Städerna som minns Joe Hill
Joel Hägglund eller Joe Hill som han blivit känd som över hela världen var en gåtfull person, som fick ett gåtfullt slut. Göran Greider har i sin bok Städerna som minns Joe Hill sökt få grepp om denne gestalt. Han har rest i hans spår och sökt den gäckande skuggan i städer som Chicago, Cleveland, San Diego, San Pedro och slutligen Salt Lake City, där Hill blev avrättad. Joel Hägglund var född och uppvuxen i Gävle, där Joe Hill-gården på söder i Gävle finns som ett slags museum. Joel var sjuklig, hade tuberkler i ansikte och på delar av kroppen och fick tillbringa långa perioder på sjukhus både i Gävle och Stockholm. Perioder som han utnyttjade till att komponera musik, ty han var en begåvad musiker. Då föräldrarna var borta beslutade han att emigrera till USA med sin bror Paul. Från New York gick resan vidare till Chicago, där han troligen kom i kontakt med det radikala fackförbundet IWW, som till skillnad från det mer konservativa AFL, bemödade sig om att vinna medlemmar från de sämre bemedlade. Man verkade bland migranter i hobo-miljö, det vill säga bland människor som var på språng efter jobb där sådana fanns. Joe Hill kom på grund av sin musikalitet att bli en viktig person för IWW, hans sånger, som utgick från kända melodier men med ny text blev mycket populära och ett vapen i den politiska kampen. Natten till den 14 januari 1914 blev han gripen i Salt Lake City misstänkt för mord på en affärsman Morrison och en av hans söner, eftersom han uppsökte en läkare med en skottskada, samma natt som mordet förövades. Joe Hill trodde att han snart skulle bli fri, eftersom bevisen var svaga. Han ville heller inte ha någon advokat, utan skötte försvaret själv i de förberedande förhören, vilket Greider menar var ett misstag. Efter många olika turer blir han till slut dömd till döden. Avrättningen blir emellertid uppskjuten flera gånger, eftersom en stark opinion engagerar sig för hans sak, bland annat den svenske envoyen Adolf Ekengren, som blir alltmer övertygad om att Joe Hill är oskyldig. Även president Wilson försöker påverka myndigheterna i det konservativa Utah. Benådningskommittén är också redo att ge honom fri om han avslöjar vem som skjutit honom, men han vägrar blankt. Varför denna obstinata hållning frågar sig Göran Greider och utvecklar sedan en möjlig teori till hans tigande. Greider menar att Joe Hill kan ha varit homosexuell. Han levde i nära relation till en tio år äldre man Otto Appelqvist. De följdes åt på flera platser runtom i USA. Greider menar att det kan ha varit Otto Appelqvist som skjutit Joe Hill under ett gräl de haft där en kvinna var inblandad. Otto Appelqvist försvinner sedan spårlöst från platsen. Att Joe Hill vägrade säga något kan vara för att hela den myt som uppstått runt hans person skulle krackelera om det kom ut att han var homosexuell. Dessutom var homosexualitet straffbart. Greider är naturligtvis inte säker på sin teori, men tror att Joe Hill var oskyldig. Göran Greiders bok är spännande att läsa inte minst för mordutredningens skull. Men den berättar också mycket om amerikansk arbetarhistoria och den hårdföra kampen mellan arbete och kapital.
IOK
Sveriges IOK-ledamot Gunilla Lindberg försvarar vinter OS i Peking och tycker att det inte är IOK:s ansvar att lösa problemen i Kina. IOK (Internationella olympiska kommittén) är inte en politisk organisation. Vi jobbar för fred och förståelse och att bygga broar mellan länder. Man vinner inget av att hålla dem isolerade, säger Lindberg. IOK har under de senaste åren visat upp en väldig tondövhet mot den kritik som funnits om att förlägga mästerskap till diktaturer. Och även om IOK inte skulle vara politiskt (vilket kan ifrågasättas) så måste man ju kunna se till den politiska kontexten. Man har ju möjlighet att säga nej till länder som är odemokratiska. Och ett sådant nej skulle ju vara ett viktigt statement. Att man genom dessa mästerskap skulle bygga broar är ju bara nys, det räcker ju med att se på historien. Berlinolympiaden 1936 blev en stor propagandaseger för nazistregimen, som vi vet vad den ledde till, men IOK valde att blunda för de varningstecken som fanns. Och sommarolympiaden i Peking 2008 har inte lett till några positiva följder vad gäller människorättigheter, istället har den uiguriska minoriteten utsatts för hård förföljelse. Och mästerskapen i Ryssland har heller inte lett till någon positiv utveckling. Det finns gott om exempel som IOK kan ta in om man ville, men kanske är det lättare att ha att göra med diktaturer för att dölja korruption och mutor och för att kunna berika sig själva.
Oktoberlördag
Is på bilrutorna på morgonen skvallrar om vilka tider vi går till mötes. Och blåsigt, en isande nordväst. Jag drar på mig kallingarna under byxorna och går ut i trädgården. Allt är nu skördat och lagrat i jordkällare och frys, nu återstår att gallra buskar och en del annat. Hallonhäcken har jag beskurit så nu går jag lös på vinbärsbuskar och krusbärsbuskar. Plötsligt kommer sexton sångsvanar flygande över mig och trumpetar, ser ut att vara på flykt från snöovädret i norr. Från frun får jag höra att en gammal granne till oss från tidigare bosättning har avlidit i ALS. Vet att han varit sjuk en tid, men ändock. För bara tre år sedan, tror jag, träffade jag honom i ishallen, där han cirklade runt i snygga formationer på isen. Sund och frisk. Så fort det kan gå och så grymt. Läser Göran Greiders bok om Joe Hill, Städerna som minns honom. Har läst första kapitlet om Chicago, där Greider söker efter Joe Hills skugga. Det blir en vindlande berättelse om den amerikanska arbetarrörelsens historia, om IWW:s bildande och den oförsonliga kampen mellan arbete och kapital. Mycket intressant och mycket nytt för mig. Kapitel 2 kommer att handla om Gävle, där Joe Hill eller som han då hette Joel Hägglund föddes. Det ser jag fram emot att läsa. Ja, det var lite om en vanlig, fast kanske ändå inte, lördag i oktober.
Morgonpromenad
Morgonpromenad vid Storfjärden. Fjärden blank som en spegel. Inte en vindpust. Och en tystnad, som plötsligt bryts av hundratals gäss på väg att landa på fjärden. På Kattvikskajen växer den nya stadsdelen fram, där en gång virkesstaplarna från sågen tornade upp sig. Nu höjer sig de grå betongklumparna i fem våningar bjärt mot den snövita 400-åriga kyrkan i bakgrunden. Staden förändras.
Partiledardebatt
Igår kväll var det partiledardebatt i Agenda. Löfvéns sista, så man hade kanske trott på lite försonligare tongångar från oppositionen. Men icke, man skällde som bandhundar. Regeringen och Löfvén var inte vatten värda, hade inte åstadkommit något på 7 år, mer än dåliga saker. Löfvén tycktes ta det hela med ro, är säkert nöjd att slippa de här plågsamma debatterna. Han är ju själv inte någon vidare debattör. Är mer av en samarbetsman, van vid fackliga förhandlingar i mer slutna rum. Ändå har han lyckats hålla ihop regeringen och dragit oppositionen vid näsan några gånger. Det har de förstås svårt att tåla. Annars gick debatten i gamla hjulspår med väl kända argument. Enda tillfället det osade bränt var då Per Bolund kallade oppositionen för blåbrun och Åkesson gick i taket och undrade vad Bolund menade med brun, var han kanske nazist. Bolund kom märkbart av sig, men menade att SD ju kom från det hållet, även om man nu snyggat till sig och försöker se anständiga ut. Men Åkesson fortsatte gapa kallar du mig nazist, så det hela blev patetiskt och programledarna fick gå in och bryta. Uppenbarligen ett känsligt kapitel för Åkesson, som nu låtsas vara en fullfjädrad demokrat. Och har uppenbarligen lyckats med att förvända huvudet på de övriga i oppositionen, ty nu hade alla fyra åstadkommit ett gemensamt förslag mot gängkriminaliteten, ett förslag som i stort sett var liktydigt med det som sossarna för två år sedan lade fram som diskussionsunderlag för en förhandling, men som de konservativa valde att lämna. Samma sak hände med Löfvéns försök till en energiöverenskommelse, moderaterna lämnade och kanske KD också, jag minns faktiskt inte. Ifråga om klimatet så hade Åkesson samma syn som på invandringen, den ska skötas långt från Sverige, det vi gör har så liten effekt på klimatet, bättre att söka påverka Kina. Vinster i välfärden skrattade han bort. Det var flummet som var det stora problemet. Att skattemiljarder försvinner i skatteparadis var väl inte så mycket att bråka om. Nu tonar oppositionen fram som ett regeringsalternativ, vilket Åkesson hett eftertraktat. Nu verkar de så väldigt ense, stod och nickade till varandra och sände uppmuntrande blickar med undertexten titta så överens vi är. Men det kommer väl att visa sig hur eniga de är, om de nu lyckas vinna i valet nästa år.
Tappade hakor
Igår kungjordes nobelpriset i litteratur och det blev en riktig överraskning för många och ett stort antal tappade hakor. Experterna i Svt och Sveriges Radio hade inte hört talas om författaren ifråga eller inte brytt sig om att ta med honom i beräkningarna. De satt där och skruvade på sig och skämdes lite. Man kan ju som lekman undra över vilken överblick de egentligen har över det litterära landskapet i världen. Är de så färgade av de anglo-saxiska författarskapen att de inte kan rikta blicken längre ut. Det hela blir ju lätt ironiskt om man betänker att denne författare, Adbdulrazar Ghurna, skrivit mycket om kolonialism och flyktingar och här sitter den svenska litteraturexpertisen och hyser rent koloniala värderingar av författarskapen.
Akademin har i god gammal anda lurat upp litteraturvärlden på läktaren, nu då den inte längre behöver dras med kulturprofilen och hans sångmö. Det känns bra och höjer dess anseende. Själv försökte jag genast beställa Ghurnas bok Paradiset på Bokus, men fastnade i kassakö, var säkert många flera som fått samma tanke, men till slut kom jag i alla fall fram. Nu ser jag fram emot att läsa boken när den väl kommer. Det verkar vara en spännande och läsbar författare.
Rosa Taikon
För ett par dagar sedan var jag och hustrun och tittade på den utställning om Rosa Taikon och hennes silversmycken som finns på museet i staden. Efter sin död 2017 skänkte Rosa Taikon sin verkstad och sina smycken till museet. Hon hade då verkat i 40 år som konstnär i Flor strax utanför landskapsgränsen. Utställningen är mycket välgjord med fantastiska smycken som får fina presentationer och en video, där man kan ta del av Rosa Taikons arbete i verkstaden och hennes insatser för romerna tillsammans med systern Katarina. I utställningslokalens mitt finns hennes arbetsplats med verktygen hon brukade och det är precis som hon gått ifrån en stund för en rast. Hon har fått ta emot medalj av kungen och många andra utmärkelser. Man gläds åt den här fina utställningen. Men det var nära att den inte kommit till stånd, då en revisor försökte stoppa den, genom att försöka påverka sina moderata kollegor i museistyrelsen, genom att hävda att museet inte var kompetent nog att bedöma en sådan här utställning. Dessbättre lyssnade inte partikollegorna på honom. Denne man har tidigare gjort märkliga påståenden. För några år sedan menade han att August Palm, som står staty i entrén till Kulturhuset skulle bort, eftersom han var en brottsling. Ja, ni hör själva vilken stolle vi har att göra med. Nu fick han emellertid gå med svansen mellan benen.
Romeo-Julia historia
Göran Greiders dokumentärroman Hon vars hjärta var som mitt är en riktig Romeo och Julia-historia. Här står visserligen inte två fientligt sinnade familjer emot varandra, men väl en far som hindrar de tu från att få varandra. Och han gör det för att han inte tycker att mannen ifråga, poeten och författaren Dan Andersson, inte kan försörja en familj. Innan du skaffat dig ett yrke och en försörjning kan du inte få min dotter är hans barska besked. Fadern har föga förståelse för Dan Anderssons strävan att bli författare. Ett konstnärskap är för honom en mycket osäker tillvaro. Hon vars hjärta var som mitt är en hjärtekrossande historia mellan Dan Andersson och studentskan Märta Larsson. De möts på den relativt nystartade arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik på hösten 1914, då första världskriget nyligen brutit ut. Dan vill ha hjälp med franskastudierna av Märta och så inleds ett mäktigt passionsdrama som pågår ett par år. De försöker hålla förhållandet så hemligt som möjligt, men då det kommer till Märtas föräldrars kännedom, så förbjuder fadern henne att återvända till Brunnsvik. De håller ändå fortsatt kontakten genom hastiga möten i en konstnärsatelje i Stockholm och genom en livfull brevväxling. Men till slut går det inte längre och de går skilda vägar. Deras kärlekshistoria pågår samtidigt som första världskriget rasar men i deras brevskrivning finns förvånansvärt lite om kriget, ibland nämns dyrtiden och svälten, men av de stora krigshändelserna ute i världen märks nästan ingenting. Egentligen är det kanske inte så konstigt, för var och en som varit förälskad vet att man lever som i en bubbla, där inget annat än den andre finns i tankarna. Göran Greider bygger sin roman i stor utsträckning på de brev som Dan Andersson skrev. Att de finns kvar beror på att Märta sparade dem i en koffert, Dan ville att hon skulle bränna dom. Men Greider har också använt sin inlevelse och fantasi för att skapa sin historia. Och det har blivit en mycket läsvärd bok, svår att lägga ifrån sig.
