Till bildningens försvar
Bildning och folkbildning var en gång ytterst relevanta begrepp och verklighet i Sverige. De utövades på folkhögskolor, i studieförbund och annorstädes och var viktiga för att föra Sverige bort från fattigdom och orättvisor. Bildningshärdarna gav människor möjlighet att växa och skapa sig bra liv och landet kunde byggas till ett välfärdssamhälle. Kunskapen var gemensam och skapade sammanhållning och trygghet. Idag ser det helt annorlunda ut i vårt land. Polariseringen är större än någonsin och i sociala medier härskar ett rått och grovt språkbruk med föga respekt och tolerans mot varandra. Om man ska tala om en etisk miljö, så är den idag osund. I en fungerande etisk miljö, så finns en gemesam upplevelse av vad som är godtagbart handlande och godtagbara åsikter, men ytterst är den etiska miljön betingad av de ideér och kunskaper som människor har i samhället. Kunskap och bildning kan hjälpa oss att komma ur våra åsiktsburar. Om detta handlar Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar med underrubriken den svåra konsten att veta tillsammans. Kunskapen och bildningen kan få både den enskilde och ett samhälle att växa. Med Tara Westover som exempel ger han ett drastiskt exempel på hur en enskild människa kan lämna ett tankens fängelse och slå sig fri. Tara växte upp i ett ortodoxt mormonhem i Idaho, där hon misshandlades av sina bröder och proppades full med konspiratoriska teorier. Fadern var allsmäktig och patriarkal och Bibeln var enda rättesnöre. Tara levde isolerad och visste inte om något annat än det som predikades i hemmet. Vid sjutton års ålder fick hon dock en chans att gå på college, fast även det mormonstyrt. Men här fick hon en lärare som såg henne och hennes begåvning och hur hon tog in all kunkap som en förtorkad växt. Han hade ett utbytesprogram med Cambridge och Tara fick möjlighet att läsa där. Hon förstår att det är idéer som styr människor och att hon levt instängd i ett fängelse. Kunskapen öppnar världen för henne och efter mycket rådbråkning finner hon sig själv och sin plats i världen. Det som gäller för den enskilda individen kan också gälla för samhället. Även här kan kunskaper och bildning höja samhällets nivå, vilket alltså Sveriges utveckling är ett utmärkt exempel på. Men det var en hård kamp mot konservatism och förlegade sanningar, demokratin var inget som erövrades utan kamp. Idag hotas den samhällsbyggnaden av auktoritära och populistiska rörelser som förnekar fakta, misstror medierna och driver konspirationsteorier. Motgiftet mot dessa rörelser måste vara kunskap och bildning. Vi måste skapa en bildningsrörelse på nytt, menar Sverker Sörlin. En rörelse som liknar den vid 1900-talets början, men som måste använda nya metoder anpassade till vår tid.
Skymning 41
I ett efterord till boken Skymning 41 berättar Kjell Westö att den här boken har han laddat upp för att skriva under alla år som han verkat som författare. Problemet var att hitta en form för att kunna berätta den och det kan man förstå efter sådana giganter som Väinö Linna med flera. I slutet av 2019 påbörjade han sina efterforskningar och ett år senare kunde han börja skriva boken. Då han kommit halvvägs utbröt det ryska invasionskriget i Ukraina och berättelsen fick genast en mörkare relief. Det är två karaktärer som bär upp det mesta av bokens handling: Molly Timm och Henry Gunnars. Molly är skådespelare, som efter att ha haft stjärnstatus, hamnat i skuggan av yngre förmågor. Hon är missnöjd med de roller hon får. I romanens början, då vinterkriget pågått i 50 dygn, reser hon med teatertruppen på turné till Sverige. Man ger det gamla fosterländska stycket Daniel Hjort, där Molly har en mindre roll. Men i enaktaren Galgmannen får hon i alla fall spela mot truppens ålderman, den berömde Erik Lundgren och gör bra ifrån sig. Hela tiden i Sverige oroar hon sig för sin pojkvän Henry, som befinner sig vid fronten som krigskorrespondent. Lever han, frågar sig Molly, som inte får höra något. Jo, Henry lever, men har blivit skadad, men det är inte hans största problem, utan det att hans artiklar från fronten censureras både av myndigheterna och hans egen tidning Hufvudstadsbladet. Orsak? Han är inte tillräckligt fosterländsk, han vill skriva sanningen om fälttåget, men det tillåter man inte från högsta håll, utan det ska vara reportage som uttrycker hjältemod och segrar, inte om krigets helvete, där många dör och skadas. Då Henry kommer tillbaka från kriget får han endast uppdrag som redigerare och sätta rubriker, det är straffet. Han långleds, liksom Molly, som bara får struntroller. Deras förhållande blir inte heller vad de tänkt sig efter vinterkriget, utan de hamnar i gräl och Henry tar till flaskan allt oftare. Krigsförhållandena gör inte saken bättre med ransoneringar och brist på både det ena och det andra. Molly och Henry är två viljestarka personer, som inte ger med sig i första taget. De bär också på hemligheter som de inte vill avslöja för den andre. Molly har ett sommarminne med en frivol händelse med en annan kvinna och Henry bär på ett djupt sår då han i sin ungdom deltog i en arkebusering av några rödgardister, trots att han inte var någon uttalad frikårist. Detta är saker de inte vill berätta för den andre. Fram mot sommaren 1941 anar Henry att ett nytt krig är under uppsegling efter att ha träffat en överste Luoto, som ansvarar för informationen inom krigsmakten. Och mycket riktigt, så dras Finland på nytt med i kriget, denna gång på Tysklands sida, fast det inte får uttalas, då Hitler går till angrepp på Sovjetunionen. Romanen slutar i augusti 1941, då Finland haft stora inledande framgångar i fortsättningskriget. Hur det då går för våra två huvudpersoner lämnar jag till läsaren att ta del av.
Ynkedom
Alt som oftast slinter det på tungan för våra SD-ledamöter och de visar vad de verkligen står för. Det kan vara en Björn Söder, Kent Ekeroth eller Oscar Sjöstedt. Nu senast Jessica Stegerud, som tycker att Fredrik Reinfelt gått kunde varit utan polisskydd, då mördaren slog till i Bryssel. Bakom ligger förstås SD:s syn på Reinfelt att han är en landsförrädare, då han uppmanat flyktingar att komma hit med sitt "öppna era hjärtan". Nu fick hon mycket kritik för yttrandet, men likväl så står hon kvar som SD.representant och eventuell efterträdare till Jimmie Åkesson. Från SD-håll har man inte hört någon kritik mig veterligt, snarare har man väl försökt hålla henne om ryggen. Men statsministern tyckte hennes uttalande var slarvigt och omdömeslöst, utan att förstå att det här är SD:s politik och inget slarv. Men det vill han förstås inte medge, eftersom han sitter i knät på SD. Det är en ynkedom att man inte klart och tydligt kan ta avstånd från sådant här.
En gripande släktkrönika
Det rinner en älv genom SaivoMuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén är en släktkrönika från 1895 fram till våra dagar. Platsen är en by, SaivoMutka, belägen mellan sjön Saivo och Muonioälven. Dit kommer förfadern Juhani och röjer marken som han fått som kronomark efter att skrivit till kungen. Gården tas sen över av sonen Israel, som gifter sig med den mycket yngre Mariana, Maija kallad, som kommit till gården som piga. Hon föder åtta barn, av dem dör en i tidig ålder. Vi får sedan följa barnens uppväxt genom åren, hur de kommer ut i arbete och hur familjen splittras efter andra världskriget. Några av barnen måste åka söderut med AMS benägna bistånd, men en del av dem vänder tillbaka och försöker överleva på skogsjobb eller vägjobb eller andra sysselsättningar. Andra av barnen återvänder på somrarna, ty hemlängtan är stark. Det är det lilla, vardagliga, men viktiga livet som står i förgrunden i skildringen, men mot en fond av dramatiska händelser i omvärlden som skotten i Ådalen eller andra världskrigets händelser. Grannbyn på finska sidan med samma namn blir nerbränd av tyskarna, vilket familjen Raatamaa tvingas bevittna från stranden. Det finns mycket i tillvaron som är förnedrande till exempel att barnen tvingas lära sig svenska i skolan. Finskan ses som rotvälska av den stränga lärarinnan. Barnen skäms också över att behöva ta emot nådegåvor från Norrlandshjälpen under kriget. Och Maijas nervklena mor Inga dör på sinnessjukhuset i Piteå och kan inte hämtas hem på grund av bristen på pengar. Hon uppges ha begravts på sjukhusområdets gravplats. Men då äldste sonen Erik undersöker saken flera år senare så finner han ingen grav. Troligen har hennes kropp blivit utsatt för skallmätarnas intresse. Det är en finstämd och vemodig berättelse som går rakt in i hjärtat. Språket är korthugget och effektivt, stundom med poetisk lyster. Boken är Pia Marianas debut.
Lider av för mycket rättvisepatos
Den kände människorättsaktivisten Oleg Orlov har dömts till böter på 150 000 rubel (20 000 kronor) för att ha misskrediterat den ryska armén, en lag som antogs efter Rysslands angrepp mot Ukraina. Orlov var ledare för människorättsorganisationen Memorial som fick Nobels fredspris härom året. Åklagaren yrkade även på en rättspsykiatrisk undersökning, för enligt henne lider Orlov av "en ökad känsla för rättvisa och en brist på självbevarelsedriftsinstinkt". Ja, ni läste rätt Orlov lider för mycket av en tro på rättvisa och har en brist på självbevarelsedriftsinstinkt, vilket betyder att han böjer sig inte för makten. Man häpnar över sådana här anklagelser och i det här fallet fick faktiskt inte åklagaren med sig rätten. Även de tyckte nog att det här var för magstarkt.
Årsbarn med Plejaderna
Årsbarn med Plejaderna är en tankebok av Rolf Edberg skriven i en glänta mellan skog och vatten, gissningsvis någonstans i Värmland, Edbergs landskap. Det är en finstämd och vacker bok med utsökta illustrationer av Gunnar Brusewitz. Men bakom det vackra och fina tar Edberg upp sin oro för hotet mot vår planet. Han utgår från kosmos, ty vi är årsbarn med Plejaderna (de sju systrarna). Stjärnsystemet bildades samtidigt som människan trädde fram på savannen. Ingen stjärnbild har oftare speglats i myter och dikter än Plejaderna. I den grekiska myten är det Zevs som straffar titanen Atlas för att han satt sig upp mot gudarna och straffet är att för evigt bära upp himlavalvet. I sorg över detta berövar sig döttrarna sina liv, varpå Zevs fäster dem på himlavalvet. Men myten har också andra förklaringar. En är att den kärlekskranke Orion förföljer systrarna över hav och vatten och att Zevs i vredesmod förbarmar sig över dem och förvandlar dem till vinglösa duvor, peleiader, och placerar dem på himlavalvet på onåbart avstånd från Orion. De har också varit vägledare för seglare som Odyssevs. Men framför allt himlens tidhållare, årets förnyare, solens och regnens budbärare. Hos massajerna var de då de visade ett förebud om annalkande monsunregn. Från kosmos söker sig Edberg till skogen, den gröna lungan. Han upprörs över skogsindustrins hantering av skogen. För dem är skogen bara timmer eller massa. Naturvård ägnar vi oss inte åt var det franka svar som ett skogsbolag gav till en biolog som krävde att bolaget skulle ta större ansvar för djur- och växtliv. Skogen har också blivit mer likriktad, björk har setts som ogräs och rensats ut och vi har därigenom fått en mer mollstämd skog. En skog också mer utsatt för bränder, vilket de senaste åren kunnat visa. Edberg slår sig också ner vid en tjärn och tjusas av en trollsländas uppvisning av sitt kärleksliv, men kommer så att tänka på allt det frigjorda aluminium som förs med vattendragen till tjärnen och påverkar sländans larver och nymfer och sedan förs vidare i näringskedjan. Inte någonstans i naturen kan man komma undan tankarna om det hotfulla som finns. Edberg redogör så för maoriernas, aboriginernas, bantus och indianernas tankesystem, hur de sett på naturen. Dessa så kallade primitiva folkslag var medvetna om de ekologiska sambanden långt före att vi i västerlandet blev medvetna om dem. De förstod att allt hör samman och att allt som drabbar jorden också drabbar dess invånare. De förstod att man måste akta och vörda planeten. Edberg själv har ju detta holistiska synsätt, att vi är ett med alltet. Och han tror på evolutionismen och är motståndare till dualismen, den uppdelning som religionen gjort mellan kropp och ande. Det har lett till en syn om att människan är klotets herre och står över alla andra arter, vilket varit förödande. Edberg ser med intresse på det österländska tänkandet och synen på tillvaron. Deras syn på att ting och händelser är sammanflätade med varandra, medan västerlandet har en fragmentiserad syn på verkligheten. Avslutningsvis tar Edberg upp alla utmaningar som klotets invånare står inför. Vi har misskött planeten och måste nu ta ansvar för att rätta till misstagen, vi är universums ombud, ty ingen annan art kan ta detta ansvar. Intelligensen har varit vår stora tillgång i överlevnadskampen, men har också lett oss fel, den kan nu vara vår hjälp för att lösa utmaningarna, men den kan lika gärna vara vår undergång.
SD:s hyckleri
Inför valet och även senare har SD och Jimmie Åkesson talat om hur klimatpolitiken plågar hushållen och att man därför måste lindra situationen genom att sänka bensinpriset så folk har råd att köra bil till jobbet. Idag plågas hushållen av inflationen och de stigande boräntorna, men från SD-håll hörs ingenting.
Framtidslandet
Norrland har alltid haft något av ett framtidsland över sig. Redan 1635 kunde riksrådet Carl Bonde se Norrland som "ett svenskt Västindien", då man upptäckt en silverfyndighet i Nasafjäll. Ett yttrande som sedan tillskrivits Axel Oxenstierna. Och på 1800-talet skaldade Esaias Tegnér om att inom Sveriges gränser vinna Finland åter och då syftade han på Norrland. Om Norrland som ett framtidsland handlar Sverker Sörlins bok Framtidslandet. Det är Sörlins avhandling från 1988, som fått nytt liv, bland annat på uppmaning av Po Tidholm som skrivit ett förord till boken. Avhandlingen omfattar tiden 1870 till 1920, en omvälvande tid i Sveriges historia, då industrialismen slog igenom på bred front och Norrland med sina slumrande resurser i form av skog, malm och vattenkraft blev ett eftertraktat byte. Hur skulle resurserna användas och vem skulle nyttiggöra dem. Om det stod en livlig idédebatt. Bolagen ville att marknaden skulle få bestämma. Mot det stod kritiker av skilda kulörer, kritiker som ganska ofta gick sina egna vägar istället för att följa någon partilinje. De konservativa såg jordbruket som den främsta näringen och de radikala ville framför allt satsa på småjordbruken. Unghögern såg skeptiskt på det privata näringslivet och ville att staten skulle ta hand om de stora investeringarna. En central gestalt i motståndarlägret mot bolagsintressena var Stockholms borgmästare Carl Lindhagen. Han såg jorden som grunden för kultur, frihet, ekonomi, folkhälsa och allt som hör det mänskliga livet till. Jorden borde vara en tillgång för alla, antingen genom småbruk eller kooperationer av olika slag. Staten såg han som instrument för samhällsförändringar. Sörlin avslutade sin avhandling 1988 med att konstatera att Norrland som framtidsland var överspelad. Men där högg han i sten, säger han. Ty vad han och många andra inte såg då var vad som skulle ske i omvärlden och den klimatkris som vi skulle möta och som 1988 bara visat vissa tecken. Norrland kom åter i ropet, här fanns vattenkraften, vindkraften och eftertraktade jordartsmetaller. Det var här den gröna omställningen skulle ske med batterifabrik i Skellefteå, grönt stål i Luleå med mera. Sverker Sörlin är som forskare dock skeptisk till utvecklingen eller ifrågasätter delar av den. Han har ju sin avhandling i ryggen, där han kunnat följa ett industriellt genombrott som inte blev så bra. Kommer den gröna omställningen att bli så bra som de glättiga broschyrerna vill framställa det. Eller kommer omställningen att kosta något, något som vi måste göra avkall på, frågar Sörlin. Fortfarande handlar det ju om att utvinna naturresurser, fast nu av ett annat slag och för ett annat syfte, men ändå. Vi bör också vara medvetna om att Norrland och Sverige i det här fallet bara är en provins i ett globalt sammanhang. Även andra länder satsar hårt på den gröna omställningen. Och har vi kontroll på vad som sker, ägs inte servrarna av USA och vindkraftverken av Kina. Det medför strategiska och säkerhetspolitiska val. Än så länge har diskussionen varit rätt så begränsad och expertinriktad, men Sörlin är övertygad om att verkligheten kommer att tränga sig på. Framtidens gröna Norrland kan inte bara vara en fråga för experter, utan det är en medborgarfråga om vilket samhälle vi vill ha. Vem som ska äga tillgångarna och vem som ska bruka dem.
Pärm inte skärm
Skojaren Pehrson har varit framme och förgyllt tillvaron med att hålla upp en pärm som ska ersätta skärm i skolan. Han har sina ljusa stunder Pehrson, det gäller att agera i det lilla för att förbättra skolan. Han har ju också utlovat skolböcker till eleverna, fast det är väl bara det att kommunerna måste skära ner på skolan, eftersom regeringen inte gett kommunerna nog med pengar. Så det kanske inte blir vare sig böcker eller pärm.
