krille tvärvigg

Det är nu 40 år sedan kriget i Vietnam tog slut. Något att minnas hur jag själv kom att engagera mig för Vietnamns kämpande folk. Det började i Västervik, då jag gick i gymnasiet och ett par stycken av oss en lördag mitt i helghandeln delade ut flygblad till förbipasserande på Spötorget. Gensvaret var mininmalt och då vi tog ner vår banderoll och begav oss hemåt så var gatorna klädda med våra flygblad. Bättre gick det sedan jag flyttat till Växjö och kom med i en FNL-grupp. Nästan varje lördag stod vi på stan på strategiska platser, utanför Domus eller Systembolaget, och sålde Vietnam-bulletinen och samlade in pengar. Ibland anordnades demonstrationer, då vi drog genom gatorna och krävde USA ut ur Vietnam. En kylslagen vinterkväll, då USA bombat Hanoi stod vi huttrande på Rådhustorget och samlade in pengar och den gången fick vi in mycket pengar och många lovord, det verkade som om människor i gemen tyckte att nu hade det gått för långt. Det var ju också då som Olof Palme höll sitt beryktade jultal och jämförde USA:s bombningar över Hanoi med nazisternas och kommunisternas illdåd. Särskilt minnesvärd blev demonstrationen mot USA:s ambassadör Jerome Holland, då han gästade Växjö och Utvandrarnas Hus. USA hade utnämnt en färgad ambassadör kanske i hopp om att han skulle bli väl mottagen i det jämlika Sverige. Om det var så hade man räknat fel, för Holland kom att mötas av massor av protester och det var inte för att han var svart, utan för det han representerade. Nåväl, demonstrationståget hade av polisen fått sin färdriktning godkänd och den gick inte till Utvandrarnas Hus. Men då demonstrationståget kom till järnvägskorsningen och skulle vika av åt höger, som de två poliser gjorde som gick i spetsen av tåget, så fortsatte vi rakt fram över järnvägen och till Utvandrarnas Hus. Vi hade snart omringat huset och hade nu Holland som gisslan inne i huset. Ropen USA ut ur Vietnam och Holland Go home började genast skalla. Men det dröjde inte så länge innan en polisstyrka kom till platsen med schäferhundar. Stämningen blev snart ganska olustig och hätsk och en del av demonstranterna och poliserna råkade i handgemäng. Själv höll jag och min hustru oss i bakgrunden. Efter gott och väl en timme lyckades emellertid polisen få ut Holland och sätta honom i säkerhet i en bil som snabbt for från platsen. Då meddelandet om FNL:s seger kom 1975 var det inte utan att man kände lite stolthet, man hade i alla fall varit med och skapat lite historia, även om det var av det blygsamma slaget.

Idag är det 100 år sedan det andra slaget vid Ypern under första världskriget. Det kommer nog knappast att firas, nu när vi fått bevittna andra hemska händelser, som det som händer i Medelhavet. Annars kanske det vore skäl att uppmärksamma det, för det var första gången som giftgas användes i ett krig. Och efter det så har ju människan hittat på ännu mera djävulska vapen. När det gäller uppfinningsrikedomen att ta död på människor ligger vi i framkant inom vår västliga hemisfär. Den som tog fram det nya vapnet hette Fritz Haber och han var med vid Ypern och konstaterade att hans vapen fungerade. Sedermera belönades han med nobelpriset i kemi för framställandet av ammoniaksyntesen, ett konstgödsel, som också fick allvarliga verkningar i det ekologiska samspelet. Han var dock rädd för att han skulle betraktas som krigsförbrytare efter kriget och önskade komma till Sverige, men det var ingen fara, den svenska nobelkommittén belönade honom istället med nobelpriset. 

Har nyss sett Uppdrag gransknings program om medieföretaget Stampen. En upprörande historia om hur ett gammalt medieföretag förköpt sig och låtit personal och tidningar ta smällen för deras dåliga affärer och även girighet hos ägare och koncernledning. Stampen är ett dåligt exempe på hur medieutvecklingen ser ut idag. Men att man valt Stampen som företagsnamn är också lite lustigt för stampen är ett gammalt ord för pantlånekontor. Och här kan man verkligen tala om att man fått panta både tidningar och personal för att inte gå i konkurs.

I stugan vid havet fladdrar fjärilar i aprilsolen och en brummande humla passerar min läsestol, oberörd av min närvaro. Djupt inne i läsningen av en biografi över Stefan Zweig, denne mellankrigstidens framgångsrike författare som sedan i exilens isolerade tillvaro inte stod ut utan tog sitt liv. Från skogen hör jag så hur bofinkar och grönfinkar söker locka till sig honor. Och från havet kommer urtidslätet av en lom och en ejderhane som, tror jag, också är ute efter att haffa en hona. I stugan jobbar en elektriker och en praktikant med att dra nya ledningar och installera nya kontakter till dotter och måg. Jag erbjuder dem kaffe, men den unge mannen dricker inte kaffe. Te möjligen, säger han, men eftersom vattnet till stugan inte är påkopplat så blir han utan det också. Den kvinnliga praktikanten dricker i alla fall kaffe och låter sig väl smaka. Då arbetet är klart låser jag stugan och åker hem. På täkterna runt huset är andra fåglar i farten. Björktrastarna har kommit och flyger i formationer. Ännu låter de inte höra sina harskramleläten, som de brukar vid häckningen. Och tofsviporna gör sina turer i luften med sina kattjamande läten. Några skrattmåsar skränar och hör jag inte en spov också. Jo, sannerligen är det så. Vid fågelbordet vistas de mer försynta mesarna. Undrar de månne över den invasion av fåglar som nu kommit? 

Denna sköna vårmorgon förlägger vi promenaden mot Wij. Landsvägen är hård som asfalt och lätt att gå på. Och där i det skräpiga diket lyser den mot mig, tussilago farfara eller hästhov, som den också kallas. Från en dunge hör vi en spillkråkas kulsprutesmatter, men det är omöjligt att få syn på den. Vid bron över Hallstaån ser det ut som en avverkningsplats. Men det är inte människor utan bävrar som varit i farten. En stor björk har de fått omkull och nu lutar den som en hängbro över ån. Någon bäver är dock inte att skåda, däremot skäller två hundar i närheten ut oss med besked. Då vi vänder åter mot hemmet hör vi en sånglärkas intensiva sång över fälten vid Fiskeby. Våren är i antågande med fart.

Morgonpromenaden förläggs till Gräsmaln och hamnen. Isen har lämnat fjärden och vågorna dansar lättsamt i glädje över befrielsen från istäcket, som bundit deras rörelser i månader. Från skogen kommer ett erbjudande: ska vi gå på bio ikväll, flöjtar bofinken. Vi passerar de imponerande husen vid Gräsmaln. Tänker: här bor inga fattiglappar. Vid värmeverket andas vi in doften av sågspån och bark, en påminnelse från barndomens sågverk i en annan del av landet. Inte långt härifrån ligger verkstaden, där jag tillbringade några år i ett svetsbås. År som kan kännas förspillda. Nu håller företaget på att avvecklas, dess produktion flyttas till Polen. Ingenting är beständigt i marknadsliberalismens samhälle. Bara bofinkens sång är något att lita på: ska vi gå på bio ikväll. Ja, kanske det, det verkar  vara ett bra förslag.