14 juli 1789
Eric Vuillards bok 14 juli 1789 är en karnevalistisk berättelse om Bastiljens fall, där han lyckas återskapa den historiska dagen så man känner att man är med i folkmassan utanför citadellet. Vuillard är partisk, han står på folkets sida, han lever och lider med det och säger att han själv skulle ha velat vara med. Vuillard försöker skildra hur det var, tumultet, oredan, rädslan, djärvheten och det oväntade. Som att mitt i stormningen kommer man på att man måste hämta en planka, som man sedan balanserar genom folkträngseln. Ett inslag som får en att skratta, ty vissa händelser är verkligen galghumoristiska. Men allvaret finns förstås också och döden. 98 personer fick sätta livet till och 73 sårades. Upproret den 14 juli hade sin grund i att generalständerna sammankallats på kungen Ludvig den XVI:s befallning. Han ville ha ständernas godkännande för att ta ut skatter för att rädda den bankrutta staten. Men bakom upproret låg förstås också de vedervärdiga förhållanden som majoriteten av folket levde under, medan en liten förmögen klass flöt ovanpå. Nu gick det inte som kungen planerat, tredje ståndet eller borgarna satte sig till motvärn och utropade nationalförsamlingen. Kungen svarade med att stänga möteslokalen för dem i hopp att det skulle få dem att mjukna. Med de bytte bara lokal och tog in på bollhuset, den kungliga tennishallen, där de antog en ed att hålla samman och en konstitution, där makten skulle delas mellan kungen och riksdagen. Men inte heller det gillade kungen, han ville styra själv, så därför ogiltigförklarade han beslutet och uppmanade dem åter att lämna lokalerna. Då inte det hjälpte försökte han med sockersött tal vinna över dem, samtidigt som han drog samman trupper utanför Paris. En ung man, en advokat som stammade, Camille Desmoulins klev nu in i handlingen. På ett kafé varnade han för att kungen planerade en bartolomeinatt och att man måste gripa till vapen för att försvara sig. Franska gardet som tröttnat på sina bedrövliga villkor anslöt sig nu till de upproriska och fick de kungliga trupperna att retirera. Därmed hade man tagit över staden och nu började en febril jakt på att beväpna sig, samtidigt som stora folkmassor samlades utanför Bastiljen. Detta gråa fängelse var en förhatlig symbol för det förflutna, för förtrycket och det otidsenliga. Det blev ett hatobjekt som man ville göra sig av med. I citadellet fanns en garnison på 100 man som försvarade anläggningen. En vagnmakare Tournay var djärv nog att via taket till en parfymbod som var sammanvuxen med citadellet ta sig in på förgården och nu gick han med en yxa till ursinnigt angrepp på kedjorna som var fästa i vindbryggan och lyckades slå av dem och få vindbryggan att ramla ned. Nu var det fritt fram för folkmassan att tränga in på förgården, men de blev strax beskjutna från tornen. Rådhuset sände nu flera delegationer för att uppnå en kompromiss och få slut på skjutandet, men det gillades inte av folkmassan, de såg emissarierna närmast som förrädare och flera av dem angreps kroppsligen. De litade helt enkelt inte på förhandlarna, trodde att de skulle förråda dem. Så angreppet fortsatte och till slut måste kommendanten erkänna sig besegrad. Han erbjöds fri lejd av en löjtnant, men det var inget som folket godtog, utan istället grep de honom och lynchade honom tillsammans med kungens befallningshavande. Sedan spetsade man deras huvuden på pikar och bar i triumf runt dem i staden. Man festade, dansade och sjöng på gatorna i stor glädje över att ha gett dödsstöten åt det förhatliga feodaväldet.
Kommentarer
Trackback
