krille tvärvigg

Så har vi då fått ett nytt påfund i den galna shoppingvärlden, Black Friday. Importerat från USA, varifrån annars? Sv t berättar om rea-kaoset i Storbrittanien, där kunderna gått handgripligen till väga mot varandra för att komma in i butikerna och väl inne har de slagits och skrikit okvädingsord till varandra. Shopping tar tydligen fram det sämsta i människan. Hur Black Friday utfallit i Sverige förtäljer inte historien. Kanske behövs det inte hos oss, där IKEA och Ullared finns, och där den shoppingfrälste kan få sitt lystmäte. 

Under den senaste månaden har jag varit upptagen av Polen. Först läste jag Anna Bikonts reportagebok Vi från Jedwabne, om hur polska medborgare innebrände över tusen judar i byn. Något som de sedan inte ville kännas vid, utan kunde skylla på nazisterna. Polackernas självbild har ju annars varit att de var hyggliga mot judarna och att de själva lidit mycket svårt under ockupationen. Att även polacker, framför allt motståndsmän, drabbade hårt är ju känt, men polacken i gemen var ganska antisemitisk. Men det fanns förstås också de som hjälpte judarna i deras belägenhet. Heder åt dem. Nu läser jag en bok om Warszawasvenskarna av Staffan Thorsell, där han berättar om ett antal företagsledare, som på olika sätt försökte hjälpa till att sprida kunskap om judeförintelsen. En av dem, Sven Norrman, som jobbade åt ASEA, förde med sig dokument om den inledda judeutrotningen redan i maj 1942. Direktörerna hjälpte också till att smugga pengar och annat till motståndsrörelsen. Fyra av dem greps av Gestapo och dömdes till döden. Men dödsstraffet verkställdes aldrig. Berättelsen om Warszawasvenskarna har tonats ned, vilket de själva också hjälpt till med. Man skulle först inte irritera Hitler och nazisterna, sedan inte utmana Stalin och Sovjet genom att påminna om att man hjälpt den polska motståndsrörelsen. Det är bra att Staffan Thorsell nu kan visa hur det förhöll sig. 

I flera veckor har vädret i stort sett stått stilla. Samma temperatur, moln som ett lock över himlen, träden orörliga som statyrer. Ljuden i långsam flykt. Hur ska denna tystnad tolkas? Som ett förebud? Som att naturen samlar kraft för något oväder? Vem vet. Naturen sköter sig själv, vägrar svara, trots vetenskapens och meteorologernas bemödanden. Men nu kanske det indifferenta vädret är på väg att upplösas. Igår kväll sa den kostymerade väderspåmannen i teve att nästa vecka är lågtryck på väg och då får vi ett mer spännande väder enligt honom. Vad innebär det? Snöglopp och hårda vindar eller regn och rusk. Kanske problem för bil- och tågtrafiken. Spännande var ordet Bill, sa Bull.

Denna gråa novembersöndag, den gråaste november på länge enligt SMHI, ligger molnen tätt som ett lock över staden. Vi åker för att  hälsa på min mor på Tunbackas äldreboende. Det känns mycket tillfredsställande att vi kan göra det, att hon nu finns så nära oss och inte 60 mil bort. Staden har fått påhälsning av gäster från taigan. En flock sidensvansar slänger sig akrobatiskt mellan oxbärsträdens grenar i jakten på bär. Jag tycker att det är ganska tidigt för deras besök, men deras silvertoner känns ändå välkomna. Vi tar med mamma på en kort promenad och min fru leder henne till Mäster Palms gata i Åvik. Här höll Palm ett beryktat tal på sommaren 1886, samma år som min morfar föddes. Palms tal retade upp överheten i stan och den första socialistdomen i Sverige blev resultatet. Palm fick ett par månaders fängelse för att ha smädat kungamakten. Skylten som satts upp på det gröna huset börjar se rostig ut och det kommer snart att vara svårt att läsa en del av texten. Det ser ut som om sossarna i stan inte bryr sig om sin historia, var de kommer ifrån. Annars kunde de kanske ta och fräscha upp skylten. Morfar kom i alla fall att bli en inbiten sosse, han röstade aldrig på något annat parti och varje söndag då det var val uppmannade han mig att rösta på rätt parti. För honom var det självklart att rösta på sossarna. Han hade upplevt den tid då arbetsgivaren hade all makt och till och med kunde örfila sina undersåtar. Som dräng och senare som stabbläggare och brädgårdsarbetare visste han att det krävdes sammanhållning för att man skulle nå något resultat. Jag följde dessvärre inte hans uppmaning att rösta rätt, utan röstade på partier som stod till vänster om socialdemokratin. Men talade förstås inte om det för honom.

Senaste månaden har varit mycket intensiv med att ordna nytt boende åt min mamma. Allt gick mycket hastigt och lustigt. På två veckor måste vi ordna flytt från Västervik till Hudiksvall. På samma gång hamnade vi i en bilaffär. Av bilförsäljaren fick vi ett gentilt erbjudande om vi köpte bilen, en Toyota Prius som endast gått 1600 mil, skulle vi få låna en flyttbuss. Vi accepterade och körde ner bussen till Västervik, där vi påbörjade packning och rensning av en 3-rumslägenhet som samlat på sig saker under ett långt liv. Det var nu bara det att vi också lovat att passa barnbarnen till våra barn i Stockholm under höstlovet. Därför fick vi ta bussen från Västervik till Stockholm för barnpassning i dagarna tre. Vår son Joel kom sedan med vår egen bil till Stockholm, så att vi kunde ta oss tillbaka till Västevik med den. Där fortsatte vi med utrensning och packning. Farmor Ingegerd hade koll på oss att vi inte kastade bort för mycket. Sista oktober ordnade vi lite festligheter till mor och några av grannarna. Vi bjöd dem på smörgåstårta och kaffe med kakor. Det var som avtackning och firande av mammas födelsedag några dagar för tidigt. Den 1 november kom barn och en av svärsönerna och hjälpte oss med flytten. Det gick galant, men det blev mycket tight att få med allting. Vi borde ha kastat mera. Nu fick vi stuva om lite mellan bilarna och i flyttbussen gick inte ens en kaffebryggare in. Den 2 november gick flyttlasset. Mamma åkte med mig i vår bil och min son Joel och hustrun Hellin körde flyttbussen, medan Kerstin ingick i trossen. Vi startade vid tio-tiden och var framme i Hudik vid 18-tiden. Resan gick mycket bra. Vi gjorde stopp för lunch i Stavsjö och rastade ytterligare en gång vid Tre ängar utanför Uppsala. Första natten sov mamma hos oss, men på måndagen började vi flytta in på Tunbackas äldreboende. Det tog oss hela veckan att få i ordning lägenheten om 2 rum och kokvrå, men nu har mamma fått det riktigt trivsamt och hon ser ut att trivas. Då vi lämnade Västervik och lägenheten sa hon: Det är skönt att lämna den här skiten och det uttryckte nog hennes känslor. Sista halvåret har nog varit väldigt jobbigt för henne. På Tunbacka får hon nu maten serverad och toaletten är till skillnad från i Västervik rymlig och lätt att besöka. Tillsynen finns ju också på plats hela tiden till skillnad från den osäkerhet som rådde med hemtjänsten i Västervik. Vi har haft några jobbiga veckor, men det var det värt att få henne nära oss. Och idag gjorde vi också slag i saken med bilaffären. På gården står en Toytoa Prius.