annat gäng söker en annan ort och marknad. Konstigt att inte polisen kan förstå det, utan är så blåögd att den tror att man kommit för att ta semester.
Feber
Feber är en av de vitala parametrarna för att bedöma hälsotillståndet hos en människa. En för hög feber anger ett sjukdomstillstånd. Detta gäller på individnivå, men kan även omsättas på ett samhälle. Det är i varje fall vad Peter Walther gör i sin omskakande bok Feber med undertiteln Berlins universum 1930 - 1933, de avgörande år då demokratin nedmonterades i Weimarrepubliken. Det som utmärkte tiden var just en feberaktig känsla, allt samhällsliv var kaotiskt och skedde i ett feberaktigt tempo. I nio personporträtt, flera av dem mycket gripande, ger Peter Walther oss en inblick i den här morbida världen, då demokratin avskaffades och en brutal, gangsterliknande terrorregim tog över. Först ut i porträttsamlingen är Heinrich Brüning, den redbare och plikttrogne, beredd att tjäna allmänheten. Som ledare för det liberalt katolska Centrumpartiet tog han över kanslerposten i mars 1930 i ett praktiskt taget omöjligt läge med miljontals arbetslösa och blodiga gatustrider mellan kommunister och nationalsocialister. Hans regering, som var en minoritetsregering, var den sjuttonde i ordningen sedan monarkin avskaffats. Brüning sökte stöd hos socialdemokraterna, men det räckte inte, då de andra partierna inte var samarbetsvilliga, något vi kan känna igen även från vår egen tid. Brüning fick ge upp efter bara fyra månader. En sällsam figur i den Berlinska verkligheten var den klärvoajante Erik Jan Hanussen, som egentligen hette Hermann Steinschneider och var jude med en brokig bakgrund. Dessa feberaktiga år blir han ett stort namn i Tyskland genom att utöva telepati och ge profetior om vad som ska hända. Han skapar sig en enorm förmögenhet på människors godtrogenhet, som han lånar ut till skuldsatta nazister bland annat, i tron att han därmed kan vara trygg. Men då en kommunisttidning avslöjar hans judiska bakgrund, så rasar allt och till slut så avrättas han av nazisterna. En tragisk figur är Carl von Ossietzky, som i sin tidning avslöjar tyskarnas krigsförberedelser, vilket är ett brott mot Versaillesfördraget. Han döms då som landsförrädare och torteras svårt i fängelset. Då Ossietzky tilldelas Nobels fredspris rasar Hitler och förbjuder alla tyskar att ta emot detsamma. Tre kvinnor finns också med i porträttkavalkaden. En av dem är Carl von Ossietzkys maka Maud, som troget står vid Carls sida och stöttar honom, trots oändliga svårigheter. De två andra är de vasstungade journalisterna Bella Fromm och Dorothy Thompson. Den senare lyckas få en intervju med Hitler i november 1931. Men någon intervju är det knappast, ty Hitler maler på som om han höll ett massmöte, skriver hon. Hon finner honom också småsint och tror inte att han förmår bli kansler. Men där tog hon fel och då han tagit över fick hon lämna Tyskland inom 24 timmar. Väl i USA kom hon att intensivt bekämpa nazisterna i press och radio och dessutom hjälpa många att lämna landet. Det går heller inte att komma förbi intrigmakaren Franz von Papen, president Hindenburgs gunstling, men avskydd i de flesta politiska läger. Den aristokratiska von Papen trodde att han skulle kunna tämja Hitler, men bedrog sig storligen. Han överlevde dock till skillnad mot många andra, genom att tigga till sig en diplomattjänst i nazisternas tjänst. Hans medkombattant i intrigspelet, som för övrigt kallade von Papen för en hatt utan huvud, generalen Kurt von Schleicher gick det sämre för. Han blev konfronterad i sitt hem och skjuten. Feber är en varningsklocka, som jag ser det, riktad till vår tid. Demokratin är återigen satt under attack, auktoritära regimer poppar upp lite varstans och i sociala medier florerar hat och hot, som försöker peka ut förrädare samt skapar rädsla och misstro mellan människor. Vi måste vara på vår vakt och slå tillbaka dessa attacker.
Kyndelsmäss
Idag är det kyndelsmässodagen. Någon som bryr sig, ja kanske kyrkan även om man inte gör så stort väsen av dagen. Kyndelsmässodagen är en festdag ägnad minnet av Jungfru Maria som 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet, om detta går att läsa i Lukas 2:22 och framåt. Ursprungligen var kyndelsmäss en judisk tradition, som den kristna kyrkan tog över som så mycket annat. Eftersom dagen avslutar jultiden på kyrkoåret så har den även kallats lilla julafton. Kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss jämför engelskans candle och finskans kynttilä. Men kyndel är också en kryddväxt, det finns både sommar- och vinterkyndel. Sommarkyndeln har mera smak. Kryddan kan användas i grytor, korv, bönor, sallader med mera. En ljusets dag alltså, det kan väl passa bra nu då ljuset kommer tillbaka och dagarna blir längre.
