krille tvärvigg

Denna blöta julisöndag, en innesittardag, bläddrar jag i Jolos reportagebok 20:e århundradet, som han gav ut i sex delar under 1960-talet. Jag skaffade då fem delar och har senare kompletterat med den sjätte delen. Varje del omfattar ett decennium och går från 1900 till och med 1960.  Böckerna gavs ut av Bengt Forsbergs förlag och är reportageböcker, där bilden, ofta tagen av en anonym fotograf, utgör huvudsaken. Jolo har sedan kompletterat med sina egna kommentarer kring bilderna. Bilderna berättar om det våldsamma skeendet under sekllet med de bäggre världskrigen och kalla kriget och om händelser och personer som betyder något för oss idag eller som påverkat vår historia. Till exempel finns en bild av en herre i plommonstop som sitter och spelar schack på Capri. En oskyldig bild kan tyckas. Men mannen i plommonstop är Lenin och hans ideologi kom att påverka halva jordens befolkning och leda till Gulag och järnridån och mycket annat elände. En annan bild visar hur Berlingarnisonens officerskår svär faneden till kejsar Wilhelm II i Tyghuset i Berlin. Oskydligt kan tyckas. Men eden kom sedan att föras vidare av Hitler, vilket ledde till obrottsliga och lydiga människor, till exempel Eichmann, som var beredda att genomföra förintelsen. Så där kan man hålla på och hitta ledtrådar till vårt liv idag. Historien kan ibland kännas lika obönhörlig som vädret, vilket vi inte kan påverka eller styra.

Idag är det fyra år sedan Anders Behring Breivik bragte 77 människor om livet. Många av dem ungdomar, som just skulle kliva ut i livet. Nu öppnas ett museum eller minnescentrum i Oslo för att vi ska minnas och dra lärdom av det inträffade. Kommer vi att göra det? Har det norska samhället lärt något? Sedan Utöya har det varit val i Norge och det ledde till att Fremskrittspartiet, ett främlingsfientligt parti, kom in i riksdagen och partiet har sedan dess utmärkt sig med att vilja införa förbud för tiggeri i Norge. För någon tid sedan läste jag Marte Michelets omskakande bok Den störste förbrytelsen om deportationen av norska judar till koncentrationslägren. Norge har en tradition av rasism som det är tveksamt om man gjort upp med. Michelets bok är väl ett försök att väcka en uppgörelse till liv. Norsk polis och myndigheter var till skillnad från  Danmark mycket samarbetsvillig gentemot nazisterna och så fanns Quisling, som en nazistisk ledare i landet. Det finns alltså mycket i det norska samhället som behöver genomlysas, innan man kan tro på att man dragit lärdom av sin historia. Breivik själv har nu ansökt om att få studera statsvetenskap, man skulle ha önskat att han bett om att få studera människokunskap istället.

Vi satt på Malnbadens servering, min hustru, min snart 94-åriga mor; Karelska Karin och så jag själv. Vi blickade ut över fjärden, där ibland en segelbåt drog förbi. Det var inte kyligt, men heller inte varmt, men någon som var hugad att bada såg vi inte till. Vi njöt av maten och desserten och till kaffet så började Karin berätta om sin barndom där i Karelen, hur hon som tioåring mindes hur de ryska bombplanen passerade över byn där hon gick i skolan. Hur hotfullt det lät och hur hon sprang in i huset och gömde sig i sängen och bad Fader Vår. Då började det brista för Karin, tårarna trängde fram och hon sa: Jag var så rädd, jag var så rädd. Och nog kan man förstå det, ett barn, som inget ont gjort och som får vara med om en så ohygglig upplevelse som ett krig. De tungt lastade bombplanen var på väg till Helsingfors, där de fällde sin dödsbringande last och lade delar av staden i ruiner. Karin fortsatte, men hade svårt att nu få fram  orden, då hon vidare berättade hur lärarinnan sagt att om ni är på väg hem från skolan och bombplanen kommer. så¨ska ni kasta er i snön och rulla runt, så att skyttarna i planen inte kan se er och sikta rätt. Karin gick färdigt sin skolgång och reste sedan med tåg på natten till Tornio och Haparanda. Hon var då 12 år. I Tornio möttes hon av sin äldre syster. Då de gick över bron till Haparanda och säkerheten i Sverige, så ropade systern spring allt du orkar, ty Karin saknade pass. Och Karin sprang allt hon förmådde, för sitt liv, som hon uttryckte det. Karin kom sedan till sin mamma och sin styvfar i en by tre mil från Haparanda. Här fick hon sedan arbeta hårt, hon sa, att hennes mamma var mycket krävande och att hon närmast var som en piga på gården. Även då hon berättade detta hade hon lätt till tårarna. Så småningom kom hon till Luleå, skaffade sig en utbildning och hamnade till slut i Delsbo och Hudiksvall. Nu är hon 84 år och  nästan ensam i världen, mamman och syskonen är borta, den enda som ärkvar i livet är en sjuklig bror på Åland.

Såg nyligen filmen om Hanna Arendt, den tysk-judiska kvinna som myntade begreppet "den banala ondskan", då hon följde rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem i början av 1960-talet. Eichmann var en av hjärnorna bakom förintelsen, som såg till att transporterna till utrotningslägren fungerade och han konfronterades även med Wallenberg i Budapest. Han lyckades fly efter kriget och hålla sig gömd ända tills han greps i Argentina av Israelisk säkerhetspolis och fördes till Jerusalem för rättegång. Hanna Arendt fick i uppdrag av tidningen NewYorker, tror jag det var, att följa rättegången och det är detta som filmen i stora drag handlar om, samtidigt som man följer hennes privatliv. Många av hennes judiska vänner var mycket entusiastiska över hennes uppdrag och förväntade sig att hennes reportage skulle visa fram ett monster. Men så blev det inte och många blev besvikna och tog avstånd från henne. Men Hanna Arendt var en modig kvinna som stod fast vid sin åsikt, trots att hon utsattes för förtal, hot och mycket annat. På universitetet där hon arbetade blev hon också utfryst. En del menade att hon försvarat Eichmann, då hon såg honom som en obetydlig byråkrat. Men hon förnekade ju aldrig det han gjort. Hon menade att Eichmann var bara en person som lydde order, som inte kunde tänka och som saknade moral och som lutade sig mot den trohetsed han svurit mot ledaren. Han var en skrivbordsmördare, som inte kunde se vad hans order ställde till med. Det otäcka var att hans ondska var banal och tyvärr så är denna ondska fortfarande aktuell, till exempel då flyktingar avvisas med grumliga skäl.

Klass är idag ett begrepp som verkar helt utmönstrat i vår tillvaro. Nästan ingen vill längre kännas vid det. Man kan nästan  tro att vi lever i det klasslösa samhället, det som var kommunismens mål. Men så kan det väl inte vara. Ser du dig omkring, som Björn Afzelius sjöng, så upptäcker du snart att klass finns, fast det nu fått andra namn, som utanförskap och fas 3 för att nämna några. Skönt då att läsa en författare som Kjell Eriksson, mest känd för sina deckare, som i sin självbiografi Simma i mörker kallar sig klassresenär. Han växte upp i den del av Uppsala, väster om Fyrisån, som var arbetarklass. En del som Uppsala knappast är känd för. Man får tro att den uppväxten väckte ett revanschbegär, som han nu kan växla ut i ett författarskap. Läs honom gärna.

Av barnbarnen kan man lära ett och annat. Bland annat en del nya ord som jag snappat upp under deras spelande på paddor och skärmar. Det laggar sa tioåringen, då spelet krånglade. Så nästa gång gräsklipparen strejkar så laggar den har jag bestämt. Andra ord var pikar, deftar, smokar och flashar. Vad de betyder? Jodå, jag fick en förklaring. Pikar var när någon var där snabbt och med defta så avaktiverar man bomben. Smokar, ja det säger sig självt att det kommer från engelskans smoke och betyder rökbomb. Och om man flashar så gör man vederbörande blind. Ja, det kan löna sig att hålla öronen öppna när barnbarnen är i närheten. Alltid lär man sig något.

De högre makterna eller vilka det nu var hade inväntat rätt tillfälle, så då jag vaknade på morgonen 70 år gammal så svävade slöjor och svarta prickar omkring i mitt högra öga. Näthinneavlossning, tänkte vi och uppsökte först vårdcentral för remiss, sedan ögonkliniken. Efter att ha väntat någon timme fick jag så svaret, glaskroppsavstötning. Inget farligt, men obehagligt och tydligen inget att göra åt. Bara vanlig åldersförändring. Ja, man får väl vara glad för det, även om spindelnätet för ögat är nog så irriterande, men kanske det försvinner med tiden eller så får man vänja sig. Födelsedagsfirandet blev dock av, trots lakunen. Vi for till Mellanfjärdens fiskeläge och njöt av kvällssolen och god mat. Jag tackar av hela mitt hjärta alla, snart 94-årig mor som var med i gänget, barn, svärsöner och barnbarn för en fin födelsedag att minnas.

I dagarna är det 20 år sedan folkmordet i Srebrenica. Ett folkmord som visar vart nationalismens konsekvenser kan leda. I tidningen Expos senaste nummer kan den som är intresserad läsa en utförlig artikel om folkmordet, där 8000 män och pojkar mördades i en etnisk rensning av serbiska soldater mitt framför ögonen på FN-soldater, som inte kunde eller förmådde ingripa. De som dödades var muslimer och idag kan vi runtom i Europa känna av detta hat mot muslimer. Det som händer i Syrien och annorstädes gör inte saken bättre för muslimerna. I Sverige har vi också ett parti som föraktar och förtalar de islamsk troende.  Nationalismens väsen är renhet och homogenitet, vilket betyder exkludering av de som man anser inte passar in i deras världsbild. Nationalismens följeslagare blir därför hat och rasism, vilket som i Srebrenicas fall kan leda till etnisk rensning. Inför årsdagen 11 juli låt oss minnas Srebrenicas offer och bekämpa nationalismen och rasismen var den än dyker upp!

I sitt tal i Almedalen i onsdags valde Jimmie Åkesson att lyfta fram barnens rättigheter, barnens perspektiv. Samtidigt försökte han skrämmas med Stefan Löfvén, som han menade klampade in i barnens barnkammare och bestämde. Är Åkessons nyvunna vurm för barnen ärligt menat eller ligger det något annat bakom? SD har länge varit frustrerade över att det är så få kvinnor som söker sig till partiet och nu försöker man därför att vinna dessa genom att använda barnen som ett verktyg. Vi måste bredda vårt parti, sa Åkesson. Och för att göra det så använder man barnen. Det är alltså egentligen inte omsorgen om barnen som ligger bakom Åkessons och partiets nya linje, utan mera ett taktiskt spel för att vinna flera röster till SD. Dessutom är det inte alla barn som innefattas i Åkessons famn. Utan bara de som partiet anser är svenska. Papperslösa barn till exempel har man inget förbarmande med och vill inte ge någon utbildning. Och barn som far illa i flyktinglägren vill man heller inte ta något ansvar för. Åkesson visar vilken hycklare han och partiet är.

Efter att ha vattnat växterna i både växthuset och på landet tar jag mig en välförtjänt kopp kaffe i hammocken. Jag sitter mitt i spenaten, som en del vanvördigt kallar grönskan. Det är varmt, 25 grader, fast klockan bara är strax över åtta. Jag noterar att fågelsången är obefintlig, bara den extatiska och envisa sånglärkan håller liv i sången. Och så förstås kajflocken som skränar, då den kommer flygande över fälten. Annars är det tyst. Häckningssäsongen är över och blåmesen och talgoxen som häckat i holkarna tycks ha tagit med sig ungarna någonstans. Kanske till skogen för att lära dem vett och etikett. Då jag blickar bort mot skogsranden i söder ser jag hur tungt och mörkt grön den nu är. Det vårlikt skira är över sedan länge. Dagarna blir nu också kortare, även om vi ännu inte märker det. Men riktningen är, trots värmen, som media kallar monstervärme i sina försök att uppförstora allting, på väg mot höst. Det märks också i trädgården, där grönsaker och frukter går mot sin fullbordan.

Efter drygt 25 år som frilans åt lokaltidningen har jag fått kicken. Ja, inte officiellt, utan så där tyst och smygande som en katt kan kasta sig på ett byte. Jag får helt enkelt inga flera böcker att recensera. Beror på halverad budget säger den lokalt placerade kulturredaktören. Bokrecensionerna har fallit som en sten i tidningarna och är därför obehövliga säger den centralt placerade kulturredaktören. Anledningen är förstås en annan, att tidningarna är konkursmässiga och att man måste göra sig av med folk. Och då är det naturligtvis bekvämast att fota frilansarna som är lösast knutna till tidningarna. Jag vet inte vad det betyder för läsningen att bokrecensionerna i stort sett försvinner i tidningarna. Det kanske inte betyder ett jota. Men det kan också tänkas att de haft en viss betydelse för vissa grupper då det gäller valet av litteratur, att recensionen tjänat som någon slags bruksanvisning. Om det påverkar läsandet i stort får väl framtiden visa. Enligt mittmedias kulturredaktör ska kultursidorna nu istället ägna sig åt fördjupande analyser, samhällsdebatt samt att konsten ska ses i ett socialt sammanhang. För egen del kan jag tycka att det är just det jag försökt med mina bokrecensioner. Men jag säger som Tony Rickardsson: jag är inte bitter. Det har varit en rolig tid att vara frilans och jag kommer nog att sakna utmaningen att åstadkomma en bra recension.