Londonflickan
Susanne Alakoskis roman Londonflickan är en fortsättning på hennes bok Bomullsängeln, om textilindustrin i Vasa, från 2019. Alakoski har sökt sig tillbaka i släkten och i Bomullsängeln fick vi göra bekantskap med Hilda Varjola och Helli Heiskanen, den senare en stridbar kvinna som trodde mera på fackets möjligheter att förbättra för arbetarna än Hildas Gud. I Londonflickan är det efterkrigstid, Finland lever fortfarande med sviterna från kriget och Hildas båda barn Greta och Jonni söker sig till Sverige för att tjäna pengar. Greta följer väninnan Aili till Stockholm och Jonni tar med sig sin Lilli till Borås. Den lille sonen Georgi lämnar de i Hildas vård. Alakoski fångar fint atmosfären i Stockholm i slutet av 1950-talet, då det både byggs och rivs och tunnelbanan anläggs. Gatorna är omgivna av byggnadsställningar och jag minns själv från besök i huvudstaden på den här tiden för att träffa en av mina kusiner hur det såg ut. Greta tar först jobb i en familj, sedan på sjukhus, där hon hamnar på en avdelning med sängliggande kvinnor och får utföra grovjobbet med att byta urinpåsar, vika kompresser och sterilisera bäcken med mera. Hon har drömmar om London, att lära sig engelska och att få sjunga som Ella Fitzgerald. Hon lever mycket i filmstjärnornas värld, fantiserar om att bli som dom. Efter en kort period på Tore Wretmans restaurang Riche kommer hon till slut till London, blir au pair i en medelklassfamilj i Bloomsbury hos familjen Conley. Det är en öppen familj, där politik och konst hör till samtalsämnena. De äger också ett stort bibliotek, där Greta botaniserar och hittar Jack Londons roman Martin Eden. Denne var ju en klassresenär och Greta identifierar sig med honom. Hon drömmer om att få ett lika fint hem som Conleys. Brodern Jonni i Borås har samtidigt gått en facklig kurs på Brunnsvik, där han först imponeras av kurskamraten Maija Takkinen som vågar säga ifrån mot föreläsaren förbundsordföranden Ernst Kilander i textilarbetarförbundet, då denne breder ut sig om de framgångar som förbundet gjort i det fackliga arbetet bland annat genom att se till att de sanitära förhållandena på arbetsplatserna blivit bättre. Men vadan med kvinnolönerna, undrar Maija Takkinen och får förbundsordförande att tappa målföret. Jonni och Maija faller pladask för varandra och hemkommen från kursen och då Jonni berättat vad som hänt så tar Lilli sitt pick och pack och åker tillbaka hem till Finland och öppnar en blomsteraffär. Sedan tar romanen ett språng och vi hamnar i Skellefteå och året är 1972. Greta är nu i 40-årsåldern, hon har gift sig och hon har två barn, ett tredje på väg och hon arbetar på Algots Nord. Hennes liv har inte blivit vad hon hoppats och hon ångrar att hon lämnade London. Mannen är psykiskt sjuk och har försökt ta sitt liv flera gånger och till sist lyckas han. Greta är nu ensamstående mor med en trotsig tonårsdotter och hon sjunker ner i missbruk och misär. Livet börjar likna det som Alakoski skildrade så gripande i Svinalängorna. Hilda som äntligen fått lämna jobbet på fabriken i Vasa upplever en kort romans med en resande konstnär Nikko, som dock inte kommer tillbaka till sist och Hilda får återgå till att umgås med Helli, som fortfarande är förbannad på det mesta i samhället och då Hilda tröttnar på henne så samtalar hon med sin ungdomskärlek Arvo, då hon besöker honom på kyrkogården. Jonni har än en gång gift om sig och har blivit fackpamp och reser utomlands flera gånger om året, som han skryter om för Greta, som tål honom allt sämre. Londonflickan är rappt skriven och är en vardags- och arbetarskildring som vi inte har alltför många av. Det blir spännande att se vad nästa del i den här sviten om kvinnorna på Bomullen kommer att handla om.
Djävulens erkännande
Idag är det Förintelsens minnesdag och en rad manifestationer äger rum över landet. Det är ett hoppfullt tecken, för Förintelsen får aldrig glömmas bort. Svt hade hakat på och har under tre kvällar visar dokumentären Djävulens erkännande om gripandet och rättegången i Jerusalem mot Adolf Eichmann. Det är en gripande och avslöjande dokumentär som jag hoppas ses av många. Rättegången blev ju vida känd genom Hanna Arendts bok Den banala ondskan, där hon förvandlade massmördaren till en grå byråkrat som bara lydde order. Den uppfattningen var länge gällande. Men ny historisk forskning och nya rön har gjort att denna uppfattning reviderats. Eichmann var en fanatisk nazist, som gjorde allt för att utrota så många judar som möjligt. I kriget slutskede trotsade han till och med Himmlers order att upphöra med deporteringarna och skickade över 2 000 judar till gaskamrarna. I dokumentären får vi följa åklagare Hausners försök att försöka knäcka Eichmann och få honom att erkänna sin skuld. Men förgäves. Eichmann nekar till allt. Hausner visste att det fanns komprometterande bandinspelningar med Eichmann, som gjorts i Argentina av Willem Sassens, men han lyckades inte få fram bandinspelningarna, utan fick förlita sig på en text ur the Newyorker som var en sammanfattning av inspelningarna. I bandinspelningarna avslöjade Eichmann vilken roll han spelat i Förintelsen och med dessa som grund hade det varit enkelt att avslöja honom. En annan sak som avslöjades i dokumentären var det storpolitiska spel som försiggick i bakgrunden. Den nya staten Israel låg i förhandlingar med Västtyskland om vapen och kärnvapen och man ville inte att alltför avslöjande saker skulle framkomma. Därför försökte man på olika sätt påverka rättegången. Även tyskarna var rädda för vad som skulle komma fram. Adenauers närmaste man var en gammal nazist Gloebke och det vore inte nyttigt om det blev alltför känt. Hausner lyckades inte få något erkännande med sina dokument, utan tvingades ta in överlevare för att vittna och det blev mycket känslomässigt när dessa trädde fram. Överlevarna sågs heller inte med blida ögon av sin omgivning, varför hade just dessa kunnat överleva, var det inte något skumt med detta. De måste alltså både gå emot denna uppfattning samtidigt som de ställdes inför bödeln i glasburen. Eichmann fick till slut sitt straff som en av historiens värsta massmördare, trots att han personligen inte dödat någon.
Novemberrevolutionen 1985
I november 1985 togs kreditregleringen bort, den reglering som satte ett tak för hur mycket pengar bankerna fick låna ut. Det var en trojka bestående av riksbankscheften Bengt Dennis, finansminister Kjell Olof Feldt och riksbansksfullmäktiges ordförande Erik Åsbrink, som i hemlighet kuppade igenom det här beslutet. Statsminister Olof Palme informerades bara några dagar före beslutet och sa uppgivet: gör som ni vill, jag förstår ändå inte. Inte heller vice statsminister Ingvar Carlsson informerades och riksbanksfullmäktige ställdes inför fullbordat faktum. Någon debatt om den här omvälvande nyordningen hölls heller inte. Resultatet blev förödande, en låneexplosion tog vid som slutade i 250 000 arbetslösa, 90 000 konkurser och en räddningsaktion gentemot bankerna med ett stöd på 100 miljarder. De som fick betala kalaset var hushållen med neddragningar i välfärden. Det här kan man följa i Dan Josefssons intressanta och avslöjande dokumentär från 2004, Novemberrevolutionen 1985, som borde visas igen: Nu kan den ses på Svt Play. Sviterna av den här revolutionen lever vi fortfarande i och tecken finns som tyder på att risken finns för en ny krasch. Bostadsbubblan har tillåtits att växa i flera år, eftersom Riksbankens inflationsbekämpning inte omfattar bostadslån. I Girig-Sverige av Andreas Cervenka visar han hur berget av lån ökat i ekonomin. Ett annat resultat av novemberrevolutionen var att arbetslösheten bitit sig fast och blivit en naturlig del i ekonomin. Under 1970-talet var full sysselsättning fortfarande en vision för politiken och man bekämpade den med flera devalveringar för att hålla den vid låg nivå. Men med nyliberalismen så blev den en naturlig del i ekonomin. Man genomförde också skattereformer som gynnat höginkomsttagare, tog bort kapitalskatter och införde en fastighetsavgift utan progressivitet. Och inflationen skulle bekämpas och hållas vid 2 procent, ett heligt mål, som sattes godtyckligt. Därför är Sverige nu ett paradis för de rika och vi har hundratals miljardärer och ojämlikheten är större än någonsin. Novemberrevolutionen 1985 var ett avgörande steg för denna utveckling.
Billström och orden
I intervjuprogrammet 30 minuter pressade programledaren Anders Holmberg utrikesminister Tobias Billström på varför han varit så snabb att fördöma aktionen med Erdogan-dockan och kallat den skamlös och ett sabotage mot Natio-processen. Medan han varit njugg med att påminna om den svenska yttrandefriheten. Nu påstod han att han framfört och förklarat den svenska yttrandefriheten för Turkiet och att han själv och partiet omfattar den helhjärtat. Holmberg upprepade dock sin fråga varför han reagerat så reflexmässigt på aktionen och använt så starka ord, medan yttrandefriheten spelade en andrahandsroll. Det är ju uppenbart att det handlar om Nato-ansökan, att Billström, som själv sagt att han prioriterar den frågan visar att han nu mera är en Nato-minister än en utrikesminister.
Sapiens
För 100 000 år sedan fanns det åtminstone sex olika arter av människor på jorden. Idag finns det bara en, homo sapiens. En art som brett ut sig till den grad att den trängt ut alla andra arter och kan vara på väg att förgöra sig själv. I Yuval Noah Hararis spännande bok Sapiens berättas mänsklighetens historia och hur vi har nått fram till det steg då vi kan utrota oss själva. Harari leder oss genom den kognitiva revolutionen, som inträffade för 70 - 30 000 år sedan, vidare genom jordbruksrevolutionen 9 500 till 8 500 före Kristus och slutligen till den vetenskapliga revolutionen från 1500-talets början. Den kognitiva revolutionen måste ha varit någon slags kunskapens träd-mutation, skriver Harari, en genetisk mutation i hjärnan. Det är i alla fall den teori som finns bakom denna förändring. Om det var en slump eller inte vet man förstås inte. Den innebar i alla fall att människan nu fick ett språk, som var mycket tänjbart och flexibelt och överlägset våra konkurrenter neanderthalarna. En levande och fascinerande berättelse om detta finns i William Goldings bok Det nya folket (Inheritors på engelska) om hur de sista kvarvarande individerna från en neanderthalstam utrotas av de mer avancerade och illvilliga Homo Sapiens. Jordbruksrevolutionen som tog sin början i mellanöstern och sedan sakta spred sig över världen var enligt Harari en av historiens största bluffar. Den genomsnittliga bonden fick arbeta hårdare än den genomsnittliga jägaren/samlaren och fick i utbyte en sämre kost. Den totala mängden livsmedel ökade men omsattes inte i bättre kost eller mera fritid. Istället fick vi befolkningsexplosioner, farsoter och övergödda eliter. Livet blev otryggare, eftersom vädret eller skadedjur kunde spoliera skördarna. Djuren fick det också mycket sämre. Den historiska process som ledde fram till Alamagordo och månlandningen brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen. Den hade inte varit möjlig om inte människorna börjat erkänna att de inte visste allt, till skillnad från religionerna. Den hade heller inte varit möjlig utan kapital och upptäckten av andra kontinenter. Vetenskap och kapitalism och imperialism kom att samverka och industrins hjul började snurra i allt snabbare takt. Från att människan varit ett oansenligt djur i en vrå i Afrika för 70 000 år sedan har hon så under årtusendena omvandlats till planetens härskare och ekosystemets skräck. Idag agerar människan som om hon vore Gud, genom att skapa och förgöra. Yuval Noah Hararis bok är en spränglärd blandning av idéhistoria, evolutionshistoria och teknikhistoria långt från fake news och snabba tweets.
Erdogan
Då Erdogan-dockan hängdes upp utanför stadshuset i Stockholm var utrikesminister Billström snabbt ute och fördömde tilltaget och kallade det för ett sabotage mot Nato-processen. Men häromdagen så kallade Jimmie Åkesson Erdogan för en islamistisk diktator, utan att nämnde Billström hörde av sig. Var det frågan om yttrandefrihet då eller? Eller handlade det om att han inte ville stöta sig med Åkesson, vilket kunde visa på sprickorna i regeringsunderlaget?
Den produktive Ekerwald
Den snart 100-årige Carl Göran Ekerwald (född 23 dec. 1923) är som ett eget universitet. Han har en enorm produktion bakom sig av både romaner, noveller, essäer, memoarer med mera. Och inte minst biografier över män som Shakespeare, Goethe, Voltaire och Nietsche i serien Liv och tänkesätt. Nu har jag nyligen avslutat hans bok om den romerske skalden Horatius i samma serie. "All konstnärlig verksamhet avtecknar sig mot en bestämd politisk och moralisk horisont", inleder Ekerwald boken. Och i Horatius fall handlar det om inbördeskriget och krigsherrarnas skräckvälde. Han var född 65 f Kr och 21 år då Caesar mördades, så självklart satte detta spår både i människan och diktaren Horatius. Fadern var en frigiven slav och denne ville, som många föräldrar, att Horatius skulle få en bra utbildning, därför skickade han honom till Rom som en ung parvel på 6 till 7 år. Här kom han under den avdankade soldaten Orbilius hårdhänta regemente, men fick lära sig Iliaden utantill på latin, vilken gav honom näring, som han uttrycker det. Han tycks ha varit en flitig elev för några år senare fick han möjlighet att studera vidare i Athen, Sokrates och Platons stad. Han kom också att skriva sina oden, epistlar och satirer på grekiska. Men så kom kriget emellan och han anslöt sig till Brutus och blev överste i hans armé. Här fick han vara med om det förödmjukande nederlaget vid Filippi 43 f Kr, då han tvingades ta till harvärjan. Filippi var en vändpunkt, enväldet etablerades och levde kvar i 500 år. Horatius är en motsägelsefull diktare och människa, ganska modern kan man säga. Som ung kastas han mellan det liderliga och det dåliga samvetet. Han omväxlar med att vara en nykter suput och en ömsint libertin. Han älskar lantlivet, men längtar sedan till Rom. Han är trivial och högstämd, självutlämnande och tröstande gentemot andra. Tvekar inte att ge andra goda råd, kan vara spydig, men också krypande mot makten. Han erhöll en lantegendom av sin gode vän Mecenaes (jämför mecenat) och stod på god fot med Augustus. Trots det hade han integritet och kunde säga ifrån. Han är än idag den mest läste av Roms skalder och han har myntat uttryck som fortfarande citeras som "carpe diem" och "spåren förskräcka". Carl Göran Ekerwald bygger sin biografi på dikterna, samtida källor och forskares rön. Men han är ofta oense med kommentatorerna, har sin egen nyktra tolkning. Det är en lust och ett nöje att läsa biografin och den ger också mycken kunskap om den romerska miljön och dess människor.
Ett land av snö och aska
Vissa historier vill vi inte veta något om, de är för svåra att hantera för det officiella samhället. Sålunda var interneringslägren under andra världskriget i Sverige, dit kommunister och radikala människor förpassades, länge en förborgad hemlighet. På samma sätt tycks det ha förhållit sig i Finland, där förekomsten av flera hundra nazistiska fångläger i Lappland av det officiella samhället försökt förtigas. Men som i många fall, så kryper sanningen till slut fram. Och nu har det gjort det genom en modig debutant i Petra Rautiainen, som i en historisk roman Ett land av snö och aska sätter fokus på den här mörka historien. Finländare av den äldre generationen och som blev evakuerade, som min svärmor, kunde gärna tala om Lapplandskriget, då tyskarna brände ner byar och dödade människor på sin väg ut från Finland, medan förekomsten av nazistiska fångläger förtegs, ja, man visste förmodligen inte ens om det. Och gjorde man det, så var det en alltför neslig företeelse att berättas. Nåväl, Petra Rautianen följer in sin bok två tidslinjer. En i form av dagböcker, vilka författaren i en intervju berättade var genuina, från Enare 1944. Det är en tolk, Väinö Remes som för ordet och berättar inifrån fånglägret om vilka mörksens gärningar som förekommer. Transporter nattetid av levande och döda kroppar, av vilka de senare bland annat användes för olika undersökningar och experiment. Fångarna användes också för att anlägga vägar, bland annat till Petsamo-området, där förekomsten av nickel var en eftertraktad metall för nazisterna. Den andra tidslinjen som Petra Rautianen följer är efterkrigstidens Finland. Hon placerar en av sina karaktärer journalisten och fotografen Inkeri Lindqvist i Enontekis två år efter krigsslutet. Inkeri Lindqvist är baserad på en verklig person, en kvinnlig Lapplandsfotograf, berättade Petra Rautiainen i en intervju med Pekka Heino. Inkeri Lindqvist har kommit till orten för att skriva artiklar åt en Helsingforstidning om återuppbyggnaden i Lappland. Men hon är där också av ett personligt skäl, hon letar efter sin man Kaarlo som försvann vid krigsslutet. Hon har köpt ett hus efter att bara sett ett foto av det av en same Piera, en man som sysslar med smuggelaffärer och har hemligheter ihop med en inneboende i huset, Olavi Heiskanen, som ska visa sig vara en helt annan person än den han utger sig för att vara. Inkeris undersökningar kommer att labyrintvis leda henne in i en thrillerartad berättelse som inte saknar spänning och dramatik. På sin väg mot lösningen får hon hjälp av en flicka, Bigga Marja, en nyfiken och företagsam sameflicka, som vill lära sig allt om fotografering. Bigga Marja bor på ett elevhem och går i en skola som strävar efter att förfinska samerna, precis som förhållandena var i Sverige. Hon får bara träffa sina föräldrar två gånger om året. Inkeri tar sig an flickan och försöker hjälpa henne på vad hon anser vara rätt väg, det vill säga att hon vill forma och styra henne i sin välvillighet. Men Bigga Marja protesterar och vill gå sin egen väg. På så vis belyser Petra Rautiainen också samernas koloniala situation. Människorna i lägret är fast i sina roller efter att de valt sida, tagit ställning eller tvingats ta ställning för nazisterna. En sådan person är den samiska kvinnan Saara Valva, blodstämmaren kallad, som sysslar med att undersöka kvinnorna och även förse nazisterna med kroppsdelar. Hon är medveten om sin roll, men spelar den för att överleva och att slippa bli hora. Väinö förälskar sig i henne och de smyger sig till små kärleksstunder mitt i död och elände. Men slutet för Saara blir våldsamt och för Väinö blir identiteten så småningom uppenbarad. Ja, mer ska inte avslöjas, men det är en mycket avslöjande och viktig bok om ett sår i det finländska samhället som försökt tystas ned. Det är därför en modig prestation som Petra Rautiainen utfört.
För Sverige i tiden
För Sverige i tiden är kungens valspråk. Men har han inte ramlat ur tiden lite grann nu när han efter mer än 40 år i en dokumentär är missnöjd med tronföljdsordningen. Orättfärdig kallar han den och tycker att prins Philip skulle vara den rätte tronarvingen, att han berövats kronan. Hoppsan, säger man, både med anledning av att kungen gått och ruvat på det här i mer än 40 år, men nu tar bladet från munnen och att ändringen av tronföljden skett i laga ordning av riksdag och regering. Hur är det med kungens demokratiska böjelser? Dessutom borde kungen ha märkt hur kvinnorna alltmer tar plats i våra myndigheter och i politiken och att något sådant även kan ske i kungadömet. Man kan också undra varför kungen nu plötsligt tar upp denna fråga, känner han sig månne stärkt av att vi fått en konservativ högerregering och att han önskar att den ska ta itu med saken och rätta till orättfärdigheten. Hur det än må vara så är kungen här ute och sladdar och lever knappast upp sitt till valspråk.
Monstret
Ismail Kadarés roman Monstret från 1991 är en sorts pendang på Homeros Iliaden. Den handlar om utbytesstudenten Gent Ruvina som på grund av brytningen mellan Sovjet och Albanien tvingas återvända till Tirana. På en danskväll träffar han Lena, som alla kallar Helena. Han dansar med henne och får kyssa henne, men så faller hon i gråt och lämnar honom i förvirring. Dock får han så veta att anledningen till hennes uppträdande är att hon ska eller snarare tvingats till att förlova sig med en museiman. Ett resonemangsparti anordnat av föräldrarna. Gent erbjuder sig att enlevera henne och de beställer en taxi och försvinner från festen och tar in på ett landsortshotell. Snart blir de utsatta för hotelser både från exfästmannen och från föräldrarna. Exfästmannen hotar att döda henne. Det här är berättelsens yttre och påklistrade handling, i själva verket är det det trojanska kriget och trähästen som står i centrum. Gent skriver nämligen på en avhandling om det trojanska kriget. Och han funderar över om den trojanska hästen inte bara är ett påfund, om det verkligen kunde stämma att grekerna tog sig in i staden med hjälp av den. Var hästen inte bara en symbol för en krigslist och ett svek som var vida större. Han lutar närmast åt att grekerna måste ha använt fredsförhandlingarna som ett medel och att det inne i den befästa staden fanns en progrekisk fraktion, som undergrävde motståndet och att det fanns en krigströtthet över det långvariga kriget. I så måtto är Troja och det trojanska kriget något som utspelats flera gånger under årtusendena. Att en makt genom att förespegla fred med kollaboratörers hjälp kunnat erövra ett land eller en stad. För att förhindra det låter Kadaré Laokoon uppträda som ett varningens finger, han varnar trojanerna för vad trähästen kan innebära och att grekerna planerar en invasion. Men han blir inte trodd eller man vill inte tro honom, istället blir han utpekad som förrädare och man hotar honom med att angripa hans barn och till och med döda dem. På så vis ingår också han i ett mönster som också upprepats genom årtusendena. I berättelsen får vi också möta ett gäng upprorsmän som gömmer sig i en skåpbil som liknar en häst. De väntar på en signal då de kan gå till attack mot staden. Bland dem finns exfästmannen som väntar på att ta sin hämnd på Helena. Han dödar också ett par, där kvinnan liknar Helena. Men den verkliga Helena väljer i motsats till sagans Helena att inte gå tillbaka till exfästmannen. Ja, som ni hör så är det en ganska rörig historia, som är svår att få grepp om. Om man ska läsa Kadaré så skulle jag inte rekommendera den här boken.
