Lena Einhorn och Strindberg
I torsdags kväll var jag på en föreläsning med Lena Einhorn. Hennes föreläsning utgick från hennes bok om Siri von Essen, Strindbergs första hustru. Lena Einhorn är en duktig berättare och hon levandegjorde sitt material på ett förtjänstfullt sätt och jag tror att hon fängslade sin publik, i huvudsak äldre kvinnor. Hon både berättade och läste utdrag ur sin roman, för det säger hon själv att det är, även om det är baserat på mycket dokumentärt material. Några saker reagerade jag dock emot och vill försöka reda ut, åtminstone för mig själv.
Hon inledde med att kalla Strindberg en skitstövel, så redan det var ju en vink om var hon själv stod. Hon kontrade dock snabbt med att säga att Strindberg är en storartad författare, en modern författare som tål att läsas än idag, vilket inte många av hans generationskamrater gör.
En bit in i föreläsningen kallade hon Strindberg en provokatör, detta med negativ klang. Visst var han en provokatör och utmanare. Men Lena Einhorn fick det att låta som att han gjorde det med beräkning, utifrån egna premisser. Bland annat menade hon att han fick en överman i Ibsen, och att det var därför som han provocerade. Jag tror säkert att han tyckte illa om Ibsen och såg honom som en medtävlare på parnassen, men att det skulle vara grunden tror jag inte. Lena Einhorn menade att han svärtade ner allt från kungahuset till Svenska Akademien bara för att öka på sitt rykte.
Men då tycker jag att Lena Einhorn bortser från den tid han levde i, det stockkonservativa samhälle som omgav honom, där kyrkan och överklassen fortfarande bestämde agendan och merparten av folket levde i fattigdom och utan några demokratiska rättigheter. Mellan 30 - 40000 svenskar emigrerade årligen från Sverige på grund av svält, religiös och politisk förföljelse. Strindberg hade arbetat som journalist, han var bland annat riksdagsreferent och hade sett hur det var beställt. Han hade själv hindrats länge från att framträda, då hans debutpjäs Mäster Olof stoppades. I Frankrike hade kommunarderna tagit makten en kort period 1871. Tiden var föränderlig och för en känslig och receptiv själ som Strindberg gjorde sådant intryck. Jag tror inte att han var provokatör bara för att själv vinna framgång, utan att det fanns samhälleliga orsaker.
Sedan är det en annan sak att han kanske inte behandlade Siri von Essen på ett juste sätt.
Hon inledde med att kalla Strindberg en skitstövel, så redan det var ju en vink om var hon själv stod. Hon kontrade dock snabbt med att säga att Strindberg är en storartad författare, en modern författare som tål att läsas än idag, vilket inte många av hans generationskamrater gör.
En bit in i föreläsningen kallade hon Strindberg en provokatör, detta med negativ klang. Visst var han en provokatör och utmanare. Men Lena Einhorn fick det att låta som att han gjorde det med beräkning, utifrån egna premisser. Bland annat menade hon att han fick en överman i Ibsen, och att det var därför som han provocerade. Jag tror säkert att han tyckte illa om Ibsen och såg honom som en medtävlare på parnassen, men att det skulle vara grunden tror jag inte. Lena Einhorn menade att han svärtade ner allt från kungahuset till Svenska Akademien bara för att öka på sitt rykte.
Men då tycker jag att Lena Einhorn bortser från den tid han levde i, det stockkonservativa samhälle som omgav honom, där kyrkan och överklassen fortfarande bestämde agendan och merparten av folket levde i fattigdom och utan några demokratiska rättigheter. Mellan 30 - 40000 svenskar emigrerade årligen från Sverige på grund av svält, religiös och politisk förföljelse. Strindberg hade arbetat som journalist, han var bland annat riksdagsreferent och hade sett hur det var beställt. Han hade själv hindrats länge från att framträda, då hans debutpjäs Mäster Olof stoppades. I Frankrike hade kommunarderna tagit makten en kort period 1871. Tiden var föränderlig och för en känslig och receptiv själ som Strindberg gjorde sådant intryck. Jag tror inte att han var provokatör bara för att själv vinna framgång, utan att det fanns samhälleliga orsaker.
Sedan är det en annan sak att han kanske inte behandlade Siri von Essen på ett juste sätt.
Resa med Jolo
I en dryg vecka har jag i min fåtölj rest med den legendariske reportern Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, ner till Bosporen. Boken skaffade jag redan 1966 och har sedan läst strövis i den, men aldrig från pärm till pärm. Nu hade jag föresatt mig att läsa den rakt igenom, bland annat för att få lite inspiration i Jolos särpräglade språk. Jolo var en mästare att finna den pregnanta detaljen, som han kunde hänga upp sin text på.
Precis som gammal kärlek aldrig rostar har jag under åren läst honom, bland annat hans böcker om första världskriget och några av hans reseskildringar, Amerikafeber och Leningrad - Sankt Petersburg.
Ner till Bosporen berättar om en resa som Jolo gör tillsammans med kompanjonerna Fritz (fotografen Roland Jansson) och Fredrik (som jag faktiskt inte vet vem det är). De här kompanjonerna finns för övrigt också med i hans romantiska skildring De tre från Haparanda.
Jolo stiger på tåget på Stockholms central, ångestriden över resan. I Trelleborg sammanstrålar han med Fritz och Fredrik och sedan reser de vidare med färjan till Sassnitz. I Greifswald hittar han stället där Thomas Thorild framlevde sina dagar i exil. Han var landsförvist som politisk uppviglare. Resan går sedan vidare genom DDR och Östberlin och Jolo förundras över hur man lyckats pressa in gamla patrioter som till exempel Bismarck i den socialistiska historiebeskrivningen.
Resan går sedan vidare in i Polen, där man bland annat gör ett uppehåll i Auschwitz och Jolo använder sina kunskaper och sin människokännedom för att ge en historielektion. I Krakow råkar man ut för ett missöde, då det blir inbrott i deras bil och de blir av med kameror och annat. Efterspelet skildrar Jolo som en fars. Och efter en rad palavrar går resan vidare, bara för ett nytt missöde, en oljeläcka i motorn gör att Jolo och Fritz får fortsätta resan med tåg, medan Fredrik tar bilen till en verkstad.
Resan går genom Balkan och Jolo förälskar sig i Dalmatiens fantastiskt vackra landskap. Man besöker Sarajevo, där Jolo på nytt får användning för sin historiska beläsenhet, Split, Mostar och Belgrad. I Bulgariens huvudstad Sofia besöker han varje dag Dimitrovs mausoleum för att beskåda den operettliknande vaktavlösningen, som gjordes för att hedra den gamle arbetarledaren, urtypen för den internationelle kommunistagenten.
Resans slutmål är Istanbul och Bosporen. Och här försöker Jolo spela den världsvane stjärnreportern, en roll han är illa ämnad till. Han försöker sätta sig in i den röriga turkiska politiken och antyder för sina medresenärer och tidningen hemmavid att han är ett scoop på spåren. När ett stort gäng människor drar förbi och krossar fönster och lyktor tror han att det är kadetter som uppmanade av sina officerare gjort revolution och han skickar telegram till tidningen hemma. Dagen därpå får han veta av en frisör som är bekant med vad som händer i stan att det varit fotbollsupportrar som gjort stan osäker. Besviken tar han tåget hem. I München läser han i en tidning att revolution utbrutit sex timmar efter att han rest från Istanbul.
Precis som gammal kärlek aldrig rostar har jag under åren läst honom, bland annat hans böcker om första världskriget och några av hans reseskildringar, Amerikafeber och Leningrad - Sankt Petersburg.
Ner till Bosporen berättar om en resa som Jolo gör tillsammans med kompanjonerna Fritz (fotografen Roland Jansson) och Fredrik (som jag faktiskt inte vet vem det är). De här kompanjonerna finns för övrigt också med i hans romantiska skildring De tre från Haparanda.
Jolo stiger på tåget på Stockholms central, ångestriden över resan. I Trelleborg sammanstrålar han med Fritz och Fredrik och sedan reser de vidare med färjan till Sassnitz. I Greifswald hittar han stället där Thomas Thorild framlevde sina dagar i exil. Han var landsförvist som politisk uppviglare. Resan går sedan vidare genom DDR och Östberlin och Jolo förundras över hur man lyckats pressa in gamla patrioter som till exempel Bismarck i den socialistiska historiebeskrivningen.
Resan går sedan vidare in i Polen, där man bland annat gör ett uppehåll i Auschwitz och Jolo använder sina kunskaper och sin människokännedom för att ge en historielektion. I Krakow råkar man ut för ett missöde, då det blir inbrott i deras bil och de blir av med kameror och annat. Efterspelet skildrar Jolo som en fars. Och efter en rad palavrar går resan vidare, bara för ett nytt missöde, en oljeläcka i motorn gör att Jolo och Fritz får fortsätta resan med tåg, medan Fredrik tar bilen till en verkstad.
Resan går genom Balkan och Jolo förälskar sig i Dalmatiens fantastiskt vackra landskap. Man besöker Sarajevo, där Jolo på nytt får användning för sin historiska beläsenhet, Split, Mostar och Belgrad. I Bulgariens huvudstad Sofia besöker han varje dag Dimitrovs mausoleum för att beskåda den operettliknande vaktavlösningen, som gjordes för att hedra den gamle arbetarledaren, urtypen för den internationelle kommunistagenten.
Resans slutmål är Istanbul och Bosporen. Och här försöker Jolo spela den världsvane stjärnreportern, en roll han är illa ämnad till. Han försöker sätta sig in i den röriga turkiska politiken och antyder för sina medresenärer och tidningen hemmavid att han är ett scoop på spåren. När ett stort gäng människor drar förbi och krossar fönster och lyktor tror han att det är kadetter som uppmanade av sina officerare gjort revolution och han skickar telegram till tidningen hemma. Dagen därpå får han veta av en frisör som är bekant med vad som händer i stan att det varit fotbollsupportrar som gjort stan osäker. Besviken tar han tåget hem. I München läser han i en tidning att revolution utbrutit sex timmar efter att han rest från Istanbul.
Dimma
Plötsligt i kvällningen vällde dimma in från havet.
Bondgården försvann i ett töcken, och på
täkterna tycktes älvorna tråda till dans.
På landsvägen försvann en cyklist in i dunklet.
Bondgården försvann i ett töcken, och på
täkterna tycktes älvorna tråda till dans.
På landsvägen försvann en cyklist in i dunklet.
Morgon...
På morgonkulan ser jag den bastanta svarta herrelösa katten, som bor i källaren hos grannen. Han styr mot vår gård, stannar vid den sibiriska ärthäcken och låter sin urin, markerar revir: här är det jag som bestämmer.
Sedan fortsätter han, kastar en förtrytsam blick mot fågelbordet, som säger: ingen idé. Lomar vidare mot nya jaktmarker.
Hos grannen väsnas kajflocken och bråkar om de bästa sittgrenarna i vårdträdet. Trafiken mot stan har kommit igång, en timmerbil dundrar förbi. Vardagen är igång.
Sedan fortsätter han, kastar en förtrytsam blick mot fågelbordet, som säger: ingen idé. Lomar vidare mot nya jaktmarker.
Hos grannen väsnas kajflocken och bråkar om de bästa sittgrenarna i vårdträdet. Trafiken mot stan har kommit igång, en timmerbil dundrar förbi. Vardagen är igång.
Spoven m fl
För första gången denna vår har jag under ett par dagar hört storspovens joddlande över fälten. Och i skogspartiet under promenaden på gamla landsvägen hör jag ringduvan sågande "gåå då ändå då". Nu väntar vi bara på sädesärlan och svalorna och göken, så är utbudet komplett.
April
April, april du dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill hojtade vi på skolgården då april var inne.
April var ett skämt, inte att lita på, och så är det fortfarande.
Behöver bara kasta en blick genom fönsterrutan. Snöglopp igen och vilsenhet och upphetsning bland småfåglarna, som kivas om solrosfröna.
Nej, april går aldrig att lita på, är som en börsmäklare eller ekonom som trosvisst slår fast sanningar bara för att finna att det inte alls stämde. Nej april är ombytligt, ömsom är det sol, regn, hagel och snö. Man vet aldrig vad det ska bli, hur man ska klä sig. April är ett gäckeri med människan, visar att det är naturen som råder, inte människan.
Fast är det inte lite tjusning med det också egentligen?
April var ett skämt, inte att lita på, och så är det fortfarande.
Behöver bara kasta en blick genom fönsterrutan. Snöglopp igen och vilsenhet och upphetsning bland småfåglarna, som kivas om solrosfröna.
Nej, april går aldrig att lita på, är som en börsmäklare eller ekonom som trosvisst slår fast sanningar bara för att finna att det inte alls stämde. Nej april är ombytligt, ömsom är det sol, regn, hagel och snö. Man vet aldrig vad det ska bli, hur man ska klä sig. April är ett gäckeri med människan, visar att det är naturen som råder, inte människan.
Fast är det inte lite tjusning med det också egentligen?
Breivik
Igår kväll sändes BBC-dokumentären om Breivik. Det var en gripande, för att inte säga gastkramande upplevelse att se händelserna skildrade så in i detalj. Till dels också avslöjande.
Inte minst polisens agerande var taffligt. Först gjorde man ett felval, då man valde att evakuera centrum och inte gjorde några avspärrningar, så att mördaren kunde slippa ur nätet. Ett vittnes uppgifter att han sett en misstänkt och även noterat registreringsnumret på bilen lämnades därhän. Man var inställd på att dådet var ett terroristdåd, att al-quida låg bakom. När man väl fick upp ögonen för vad som höll på att hända, skickade man iväg insatsstyrkan till Utöya, men inte med helikopter, utan med bil, som hindrades från att ta sig fram i den täta helgtrafiken. När man väl nått sin destination packade man gummiflotten så full med poliser, eftersom man trodde att det var flera gärningsmän på ön, att flotten tog in vatten och blev stående. Lokalbefolkningen fick därför undsätta polisstyrkan och se till att man kom till platsen. Under dessa dyrbara minuter som gick förlorade hann Breivik döda flera ungdomar.
AUF-ordförandens agerande är också märkligt. Då han fick ett telefonsamtal som uppmanade honom att lämna ön gjorde han det i all hast tillsammans med åtta andra med den enda färjan. För detta fick han kritik, men hans försvar var att i en sådan extrem situation tänker man bara på att rädda livhanken. Kanske ska han inte klandras, man vet så klart inte själv hur man skulle agerat i en sådan situation. Men som kapten eller lagledare för laget borde han kanske stannat kvar och försökt rädda flera. Men det är som sagt enkelt att tycka.
Och så var det mördaren då. Han som efter att ha dödat 77 personer mest oroade sig för att han fått ett skrubbsår på fingret, enligt advokaten. Eller som gick omkring i lägenheten hos sin mor med mask för att han var rädd för småkryp. Hur har han blivit som han blivit? Polisens teori är att hans personliga misslyckanden, flera kvaddade företag som också sysslat med oegentliga affärer, sammanföll med den stora invandringen till Norge. Han skulle alltså sätta sina personliga misslyckanden i samband med invandringen, skylla ifrån sig sina personliga nederlag på att den socialdemokratiska regeringen släppt in så många invandrare i landet och tillåtit mångkulturalismen, som han säger. Det verkar inte osannolikt, att det ligger något i detta. Tänker på hur Hitler strövade omkring i Wien som en kuf och misslyckades med att bli konstnär och sedan skyllde sina misslyckanden på judarna. Samtidigt fick Breivik näring ideologiskt från andra högerextrema riktningar som gör sig breda på nätet. Framför allt counter-jihad rörelsen.
Det allvarliga i sammanhanget är att Breivik inte är ensam, som någon uttryckt det, så kan man sätta honom bakom lås och bom, men hans ideologi kan man inte fängsla och den finns bland många människor. Vad står till exempel Sverigedemokraterna för, de talar ju om nästan samma saker som Breivik, islamiseringen som ett hot, medan de av anständighetsskäl måste ta avstånd från hans gärningar.
Wallenberg
Igår hedrades Raoul Wallenbergs minne i USA, då allt politiskt arbete och meningskäbbel stannade av i kongressen och man mindes hans gärning att rädda tusentals judar i Budapst från en säker död i koncentrationslägren. Enligt Jakob Wallenberg kände nästan varje amerikan till Wallenberg, taxichauffören, hotellportiern osv., vilket han inte trodde var fallet i Sverige. I det måste man nog tyvärr ge honom rätt. Wallenberg har också hedrats med en egen gata i USA.
Även Sverige kommer att uppmärksamma Raoul Wallenberg uppger regeringskansliet. Men det sker på det lite stillsamma viset hos oss med föreläsningar, seminarier och lite annat smått och gott.
Hade det inte varit på plats att också Sveriges riksdag gjort en manifestation för Wallenberg!
Har nyligen också läst en bok om Folke Bernadotte, som räddade många människor från lägren med de vita bussarna och som sedan då han agerade fredsmäklare mellan Israel och Palestina mördades.
Även här lade det officella Sverige en tystnadens slöja över hans gärning i åratal, det är först på senare år som något gjorts för att hedra hans gärningar.
Skäms vi över stora män i landet lagom?
Även Sverige kommer att uppmärksamma Raoul Wallenberg uppger regeringskansliet. Men det sker på det lite stillsamma viset hos oss med föreläsningar, seminarier och lite annat smått och gott.
Hade det inte varit på plats att också Sveriges riksdag gjort en manifestation för Wallenberg!
Har nyligen också läst en bok om Folke Bernadotte, som räddade många människor från lägren med de vita bussarna och som sedan då han agerade fredsmäklare mellan Israel och Palestina mördades.
Även här lade det officella Sverige en tystnadens slöja över hans gärning i åratal, det är först på senare år som något gjorts för att hedra hans gärningar.
Skäms vi över stora män i landet lagom?
Västerviksrevolutionen 1917
För nästan exakt 95 år sedan, den 16 april 1917 hade Västerviks arbetare fått nog av svälttiden och gick ut på gatorna för att söka åstadkomma en förändring. Händelsen har blivit känd som Västerviksrevolutionen eller Hungerupproret, beroende på vilken politisk ståndpunkt man intar.
Det var tändsticksfabrikens arbetare, stenhuggarna, sliparna, snickarna med flera som tröttnat på dyrtid och att inte ha mat så det räckte till familjerna, som gjorde slag i saken.
På ett foto från Kulbackens museum kan man se den långa mäktiga raden av tändsticksarbetare som är på väg in till staden. Man kommer att tänka på Ådalen, men så långt gick det aldrig i Västervik. Tvärtom, det var den perfekta revolutionen. Arbetarna uppvaktade myndigheterna och enskilda näringsidkare, som vedhandlaren Palmér och förhandlade fram rabatter. Med mejeriet kom man fram till en nedsättning av mjölkpriset för dem som tjänade mindre än 3 000 kr per år och det var nog de flesta.
Det fanns nog de som ville ställa till med bråk och som utnyttjade situationen, men då cirka 2000 personer slöt upp utanför rådhuset vid Stora Torget, klev sliparen och syndikalisten Frans J Gustafsson, kallad Röde Frans, upp på en packlåre och höll ett kort tal till de församlade. Han manade till besinning och frågade de församlade om man inte skulle välja en arbetarkommitté, som kunde föra deras talan. Förslaget bifölls och senare på eftermiddagen samlades man i Augustenburg, en samlingslokal strax norr om gamla kyrkogården, för att diskutera läget. Lokalen var fylld till bristningsgränsen av arbetare och andra nyfikna.
Från mötet finns ett foto, det enda där Frans J Gustafsson är med. Han sitter i mitten, kanske sedan han valts till ordförande, vid ett litet bord omgiven av de andra styrelsemedlemmarna: Carl Zeilon, Gustaf Jansson, Erik Nilsson och Albert Andersson. De är propert klädda i kostym och slips. En av dem bär fluga, Gustaf Jansson. Tre av de fem var syndikalister, medan de två andra, Erik Nilsson och nämnde Jansson tillhörde LO-förbund. Frans J Gustafsson är mager, har håret bakåtstruket och utstående öron. Hans ögon ser ut att glöda, det är inte av harm, utan förmodligen för att han lider av tbc och inom några år kommer att vara död.
Mötet på Augustenburg utmynnade i att man antog en rad punkter, som sedan arbetare på andra orter i landet kopierade. Resolutionen sändes också till socialdemokratiska partiet, där den snabbt växlades in i andra för socialdemokraterna lämpliga banor, som kravet på allmän rösträtt.
Den som idag söker några minnestavlor eller liknande från hungerupproret i Västervik söker förgäves. Det finns några anspråkslösa tunna minnesskrifter och artiklar, men i övrigt ingenting. Det känns som att det här är något som man inte vill minnas, som man nästan skäms över.
Ändå är upproret i Västervik ett lysande exempel på hur en välorganiserad revolution ska gå till. Uppvaktning av myndigheter, ordnade demonstrationer, val av egna företrädare och ordningsvakter, som gjorde polisen överflödig. Förhandlingar direkt med myndigheterna och näringslivsföreträdare och genomdrivna krav. Kort sagt, en revolution i svensk tappning under ordnade former. Långt ifrån den kaotiska och slumpartade revolution som sex månader senare ägde rum i Ryssland och framför allt vitt skild från den blodiga resningen i Tyskland.
För att allt gick så lugnt och städat till borde Frans J Gustafsson och hans likasinnade få ett erkännande.
Genom sitt föredömliga agerande stävjade de de våldsamheter som kunde ha brutit ut, då uppretade folkmassor samlades. Att de borde hyllas på något sätt vore inte en dag för tidigt.
Det var tändsticksfabrikens arbetare, stenhuggarna, sliparna, snickarna med flera som tröttnat på dyrtid och att inte ha mat så det räckte till familjerna, som gjorde slag i saken.
På ett foto från Kulbackens museum kan man se den långa mäktiga raden av tändsticksarbetare som är på väg in till staden. Man kommer att tänka på Ådalen, men så långt gick det aldrig i Västervik. Tvärtom, det var den perfekta revolutionen. Arbetarna uppvaktade myndigheterna och enskilda näringsidkare, som vedhandlaren Palmér och förhandlade fram rabatter. Med mejeriet kom man fram till en nedsättning av mjölkpriset för dem som tjänade mindre än 3 000 kr per år och det var nog de flesta.
Det fanns nog de som ville ställa till med bråk och som utnyttjade situationen, men då cirka 2000 personer slöt upp utanför rådhuset vid Stora Torget, klev sliparen och syndikalisten Frans J Gustafsson, kallad Röde Frans, upp på en packlåre och höll ett kort tal till de församlade. Han manade till besinning och frågade de församlade om man inte skulle välja en arbetarkommitté, som kunde föra deras talan. Förslaget bifölls och senare på eftermiddagen samlades man i Augustenburg, en samlingslokal strax norr om gamla kyrkogården, för att diskutera läget. Lokalen var fylld till bristningsgränsen av arbetare och andra nyfikna.
Från mötet finns ett foto, det enda där Frans J Gustafsson är med. Han sitter i mitten, kanske sedan han valts till ordförande, vid ett litet bord omgiven av de andra styrelsemedlemmarna: Carl Zeilon, Gustaf Jansson, Erik Nilsson och Albert Andersson. De är propert klädda i kostym och slips. En av dem bär fluga, Gustaf Jansson. Tre av de fem var syndikalister, medan de två andra, Erik Nilsson och nämnde Jansson tillhörde LO-förbund. Frans J Gustafsson är mager, har håret bakåtstruket och utstående öron. Hans ögon ser ut att glöda, det är inte av harm, utan förmodligen för att han lider av tbc och inom några år kommer att vara död.
Mötet på Augustenburg utmynnade i att man antog en rad punkter, som sedan arbetare på andra orter i landet kopierade. Resolutionen sändes också till socialdemokratiska partiet, där den snabbt växlades in i andra för socialdemokraterna lämpliga banor, som kravet på allmän rösträtt.
Den som idag söker några minnestavlor eller liknande från hungerupproret i Västervik söker förgäves. Det finns några anspråkslösa tunna minnesskrifter och artiklar, men i övrigt ingenting. Det känns som att det här är något som man inte vill minnas, som man nästan skäms över.
Ändå är upproret i Västervik ett lysande exempel på hur en välorganiserad revolution ska gå till. Uppvaktning av myndigheter, ordnade demonstrationer, val av egna företrädare och ordningsvakter, som gjorde polisen överflödig. Förhandlingar direkt med myndigheterna och näringslivsföreträdare och genomdrivna krav. Kort sagt, en revolution i svensk tappning under ordnade former. Långt ifrån den kaotiska och slumpartade revolution som sex månader senare ägde rum i Ryssland och framför allt vitt skild från den blodiga resningen i Tyskland.
För att allt gick så lugnt och städat till borde Frans J Gustafsson och hans likasinnade få ett erkännande.
Genom sitt föredömliga agerande stävjade de de våldsamheter som kunde ha brutit ut, då uppretade folkmassor samlades. Att de borde hyllas på något sätt vore inte en dag för tidigt.
April, april...
Snöglopp hela dagen och bävan bland vårfåglarna. Fågelbordet frekventeras flitigt, inte bara av talgoxar och blåmesar, utan även bofinkarna kommer och tar för sig av solrosfröna.
Ute på täkterna skriar måsarna högljutt och jagar stundom de stackars tofsviporna.
Ibland drar måsar och kajor igång en långdans, som utförs i koncentriska cirklar och under öronbedövande oväsen.
Björktrastarna har också anlänt och flyger i stora svärmar från plats till plats i födosök.
April är sannerligen en skoningslös månad.
Ute på täkterna skriar måsarna högljutt och jagar stundom de stackars tofsviporna.
Ibland drar måsar och kajor igång en långdans, som utförs i koncentriska cirklar och under öronbedövande oväsen.
Björktrastarna har också anlänt och flyger i stora svärmar från plats till plats i födosök.
April är sannerligen en skoningslös månad.
Västervik då och nu forts.
Bland de största förändringarna i Västerviks stadsbild under senare år är det som skett på Gränsö, den halvö som står i förbindelse med staden genom en klaffbro över Strömmen. Strax därpå möter slottsruinen, där visfestivalen äger rum varje sommar. Fortsätter man förbi ruinen har man till höger det gamla tändsticksområdet, Stickan i folkmun, som nu förvandlats till ett hypermodernt villaområde för folk med tjock plånbok, precis som gjorts i flera svenska städer under senare år, till exempel i Malmö.
Området är strandnära och med hamn för fritidsbåtar i miljonklassen. Avståndet till centrum är heller inte långt. Det kan kännas som en ironi, då man vandrar runt här och tänker på de tändsticksarbetare, som slet här och som för snart 100 år sedan vandrade ut från fabriken och inledde den så kallade Västerviksrevolutionen 1917. Den som fått en så fängslande skildring i Ola Larsmos roman Himmel och jord må brinna. Larsmo var för övrigt uppvuxen i Västervik, kom till stan som nioåring.
Gränsö, som är ett fritidsparadis med härliga stigar, badplatser, ekar och hagar har på senare år exploaterats precis som Maln i Hudiksvall. Villabebyggelse har kommit som rika intränglingar bland de mer anspråkslösa fritidshusen. Ännu är dock karaktären av fritidsområde inte helt förstörd. Men fortsätter det så dröjer det inte länge förrän miljonvillorna tagit över.
Fortsätter man vägen ut mot Norrlandet och Piperskärr, där min bror så tragiskt omkom, så byggs det även där villor i miljonklassen i rask takt. Om man promenerar utmed Gamlebyviken, så kan man på motsatta sidan av viken se hur området hela tiden utökas. Lokalbefolkningen kallar området för solsidan, kanske för att de som bor där är födda på solsidan. Men det kan också bero på att området är solbelyst mest hela dagen.
Området är strandnära och med hamn för fritidsbåtar i miljonklassen. Avståndet till centrum är heller inte långt. Det kan kännas som en ironi, då man vandrar runt här och tänker på de tändsticksarbetare, som slet här och som för snart 100 år sedan vandrade ut från fabriken och inledde den så kallade Västerviksrevolutionen 1917. Den som fått en så fängslande skildring i Ola Larsmos roman Himmel och jord må brinna. Larsmo var för övrigt uppvuxen i Västervik, kom till stan som nioåring.
Gränsö, som är ett fritidsparadis med härliga stigar, badplatser, ekar och hagar har på senare år exploaterats precis som Maln i Hudiksvall. Villabebyggelse har kommit som rika intränglingar bland de mer anspråkslösa fritidshusen. Ännu är dock karaktären av fritidsområde inte helt förstörd. Men fortsätter det så dröjer det inte länge förrän miljonvillorna tagit över.
Fortsätter man vägen ut mot Norrlandet och Piperskärr, där min bror så tragiskt omkom, så byggs det även där villor i miljonklassen i rask takt. Om man promenerar utmed Gamlebyviken, så kan man på motsatta sidan av viken se hur området hela tiden utökas. Lokalbefolkningen kallar området för solsidan, kanske för att de som bor där är födda på solsidan. Men det kan också bero på att området är solbelyst mest hela dagen.
Breivik vs Hitler
Ingen kan väl undgå den rättegång som nu utspelar sig i vårt västra grannland. En iskall mördare, som inte visare en enda min, då åklagaren läser upp offren för hans gärningar, men som rörs till tårar, då hans egen sjuka film visas. Vad är detta för en människa?
Han bekänner sina handlingar, och önskar egentligen att han kunnat dräpa flera. Han vädjar till nödvärnsrätten, därför att han befinner sig i krig med mångkulturalismen, mot Islam, som hotar att ta över det vita europeiska samhället.
Känns inte detta igen? Även Hitler talade så. Judarna var hans fiende, de hotade den vita ariska rasen och de hade upprättat en världsregering som konspirerade mot de rättrogna. Hitlers planer ledde till förintelsen och satt han på de anklagades bänk skulle han säkert bara beklaga att han inte hann döda ännu flera.
Många tycker nog att Breivik får för stor plats, att han nu i fem dagar framåt kommer att få stort utrymme och möjlighet att torgföra sin åsikter. Men detta måste vårt samhälle tåla, vi måste lära oss att konfronteras med, hantera och bemöta dessa åsikter, som han står som representant för, men som finns i våra samhällen, som en kuslig underström. Kanske måste vi också göra upp med våra egna fördomar i frågan.
Han bekänner sina handlingar, och önskar egentligen att han kunnat dräpa flera. Han vädjar till nödvärnsrätten, därför att han befinner sig i krig med mångkulturalismen, mot Islam, som hotar att ta över det vita europeiska samhället.
Känns inte detta igen? Även Hitler talade så. Judarna var hans fiende, de hotade den vita ariska rasen och de hade upprättat en världsregering som konspirerade mot de rättrogna. Hitlers planer ledde till förintelsen och satt han på de anklagades bänk skulle han säkert bara beklaga att han inte hann döda ännu flera.
Många tycker nog att Breivik får för stor plats, att han nu i fem dagar framåt kommer att få stort utrymme och möjlighet att torgföra sin åsikter. Men detta måste vårt samhälle tåla, vi måste lära oss att konfronteras med, hantera och bemöta dessa åsikter, som han står som representant för, men som finns i våra samhällen, som en kuslig underström. Kanske måste vi också göra upp med våra egna fördomar i frågan.
Västervik då och nu
Nyligen besökte jag Västervik för att hjälpa min gamla mor med en del saker. Jag hann inte besöka stadskärnan vilket jag annars brukar, utan fick se den från bussen jag åkte med. Stan har inte förändrats så mycket sedan jag tillbringade mina skolår här, utan är fortfarande igenkännlig.
Läroverket där jag gick i fem år höll på att få ny fasad, men är inte längre den lärdomsborg som den var fordom. Nu är den förvandlad till högstadieskola och det nya gymnasiet har flyttat ut till stans utkant, ganska nära idrottsplatsen Bökensved.
Den fina gamla yrkesskolebyggnaden i Läroverkets grannskap, där jag som 16-åring gick ett år på handelsskolan är sedan flera år jämnad med marken och uppslukad av Sjukhuset, som expanderat våldsamt sedan min tid här på 1960-talet. Blir folk allt sjukare eller vad är det som händer?
Järnvägsgatan, där jag trampade min hemmagjorda cykel till Lagercentralen, där jag jobbade i två år såg likadan ut och likaså Allén, där jag var inneboende en tid.
Smalspåret till Linköping lever fortfarande och trafikeras av Kustpilen, men så många resenärer såg man inte ut att ha.
Hultgrens bokhandel, där jag inköpte mina första vuxenböcker, har flyttat längre upp åt Storgatan och heter nu Bokia. Med ett sämre sortiment än den mera förnäma Hultgrens bokhandel.
De flesta tobakshandlare tycks också ha försvunnit, liksom Dagmars Matsalar, där jag åt lunch och middag. Tempobaren, som kallades mjölkbar, är nu förvandlad till en mer modern restaurang med á la carte-rätter och fullständiga rättigheter.
Det gamla Domus är naturligtvis förvandlat till en skinande blank galleria, så även Västerviksborna kan spegla sig i den nya tiden. Trots det har man inte bytt dialekt, utan det karakteriska e-et kan forfarande höras på stan(göre och köre m m). Det gamla mejeriet har fått en rejäl ansiktslyftning och förvandlats till filmstaden med tre biografer i samma byggnad. Biblioteket ser dock i stort sett likadant ut som förr, även om det fräschats upp interiört. Folkets Hus ser ut som tidigare och den pyttelilla parken på dess baksida med Olof Palmes byst är sig lik.
Fiskaretorget eller Grönsakstorget som man också sa har också förlorat sin dragningskraft, har krympt sedan de gamla månglarna från landsbygden dött ut. Nu saluförs mest tingel tangel och annat skräp, utom sommartid, då jordgubbar och andra bär och grönsaker åter dyker upp på torget. Fisken har förvisats till en fiskebod och lockar inte alls lika många köpare som förr.
Rådhustorget med sitt rådhus från 1700-talet ser exakt likadant ut som på min tid i staden. Västerviks Tidningen, som ett tag höll till i utkanten av stan, har nu kommit tillbaka till centrum, men på motsatt sida mot det gamla fina tidningshuset, där jag lämnade in mina första alster till en alltid lika nervös redaktionssekreterare.
Mest har staden förändrats vid infarten till stan. Ljungheden, där jag spelade fotboll mot Jenny, är numera motorstadion. Västervik är ju gudbevars med i elitserien i speedway, på min tid var det Målilla och Rune Sörmander som var affischnamn.
Ica Maxi har nu också slagit upp sitt köptempel här i utkanten och det har medfört byggandet av tre rondeller, som man nu måste ta sig igenom. Rullstensåsen har ytterligare naggats i kanten. Affärskedjorna kommer sedan slag i slag: Netto, Rusta, Lidl, Elgiganten och jag vet inte vad. Affärer som ska ge invånarna intrycket att vi hänger med, vi är med i det moderna gatloppet, vi behöver minnsann inte skämmas för vår gamla stad.
När jag lämnar stan dagen efter påskhelgen regnar det och stan ser grå och ruggig ut trots alla skrytbyggen och försök att hänga med i tiden.
Läroverket där jag gick i fem år höll på att få ny fasad, men är inte längre den lärdomsborg som den var fordom. Nu är den förvandlad till högstadieskola och det nya gymnasiet har flyttat ut till stans utkant, ganska nära idrottsplatsen Bökensved.
Den fina gamla yrkesskolebyggnaden i Läroverkets grannskap, där jag som 16-åring gick ett år på handelsskolan är sedan flera år jämnad med marken och uppslukad av Sjukhuset, som expanderat våldsamt sedan min tid här på 1960-talet. Blir folk allt sjukare eller vad är det som händer?
Järnvägsgatan, där jag trampade min hemmagjorda cykel till Lagercentralen, där jag jobbade i två år såg likadan ut och likaså Allén, där jag var inneboende en tid.
Smalspåret till Linköping lever fortfarande och trafikeras av Kustpilen, men så många resenärer såg man inte ut att ha.
Hultgrens bokhandel, där jag inköpte mina första vuxenböcker, har flyttat längre upp åt Storgatan och heter nu Bokia. Med ett sämre sortiment än den mera förnäma Hultgrens bokhandel.
De flesta tobakshandlare tycks också ha försvunnit, liksom Dagmars Matsalar, där jag åt lunch och middag. Tempobaren, som kallades mjölkbar, är nu förvandlad till en mer modern restaurang med á la carte-rätter och fullständiga rättigheter.
Det gamla Domus är naturligtvis förvandlat till en skinande blank galleria, så även Västerviksborna kan spegla sig i den nya tiden. Trots det har man inte bytt dialekt, utan det karakteriska e-et kan forfarande höras på stan(göre och köre m m). Det gamla mejeriet har fått en rejäl ansiktslyftning och förvandlats till filmstaden med tre biografer i samma byggnad. Biblioteket ser dock i stort sett likadant ut som förr, även om det fräschats upp interiört. Folkets Hus ser ut som tidigare och den pyttelilla parken på dess baksida med Olof Palmes byst är sig lik.
Fiskaretorget eller Grönsakstorget som man också sa har också förlorat sin dragningskraft, har krympt sedan de gamla månglarna från landsbygden dött ut. Nu saluförs mest tingel tangel och annat skräp, utom sommartid, då jordgubbar och andra bär och grönsaker åter dyker upp på torget. Fisken har förvisats till en fiskebod och lockar inte alls lika många köpare som förr.
Rådhustorget med sitt rådhus från 1700-talet ser exakt likadant ut som på min tid i staden. Västerviks Tidningen, som ett tag höll till i utkanten av stan, har nu kommit tillbaka till centrum, men på motsatt sida mot det gamla fina tidningshuset, där jag lämnade in mina första alster till en alltid lika nervös redaktionssekreterare.
Mest har staden förändrats vid infarten till stan. Ljungheden, där jag spelade fotboll mot Jenny, är numera motorstadion. Västervik är ju gudbevars med i elitserien i speedway, på min tid var det Målilla och Rune Sörmander som var affischnamn.
Ica Maxi har nu också slagit upp sitt köptempel här i utkanten och det har medfört byggandet av tre rondeller, som man nu måste ta sig igenom. Rullstensåsen har ytterligare naggats i kanten. Affärskedjorna kommer sedan slag i slag: Netto, Rusta, Lidl, Elgiganten och jag vet inte vad. Affärer som ska ge invånarna intrycket att vi hänger med, vi är med i det moderna gatloppet, vi behöver minnsann inte skämmas för vår gamla stad.
När jag lämnar stan dagen efter påskhelgen regnar det och stan ser grå och ruggig ut trots alla skrytbyggen och försök att hänga med i tiden.
Nedslag i Västervik - fel årstid?
Jag ankom till Västervik på skärtorsdagskvällen efter två stopp. Först ett på E4 vid Vårby, där några bilar krockat och bussen fick förflytta sig med snigelfart. Sedan blev det tvärstopp på E22-an vid flaskhalsen Söderköping med sina sju trafikljus och Göta kanal. Det här problemet har funnits i åratal vid stora helger, då det korkar igen. Därför var jag mer än en timme försenad då jag äntligen kom fram till Västervik.
Det blåste snålt från hamnen och taxichauffören som skjutsade mig sa: - Du kommer vid fel årstid.
Han tycktes ha rätt för på Fiskartorget där under sommaren alla uteplatser är smockfulla fanns knappt en människa. Gamlebyvikens vatten låg blank som en spegel och de enda fåglar jag såg var ett svanpar med sin fjolårsunge.
Dagen därpå, som var långfredag, duggregnade det. Jag gick en promenad vid viken och såg åter svanparet, men denna gång utan fjolårsungen. Vad hade hänt? Hade de jagat bort honom? Eller hade han råkat ut för någonting? Frågor som sysselsatte mig en stund, tills jag fick syn på en man vid Kanotklubbens anläggning som sjösatte en kanot. Nu blåste det en del, så jag tyckte det verkade vågat att ge sig ut på vågorna (ha, ha, vilken association). Själv gick jag med vinterjacka, mössa och vantar. Men mannen skjöt ifrån med paddeln och gav sig iväg. Det såg lite vingligt ut och han paddlade bara några hundra meter innan han vände tillbaka. Kanske han tyckte det var för kallt.
Då jag lämnat viken och kom upp i lite skogsterräng såg jag både tussilago, blåsippor och vitsippor i blom och en och annan vårlök. Västerviksborna tycktes dock hålla sig inne, jag mötte bara en och annan hundägare, som var tvungen att ge sig ut.
Tre dagar senare, efter att jag också ha varit med om ett snöfall, som gav ett snötäcke på 1 dm, anträdde jag hemresan. Taxichauffören, som var en glad fyr, och som skjutsade mig till busstationen höll låda hela tiden. Berättade att han varit tvungen att byta tillbaka till vinterdäck och att folk under snöovädret på påskafton ringt ner taxi och undrat var bilarna var.
Då han släppte av mig sa han: - Välkommen tillbaka till sommaren. Nu är det fel årstid här....
Påskfirandet över
Nu är påsken definitivt över sedan Kerstin och barnen åkt hem till Stockholm. Det blev -som vanligt- mycket tyst och tomt i huset efter dem. Ägnade därför eftermiddagen åt att klyva ved som tröst.
Påskhelgen tillbringade jag annars i Västervik hos mor. Hjälpte henne att tömma överskåpen, eftersom man ska göra stambyte i lägenheterna. I en svart dokumentportfölj hittade jag polisrapporten från den ödesdigra kväll då min bror Ove omkom. Det blev en känslosam läsning för både mig och mor. Det värsta i rapporten är att den som körde olycksbilen försökte skylla ifrån sig på min döde bror. Men till slut uppdagades ju sanningen, då en av de som begick mened fick kalla fötter och berättade hur det var.
Vädret i Västervik var inte det bästa, på långfredagen duggregnade det hela dagen och på natten mot påskafton övergick det i snö, så att då vi vaknade på morgonen låg ett 1 dm tjockt snötäcke på marken. Tala om kalldusch! Påskdagen var vädret bättre och jag följde med mor och handlade på Coop. Hon gick hela vägen fram och tillbaka, vilket hon inte brukar göra utan ta bussen i ena riktningen. För att hon skulle få vila sig tog vi en kopp kaffe i det primitiva kaféet på Coop.
Annandagen gick vi en promenad var och en åt sitt håll. Jag gick en bit utefter Gamlebyviken, men vände snart då det blåste snålt. På tisdagen reste jag hem, en resa med buss i tio långa timmar med två timmars väntetid på City-terminalen. Botaniserade i pocket-shopen och hittade John Le Carrés spionroman Mullvaden, som Tomas Alfredsson filmat. Satt i cafét och läste den tills bussen gick.
Påskhelgen tillbringade jag annars i Västervik hos mor. Hjälpte henne att tömma överskåpen, eftersom man ska göra stambyte i lägenheterna. I en svart dokumentportfölj hittade jag polisrapporten från den ödesdigra kväll då min bror Ove omkom. Det blev en känslosam läsning för både mig och mor. Det värsta i rapporten är att den som körde olycksbilen försökte skylla ifrån sig på min döde bror. Men till slut uppdagades ju sanningen, då en av de som begick mened fick kalla fötter och berättade hur det var.
Vädret i Västervik var inte det bästa, på långfredagen duggregnade det hela dagen och på natten mot påskafton övergick det i snö, så att då vi vaknade på morgonen låg ett 1 dm tjockt snötäcke på marken. Tala om kalldusch! Påskdagen var vädret bättre och jag följde med mor och handlade på Coop. Hon gick hela vägen fram och tillbaka, vilket hon inte brukar göra utan ta bussen i ena riktningen. För att hon skulle få vila sig tog vi en kopp kaffe i det primitiva kaféet på Coop.
Annandagen gick vi en promenad var och en åt sitt håll. Jag gick en bit utefter Gamlebyviken, men vände snart då det blåste snålt. På tisdagen reste jag hem, en resa med buss i tio långa timmar med två timmars väntetid på City-terminalen. Botaniserade i pocket-shopen och hittade John Le Carrés spionroman Mullvaden, som Tomas Alfredsson filmat. Satt i cafét och läste den tills bussen gick.
Djurliv
Mitt på blanka söndagen dyker de upp, tre rådjur betande strax utanför tomten. Med sina fina mular (heter det så?) söker de ätbara strån ur fjolårsgräset. Ständigt på sin vakt, spejande, lyssnande, vädrande.
Några timmar senare 10 tofsvipor på ungefär samma ställe, jamande som katter söker de föda. Lite längre bort visar sig en måsflock kanske i väntan på att bonden ska sätta plogen i jorden, så att de kan få sig ett skrovmål. Men de är nog lite väl tidigt ute.
Aprilvädret gör sig påmint, hagel och sol avlöser hastigt varandra.
På kvällen den svarta herrelösa katten går på sitt nattskift. Morgonen därpå återvänder den hem efter förhoppningsvis väl förrättat värv. Den bor i källaren hos grannen, som själv har en katt, som bara visar sig ibland. Vid fågelbordet trängs bofinkarna med talgoxar och blåmes. En hackspett gör en hastig visit. I fjolårslövet rotar en koltrast efter något att äta.
Några timmar senare 10 tofsvipor på ungefär samma ställe, jamande som katter söker de föda. Lite längre bort visar sig en måsflock kanske i väntan på att bonden ska sätta plogen i jorden, så att de kan få sig ett skrovmål. Men de är nog lite väl tidigt ute.
Aprilvädret gör sig påmint, hagel och sol avlöser hastigt varandra.
På kvällen den svarta herrelösa katten går på sitt nattskift. Morgonen därpå återvänder den hem efter förhoppningsvis väl förrättat värv. Den bor i källaren hos grannen, som själv har en katt, som bara visar sig ibland. Vid fågelbordet trängs bofinkarna med talgoxar och blåmes. En hackspett gör en hastig visit. I fjolårslövet rotar en koltrast efter något att äta.
