krille tvärvigg

Under några heta sommardagar har jag varit på resa med Peter Englund i hans kortfattade biografi över drottning Kristina, Silvermasken. Det blev en resa både i geografin och i historien. Boken har stått i min bokhylla i flera år, men nu blev det alltså av att läsa den. Kristina var en fascinerande kvinna, i dagens meetoo-rörelse skulle hon säkert haft en hel del att säga till om. Hon var intelligent, begåvad, maktlysten och skrädde inte orden. Hon var nyfiken och vetgirig och kallade till sig de främsta av den tidens intellektuella, till exempel filosofen Descartes, som inte tålde den svenska vintern och fick lunginflammation och dog. Kristinas far var ju Gustav II Adolf, som bekämpat katolikerna, även om makt och landvinningar var lika viktiga som religionen. Och vad gör då Kristina, jo, hon konverterar till den förhatliga religionen, huvudfienden och avsäger sig kronan, sedan hon på 1650 års riksdag kuppat igenom att hennes kusin Karl Gustav utses till arvfurste. Hon visade att hon även var en driven taktiker. 1655 gör hon ett triumfartat intåg i Rom och så långt har hon lyckats i sina strävanden, som gick ut på att bli fri och självständig. Men snart hamnar hon i ekonomiskt trångmål, hon är ju nu en drottning utan land och dessutom får hon känna på att hon är en kvinna. Hon förtalas och ryktena om henne sprids av elaka tungor. Hon försöker nu uppnå en ny maktbas, aspirerar på kronan i Neapel och i Polen bland annat, men hennes projekt går i kvav. Det bestående blir istället hennes kulturella insatser. Hon ömmar speciellt för teatern. I teatern kan hon glömma sig själv och sina krav och plikter. Hon sätter upp egna teatertrupper och pjäser och hon deltar ibland själv i uppsättningarna. Men Kristina var också en flitig skribent. Kvar finns många av hennes brev, hennes maximer och en ofullbordad självbiografi. Peter Englunds biografi om hennes liv förtjänar att läsas. August Strindberg har också ägnat henne ett drama med titeln Drottning Kristina,

Den rekordrika värme vi fått och som orsakat så stora problem med bränder och vattenbrist har samtidigt lett till att grönsaker och bär mognat rekordtidigt. I dagarna har jag tagit upp både kepalök och vitlök, vilka annars brukar dröja in i augusti, innan de är klara. Även sockerärtor har jag skördat, de har fullkomligt exploderat och jag hinner inte med. Hallonen är också plockade och huvuddelen har hamnat i frysen, eftersom vi inte hinner äta dem till frukost och dylikt. Även andra bär är klara som krusbär och vinbär. Vi fick också en ansenlig mängd körsbär i år. Inte ens skatorna hann med att äta dem. Sent omsider har också kvigorna kommit som grannar. Det är fjorton stycken samt en bastant tjur, som nu nyfiket glor på oss, då vi kommer för att vattna eller hämta grönsaker eller bär. De har det tufft på dagarna, då solen steker och man tycker nästan att de borde ha något skydd, någon byggnad som de kunde söka skugga i. Men på kvällarna, då det blivit lite drägligare brukar korna runt bondgården ha konsert, då ljuder olika stämmor i skymningen, vilka brukar följa oss ända in i sömnen. Vad de berättar vet jag dock inte.

Vaknar till ett stilla regn, som tvekande och sakta faller över byn. Märkligt, här har man gått och längtat efter regn sedan månader tillbaka. Och då det väl kommer är det liksom på tå, tassande försiktigt. Hoppas att det gör någon nytta i brandhärdarna i Ljusdalstrakten, några mil bort.

Medan vi äter frukost i trädgården kommer tornsvalorna, eller tornseglarna som man dumt nog döpt om dem till, och håller flyguppvisning. De störtar fram mellan bostadshus och loge i våghalsiga formationer, långt djärvare än vad stridspiloterna kan åstadkomma. Gång på gång kommer de pilande i armadaliknande formationer och ropar ut sin glädje med höga läten över de konster de kan förevisa.