Valborg och 1 maj forts.
Efter att jag skrivit om valborgsmäss igår (30/4) så kom jag att tänka på hur valborgsmässoafton och 1 maj firades i det sågverkssamhälle där jag växte upp (Blankaholm, 3,5 mil söder om Västervik).
Valborgsmässoafton firades på Majkaseberget (ungefär motsvarande Köpmanberget i Hudiksvall). Vägen upp till berget gick via en träbro (typ den vid Järvsö Zoo) som var mycket brant. Så det var inte lätt att ta sig upp, men de flesta trotsade besvären. Väl uppe fick man rikligt betalt för utsikten var hisnande vacker. Nedanför berget bredde Blankviken ut sig med holmar och skär och längre ut skymtade Gåsfjärden och de större öarna. Och delar av sågverket framträdde spöklikt i skymningen.
Nu vet jag inte om jag såg allt det här som barn, vi var upptagna av annat: lekar och att kolla in majkasen och förberedelserna med fyrverkeriet och blåsorkesterns förehavanden och mycket annat. Då skymningen föll tändes kasen och snart knastrade elden med ett dån och rödgula eldsflammor sträckte sig mot skyn som ville de få fatt i närmsta träd. Då det var nästan mörkt kom höjdpunkten, då fyrverkeriet brändes av och vi stod som förhäxade och glodde mot skyn, där regnbågsfärgade raketer lyste upp himlen under några korta ögonblick.
Egentligen var det konstigt att man fick ha valborgsmässofirandet på berget för brandrisken måste ha varit mycket stor. Berget omgavs av lövskog, företrädesvis ekar och björkar, men också av en tät matta av knastertorra fjolårslöv. Men det gick bra. Ändå blev det efter några år förbjudet att hålla firandet på berget och man flyttade det till en äng vid badplatsen. Men det blev inte detsamma och intresset mattades efterhand.
1 maj var blåsorkestern den givna huvudpersonen. Redan i ottan var man uppe och började gå runt i samhället och spela. Min far var med och slog på stora bastrumman. Man besökte hög som låg. Både disponenten i sin 14-rumsvilla, arbetarkasernernas ungkarlar och pensionärshemmets gamla. Vid torget och Konsum tog man en paus. Några följde med min far in i butiken och smusslade med flaskor och glas. Stärkta av utskänkningen, och på något svajiga ben, återupptog man vandringen runt samhället. På eftermiddagen gick man i spetsen för 1-majtåget från Solstadström till Blankaholm, en sträcka på drygt två kilometer. Man avslutade den ansträngande dagen i Folkets Hus, där tal hölls och kaffe serverades.
Valborgsmässoafton firades på Majkaseberget (ungefär motsvarande Köpmanberget i Hudiksvall). Vägen upp till berget gick via en träbro (typ den vid Järvsö Zoo) som var mycket brant. Så det var inte lätt att ta sig upp, men de flesta trotsade besvären. Väl uppe fick man rikligt betalt för utsikten var hisnande vacker. Nedanför berget bredde Blankviken ut sig med holmar och skär och längre ut skymtade Gåsfjärden och de större öarna. Och delar av sågverket framträdde spöklikt i skymningen.
Nu vet jag inte om jag såg allt det här som barn, vi var upptagna av annat: lekar och att kolla in majkasen och förberedelserna med fyrverkeriet och blåsorkesterns förehavanden och mycket annat. Då skymningen föll tändes kasen och snart knastrade elden med ett dån och rödgula eldsflammor sträckte sig mot skyn som ville de få fatt i närmsta träd. Då det var nästan mörkt kom höjdpunkten, då fyrverkeriet brändes av och vi stod som förhäxade och glodde mot skyn, där regnbågsfärgade raketer lyste upp himlen under några korta ögonblick.
Egentligen var det konstigt att man fick ha valborgsmässofirandet på berget för brandrisken måste ha varit mycket stor. Berget omgavs av lövskog, företrädesvis ekar och björkar, men också av en tät matta av knastertorra fjolårslöv. Men det gick bra. Ändå blev det efter några år förbjudet att hålla firandet på berget och man flyttade det till en äng vid badplatsen. Men det blev inte detsamma och intresset mattades efterhand.
1 maj var blåsorkestern den givna huvudpersonen. Redan i ottan var man uppe och började gå runt i samhället och spela. Min far var med och slog på stora bastrumman. Man besökte hög som låg. Både disponenten i sin 14-rumsvilla, arbetarkasernernas ungkarlar och pensionärshemmets gamla. Vid torget och Konsum tog man en paus. Några följde med min far in i butiken och smusslade med flaskor och glas. Stärkta av utskänkningen, och på något svajiga ben, återupptog man vandringen runt samhället. På eftermiddagen gick man i spetsen för 1-majtåget från Solstadström till Blankaholm, en sträcka på drygt två kilometer. Man avslutade den ansträngande dagen i Folkets Hus, där tal hölls och kaffe serverades.
