krille tvärvigg

Landshövdingeämbetet verkar vara en behaglig sysselsättning. En undersökning visar nämligen att många av hövdingarna har lönsamma extraknäck i företagsstyrelser och annat. Ja, en del tjänar lika mycket på dessa extraknäck som de gör på själva ämbetet. Att det blivit så här har delvis att göra med att många statliga företag försvunnit från länen, det vill säga hövdingarna har fått mindre att göra. Nu består hövdingens jobb mest av representativa plikter. I ett vanligt företag skulle man därför ta bort tjänsten eller omplacera personen i fråga. Mats Svegfors som själv varit landshövding säger i radion att han inte tycker att man kan betala en landshövding runt 100 000 kr i månaden för att hövdingen i stort sett bara har representativa uppgifter. 

Vi tar bilen till havet. Besöker stugan som står vinterkall och frusen. Det är kallare inne än ute. Vi dricker kaffet på verandan och börjar sedan promenera för att hålla värmen. Vi följer Storsandsvägen och slår sedan in på vägen mot Lakbäck. Tystnaden är kollosal. Endast ett par nötskrikor en bit in i skogen stör. Vid hamnen i Lakbäck går vi ut till piren och ser ut över havet. Längst in i viken har isen börjat lägga sig, längre ut öppet hav, som krusar sig lätt. Ett par sjöfåglar lyfter, utan kikare omöjliga att identifiera. Kanske knipor. Vi fortsätter till tjärnen, där vi badade i somras. Den är nu isbelagd. Men bäcken som avleder den porlar muntert. I furorna talgoxar och en flitig hackspett. Vi följer bäcken ner mot stranden. Solen orkar knappt över trädtopparna och skimrar gyllengul över öarna, Tallön och Stenön. Sanden är frusen och det är som att gå på ett golv, till skillnad från sommarens pulsande. Havet har kastat upp drivor av tång, som ligger som ett svart täcke över en bit av stranden. Vi går upp till stugan och tar bilen hem.

SD har inlett sina landsdagar, där partisekreteraren Björn Söder (var inte han med med järnröret?) tog på sig offerkoftan och talade om hur orättvist man blir behandlade av medierna och etablissemanget. Men SD känner sig förenade med "verklighetens folk" och det är ju huvudsaken. Vilka dessa nu är? Det är också de elaka medierna och de sju riksdagspartierna som hindrar SD från att vrida verkligheten rätt. Istället har de förstört välfärdssamhället till förmån för det mångkulturella samhället. Ja, så låter den enkelspåriga förklaring som SD har, allt dåligt som händer är det mångkulturella samhällets fel. Och det leder förstås till att vi svenskar snart är andra klassens medborgare. Men så spottar Söder upp sig och avslutar med att SD har minnsann fått något att säga till om i riksdagen. Alliansen fick igenom sitt femte jobbskatteavdrag med deras hjälp och nu kan man fälla nämnda allians förslag om brytpunkten i den statliga skatten. SD gör skillnad vill Söder mena. Det är hög tid att de andra partierna lyssnar på Löwén och söker åstadkomma en regering som bryter blockpolitiken efter valet så vi slipper SD. 

Häromdagen tog jag en promenad i motsatt riktning mot vad jag brukar. Jag gick i riktning mot Rogsta, men vek av vid Sörgården och följde grusvägen mot gården. Här var fåren fortfarande ute i hagen, svarta och ulliga följde de vaksamt min rörelse. Var jag ett farligt djur? Några av dem bräkte uppfordrande och då jag svarade kom de rusande mot mig, kanske i förhoppningen att jag bar på något gott. De följde mig ända till skogsranden och såg en smula besvikna ut då jag försvann i skogsdunklet. Jag följde den barrskogsklädda stigen som först bar brant uppför. Det dröjde inte länge förrän jag började fantisera om att möta björn, varg eller lo. Det senare kanske mest troligt. Även om de är mycket skygga, så har folk sett dem här i trakten och de steniga omgivningarna torde passa dem. Mer troligt  vore kanske ändå att stöta på en älg, men ingetdera händer. Det enda läte jag hör är en hackspetts eller spillkråkas ihärdiga trummande inifrån skogen. Efter en dryg kvart är jag ute på skogsvägen och känner en viss lättnad. Inifrån skogen hör jag småfåglars, troligen mesars, spröda pipande. Vägen är lerig efter den senaste tidens regnande och jag halkar fram som en drucken. Efter ytterligare en dryg kvarts promenad är jag ute på gamla landsvägen och dalgången och jag tänker som Lundell att jag nog trivs bäst i öppna landskap.

Så var den här, den första snön. Inte så mycket, men tillräckligt för att ge en vink om vad som väntar. Två rådjur spatserade också omkring i trädgården för att se vad som fanns av ätbart. Luften var också annorlunda. Torrare och genomskinlig, till skillnad från den fuktiga skurtrasekonsistens som vi haft den senaste tiden. Med ens blev det också mycket ljusare, inte den halvskymning vi haft en längre tid, även på dagen. Vi riggade belysningen till granen utomhus (frun om jag ska vara sanningsenlig) och så satte vi gemensamt upp kabeln till motorvärmaren. Nu kan vintern få komma.

Bland ca 80 000 Krister har jag namnsdag idag. Men nu var det länge sedan jag stavade namnet så, så frågan är om jag får tillgoräkna mig dagen. Istället har jag låtit namnet inledas med ch, det låter lite mera pretentiöst, tycker jag. Namnet var populärast på 1940- och 1950-talet läser jag i lokalblaskan. Det kan nog äga sin riktighet, eftersom jag fick namnet strax efter andra världskrigets slut. Namnet kom nog från Amerika och det innebar att jag stod på segrarmakternas sida. Inget tyskt Adolf här inte. I skolan förvandlades namnet till Krille av killkompisarna. Jag kan inte komma ihåg att jag blivit retad för namnet, men jag kan ha fel. Ett namn får man ju dras med hela livet, men jag kan inte påstå att jag är direkt missnöjd med namnet, det kunde varit värre. Urban turban till exempel.

På väg ut med komposthinken i gryningen. I den mäktiga rönnen fullt med sidensvansar. Sången från deras silverbjällror en hälsning från tundran.

Folkpartiet föreslår nu att riskkapitalbolag med kortsiktiga intressen ska förbjudas inom sjukvård och äldreomsorg. Tidigare har man sagt att samma sak ska gälla inom skolan. Och man tänker driva frågan inom regeringen. Ja, sent ska syndaren vakna. Det här kunde man ju ha sett till redan då reformen infördes. Men nu har man varit naiv och trott att riskkapitalbolagen ska ta sitt ansvar, vilket de inte gjort. På punkt efter punkt får alliansen backa på ogenomtänkta och dåliga reformer.

Turerna i Hudiksvall kring Medskogsområdet och handeln där antar mer och mer farsens kännetecken. Folkpartiet säger sig vara emot handeln, men röstade för vid det senaste mötet. Vänsterpartiet som varit emot lade sig platt och sa att det inte spelade någon roll hur de röstade, eftersom det var kört, så de sa nu ja. De enda som är emot och som tycks se lite längre än näsan (eller är det de förväntade arbetstillfällena man tror på) räcker är miljöpartiet. Kommunen har nu plockat fram en gammal varuförsörjningsplan från 1979, som majoriteten väl ska försöka lotsa igenom. Vad det innebär återstår att se. Just nu har man godkänt handel utom livsmedelshandel i området. Synd att Uppdrag granskning inte tycks vara intresserade av att rota i denna skumraskaffär. 

Igår blev SD-ledaren Jimmie Åkesson serverad tårta. Men inte på fat, utan rakt i plytet. Det är ju inte ovanligt att missnöjesyttringar sker i form av att man kastar saker på folk, till exempel ägg eller tomater. Det är i alla fall bättre än järnrör. Tilltaget är förståeligt, men ganska kontraproduktivt. Jimmie och SD får oförtjänt uppmärksamhet och dessutom säkert en del sympati. Redan är media igång och SD är inte sena att utnyttja situationen och tala om demokrati och yttrandefrihet, precis som om de själva skulle ha något till övers för demokratin om de skulle komma till makten. Trots allt är det bättre att bemöta SD med argument och inte med tårtor. Följ tidningen Expos exempel.

Jag sitter och väntar på att min bil, en Toyota Corolla, ska bli klar med förbesiktningen och bläddrar i den bok som ligger framme på kaffebordet i verkstaden. Den handlar om Toyotas 40 år i Sverige. Jag läser om hur det hela började och slås av hur ett framgångsrikt företag kan skapas. 1950 var Toyota nära att gå i konkurs. Då reste vd:n Eijdi Toyoda till USA, den forna fienden som släppt två atombomber över Japan, bara att resa dit var ett modigt steg. Han besökte Fords fabrik i Detroit och slogs av hur dåligt arbetarna behandlades och att de inte hade något att säga till om. Han såg också hur bilar lämnade fabriken med skador och fel, eftersom ingen tycktes bry sig. Fel som det sedan blev dyrt att åtgärda. Det var då som Toyoda kom på den enkla, banala lösningen med snöret. Hemkommen drog han igång produktionen och skapade arbetslag, självstyrande grupper där arbetarna fick ta ansvar för kvaliteten och fick mera att säga till om. Han införde också snöret, vilket innebar att när ett fel upptäcktes, så skulle man dra i snöret och produktionen vid bandet stoppades. Felet kunde då åtgärdas med en gång. I början drog arbetarna titt som tätt i snöret, men så småningom blev man noggrannare och skickligare i sitt arbete, kvaliteten blev bättre. Idag känner vi till resultatet Toyota är en av de mest sålda och bästa bilarna som tillverkats. Skepsisen mot japanska kopior är sedan länge borta och själv har jag i stort sett kört mina två Toyotar utan problem. Ett par gånger har jag bytt bromsbackar det är allt. 

Förra veckan var det höstlov och det tillbringade vi i Stockholm med våra barn och barnbarn. En av dagarna tog vi med barnbarnen, Liam, Elliot och Melker till Bryggartäppan och Leksaks- och Spårvägsmuseet. Med färjan Lotten tog vi oss över till söder och promenerade sedan till Bryggartäppan som ligger på Gotlandsgatan. En nätt promenad som barnbarnen avverkade utan knot. Bryggartäppan är en före detta fruktträdgård som ställts i ordning till lekpark. Här finns några enkla byggnader som ska påminna om Stockholms förflutna. Skyltar finns också uppsatta som berättar om Per Anders Fogelströms böcker. Bakom det hela verkar finnas en pedagogisk tanke där lek och kunskap ska ingå förening. För barnen kommer nog ändå leken främst. Våra barnbarn tycktes i alla fall trivas och de provade på parkens alla möjligheter, en labyrint, en gungbräda, en rutschkana och mycket annat. Det var knappt att vi fick dem från platsen. Från Bryggartäppan tog vi oss vidare till leksaks- och spårvägsmuseet på Tegelviksgatan. Vi började bli hungriga och tyckte det passade bra att komma dit vid lunchtid. Det var bara det att alla andra barnfamiljer tycktes ha samma tanke. Vi hade matsäck med oss så vi slapp stå i kö, men att hitta någonstans att slå sig ner visade sig inte vara lätt. Situationen vid borden var smått hysterisk. Till slut blev ett bord ledigt och vi kunde sjunka ner på stolarna. Vi hade en hel matlåda med köttbullar med oss, men barnen sa att de inte ville ha några. De ville stå i kö och köpa mackor och annat. Men då vi väl öppnade matlådan så försvann köttbullarna på fem röda sekunder. Vi hade köpt biljetter till tåget, men då det var lång tid kvar gick vi till leksaksmuseet. Det första vi möttes av var en protestlista, där man bad besökaren att skriva på, eftersom fastigheten är hotad. Bolaget som äger fastigheten vill göra om den till bostäder, som man kan hyra ut dyrt och leksaksmuseet hänvisas till Hjorthagen, som ligger avlägset med dåliga förbindelser och där någon fastighet ännu inte uppförts för leksaksmuseet. Vi skrev under protesten utan att blinka. Efter att ha irrat omkring i lokalerna och trängts med entusiastiska barn och mindre entusiastiska föräldrar och morföräldrar så fick barnen till slut åka med tåget. Klockan två var det barnteater, Nicke Nyfiken, och jag gick dit för att köpa biljetter. Hur naiva hade vi inte varit, det var naturligvis slutsålt. Dessbättre gavs en extraföreställning klockan tre, så jag fick tre biljetter till den. Liam ville inte gå, som den åttaåring han är, tyckte han kanske Nicke Nyfiken var för mindre barn. Så jag fick fördriva tiden med honom, medan min hustru och de två minsta fick se Nicke Nyfiken. Strax före fyra lämnade vi museet för att ta båten över till Henriksdalskajen. Det hade börjat mörkna och våra barnbarn började bli trötta. Men då vi kom fram till Barnängsbryggan visade det sig att båten inte längre gick till Henriksdal, utan bara till Luma. Det blev att knalla ytterligare en bit för de små trötta benen, men de gjorde det utan protest och vi var alla nöjda med dagen. Men minstingen Melker somnade ovaggad den kvällen....