Dalens ande
Dalens ande är Rolf Edbergs bok om en vallfart i människans urhem i Riftdalen i Etiopien, där man funnit den äldsta människoskallen, kallad 1470. Trots att han var en tillfällig gäst i dalen, så kände han att dalen inte var någon tillfällighet i honom själv, han erfor ett samspel med dess träd, gräs, savanner och öknar, som ekon från något förflutet. Dalens ande är en tänkebok från en vis och insiktsfull man, i klass med tidigare böcker som Spillran av ett moln, Vid trädets fot och Brev till Columbus. En blandning av populärvetenskap framfört på ett poetiskt språk, högklassig litteratur med andra ord. Boken spelar över många plan och det kan vara svårt att göra någon sorts sammanfattning av den. Men Edberg tar åter upp sin käpphäst om hotet mot planeten, att den kris vi upplever är ett resultat av ett hasardspel med de livsbärande elementen. Länge trodde vi att människan stod utanför skapelsen, att vi fritt kunde utnyttja planetens tillgångar. Nu har fler och fler insett (boken är skriven 1976, men skulle kunna vara skriven idag) följderna av att vi ställt oss utanför sammanhangen. Problemen han skrev om då har inte blivit mindre, snarare tvärtom. Det vi måste göra upp med är tillväxtmyten. På ett klot med ändliga resurser kan vi inte agera som om de vore oändliga. En varsamhet med jorden kan inte uppnås såvida vi inte känner en lojalitet och känsla av ödesgemenskap inom arten. Knappa resurser gör fördelningsfrågan akut. Överkonsumtionen i västvärlden måste överges. Vi bör leva så som man gjorde i den afrikanska kraalen, den samhällsordning som härskade tidigare i de afrikanska byarna, där var och en fick ett stycke jord att bruka och överskott lämnades till ett gemensamt förråd som en försäkring vid sämre tider. Nu menar självfallet inte Edberg att detta ska fattas bokstavligt, utan att det är fråga om att återfinna en känsla av gemenskap och sammanhang. Edberg har trots de dystra framtidsutsikterna ändå ett hopp om att människan ska lösa sina problem. Han anför tidigare kriser i människans historia, som vi kunnat övervinna, som då vi så småningom insåg att jorden inte var universums centrum eller då Darwin kom med sin omvälvande evolutionsteori. Edberg hoppas att insikterna om vårt misslyckande som art ska få oss att samlas för att lösa problemen. Han menar att vägen framåt måste gå mot ett globalt förvaltarskap av vår jord, där ekologins lagar ska styra och där alla resurser ska ses som en gemensam tillgång. Vi står inför ett val: självförgörelsens eller självförverkligandets möjligheter.
14 juli 1789
Eric Vuillards bok 14 juli 1789 är en karnevalistisk berättelse om Bastiljens fall, där han lyckas återskapa den historiska dagen så man känner att man är med i folkmassan utanför citadellet. Vuillard är partisk, han står på folkets sida, han lever och lider med det och säger att han själv skulle ha velat vara med. Vuillard försöker skildra hur det var, tumultet, oredan, rädslan, djärvheten och det oväntade. Som att mitt i stormningen kommer man på att man måste hämta en planka, som man sedan balanserar genom folkträngseln. Ett inslag som får en att skratta, ty vissa händelser är verkligen galghumoristiska. Men allvaret finns förstås också och döden. 98 personer fick sätta livet till och 73 sårades. Upproret den 14 juli hade sin grund i att generalständerna sammankallats på kungen Ludvig den XVI:s befallning. Han ville ha ständernas godkännande för att ta ut skatter för att rädda den bankrutta staten. Men bakom upproret låg förstås också de vedervärdiga förhållanden som majoriteten av folket levde under, medan en liten förmögen klass flöt ovanpå. Nu gick det inte som kungen planerat, tredje ståndet eller borgarna satte sig till motvärn och utropade nationalförsamlingen. Kungen svarade med att stänga möteslokalen för dem i hopp att det skulle få dem att mjukna. Med de bytte bara lokal och tog in på bollhuset, den kungliga tennishallen, där de antog en ed att hålla samman och en konstitution, där makten skulle delas mellan kungen och riksdagen. Men inte heller det gillade kungen, han ville styra själv, så därför ogiltigförklarade han beslutet och uppmanade dem åter att lämna lokalerna. Då inte det hjälpte försökte han med sockersött tal vinna över dem, samtidigt som han drog samman trupper utanför Paris. En ung man, en advokat som stammade, Camille Desmoulins klev nu in i handlingen. På ett kafé varnade han för att kungen planerade en bartolomeinatt och att man måste gripa till vapen för att försvara sig. Franska gardet som tröttnat på sina bedrövliga villkor anslöt sig nu till de upproriska och fick de kungliga trupperna att retirera. Därmed hade man tagit över staden och nu började en febril jakt på att beväpna sig, samtidigt som stora folkmassor samlades utanför Bastiljen. Detta gråa fängelse var en förhatlig symbol för det förflutna, för förtrycket och det otidsenliga. Det blev ett hatobjekt som man ville göra sig av med. I citadellet fanns en garnison på 100 man som försvarade anläggningen. En vagnmakare Tournay var djärv nog att via taket till en parfymbod som var sammanvuxen med citadellet ta sig in på förgården och nu gick han med en yxa till ursinnigt angrepp på kedjorna som var fästa i vindbryggan och lyckades slå av dem och få vindbryggan att ramla ned. Nu var det fritt fram för folkmassan att tränga in på förgården, men de blev strax beskjutna från tornen. Rådhuset sände nu flera delegationer för att uppnå en kompromiss och få slut på skjutandet, men det gillades inte av folkmassan, de såg emissarierna närmast som förrädare och flera av dem angreps kroppsligen. De litade helt enkelt inte på förhandlarna, trodde att de skulle förråda dem. Så angreppet fortsatte och till slut måste kommendanten erkänna sig besegrad. Han erbjöds fri lejd av en löjtnant, men det var inget som folket godtog, utan istället grep de honom och lynchade honom tillsammans med kungens befallningshavande. Sedan spetsade man deras huvuden på pikar och bar i triumf runt dem i staden. Man festade, dansade och sjöng på gatorna i stor glädje över att ha gett dödsstöten åt det förhatliga feodaväldet.
Droppar av vatten, droppar av år
Nästan tjugo år efter utgivandet av Spillran av ett moln (1966) vandrar Rolf Edberg på nytt i de norska fjällen. Men denna gång utan någon färdkamrat. En äldre man vars steg blivit tyngre, men i fråga om iakttagelseförmåga och intellektuell spänst alls ingen åldrad man. Upplägget i Droppar av vatten, droppar av år liknar det i Spillran av ett moln med reflektioner om människans situation i världen blandat med iakttagelser under färden. Men i Droppar av vatten, droppar av år koncentrerar Edberg sig i huvudsak på vattnets betydelse för människan och planeten. Då förlorar den något av det flyt som utmärkte Spillran av ett moln och gjorde den så fantastisk. Edbergs fascination för vatten väcktes vid barndomsbäcken, framför allt det strömmande vattnet och vattnet har blivit den plats där han finner ro och vila, något som nog många av oss kan känna igen. Vatten är ett sällsamt ämne, det trotsar grundlagarna och beter sig inte som andra ämnen. Och droppens klotform har universums grundform. Jorden är egentligen havets planet, sju tiondelar av dess yta täcks av vatten. Och sedd utifrån rymden är planeten underbart blå. Nittiosju av allt vatten är saltmättat, blott tre procent är färskvatten, men då är mycket av det bundet i polarisar och glaciärer, så mindre än en procent finns som grundvatten, vilket borde mana oss till försiktighet. Och idag är kanske siffran än mindre med tanke på isarnas och glaciärernas avsmältning.
I människornas myter intar vattnet en särställning att vörda och dyrka. Många floder är heliga, som Ganges, trots dess nedsmutsning. Så snart människan såg vattnet som en resurs att utnyttja, så har vattnet blivit knappare och dess renhet sämre, försurning, förgiftning, övergödning har blivit dess följeslagare. Solsystemets enda vattenplanet har blivit de skändade vattnens planet, skriver Edberg. Och vattenbristen är akut i många länder. Vi satsar miljarder på upprustning och vapen, men har inte råd att förse världsmedborgarna med vatten. Havet inte bara smutsas ner, utan töms också på sina rikedomar genom rovfiske. Den havsrätt som en gång fanns och som skulle reglera havets frihet har nu blivit en frihet att roffa åt sig, ren anarki. Är det kanske så att den kunskap vi vunnit har blivit mer till förgörelse än till nytta, grubblar Edberg där han vilar ut vid en fjällbäck. Jovisst har kunskapen gett oss mycket, men samtidigt har vi skapat krafter som kan förgöra oss, atomkraften är en sådan och klimathotet en annan. Om denna skriver här Edberg profetiskt, ty 1984 då boken skrevs var klimathotet ännu inte alarmerande. Nu skriver han: "Nu fyller vi atmosfären med mera koldioxid än havet mäktar ta hand om. Forskarnas oro ökar för en allt tätare koldioxidfilt, som hindrar jordvärmen att fritt söka sig ut i rymden, vilket kan öka temperaturen tills inlandsisarna börjar smälta". Idag är vi där.
Edberg lämnar även i denna bok förslag på lösningar. Precis som i Spillran av ett moln betonar han vikten av det internationella samarbetet och att vi måste anpassa oss efter planetens bärkraft, vilket vi ju inte gör, utan istället förbrukar fyra jordklots resurser. Slutligen sätter Edberg sitt hopp till vårt utforskande av rymden, att det ska ge oss distans, så att vi kan se vår jord i ett annat ljus, se dess unika skönhet och bli mera varsam om den. Idag känns det mest som ett fåfängt hopp.
Tranflykt och odling
I ett par veckor har tranflockar cirklat över byn och sedan försvunnit söderut. Det har känts vemodigt för man vet ju vad det innebär, hösten är här. Man ser det förstås också på att vår granne, kobonden, har kört i skytteltrafik för att få in skörden. Och själva har vi nu tagit upp potatisen och skördat de sista bondbönorna. Återstår bara morötter, rödbetor och purjolök. Sedan är den här odlingssäsongen över. Men mycket arbete återstår i trädgården, land ska grävas, buskar och träd klippas och mycket mera. Vi får vara hyfsat nöjda med odlingssäsongen, trots allt. Först var det hett och torrt i stort sett hela juni, så vi fick vattna dagligen. Sen kom regnet med sin kulmen i ovädret Hans och ställde till det. Mandelpotatisen har i princip ruttnat bort och även löken känns som att den kommer få lätt att ruttna. Men så är det med odling, det blir alltid några missräkningar och det är bara att se framåt mot nästa år.
Höstläge
Havet möter blyfärgat, borta är sommarens färgspel, borta också tärnor och måsar, bara ett par sädessärlor söker föda i strandlinjen. Vi går utmed strandkanten, vågorna nafsar efter våra fötter. Det är definitivt höst även om vädret den senaste veckan skänkt oss sensommarvärme. Vi har återtagit vår vaktmästarsyssla, sedan sommaren är förbi och stugägarna återvänt till sina arbeten i huvudstaden. Varje vecka uppför vi vårt uppdrag, kommer hit och kollar att allt är i sin ordning, vattnar växter och går en promenad. Idag äter vi också lunch och dricker kaffe och har en bok med som sällskap. Fritidsområdet är nu närmast öde, bara ett fåtal permanentboende är kvar. Inga barnröster, inga hundskall, inga båtar på vattnet, bara tystnaden och havets tunga andhämtning.
Ett uttåg med heder
I Ett uttåg med heder nagelfar Eric Vuillard, precis som i den Goncourt-vinnande boken Dagordningen, maktens män. Han jämför dem med skådespelare som på ren rutin spelar sina roller i all evighet, förtrollade av sig själva, fångna i sitt eget ego. I en scen i boken i en taxi hem grubblar bankdirektören Minost, efter att ha presenterat bankens lysande siffror, trots att hundratusentals soldater i den franska armén dött i Indokina, om de är monster. Men då bilen nått hemmet kommer han fram till att de kunde ju inte göra annorledes, eftersom de ingick i ett system och måste agera i enlighet med dess regler om de ville fortsätta att vara med i dansen. Ett uttåg med heder handlar om kriget i Indokina och hur det uppfattas hemmavid och på krigsskådeplatsen. I den dästa nationalförsamlingen i Paris yttras storvulna ord om heder och ära och krigets hjältar, då besked kommer om ett förödande nederlag vid Cao Bang 1950. Mendes France ställer sig upp i talarstolen och överger partilinjen, då han från hjärtat menar att kriget kostar för mycket och att förhandlingar bör inledas med motståndaren Vietminh. Då tar det hus i helsike och den äldste i församlingen Maurice Violette reser sig harmset och yttrar att om trupperna får reda på detta så kommer de att lägga ner vapnen, sedan jämför han Mendes Frances förslag med kapitulationen 1940, och gör alltlså Mendes Frances förslag landsförrädiskt, trots att han vet att Mendes France tillhörde motståndsrörelsen och slogs för Frankrikes befrielse från den tyska ockupationen. Trots insikten att kriget är förlorat kommer det att pågå ytterligare i fem år med miljoner döda, framför allt på den vietnamesiska sidan. Affärsmännen hade till skillnad från militärens förhoppningsfulla utsagor och parlamentsledamöternas storvulna uttalanden om fosterlandet och äran inte sagt ett knyst, de hade verkat i det fördolda stirrande på siffrorna i sina bokslut. Och banque de Indochine hade varit förutseende nog att se om sitt hus och placerat aktier och obligationer och värdepapper på annat håll. Ändå hade kriget inbringat stora profiter. Ett uttåg med heder hade krävt 30 år av krig och miljontals döda och slutet blev ett mischmasch i kaos något helt annorlunda än ett uttåg med heder.
Spillran av ett moln
Mitt nyligen timade besök i fjällvärlden fick mig att ta fram Rolf Edbergs fantastiska bok Spillran av ett moln, om en vandring i den norska fjällvärlden med en avslutande seglats från Oslofjorden och utmed den svenska västkusten. Det är tredje gången jag läser boken. Första gången var 1967 och då fick den stor betydelse för mig, eftersom jag kunde använda boken som underlag för min studentuppsats, som renderade ett stort A. Till och med rubriken för min uppsats hade jag stulit från Edberg: Hungerns rike är det största av alla riken. Rolf Edberg hade en briljant förmåga att sammansmälta vetenskapens rön med filosofisk visdom och ge det en lyriskt språklig dräkt. Samtidigt uppträder han som en varningsklocka inför världen och människans framtid. De fyra elementen som Hippokrates talade om för flera tusen år sedan: jorden, luften, vattnet och elden, har vi fingrat på, vilket lett till att vi misskött jorden och på många håll låtit föröda så att öknarna vuxit, luften har vi förorenat, liksom vattnet, som blivit en bristvara och solen har vi fångat in och gjort till ett hot mot oss själva i kärntekniken. Var än människan satt sin fot på jorden så har hon förött den. Edbergs bok är skriven före klimathotet och pandemin, det hade förstås varit intressant om han hade levt idag och vi fått höra vad han ansett om detta. Ändå finns ett parti i boken, där Edberg tar upp de konsekvenser i framtiden för vad koldioxiden i lufthavet kan innebära, det finns en gryende medvetenhet om dessa faror. Edbergs bok är domedagsmässig, men som den ansvarstagande person han är så söker han också finna en lösning på de problem som människan åsamkat, inte minst med tanke på den unga färdkamrat som han har med sig och på kommande generationer. Hans lösning är en samfällighet som omfattar hela mänskligheten, man kommer väl närmast att tänka på FN. Edberg menar att nationalismen är överspelad och att vi måste tänka globalt. Han talar också om att våra värderingar måste omstöpas. Vi måste se oss själva i förhistoriens och naturens ljus, att vi är en del av biologin. Utvecklingen har väl tyvärr gått i motsatt riktning mot det som Edberg förespråkar. Den globalisering vi sett har varit styrd av marknadskrafterna och framför allt lett till ökad handel och en växande ojämlikhet på vårt klot. Nationalismen har återkommit och lett till ökad splittring både mellan och inom stater. Och någon världsregering som tar ansvar för hela planeten ser vi inga spår av. På många sätt är situationen idag därför dystrare än den var då Rolf Edberg skrev Spillran av ett moln.
Betraktelse över ett svunnet Sverige
Saknad med underrubriken På spaning efter landet inom oss av statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme är en betraktelse över ett svunnet eller förlorat Sverige, ett folkhem som krackelerat och de känslor som det fört med sig. Från att ha varit ett modernt land och en förebild för många har det förvandlats till ett problembarn. Gängvåld, skjutningar, bostadsbrist, segregation har blivit vanligt förekommande och kullkastat den självbild många svenskar haft av sitt land. Den svenska modellen med en stat som sörjde för sina invånare, som i gengäld arbetade och betalade skatt och gjorde rätt för sig har fått sig en törn. Den homogena befolkning som fanns med en gemensam kultur och ett gemensamt språk har med den stora invandring som skett lett till problem som det svenska samhället inte riktigt klarat av, menar författarna. Det har lett till en saknad, en förlust av något i det förflutna som man uppskattade. Barrling, Garme skådar därför tillbaka för att med det förflutnas hjälp få ett hum om vad som skett. De landar först i förspelet till den franska revolutionen med filosoferna Voltaire och Rosseau. Adeln kunde inte förstå det folkliga missnöje som fanns, som Voltaire och Rosseau, fast med olika inställning, rackade ner på. Detta liknar vår tid, menar författarna, där eliten inte kunnat förstå de konsekvenser som globaliseringen fört med sig och som lett till att högerpopulismen kunnat växa sig stark. Ett annat nedslag i historien är sekelskiftet 1900, då nationalismen växte sig stark på grund av de problem som då fanns med industrialiseringen, unionsfrågan med Norge, rösträttskampen, utvandringen och motsättningen mellan arbete och kapital. Allt detta ledde till motsättningar och spänningar i samhället på liknande sätt som idag med globaliseringen, invandringen, digitaliseringen och klimathotet. Det skapar oro och otrygghet och leder till missnöje och hat, som göds av sociala medier.
På snillepanget, pensionatet i Vanbo, mitt i Bergslagen, det tidiga Sveriges industriland, vistades en del av den svenska intellektuella eliten med Herbert Tingsten i spetsen efter andra världskriget. Här arbetades och diskuterades det politik, bland annat jämlikheten diskuterades. Tingsten, Sveriges Voltaire, hävdade förnuftets företräde och kom i fejd med Gustav Möller, då de satt i socialdemokraternas programkommission, för övrigt en blandning av elit och folk, då framtden diskuterades. Tingsten ville vräka all marxistisk bråte över bord, som klasskamp och utsugning, medan Möller försvarade minnesmärkena, då han tänkte på sin mor som fått slita hund hos herrskap. För Möller var det känslorna av det förflutna som gjorde sig påmint, någo som Tingsten inte kunde ta in, samma sak var det med Voltaire och Rosseau, Voltaire hade föga till övers för känslor. Något av detsamma är det vi nu upplever, enligt författarna, många känner en saknad över något som gått förlorat, vilket inte globaliseringsförespråkarna kan förstå. Förändring är väl något positivt och man måste vara optimist är ju det förhärskande credo som rått. Barrling/Garme har ingen lösning för hur framtiden ska gestalta sig, men de pekar på att samtalet mellan elit och folk eller makthavare och folk gjorde att en sammanhållning skapades, en folkhemsmodell accepterades, inte minst bidrog alla folkröresleorganisationer med sin verksamhet till att en unison tanke vägledde folkhemsbygget. Idag saknas en sådan sammanhållning, landet har fragmentiserats, vissa delar har fått ta stort ansvar till exempel med invandringen, medan andra inte behövt ta något ansvar alls. En gemensam berättelse, ett gemensamt ansvar saknas. Kanske kunde ett intellektuellt samtal med olika delar av samhället motverka den splittring och de motsättningar som nu finns i samhällskroppen. Det går att se Barrling/Garmes bok som ett försök i den riktningen. Den väcker i varje fall många tankar.
