krille tvärvigg

En till dag med köphysteri, som fått det betecknande namnet black. Ja, det är svart för att inte säga nattsvart om man ser till påfrestningarna på jordens ekosystem. Och över hälften av Sveriges befolkning avser att handla denna dag enligt Handeln. Som om vi inte visste bättre. Enligt Världsnaturfonden krävs det nu 4,2 jordklot om alla handlar som i Sverige, för några år sedan var det 3,7 jordklot. Så det går sannerligen inte åt rätt håll. Samma sak med flyget, alltfler och fler flyger, trots att flyget är en av de störst miljöbovarna. Människan är en förunderlig varelse, tror inte att alarmklockorna gäller henne. Utan fortsätter att utmana vårt gemensamma öde. Först då katastrofen är där så reagerar man, men då är det för sent.

Medan snön faller utanför fönstret läser jag ut Ngugi Wa Thiongos minnen från en barndom i inbördeskrigets Kenya på 1950-talet, Drömmar i krigets skugga. Det handlar om gerillakämparna i Mau-Mau, som reser sig mot det vita kolonialstyret och där Ngugis bror den gode Wallace ansluter sig till gerillakrigarna. Men det som framför allt berör mig i boken är den unge Ngugis kamp för studier och kunskap. Med sin mor ingår han en pakt, vilken innebär att han alltid ska göra sitt bästa. Här hittar jag en del likheter med min egen uppväxt i ett sågverkssamhälle på 1950-talet, där utbildning inte var något givet. Men min mor gav i alla fall sitt stöd för att jag skulle kunna läsa. Och detta trots att jag blivit förbigången, då ansökningarna skulle skickas in till läroverket. Magistern delade bara ut ansökningsblanketter till dem han trodde skulle klara av utbildningen och jag fick ingen. Det var något som tog mig mycket hårt och jag lovade mig själv att jag skulle ta revansch. Efter ett år på en kontorskurs i stan började jag läsa på Hermods vid sidan av mitt arbete på Konsums lagercentral. Det blev ett hårt slitgöra med sena kvällar och tidiga morgnar för att hinna läsa. Och i två års tid levde jag nästan som en munk i sin klostercell. Då jag inte orkade längre, sökte jag upp rektorn vid Högre allmänna läroverket och fick av honom löftet att prova in till hösten. Och det gick vägen och så kunde jag till slut påbörja studierna vid läroverket. För Ngugi går det ocks vägen, han kommer in på ett av de bästa lärosätena i landet och kan uppfylla sin pakt med modern. Kunskapen ses som ett ljus i det mörker som Kenya är nedsänkt i med inbördeskrig och splittrade familjer. Ngugis tillflykt är studierna. Och för många av oss arbetarbarn blev ju studierna en väg ut ur den tillvaro som våra fäder och mödrar tvingats trampa i.

Under sin Asienturné har Donald Trump även kunnat träffa Vladimir Putin vid ett flertal tillfällen inofficiellt. Av TV-bilderna att döma verkar de vara de bästa vänner. Trump har också sagt, då det gäller Rysslands inblandning i valrörelsen i USA att han litar på Putins ord. Och Putin har försäkrat att vi har ingenting haft med detta att göra, det är en intern amerikansk fråga och att man försöker hitta på småsaker för att komma åt presidenten. Media i USA är boven. Men till saken hör att säkerhetsorganen i USA, CIA, FBI med flera är säkra på att Ryssland har försökt påverka valrörelsen. Det finns ju också en rad försvårande omständigheter framtagna, som att Trumps svärson varit i kontakt med ryssar med mera. Här finns uppenbart ett problem för presidenten, som alltså litar mer på Putin än på sina egna säkerhetsmyndigheter. Är Putin ett bättre sanningsvittne än dem?

Intresset för kvalitetsfilm i vår stad är inte särskilt stort. Då jag och min fru häromdagen beslöt att gå och se Jens Assurs film Korparna, så var vi 4 åskådare i biosalongen. Det var som en privat filmvisning. Nåja, det gjorde nu inte så mycket för vi slapp prasslande chipspåsar och knastrande popcorn och mycket annat störande. Vad ska man då säga om själva filmen. Ja, först ett bedövande vackert foto och annat var väl inte att vänta av en mästerfotograf som Jens Assur. Och skådespeleriet? Mycket starkt. Reine Brynolfsson suverän i sin roll som den bittre och hårt slitande bonden Agne. Och Marie Heiskanen gjorde också en mycket stark roll som tyngd och plågad hustru, som dock försökte lätta upp den grådystra stämningen. Och pojken, vars namn jag nu tappat bort, spelas också på ett övertygande sätt. Hur han slits mellan det generationsuppfordrande kravet att fortsätta i sin fars fotspår eller att bryta med arvet och ägna sig åt det han är mycket intresserad av, i det här fallet fågelskådning. Det är så klart en sorgesam historia och den kanske inte lockar den unga publiken till biografen, de vill ha något mera action än det som här bjuds. Så i lokalen bredvid, där Thor gick, så var det kö. Men vi fyra som såg Korparna ångrar oss inte.

-Vad får jag för pengarna? var ordföranden i Svenskt Näringslivs Leif Östlings fråga till reportern för Uppdrag Granskning i den uppmärksammade härvan runt paradisläckan, som det kallas, som nu avslöjats. Uttalandet har mött starka reaktioner och Östling själv har fått göra viss avbön, även om det känns som att det mest är för att släta över. Ja, just nu får Östling inget för sina pengar som han placerat på Malta, så i det fallet är ju uttalandet korrekt. Men om han betalat skatt för dem i Sverige, så hade han ju bland annat kunna åka tåg eller flyg, köra bil på en godtagbar motorväg. Och kanske har han en gammal mor eller far som behöver äldreomsorg eller något barn som bedriver universitetsstudier. - Jag har gjort rätt för mig och betalat skatt för minst 1 000 personer, sa han vidare. Det stämmer ju inte. Östling har betalat skatt för sig själv och ingen annan. Att han har en svindlande stor summa pengar har ju inget med saken att göra. Pensionären betalar ju också skatt efter bärighet och så gör de flesta invånare i landet. Att Östling sedan har så mycket pengar så han måste betala en hög skatt gör ju inte att han betalar för några andra. Det här visar bara hur omåttligt inskränkt en person i den här ställningen kan vara. Att han dessutom har en sådan förmögenhet har han ju inte själv skapat även om han tror det, det är ju massor av arbetare som sett till att det företag han lett gått med sådan vinst. Förr kunde näringslivspersoner erkänna att det offentliga var viktigt för att näringslivet skulle kunna sköta sin verksamhet bra och detta har ju även varit sossarnas linje, att underlätta för näringslivet. Men nu tycks det vara andra tider och värderingar som gäller. I intervjun utbrast Östling också att välfärden fungerar ju inte, det är köer, köer, köer...,sa han. Ja just det och här kanske hans miljoner kunder vara till god hjälp för att underlätta så att köerna blev mindre. Men det är nog inte att räkna med. En vanlig medborgare kan kanske tycka att skatteflykt är något övermaga och borde förbjudas, men egentligen är det ju helt lagligt. Hur vi hamnat där kan man ju fråga sig. Men att vädja till skattesmitarnas moral är lönlöst, för det tycks de vara i avsaknad av.

Ngugi Wa Thiongo har under flera år varit en återkommande nobpelpriskandidat, dock utan att få priset. Snart faller han väl för åldersstrecket och blir utan, precis som en gång Graham Greene. För nog anser jag att han har kvalifikationerna för priset. Och han var dessutom östafrikas första romanförfattare. Nu har jag läst hans debutroman Upp genom mörkret från 1964. En roman med flera olika teman. Ett är utbildning och lärdom. Bokens huvudperson Njoroge suktar efter att gå i skolan och då hans mor talar om att han ska få möjlighet att läsa blir han överlycklig. Njoroge ser utbildning som en möjlighet att höja sig själv, sin familj och sitt land. Ett annat tema är motsättningen mellan generationerna. Njoroges far Ngotha har gått förlustig marken, som förfäderna brukat och nu är han i tjänst hos den vite och grymme Mr Howlands, som tagit hand om jorden. Mr Howlands handgångne man är den svarte Jacobo, en förrädare mot de svarta, och som lyckats få det gott ställt. Ett tredje tema i romanen är ett Romeo-Julia tema, då Njoroge blir kär i Jacobos dotter Mwakhi. Det handlar om Kenya på 1950-talet och den blodiga kampen för att återvinna jorden och självständigheten. Njoroges båda bröder Boro och Kieri ansluter sig till den hemliga Mau-Mau rörelsen och Boro beskyller faderna Ngotha för feghet och passivitet. Men då Jacobo mördas, tar Ngotha på sig skulden för att skydda sönerna. Han misshandlas så svårt att han avlider. Boro dödar sedan Mr Howlands, grips och riskerar att avrättas. Även Kieri grips och sätts i ett fångläger. Njoroges värld störtar samman, han får sluta skolan och hans familj går sönder. I sin förtvivlan vänder han sig till Mwakhi med vilken han vill fly till Uganda. Men Mwakhi säger nej för hon måste ta hand om sin mor. Njoroge ser ingen annan utväg än att ta sitt liv, men då han är på väg att hänga sig kommer modern Nyokabe till undsättning och han följer med henne tillbaka till hyddan, för han har ju lovat sin far att ta hand om de båda mödrarna Nyokabe och Njeri. I allt kaos och förstörelse är det till sist kvinnorna som framstår som starka och uthålliga, som den klippa på vilken en framtid kan byggas.