Kairos
Jenny Erpenbecks roman Kairos är en plågsam historia att läsa, om ett förälskat pars himlastormande kärlek som falnar och en stats (DDR:s) förfall. Två parallella berättelser som hänger samman. En dag i mitten av 1980-talet vid Alexanderplatz i Berlin slår Kairos, det lyckliga ögonblickets Gud, sina ögon i den unga, 19 år gamla, Katharina och den 30 år äldre Hans. En passionerad kärlekshistoria tar sin början, men med hinder. Hans är nämligen gift och har en son och han ställer upp villkor för deras samvaro. Katharina accepterar villkoren och får finna sig i en andraplansroll. Hans behöver både tryggheten i äktenskapet och det äventyrliga rendezvouet för att kunna skapa, påstår han. För Katharina är det inte lika roligt. Hon får lägga band på sig och utnyttja de tillfällen då de kan träffas. Katharinas föräldrar och hennes vänner tycker att hon är galen. Hans är författare och frilans med fast anställning vid radion, han är klassiskt bildad. Han har valt sin bana i protest mot faderns nazistiska bakgrund, fast själv var han också med i Hitlerjugend. Då Katharina går en teaterutbildning i Frankfurt an der Oder har hon en tillfällig förbindelse med en kurskamrat Vadim. Då Hans får reda på detta börjar han bestraffa henne, dels genom att tala in kassetter, där han fördömer hennes beteende och moral, dels ibland piskar henne för att få njutning. Och Katharina tar emot, erkänner sin skuld och synd. Varför lämnar hon inte honom, undrar läsaren och även hennes vänner. Och Hans själv har ju begått äktenskapsbrott, vilket han tar lätt på och tycks anse att det är helt i sin ordning. Samtidigt som denna fysiska och psykiska misshandel pågår så börjar samhällssystemet falla samman. Den senare delen av romanen beskriver hur systemet kollapsar och det som sker efter murens fall. Det som varit DDR och dess folk blir nu andraklassens medborgare. Deras besparingar är hälften så mycket värda som västberlinarnas. Det ena företaget efter det andra går omkull och myndigheterna upplöses, arbetslösheten blir ett gissel och konsumtionen överideologi. Det som inte den marxistiska filosofin förmådde skapa av enighet, lyckas nu coca cola med. Det är inte svårt att förstå att ett parti som Alternativ för Tyskland idag har sin bas i Östtyskland, det visar Jenny Erpenbecks roman. I en epilog kan hon avslöja att Hans även varit engagerad av Stasi, fast han avslutat sin karriär strax innan han ingick umgänge med Katharina. Kairos är en högst läsvärd roman som anbefalles.
Vinterns grepp
Vintern har i år tagit ett rejält grepp om vår trakt. Det var länge sedan vi hade en sådan här vinter. Är det månne klimatförändringarna och en nedbromsad Golfström som ligger bakom, något vi har att vänta även kommande år? Nu ligger snön metertjock på gården och vallarna är så höga att det är svårt att skyffla undan snön. Vår snöslunga som borde vara i arbete nu, står på logen och surar. Först gick en rem av, men den lyckades vi byta med stort besvär. Men då vi körde igång den så ville den bara gå ett par minuter så hostade den och stannade. Av verkstaden fick vi rådet att tömma tanken på bensin, gick inte det så kanske det var fel på förgasaren och då måste vi in på verkstaden med den. Ja, maskiner är inte min grej, så det blir till att lita på muskelkraft och hittills har det ju fungerat. Vintersolståndet är i alla fall förbi, så nu ska det bli ljusare tider. Fast i politiken och i världen är det inga ljusa tider. Krigen fortsätter i Ukraina och Gaza och högerkrafterna växer runtom i världen. Och klimatmötet i Dubai gav heller inga större föhoppningar om något genombrott. Och klimathandlingsplanen som regeringen presenterade var mer en plan över en klimathandlingsplan, som någon uttryckte det. Men låt oss hoppas på ett bättre år 2024 än det skitår vi har bakom oss.
Fascinerande om filosofen Rosseaus liv
Steve Sem Sandbergs roman Oceanen är en berättelse om filosofen Jean Jaques Rosseaus vistelse på ön Ile Saint Pierre i republiken Bern år 1765. Här får han en tillfällig flyktplats efter att ha jagats från Frankrike och utsatts för stenkastning i Motiers för sina skriverier och sitt leverne. 45 dygn kommer han att tillbringa på ön, innan han åter jagas iväg. För sina tankar i uppfostringsromanen Emile och Samhällsfördraget hade han gjort sig persona non grata med de styrande både i Frankrike och Schweiz. Nu sågs han som en uppviglare av ungdomen mot sina fostrare och välgörare. En hädare och gudsförnekare som måste stoppas. Hans leverne med hushållerskan Therese väcker också anstöt hos moralens väktare. Hon har fött honom tre barn, vilka lämnats till barnhem. Therese har följt honom i vått och torrt, men lönats ganska illa, ja tidvis förnedrats. Själv är han sjuklig, lider av urinrörsbesvär och måste använda katetrar för att få fram urin. Pottan finns alltid inom räckhåll. Det gör att han ibland har skov med svåra smärtor. På ön vill han bara ägna sig åt botaniken, undersöka öns växtliv och samla örterna i ett herbarium. Den enda egentliga vän han har är en pojke, som följer honom tätt i hälarna, som är frågvis och fräck och som inte tror på ryktena om att han är besatt av djävulen. Varför då, undrar Rosseau. För att du är alltför rädd, svarar pojken. På ön får han tid att tänka över sitt liv. Hur han fått fly från Paris och hur han nyligen utsattes för stenkastning och återigen fick bryta upp. Han har dock haft sina välgörare, ofta adliga kvinnor. I Paris i salongen hos Mme dÉpinay hade han varit huvudperson. Hon kallade honom sin brumbjörn. Men framför allt solade hon sig i glansen av alla de författare och filosofer som besökte hennes salong. Men hon var spotsk och arrogant och påminde alla om att de var utbytbara. Och då hon uppdagar att Rosseau haft ett kärleksförhållande med Sophie d´houdetot så är det slut med hans upphöjda position. Hela tiden på ön känner han att han vistas där på nåder. Och så en dag får han ett brev från senaten i Bern som upplyser honom om att han inte längre äger rätt att vistas på republikens mark. Återigen måste han bryta upp och denna gång går resan till Preussen.
Oceanen är en drabbande skildring om en frispråkig och modig man, som lade grunden till en ny syn på kunskap. Men som av sin trångsynta samtid förföljdes och jagades från land till land och hans böcker förbjöds och brändes. Dock var det han som fick sista ordet. Oceanen har något att säga oss idag, ty det fria ordet sitter trångt på många håll i världen.
En fantastisk roman
Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en bok som man inte vill släppa, som man vill läsa från första till sista sidan i ett svep, så fantastiskt spännande är den. Men nu gjorde jag inte det, utan hade den som kvällsläsning, det vill säga läste 15 till 30 minuter varje kväll. Den som tänker läsa den ska inte göra så, utan läsa den i ett streck, om möjligt. Tara växer upp i en mormonfamilj i Idaho i skuggan av ett berg Buck Peak, Prinsessan kallat. Det är en isolerad trakt i delstaten Idaho. Fadern Gene driver en skrotfirma. Han är en gammaldags sträng patriark med Bibeln som rättesnöre. Han är bipolär och planerar för domedagen och har grävt ner tusentals liter bensin och burkat ett otal persikor för att överleva. Han låter inte barnen gå i skolan, eftersom han ser skolan som en socialisthärd och regeringen och myndigheterna som fiender. Han tror heller inte på sjukvården och läkarna, utan sjukdomar ska behandlas med modern Fayes örter och homeopatmedel. Faye tillverkar tinkturer och oljor och rycker in som barnmorska vid förlossningar. Det är en dysfunktionell familj och en rad olyckor sker i den farliga miljö där den ovarsamme fadern härjar. Tara får ett stålrör genom benet, men får inte uppsöka sjukhuset för att behandla skadan, utan det är moderns preparat som ska användas, samma sak då hennes bror Luke bränner sina ben och även då fadern nästan dör vid en explosion och blir skadad för livet. Allt som sker och att man överlever tar fadern som intäkt på Guds kraft. Då farmodern dör i cancer beror det på att Gud övergett henne för att hon inte haft den rätta tron. Trots att fadern är mot skolsystemet så får Tara i alla fall börja i en mormoskola. Här märker hon snart hur annorlunda hon är jämfört med sina kamrater och hon tycker sig inte ha någon rätt att vistas vid skolan. Här blir hon förnedrad då hon inte känner till vad Förintelsen är och inte heller vet vem Martin Luther King är. Men hon är begåvad och då hon skriver en lysande essä i idéhistoria så erbjuds hon att bli utbytesstudent i Cambridge. Även här känner hon sig först apart, men anpassar sig efterhand. Men Buck Peak har fortfarande sitt inflytande över henne. Hon var en okunnig flicka som kröp fram ur en skrothög, men nu har hon förändrats och upplevs som farlig av sin bigotta familj, ja, som ett djävulens verktyg. Då hon blir gäststudent vid Harvard uppsöker hennes föräldrar henne för att hon ska ta reson. Fadern vill ge henne en väsignelse, så att hon ska kunna försonas med sin familj och Tara är på vippen att gå med på det för att få frid. Men samtidigt är hon klar över vad hon vunnit genom sina förvärvade kunskaper, att hon fått ett nytt liv och känner sig fri, därför avböjer hon inviten. Därmed blir hon fördömd av familjen och brodern Shawn hotar att döda henne. Shawn har tidigare utsatt Tara för upprepad misshandel, precis som han gjort med Taras äldre syster Audrey och sin egen hustru. Shawn är en farlig person, fylld av ett ursinne som lätt kan gå överstyr. Men Tara får stöd av sin yngre bror Tyler, som hon beundrat sedan barndomen och som hela tiden gick sin egen väg samt av den äldsta brodern Tony samt moderns syste Angie. Hon inser att hon inte är galen. Allt jag lärt mig är en mycket stark debutroman, som visar på fanatismens galenskap och på hur kunskap kan bidra till en människas förlösning.
Eftertanke
Glåmig morgon när jag styr bilen till stan för ett tandläkarbesök. Möter flera bussar på väg till gymnasiet med framtiden på sina säten. Det var kanske lite förhastat tänkt. Frågan är snarare hur deras framtid kommer att se ut. För inte heller denna gång, vid det tjugoåttonde försöket på klimatmötet i Dubai (varför där förresten), så verkar världens ledare kunna komma överens om nödvändigheten att fasa ut kol, olja och gas. Oljeindustrin håller emot och den är mäktig och den vill slå vakt om sina enorma vinster. Så frågetecknen är många hur det kommer att bli för ungdomarna i framtiden. Min egen framtid ligger dock bakom mig. Livet blev väl inte vad man tänkt sig, om man överhuvud tänkte något, det mesta har bara flutit på och vips så var man pensionär och nu krymper tiden än mer. För fyra år sen gick min mor bort. Och just denna dag för fyra år sedan skulle jag hämta henne till fotvård, men då jag kom till äldreboendet var ambulansen där och hämtade henne. Jag fick följa med henne till sjukhuset istället för fotvården. Hela dagen var jag vid hennes sida på akuten, där trängseln var stor av sjuka patienter. Efter lunch kom två läkare och meddelade att mamma nog inte skulle överleva natten, hon hade hjärtsvikt och lungsvikt bland annat, men hon var talbar och log faktiskt mot mig när jag kom tillbaka till henne efter läkarnas besked. Sedan fick vi lämna akuten och bege oss till en avdelning. Mamma blev sämre och behövde både syrgas och morfin. När maten kom petade hon bara i den. Så flyttade man henne till enskild avdelning, vilket var ett tydligt tecken och hon försvann in i morfindimmorna. Så kom natten och vakandet tog vid, min hustru och jag fick avlösning av vår son och vi kunde åka hem och sova en stund. Då jag kom tillbaka på morgonen hade ett par sköterskor samlats vid hennes bädd och just när jag kom in på rummet så drog hon sina sista andetag. 98 år hann hon bli. De sista fem åren tillbringade hon på äldreboendet här i norr efter att ha levt alla sina år i Småland. Hon sa att hon ville flytta närmare oss och att jag skulle slippa köra de 60 milen flera gånger om året. Jag tror att hon tänkte mera på oss än på sig själv, ty sådan var hennes natur.
Om bildning
Människan kan till skillnad mot djuren reflektera över sig själv, bilda sig, något som Carl Göran Ekerwald tagit fasta på i sin bok Om bildning. Ekerwalds tanke var att via dagböcker kunna komma människan närmare, självbiografier är ofta tillrättalagda. Han började med Thomas Mann och André Gides dagböcker, men fann att de var skrivna för allmänhetens ögon, alltså även dagböcker kan vara bedrägliga. Därför valde han dagböcker som inte var avsedda att ges ut, där författaren önskade att de skulle brännas eller med en önskan att ingen levande person skulle få tillgång till det nedtecknade. De tio dagboksförfattare han fastnade för var Celine, Goethe, Sara Lidman, Evely Waugh, Jean Sibelius, Leo Tolstoj, Madame Guyon, Sigrid Kahle, Vilhelm Ekelund och Olav Hauge. Sigrid Kahle och Evelyn Waugh hade visserligen inte sagt att deras dagböcker inte fick publiceras, i Sigrid Kahles fall tvärtom, men Carl Göran Ekerwald går i god för att de är autentiska. Nio av de tio dagböckerna har en relation till Gud som centralt tema. Endast Celines är irreligiös, men han tillskriver ändå försynen ett stort inflytande i sitt liv. Olav Hauge säger sig inte kunna leva utan religion och detsamma gäller Sara Lidman. Ekerwald undrar om författarna kan ha påverkat varandra. Ja, åtta av dem har ju känt till Goethe. Och i Hauges fall har Vilhelm Ekelund varit en lärofader och även Sara Lidman har varit förtrogen med Ekelund. Gemensamt för dem alla är att de läst Bibeln, även Celine. Hur ser då deras bildningsväg ut? Jo, de talar alla om själen och att de för samtal med denna. Och hos samtliga utgör deras världsligt och sinnligt inriktade jag ett odjur som måste tuktas för att själen ska komma till ro, hos Sibelius heter det självstudium och självtukt. Goethe talar 26 år gammal "om det kära och osynliga ting som leder och undervisar mig" och intutionen är min enda styrka skriver Sara Lidman. Årets nobelpristagare i litteratur Jon Fosse talar också om något som leder honom, något som han inte vill definiera. Tydligt är att det är känslan, intuitionen, som är viktig i skapandeprocessen för alla tio dagboksförfattarna. Men man vill också göra sig nyttig, användbar för sin omgivning och flera av dem drivs att ett stort mod. Inte minst Madam Guyot, som i en bok skrivit att nyckeln har du i ditt eget hjärta, vilket oroade katolska kyrkan för det var ju prästerskapet som hade nyckeln enligt dem. Madam Guyots tanke var upprorisk. Man ville få henne att ge upp det hon skrivit, stryka det, men hon vägrade och fick tillbringa åtta år i fängelse.
Om bildning handlar om det personliga tillägnandet av bildning, men begreppet folkbildning finns ju också. Det syftar mera på kollektivets bildning, på flertalets andliga frihetskamp, men detta lyfter inte Carl Göran Ekerwald, utan det får vi läsa om i andra böcker, till exempel kan Sverker Sörlins Till bildningens försvar vara en bra guide.
Antropocen
Fysikern Robert Millikan trodde 1930 att jorden var för stor för att den skulle gå att skada. I boken Antropocen visar Sverker Sörlin att Millikans utsaga var fel. Jorden eller planeten är idag i ett nödläge och orsaken till detta är människan eller om man ska vara nogräknad de rikaste människorna och de rikaste länderna, som bidragit mest till den situation vi nu befinner oss i. Antropocenbegreppet myntades på en konferens i Cuernavaca i Mexiko år 2000 av nobelpristagaren i kemi Paul Crutzen. Det har sedan dess debatterats flitigt i forskarvärlden. Sverker Sörlin utreder dess bakgrund och visar hur forskarvärlden sett på begreppet. Framför allt har man varit oense om dateringen och om antropocen ska ses som en geologisk period. Många har nu velat se 1945, mera exakt 16 juli, som en startpunkt, då den första atombomben sprängdes i Alamogordo-öknen. Det var tre dagar efter att jag föddes, så jag har levt i skuggan av bomben i hela mitt liv. Nåväl. Från den här tiden kan vi räkna den stora accelerationens påverkan på jordklotet. Det handlar då om radioaktivt nedfall, förflyttning av jord, sten och grus i en hittills oanad omfattning, koldioxidens ökning i atmosfären, plaster i mängd, människans utbredning och invasion överallt på klotet, rester av krig och vapen och påverkan i teknosfären. En intressant aspekt i boken är att Sverker Sörlin ser ett samband mellan den här tiden och 2000-talets populistiska och nationalistiska revolter. Deras uppror kan tolkas som en nostalgisk reaktion på detta nya tillstånd. De vill ha tillbaka en klassisk modernitet, där naturen återgår till att vara råvaruproducent. Och deras agenda är nära knuten till olja, gas och kol, men också mineraler, skog och jordbruk. Antropocen är sålunda ett begrepp med Janusansikte. Dels visar den oss globaliseringens konsekvenser med att miljoner människor lämnats i sticket och att dessa söker sig bakåt i tiden, till ett tillstånd som upplevts tryggare och säkrare. Den andra sidan visar att människorna vad gäller klimatet hamnat i ett farligt tillstånd, att det är framåtriktat och att vi måste finna möjligheter och lösningar för att rädda planeten. Vilket av dessa vägval som kommer att segra får framtiden avgöra. En sak är säker för att övervinna det nuvarande läget krävs enorma insatser både politiskt och existentiellt.
Tyranni
Timothy Snyders och Nora Krugs grafiska berättelse Tyranni är en bok som vill vaccinera oss mot de försåtliga vägar som är tyranniets uppkomst. Den utgår från en amerikansk kontext, som blev vital i och med Donald Trumps presidentperiod. Men den hämtar också många exempel från europeisk historia och dess undertitel är just tjugo lärdomar från tjugonde århundradet. Timothy Snyder är professor i historia vid Yale University och har bland annat skrivit den uppmärksammade boken Den blodiga jorden, om de östeuopeiska judarnas öde under sovjetisk och nazistisk ockupation. Nora Krug är illustratör och har bland annat skrivit och illustrerat Heimat, ett tyskt släktalbum om andra världskriget och hennes egen familjs historia. En av de lärdomar vi kan dra av historien är att inte lyda i förväg. Föregripande lydnad är nämligen en instinktiv anpassning till det som härskaren önskar. Andra lärdomar är att försvara institutioner och flerpartisystemet. Idag ser vi hur framför allt Sverigedemokraterna försöker påverka myndigheter och ersätta för dem misshagliga personer. Evig vaksamhet är frihetens pris är ett yttrande som tillskrivits Thomas Jeffersson, en av grundlagsfäderna i USA, men yttrandet kommer egentligen från slaverimotståndaren Wendell Phillips. För att försvara det demokratiska systemet krävs en aldrig vilande uppmärksamhet. Snyder uppmanar oss också att vara observanta på symboler. De kan föda morgondagens verklighet. I Sovjet under Stalin framställdes de rika bönderna som grisar, och grisar kunde ju slaktas. I Nazityskland beskrevs judarna som skadedjur. Snyder varnar också för paramilitärer. Främsta exemplet är förstås SS, som började som en livvakt till Hitler utanför lagen, som snart stod över lagen och upphävde den och blev ansvarig för förintelsen. Trump å sin sida använde sig av en säkerhetsstyrka på sina valmöten, vilka avlägsnade meningsmotståndare. Gå inte i flock utan skilj dig från mängden uppmanar Snyder och ger exemplet Rosa Parks. Excentriker och exceptionella människor som sågs som undantag under sin livstid har i efterhand framstått som hjältar. Var aktsam om språket och tro på sanningen är andra hållpunkter, liksom att undersöka fakta och ta reda på hur saker och ting ligger till. Tyranner brukar också använda sig av propagandans upprepningar. Genom att upprepa en lögn tillräckligt många gånger kan man få den till sin motsats. Det visste Goebbels. Trump använde öknamn om sina motståndare som upprepades av massan. Till exempel ropade man Lock her in om Hillary Clinton. Pressen sågs av Trump som folkets fiender, ett uttryck från Stalintidens utrensningar. Nazisterna kallades pressen för lügenpresse och för Trump var det fake news., det vill säga nyheter som inte passade honom. Tyranner utnyttjar också terrorhandlingar. Nazisterna använde sig av Riksdagshusbranden för att stifta undantagslagar och gripa motståndare. Putin gjorde detsamma efter terrorattackerna 2002 och 2004 för att avskaffa regionalt valda guvernörer och bemäktiga sig privata TV-kanaler. Snyder menar slutligen att det finns två historiefientliga sätt att se på historien. Ett är ofrånkomlighetens politik, ett tillstånd som uppkom efter Berlinmurens fall, då den liberala demokratin segrat och makthavarna slog sig till ro i ett komaliknande tillstånd. De trodde att historien inte längre hade något att lära oss. Alternativ saknades till nyliberlismen och marknaden och den grundläggande ordningen. Farorna varseblevs inte, eftersom vi var historielösa. Beständighetspolitiken är dess andra sida. Den består av en längtan tillbaka till ett imaginärt storslaget förflutet som för den nationalistiska populismen. Brexitörerna i Storbrittanien längtade efter en storslagen brittisk nation och Sverigedemokraterna ser nostalgiskt tillbaka på något slags folkhem fritt från invandrare, utan att se att historien förändras.
