Resa med Jolo
I en dryg vecka har jag i min fåtölj rest med den legendariske reportern Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, ner till Bosporen. Boken skaffade jag redan 1966 och har sedan läst strövis i den, men aldrig från pärm till pärm. Nu hade jag föresatt mig att läsa den rakt igenom, bland annat för att få lite inspiration i Jolos särpräglade språk. Jolo var en mästare att finna den pregnanta detaljen, som han kunde hänga upp sin text på.
Precis som gammal kärlek aldrig rostar har jag under åren läst honom, bland annat hans böcker om första världskriget och några av hans reseskildringar, Amerikafeber och Leningrad - Sankt Petersburg.
Ner till Bosporen berättar om en resa som Jolo gör tillsammans med kompanjonerna Fritz (fotografen Roland Jansson) och Fredrik (som jag faktiskt inte vet vem det är). De här kompanjonerna finns för övrigt också med i hans romantiska skildring De tre från Haparanda.
Jolo stiger på tåget på Stockholms central, ångestriden över resan. I Trelleborg sammanstrålar han med Fritz och Fredrik och sedan reser de vidare med färjan till Sassnitz. I Greifswald hittar han stället där Thomas Thorild framlevde sina dagar i exil. Han var landsförvist som politisk uppviglare. Resan går sedan vidare genom DDR och Östberlin och Jolo förundras över hur man lyckats pressa in gamla patrioter som till exempel Bismarck i den socialistiska historiebeskrivningen.
Resan går sedan vidare in i Polen, där man bland annat gör ett uppehåll i Auschwitz och Jolo använder sina kunskaper och sin människokännedom för att ge en historielektion. I Krakow råkar man ut för ett missöde, då det blir inbrott i deras bil och de blir av med kameror och annat. Efterspelet skildrar Jolo som en fars. Och efter en rad palavrar går resan vidare, bara för ett nytt missöde, en oljeläcka i motorn gör att Jolo och Fritz får fortsätta resan med tåg, medan Fredrik tar bilen till en verkstad.
Resan går genom Balkan och Jolo förälskar sig i Dalmatiens fantastiskt vackra landskap. Man besöker Sarajevo, där Jolo på nytt får användning för sin historiska beläsenhet, Split, Mostar och Belgrad. I Bulgariens huvudstad Sofia besöker han varje dag Dimitrovs mausoleum för att beskåda den operettliknande vaktavlösningen, som gjordes för att hedra den gamle arbetarledaren, urtypen för den internationelle kommunistagenten.
Resans slutmål är Istanbul och Bosporen. Och här försöker Jolo spela den världsvane stjärnreportern, en roll han är illa ämnad till. Han försöker sätta sig in i den röriga turkiska politiken och antyder för sina medresenärer och tidningen hemmavid att han är ett scoop på spåren. När ett stort gäng människor drar förbi och krossar fönster och lyktor tror han att det är kadetter som uppmanade av sina officerare gjort revolution och han skickar telegram till tidningen hemma. Dagen därpå får han veta av en frisör som är bekant med vad som händer i stan att det varit fotbollsupportrar som gjort stan osäker. Besviken tar han tåget hem. I München läser han i en tidning att revolution utbrutit sex timmar efter att han rest från Istanbul.
Precis som gammal kärlek aldrig rostar har jag under åren läst honom, bland annat hans böcker om första världskriget och några av hans reseskildringar, Amerikafeber och Leningrad - Sankt Petersburg.
Ner till Bosporen berättar om en resa som Jolo gör tillsammans med kompanjonerna Fritz (fotografen Roland Jansson) och Fredrik (som jag faktiskt inte vet vem det är). De här kompanjonerna finns för övrigt också med i hans romantiska skildring De tre från Haparanda.
Jolo stiger på tåget på Stockholms central, ångestriden över resan. I Trelleborg sammanstrålar han med Fritz och Fredrik och sedan reser de vidare med färjan till Sassnitz. I Greifswald hittar han stället där Thomas Thorild framlevde sina dagar i exil. Han var landsförvist som politisk uppviglare. Resan går sedan vidare genom DDR och Östberlin och Jolo förundras över hur man lyckats pressa in gamla patrioter som till exempel Bismarck i den socialistiska historiebeskrivningen.
Resan går sedan vidare in i Polen, där man bland annat gör ett uppehåll i Auschwitz och Jolo använder sina kunskaper och sin människokännedom för att ge en historielektion. I Krakow råkar man ut för ett missöde, då det blir inbrott i deras bil och de blir av med kameror och annat. Efterspelet skildrar Jolo som en fars. Och efter en rad palavrar går resan vidare, bara för ett nytt missöde, en oljeläcka i motorn gör att Jolo och Fritz får fortsätta resan med tåg, medan Fredrik tar bilen till en verkstad.
Resan går genom Balkan och Jolo förälskar sig i Dalmatiens fantastiskt vackra landskap. Man besöker Sarajevo, där Jolo på nytt får användning för sin historiska beläsenhet, Split, Mostar och Belgrad. I Bulgariens huvudstad Sofia besöker han varje dag Dimitrovs mausoleum för att beskåda den operettliknande vaktavlösningen, som gjordes för att hedra den gamle arbetarledaren, urtypen för den internationelle kommunistagenten.
Resans slutmål är Istanbul och Bosporen. Och här försöker Jolo spela den världsvane stjärnreportern, en roll han är illa ämnad till. Han försöker sätta sig in i den röriga turkiska politiken och antyder för sina medresenärer och tidningen hemmavid att han är ett scoop på spåren. När ett stort gäng människor drar förbi och krossar fönster och lyktor tror han att det är kadetter som uppmanade av sina officerare gjort revolution och han skickar telegram till tidningen hemma. Dagen därpå får han veta av en frisör som är bekant med vad som händer i stan att det varit fotbollsupportrar som gjort stan osäker. Besviken tar han tåget hem. I München läser han i en tidning att revolution utbrutit sex timmar efter att han rest från Istanbul.
Kommentarer
Trackback
