krille tvärvigg

Svenska myndigheter har under de senaste månaderna stått i fokus för sina utsvävningar och skämt ut sig rejält. Först var det Tillväxtverket och dess excesser, sedan Säkerhetspolisen av alla, som lekt James Bond. Och nu kan vi lägga ytterligare en myndighet i potten, nämligen Centrala etikprövningsnämnden. Fattas bara det. Inte ens en nämnd som borde vara en förebild kan hålla sig i skinnet och drar sig inte för att fuska och förfalska handlingar. Myndigheten har nu klippt och klistrat och bakdaterat dokument som de legat på i flera år. De har bara inte skött sitt jobb, utan dessutom varit korkade och bedrivit urkundsförfalskning. Jag bara frågar: vart är myndighetssverige på väg?

Mellanfjärden ser ut som det gjorde sedan vi var här sist och det var många år sedan. Teatersäsongen är över och utställningslokalen igenbommad. Även fiskeboden är stängd och gästerna har farit sin kos. Endast svalorna envisas med att vara kvar och gör sina flygövningar över sjöbodarna. Fiskeläget vilar efter en hektisk sommar. Snart bommar även restaurangen igen, vilket märks, vi är de enda gästerna i matsalen. Blir kungligt serverade, fjällröding med pestosås och till efterrätt hälsingeostkaka med hjortron. Vi njuter av maten och utsikten och slipper måsarnas skrän, för de är också försvunna. Bara en envis fluga vill dela maten med oss. Nordanstigs kommun må vara på dekis, men den har ändå sina smultronställen. Ett av dem är Mellanfjärden. 

Lördag morgon 25 aug. Solrök över havet efter en kall natt. 5 grader vid 4-tiden, då jag var ute och slog en drill. Det var becksvart och knäpptyst, bara en fladdermus i farten. Över mig stjärnhimlen med mängder av stjärnor och en farkost på väg någonstans, troligen ett flygplan, eller kanske en satellit. Efter frukost beger vi oss till lingonskogen. Vandrar cirka 3 kilometer till Stormyrberget. Tar en fika och ser ut över skogshavet och havet som skymtar långt borta. Här är bekvämt ordnat med bänkar och bord och möjlighet att grilla. Jag förundrar mig över de osynliga frivilliga krafter, som lite varstans i naturen ordnar det så komfortabelt för oss. Konstater att det är dåligt med lingon här och  bestämmer oss därför att ta bakvägen mot Storsand och nu hittar vi lingon, trots att det är norrsida. Vi fyller kärlen och konstaterar att vi nästan fått ihop 10 liter, innan ryggarna värker så mycket att vi går tillbaka till stugan. 

Nu har det blivit varmt och solröken och sjögudarna har dunstat från havsytan, som nu åter lyser blått. På kvällen är det lyskväll, vi tar en runda förbi hamnen. Frivilliga krafter är i färd med att tända marschaller. Det skymmer och snart lyser det från hundratals ljuspunkter på stranden och på öarna runtomkring. Vi tänder också marschaller och ordnar dem i en rad upp till stugan. Det känns hemtrevligt och fint. Sedan tar vi med oss fika och går ner till stranden och sätter oss vid grillplatsen och ser ut över havet och de lysande punkterna i mörkret. Då vi vaknar på söndag morgonen är det knapp någon vind alls, havet är spegelblankt och ett stilla regn faller. Det är som om naturen går i väntan på höststormarna.

Helgen har vi tillbringat i fritidsområdet Lakbäck i vår dotter Kerstin och svärsonen Johans nyinköpta stuga vid havet. Det har varit några härliga och innehållsrika dagar, och vi sänder ett stort tack till våra värdar.Hustrun skjutsade mig dit redan vid på fredagsmorgonen, medan hon själv åkte och jobbade. Ensam betraktade jag havet som nu var blygrått, till skillnad från sommaren då det lyste klarblått och inbjudande. Efter en stund gick jag ner till stranden och satte mig vid grillplatsen. Jag tittade ut över havet, en mäktig syn. Jag lyssnar till bruset och de tunga dyningarna som rullar in över stranden. Mellan dyningarna är det som om havet hämtar andan, innan den skickar iväg nästa våg. Från udden hörs hammarslag, som får svar från någon längre upp i skogen. En man reparerar en brygga, en annan ser över stugan. Det krävs ständigt underhåll av det som väder och vind demolerar. Stranden är öde. De barn som nyss lekte här har farit sin kos. Bara fotspåren finns kvar som minnen jämte en kvarglömd tröja. Många stugor är nu igenbommade och ser sorgsna ut. Mitt på dagen skingras molnen, himlen blir klarblå och med den skiftar också havet färg till mörkblått. Jag promenerar Storsandsvägen och hör dyningarnas rytmiska rörelser, havets andning. Solen värmer och i några stugor ser jag nu människor. På en av tomterna sliter en man med att försöka få igång en trimmer utan att lyckas. På tomten bredvid åker en robotgräsklippare förnämt omkring som ville den retas. Jag överväger att ta en tur till hamnen, men då en stor hund uppenbarar sig vid en grind och glor misstänksamt på mig, så ändrar jag riktning och fortsätter en bit mot Dressviken. Min hundrädsla, tror jag, grundlades en gång i Växjö, då jag var ute och cyklade i Evedalsområdet vid Helgasjön. Vid en gård stod en stor blodhund och då jag passerade gjorde han ett utfall mot mig och fortsatte sedan att förfölja mig flera hundra meter. Så fort som jag cyklade den gången har jag nog aldrig gjort varken tidigare eller senare. Mot kvällen stillnar havet, knappt en krusning syns på ytan. Jag tar en promenad i motsatt riktning på Storsandsvägen. Även denna gång blir jag utsatt för en hund, fast nu blir jag ordentligt utskälld. Solen är på väg att försvinna bakom tallskogen och det börjar bli kyligare och jag söker mig inomhus.

Fortsättning följer.....

Fyra dagar i Stockholm. Två dagar med barnbarnen Liam och Melker och så lördagens stora begivenhet Fanny och Alexander på Draaamaaaten med dotter och hustru. Men först var det Indianparken med barnbarnen på torsdagen. Vi knegade upp för Hammarbybacken till parken och möttes av wigwamer och totempåle, dock inga indianer. Bara föräldrar och någon dagisgrupp i lektagen. Liam och Melker var snart igång med klättring och annat. Sedan lekte vi skattjakt på det gamla viset med fågel, fisk och mittemellan. En polissmurf fick vara skatt. De tyckte det var kul en stund. Sedan fikade vi medhavd skaffning, kex och äpplen och vatten. Här kom dagens första besvikelse, när jag missförstod Melker. Ett chokladkex återstod och Melker ville bara ha halva. Jag frågade honom om han inte ville ha hela, nej, det ville han inte, så jag käkade upp den andra halvan. Efter en stund kom han tillbaka och ville ha den halvan som jag just svalt. Gråt och tandagnisslan. Inte gick det heller att erbjuda honom en äppelbit eller ett digestivekex. Nåja, besvikelsen och ilskan gick över och vi kunde så småningom ta oss hem. På fredagen besökte vi leksaks- och spårvägsmuseet. Tog färjan Lotten över Hammarby sjö och promenerade till Tegelviksgatan. En trollkarl, Karlsson, uppträdde på leksasmuseet, så vi köpte biljetter till föreställningen. Karlsson visade sig mera vara en clown än en trollkarl, men rolig var han, Liam höll på att kikna av skratt. Vi gick runt och tittade på ditt och datt, försökte få barnen intresserade av de leksaker som vi lekte med när vi var små, men de var måttligt intresserade. Melker gillade mest att gå in och ut i spårvagnarna och även en lego-utställning om olika platser i Stockholm väckte deras intresse. Men så var det där med att köpa hem något. Liam valde en gullig liten kanin och Melker ville ha en bil, han var helt bestämd på den punkten. Fast då vi väl kommit hem igen, och Liam började leka med kaninen, så var det just en kanin han ville ha. Nu krävde han att vi skulle gå tillbaka och köpa en, men ingen av oss orkade, och dessutom skulle man snart stänga. Tog ett tag och en glass innan det blev bra igen. På lördagen begav vi oss till Draaamaaaten för Fanny och Alexander. Fullsatt var det och mycket uppskattat. De fyra timmarna gick utan att man märkte det och ensemblen fick stående ovationer efteråt. Hemkomna bjöd Johan, vår svärson på en utsökt middag. Fredag kväll ordnade vi förresten också med middag samtidig som vi firade Leon, vårt äldsta barnbarn, som fyllde 17 år!  Nu är vi hemma i Fiskeby igen och är mycket nöjda och glada med de fyra dagarna i Stockhol, fast vi saknar alla våra kära barn, barnbarn och svärsöner. Tråkigt också att Joel, vår äldsta son och hans flickvän Anna inte kunde följa med.

Nu är det nässelfjärilarnas tid i trädgården. I svärmar lapar de nektar från lavendelblommornas blå klasar. De gillar också oreganons purpurfärgade små blommor. Nu laddas för hösten och larvläggningen bland nässelstånden, som jag sparat för ändamålet. Förutom nässelfjärilarna arbetar humlor och bin frenetiskt för kommande tider. Bina har stor förkärlek för gurkörtens små ljusblå, stjärnformade blommor. Medan jag dricker mitt kaffe på verandan iakttar jag deras strävsamma sysslor.

Nyligen fick vi nya grannar. Ett tjugotal ungkor som betar alldeles utanför tomten. De tillhör mjölkbonden nästgårds. Den första dagen de anlände så sprang de bara omkring och verkade förvirrade. Det var först mot kvällningen som det blev lite ordning och lugn och ro. Sedan dess tycks de ha vant sig vid den nya miljön. Och nu glor de nyfiket om man råkar befinna sig i deras närhet. De agerar samfällt i flock. Om en ger sig av i en viss riktning följer de andra efter, de är inga individualister. Bäst verkar de trivas i ett hörn av täkten, i närheten av vattenhon. Här trängs de och buffar varandra för att få plats. Om nätterna är de förvånansvärt tystlåtna och stör ingen. Det är med andra ord rätt bra grannar.

Om du inte vill möta en rattfyllerist så ska du inte bege dig till Jämtland. Det är det län som toppar statistiken enligt Brottsförbyggande rådet. 269 rattfyllor per 100 000 invånare kan länet stoltsera med, om det nu är något att vara stolt över. Ärvd dumhet, säger trafikpolischefen i länet och förklarar det vidare med att det är ett glesbygdslän och att kollektivtrafiken är bristfällig. Det gör att många chansar och tar bilen när de druckit. Blekinge och Värmland intar de närmaste platserna med 225 och 221 rattfyllor, vilket skulle bekräfta att det är värst i glesbygdslänen. Men vad sägs då om att Västerbotten, som väl också måste ses som glesbyd inte har mer än 142 rattfulla och Jönköping 143. Vadan detta? Jag tror det hänger samman med att dessa områden haft en stark frikyrkotradition och kanske också nykterhetsrörelse. I statistiken är medelålders män överrepresenterade. Det är däremot inget att förvånas över.

Sedan vi flyttade till huset i Fiskeby för 13 år sedan har vi inte besökt Hornslandet och Hölick. Men denna ljumma lördagseftermiddag i augusti gör vi åter slag i saken. Vi åker genom Håcksta, Hagafjärden och Arnöviken och på vägen avlöser loppis-skyltarna varandra. Ett vittnesbörd om det överflöd vi lever i. Framme i Hölick letar vi upp stigen till Hornslands udde, vårt mål idag. Campingplatsen har expanderat sedan vi sist var här och det dröjer en stund innan vi är på rätt spår. Vi väljer att inte följa strandlinjen, utan tar stigen som går en bit upp i skogen. En gul, som det ser ut, hemmasnickrad plastbricka upplyser oss om att den stig vi följer är en gammal beredskapsväg från första världskriget. Jag försöker frammana bilden av en soldatesk på väg, men lyckas väl så där. Stigen går genom tallskog och runt om skimrar det blått av alla blåbär. Vi låter oss väl smaka, eftersom vi som riktiga amatörer, inte tagit med oss någonting, inte ens en vattenflaska. Det enda vi bär på är var sin kikare och en kamera. En korp korsar vår väg, ljudligt ropande. Annars hörs ingenting, inte ens bruset från havet, som skymtar mellan tallarna då och då. Vid Hornslands udde beger vi oss upp till utkiken, där en vidunderlig utsikt möter oss. Havet är blygrått och alldeles stilla och vid horisonten avtecknar sig små molntappar. Och en bit ut avtecknar sig Agöns majestätiska drakrygg. På tillbakavägen följer vi strandvägen, stannar till några gånger för att vila och för att hustrun vill ta ett dopp. En aning trötta avslutar vi vår vandring på restaurang Sjöboden med en härlig middag. Vi sitter på bryggan och njuter, medan svalorna svirrar i vådliga piruetter över vattnet.

10 miljoner per år kostar 7 avdankade generaldirektörer oss skattebetalare uppger Rapport. Samtidigt intervjuas en vaktmästare som fått sparken från regeringskansliet, förmodligen för att man skulle dra ner på kostnaderna, som blivit arbetslös och står, som det heter, till arbetsmarknadens förfogande. Jämlikt så det förslår med andra ord. Oduglingar som inte skött sina jobb får hålla till på elefantkyrkogården med bibehållen lön, medan den som skött sig, men sägs upp på grund av arbetsbrist får söka nytt jobb. Näringsministern har kallat in departementscheferna och förmanat dem som olydiga barn, att de ska tänka på hur de använder skattebetalarnas pengar. Något som borde vara självklart, men tydligen inte är det. Men vem var det som utsåg alla dessa inkompetenta generaldirektörer, var det kanske inte regeringen? 

Efter regnet en kvällspromenad på gamla landsvägen. En ensam mås på ett av ladtaken. Ser övergiven ut, funderar kanske på vart sommaren tog vägen och alla måskompisar. Tyst är det, inte en fågel i farten, inte ens de trätglada kajorna eller de småpratande gässen på åkrarna. För att inte tala om viporna, sånglärkan eller spoven. Inte ens svalorna gör sina piruettliknande flygövningar denna kväll, regnsur och fuktig. I släntern ligger renfanor och älggräs massakrerade, en slåttermaskin har farit fram och mejat ner dem. Tystnaden störs bara av gevärssalvor från vad jag  gissar är skjutbanan i Nordenholm. Skotten kommer i salvor och skär hål i tystnaden. Oförmedlat går tankarna till Breivik och Utöya, är en galning lös?

På måndagsmorgonen beger sig hustrun och jag till Lakbäck för att plocka blåbär. Vi åker till dotterns och svärsonens nyinköpta stuga. De har rest sin väg och lämnat efter sig saknaden på gårdsplanen. Väntar på att barnbarnen ska visa sig i gungan, men den gapar tom. På allmänningen ovanför huset är redan två burmeser eller är det thailändare redan i verksamhet. Tur att vi kom idag annars hade blåbären nog varit väck. Vi angriper blåbärsriset med stor energi. Det finns gott om blåbär och efter bara en timme har vi säkert plockat tio liter. Men ryggen värker och vi tar en fikapaus. Sitter på verandan, mol allena, där vi för bara några dagar sedan samlades till födelsedagskalas och var tio runt bordet. Men det är livets lott, att träffas och skiljas, det kommer att fortgå ända till det oundvikliga sista avskedet. Efter rasten går vi ner till stranden, blickar ut över det intensivt blåa havet ända ut tills havet möter horisonten, en diffus skimrande skiljelinje. En bit ut ropar sjöfåglarna, trutar och måsar och kanske några ejdrar. Ropen låter ibland som en människa i sjönöd. En lätt bris smeker havet och saltlukten den för med sig är angenäm. En man i kanot passerar medan vi gör några qi gong rörelser. Vi hade tänkt ta oss ett dopp, men fötterna domnar när vi kliver ner i vattnet. Min hustru tvingar mig att gå barfota, trots att jag drabbas av kramp, när foten möter de små runda stenarna. Men efter ett tag tycks fötterna ha vänjt sig och jag kan obehindrat ta mig tillbaka till stugan, där vi tar itu med att rensa blåbären i solskenet. 

Tillbringar morgonen med Ngugi Wa Thiongos barndomsminnen, Drömmar i krigets skugga. Om den antikoloniala kampen i Kenya i början av 1950-talet. Men även Ngugis kamp för kunskap och bildning. Med sin mor ingår han en pakt att alltid göra sitt bästa och den följer han. Boken ger mig associationer till den bildningskamp som arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser förde i det här landet för att stiga mot ljuset. 

Så har Sverige fått sin första OS-medalj. Och det krävdes en häst för att ordna det!