krille tvärvigg

Befinner mig nära naturen, lyssnar till fåglarnas många läten. Ute vid Storsten väsnas måsarna. Vi går runt i omgivningarna, till tjärnen som ännu är isbelagd. Det porlar och kvillrar i dikena, snösmältningen är i full gång. Tillbaka i stugan läser jag Henning Mankells Kvicksand, en bok som utgår från det cancerbesked som han fick i januari 2014, ett besked om en allvarlig och obotlig cancer. För ett tag hamnar han i ett tillstånd, som liknar kvicksand, han har alltså svårt att ta sig upp till livet igen. Då jag läser detta minns jag själv hur det var då jag fick mitt cancerbesked för tretton år sedan. Jag märkte redan då urologen kom in i rummet att det besked jag skulle få inte var det bästa. Och då han yttrade det var det som om en elektrisk stöt gick genom kroppen och jag tyckte för en stund att jag befann mig utanför mig själv. Eftersom min far dött i en spridd prostatacancer, trodde jag förstås att jag skulle gå samma väg. Det blev operation och ett tufft år med många kontroller, men min cancer hann inte sprida sig utanför prostatan, så jag lever än idag, dock med vissa biverkningar. Henning Mankells bok är en djupt kännande och filosofisk bok, som trots det dystra beskedet, är full av hopp. Det är en drabbande bok, där Mankell ofta relaterar till kärnkraftsavfallet och dess tillvaratagande, att det ska förvaras i 100 000 år, innan det kan anses säkert. Men kommer de människor som lever då, om det nu finns människor då, att förstå vad vi lämnat efter oss. Vår generation är den första som lämnar efter sig något som är ett dödligt gift och som vi inte är helt säkra på att det kommer att vara förseglat.

Igår bar vi ut alla förgrodda växter till växthuset, aubergine, squash, spenat, sallad och mycket mera. Men på kvällen då temperaturen föll mot nollan och vi inte fick igång fläkten så fick vi bära in dem igen.Snopet. Vi tog även in fläkten i hopp om att lite värme skulle få den att starta igen. Och ser man på, då hustrun provade den på morgonen så fungerade den. Nu är växterna åter på plats i växthuset och förhoppningsvis ska de kunna vara där tills vi kan plantera ut dem på friland. Åtminstone de flesta av dem. Värmen har verkligen kommit till våra nejder. Igår var det cirka 16 grader och idag är det fjorton, så snötäcket sjunker ihop mer och mer. Gräsmattan har visat upp sitt skamfilade anlete efter vinterns prövningar och nu springer björktrastarna omkring i sökandet efter mask. De ser så lustiga ut, då de lägger huvudet på sned och lyssnar efter de minirörelser som maskarna utför. Att höra en mask krypa i jorden måste vara höjden av god hörsel. Viporna har börjat göra sina krumbuktliknande flygningar över täkterna och jama som kattor. Efter frukost åkte jag för att byta till sommardäck, men kön av bilar var lång och jag fick vänta i tre timmar. Frun var med så vi tog en promenad för att fördriva tiden. Vi tog gångvägen förbi kolonilottsområdet, där vi för snart tjugo år sedan ägde en kolonilott med stuga. Området var fortfarande försänkt i vintersömn. Inte en enda kolonist syntes till. Inte ens någon som satt och lapade sol. Vi tog oss till sjukhuset och dess café och köpte var sin drickyoghurt. Vi satt där rätt länge och vandrade sedan tillbaka till däckfirman i hopp om att det var vår tur. Men icke, vi fick vänta i ytterligare en timme. Men sedan blev det vår tur och däckbytet gick på tio minuter.

Igår såg jag ett tiotal tofsvipor på täkten, nästan en månad senare än i fjol. De stod på snön och såg en aning bortkomna ut, ungefär som om de tänkte: vad har hänt här. Så här mycket snö ska det väl inte vara. Hur de hittar något att äta vet jag inte, då de inte bryr sig om de frön och nötter som jag försett övriga fåglar med. Ett antal starar har försett sig med det jag bjudit på ett par veckor nu, och det har hållit dem vid liv. Sedan dess har en flock bofinkar invaderat trädgården och tävlat om fröna som fallit ner från fågelbordet. Idag såg jag också några grönsiskor och en grann bergfink. Jag har också hört sångsvanar och tranor dra förbi byn och jag har undrat om de vet vad de ger sig in på, för längre norrut lär det vara lika mycket snö som här. Nu har för all del solen tärt en del på snötäcket, men då jag mätte snödjupet på täkten för några dagar sedan så var det gott och väl 50 cm. För trots att det varit strålande sol en vecka, så har det varit kallt på nätterna, så solens strålar har inte förmått smälta snön i någon större utsträckning. Hustrun tror emellertid på vår och har börjat fröså diverse köksväxter som spenat, squash, sallad och mycket annat. Ja, våren är nog trots allt på väg.

Nu börjar debatten om striden inom Svenska Akademien få slagsida åt att det är kvinnorna som tvingats bort. Kulturministern ser stridigheterna som en förlängning av meetoo och säger "att vi backar inte". Och Annie Lööf är så upprörd att hon måst konferera med sina medarbetare för att inte explodera i ett oseriöst inlägg. Det hon upprörs över är att starka kvinnor, som vill göra rätt måste lämna, medan gubbarna sitter kvar. Vill då bara påminna Annie Lööf om att de första som tog konsekvenserna i striden var tre herrar som steg av först. Att göra frågan till en könskamp är att leda den fel. Vad det handlar om är en ålderdomlig institution, som behöver moderniseras med nya stadgar, och med mandat som inte är livslånga och en hel del annat kan jag tänka mig. Det handlar också om demokratiska frågor, som att den som är i en jävssituation inte kan sitta kvar. Sara Danius själv säger i ett pressmeddelande att det inte handlar om att hon är kvinna, utan att det är behovet av att modernisera akademien som är det viktigaste och att det var så hon uppfattade den roll hon fick då hon blev utsedd till ständig sekreterare.

Lyssnar till Hoola Bandoolas liveinspelning från sommarturnén 1996 och minns hur vi hörde dem i Växjö för första gången i början av 1970-talet. Vi satt på en gräsmatta utanför Växjös gamla ärevördiga Teater tillsammans med hundratals intresserade. Och i gräset runt oss tultade vår förstfödda lilla dotter omkring. Ja, livet var härligt och tämligen bekymmersfritt. Och framtiden såg lovande ut. Vi lyssnade till den medryckande Keops pyramid, och Ingenting förändras av sig själv och vi trodde verkligen på det. Men hur är det nu, reaktionen och nationalismen har återvänt och gör sig bred lite överallt, inte minst i vårt eget land. Att lyssna till Hoola Bandoola idag kan kännas som en motståndshandling mot denna utveckling. Igår ville min hustru rensa ut våra gamla DVD-skivor, men jag satte mig till motvärn. Men du lyssnar ju aldrig på dem sa hon och då fick jag lova att lyssna till en om dagen. Det är därför jag nu sitter och lyssnar och minns hur det var då. Den uppgiften kan musiken också ha.

Snille och smak har varit Svenska Akademiens valspråk, ord som i dessa dagar av turbulens närmast förvandlas till ett hån. Här uppvisar akademiledamöterna varken det ena eller andra. Snarare påminner det om ett gräl i ett omklädningsrum, där ett lag i kris öser hånfulla tillmälen mot varandra. I denna affekterade stämning förvandlas snillena till sin motsats, en rad dumbommar som skyller på andra. Och smaken blir fadd och delad som baken. Så kan vi då se att snillet och smaken endast var en förklädnad och att därunder ytan var dessa upphöjda personer förvånansvärt lika alla oss andra.

Akademi har på senare år blivit ett begrepp som använts i allt högre grad. På idrottsområdet har det blivit högsta mode. Inom många idrotter startas akademier på löpande band. Ordet är förknippat med hög status. Frågan är om det nu kommer att omprövas i samband med de solkigheter som uppenbarats inom den kanske främsta akademien i landet, Svenska Akademien. Är det som nu utspelas inför våra ögon dess ändalykt? Eller kommer man att besinna sig och lappa ihop det hela. Det kan väl dock inte ske utan att akademiens uråldriga regler som att sitta på livstid och så vidare ändras. Idag får skådespelet ytterligare en dimension då den forne sekreteraren i akademien Horace Engdahl gör ett affekterat inlägg. Han beskriver de som lämnat akademien som förlorare, som inte kunnat tåla att de förlorat omröstningen och att de egentligen längtar tillbaka till akademifåtöljerna. Han tycker att själva agerandet är en fars och ser inte huvudfrågan att en ledamot i församlingen varit jävig. Och att akademien bidragit till hennes mans klubb, där diverse oegentligheter tycks ha förekommit. Engdahl säger också att den nuvarande sekreteraren är den sämsta sekreteraren sedan 1876, hur han nu kan veta det. För det är väl ändå inte möjligt att Engdahl suttit och värmt sin stol så länge. Fast är man självgod och arrogant så kan man kosta på sig sådana yttranden. Dock leder det knappast till någon förbrödring.

Aprilmorgonen är grå och jag får Povels ord i mitt huvud: det är måndag morgon och mitt huvud det känns så tungt.. Jovisst så kan det kännas, men det gråa är också vilsamt. För är det sol så måste man genast ut och göra en massa saker. Nu kan man vara i det gråa, lyssna på Ekot, kolla ut på fågelbordet, där fyra ivriga starar rotar omkring efter något ätbart. Jag läser Svante Nordins Hitlers München där Nordin söker visa att Hitlers radikalitet, hans ingång i politiken skedde först i München. Och att han var osäker om vart han hörde hemma. Nordin har med en bild i boken, där Hitler ses i utkanten av bilden med en röd och en svart armbindel. Det är vid begravningen av Kurt Eisner, rådsrepublikens ministerpresident. Hitler var uppenbarligen med i den röda rådsrepubliken som vakt vid begravningen. Mot detta kan man invända att Hitler inte hade något annat val vid denna tid, han hade ju sökt sig till militären även efter kriget, då han inte hade något annat hem. Nordin vill visa att Hitlers påståenden i Mein Kampf är otillförliga, det är fake news, för att tala modernt. Hitler har tillrättalagt uppgifterna för att få dem att passa in i sin historia. Han låtsas att han avskydde soldatråden, medan han i själva verket tillhörde dem. Han valdes också till förtroendeman för soldatrådet vid sin bataljon. Det är en målande och levande fresk av det dåtida München som professorn i idé och lärdomshistoria målar upp. Den är väl värd att ta del av och se där vad en grå morgon kan föra med sig.

Lyssnar till Ekot och hör att Sydkoreas förre president kommer att dömas till 24 års fängelse för korruption. Och i Brasilien står Lulu Da Silva åtalad för liknande brott och hotas med 12 års fängelse. Även i Sydafrika kommer Jacob Suma, den förre presidenten att ställas inför rätta för mutbrott och kanske får han också ett långt fängelsestraff. I Sverige däremot är det sällan någon får något straff för ekonomiska brott. Här läggs utredningarna i regel ner och personen i fråga blir frikänd. Här finns tydligen en stor skillnad mellan olika länder på hur allvarligt man ser på ekonomisk brottslighet.

Utanför mitt sovrumsfönster där jag nu bor finns ett körsbärsträd, som blommar mycket vackert på våren. De körsbär som trädet bär hinner vi nästan aldrig ta hand om för skatorna hinner före. Trädet har nu vuxit till i storlek och omfång, så att grenarna nästan börjar nå in på fönstret. Det påminner mig om ett annat träd i min barndom i det hus jag då bodde i med mina föräldrar. Det var i mitten och slutet av 1950-talet och en bit in på 1960-talet. Huset var ett badhus, som ägdes av Röda Korset, men som min mor var satt att sköta. Men på grund av det så fick vi hyra lägenheten ovanpå badet hyresfritt. Det var ingen stor lägenhet. Det fanns en rymlig hall, när man kom upp för trappan och här sov min bror. I köket med vedspis sov mamma och pappa i en utdragbar soffa. Och jag själv fick ett eget krypin, inte mycket större än en garderob. Det fanns också ett vardagsrum, men där vistades vi ytterst sällan, bara då vi fick gäster eller senare då vi skaffat TV. Utanför min vrå stod en mäktig gammal tall, vars grenar vispade fönsterrutan, då det blåste ute. Jag blev inte rädd, utan kände mig istället lugn och trygg av tallens smekningar mot rutan. Jag visste ju var ljudet kom ifrån även om det var kolmörkt utanför. Nu då körsbärsträdet snart fått samma omfång som tallen, kan jag med fantasins hjälp förflytta mig till barndomens landskap och känna en viss förtröstan.

Strax efter att vi haft gympa på Friskis & Svettis idag kom beskedet att Barbro Svensson, mera känd som Lill-Babs gått ur tiden. Och för någon vecka sedan avled Jerry Williams. Båda dessa artister har hängt med länge och blivit folkkära. Som den hälsing jag numera är så kan det kännas lite extra när Lill-Babs inte längre finns bland oss. Som någon sa på gympan: hon har ju alltid funnits. Hon blev 80 år, fyllde nyligen, och det är ju numera inte någon särskilt hög ålder. Jag har ingen egentlig relation till Lill-Babs. En enda gång såg jag henne live, så att säga, och det var i Västerviks Folkets Park på 60-talet. Hon uppträdde då tillsammans med Lasse Berghagen. Jag lyssnade med ett halvt öra på dem för jag spanade efter flickor. Och sedan blev jag uppvaktad av en luggsliten kille, några år äldre än jag själv, som undrade om jag kunde bjuda honom på en korv, för han saknade pengar, men han lovade att betala tillbaka. Jo, han fick köpa en korv och med pengarna tänkte jag att de får jag nog aldrig se igen. Och det stämde för pojken, för han var ju inte så lastgammal, som var på en båt drunknade, då båten gick i kvav på vintern. Nu minns jag att jag såg Lill-Babs ytterligare en gång och det var på Söderblomsspelen i Trönö. Hon var där med delar av sin familj och även Lasse Berghagen var med. Lill-Babs lämnar så klart ett tomrum efter sig, det var ju en glad tjej, som förmodligen levt ett hårt liv.