Den avgörande striden
Den 30 november 1991 befinner sig journalisten Gellert Tamas vid Slussen, där ett 100-tal skinheads samlats för att delta i Sverigedemokraternas första firande av Karl XII:s dödsdag. På väg till Kungsträdgården vrålar de taktfast Sieg Heil och Judesvin, utan att polisen ingriper och gör någonting mot denna uppenbara hets mot folkgrupp. 30 år senare är detta parti Sveriges näst största parti enligt de senaste opinionssiffrorna och gör anspråk på att ta plats i en reaktionär högerregering. Det är en osannolik och skrämmande utveckling som skett under dessa trettio år. I sin bok Den avgörande striden analyserar Gellert Tamas den här utvecklingen och hur det har lett till att ett främlingsfientligt och rasistiskt parti som ingen ville ha med att göra till att partiet normaliserats och ses som ett godtagbart samarbetsparti. Den ena sidan av detta är de händelser som inträffat i världen med 11 september, den ekonomiska krisen 2008 och flyktingvågen 2015. Det är faktorer som samtliga gynnat ett parti som Sverigedemokraterna. En annan sida av saken är att de borgerliga partierna i Sverige svängt 180 grader och numera ser partiet som vilket annat parti som helst som man kan prata och komma överens med. Men som Gellert Tamas visar så är SD inte som vilket annat parti som helst. Och man har, trots en ändrad retorik, inte ändrat sina grundläggande värderingar. Invandraren, läs muslimen, är fortfarande det stora hotet och orsaken till alla samhällsproblem. Vi har nyligen kunnat se det exponeras i Tobias Anderssons tweet om återvandring och enkel biljett till Kabul. Och fienden är det vänsterliberala etablissemanget som förstört Sverige. Vad är det då som hänt som gör att partiet blivit rumsrent på den borgerliga kanten? Jo, en relativt liten mycket aktiv klick som till exempel Ivar Arpi och Hans Bergström har verkat för att omvärdera SD. Och näringslivet i form av Kreab och andra har fått SD att svänga i viktiga frågor som vinster i välfärden och EU som SD tidigare var emot. Syftet är förstås att ytterst få till ett maktskifte, vilket vore omöjligt utan SDs medverkan. Det kan dock bli en obehaglig överraskning för dessa mediedomptörer, SD kanske inte är den lydiga och samarbetsvilliga partner som man föreställt sig. Det går heller inte att komma ifrån den inverkan som sociala medier haft. Här har SD varit på tårna och startat flera sajter som med hat och hot spridit sitt gift i samhällskroppen. Sen har man låtsats som att man inget har att göra med dessa sajter. Men Gellert Tamas kan visa hur det verkligen förhåller sig. Medierna i stort har också fallit in i samma trend. I ett program som Agenda, som tidningen ETC granskat visade det sig att två av tre program eller sextiofyra av hundra program handlade om kriminalitet och invandring. Sjukvårdsfrågorna som väljarna rankade högst var det bara tretton program av hundra som tog upp. Gellert Tamas bok heter Den avgörande striden och det handlar då om vilket samhälle vi ska ha. Är det ett samhälle i stil med Trumps USA eller Orbans Ungern som SD har som förebilder, där den egna nationen och det egna folket är i fokus och där ledaren står i samklang med detta folk och bäst vet vad det vill. Eller vill vi ha ett demokratiskt samhälle med fria medier, ett rättsväsende utan politisk styrning och ett fritt kulturliv. Framtiden kommer att avgöra.
Stadsvandring
Söndagsstiltje i den lilla kuststaden. Vi är med på en stadsvandring. Guiden har samlat oss i Rådhusparken med statyerna av de tre kvinnorna med anspelning på havet: fiskarflickan, sjöjungfrun och venus. Stan är ju en fiskarstad, fiskerinäringen var en gång betydande. Vid varvet fanns en fiskeindustri, där bland annat surströmming tillverkades. Ett surströmmingssällskap höll surströmmingens fana högt med sammankomster på stadshuset. Nu finns knappt någon strömming kvar i våra vatten och än mindre fiskare. Istället är det fritidsbåtar, en del i lyxklass, som frekventerar hamnen. Fiskarstan finns förstås kvar, den en gång så föraktade och som skulle jämnas med marken. Men ett folkligt uppror räddade kvar den och nu har den hög status. Guiden pekar på stadshotellet, som grundades som stadshus 1878. Här finns den fina festvåningen, där man vid musikaliska sällskapets arrangemang inte lär komma in utan frack eller långklänning. Än idag har studenterna sin bal där. Samtidigt med stadshuset var det meningen att en ny och fin teater skulle anläggas. Men stadsbränder och ekonomi körd i botten gjorde att man istället anlade den enklare teaterladan i Stadsparken, vilken invigdes i mars 1882. Vi förflyttar oss till en plats, där snusfabriken en gång låg. Sedan ett år tillbaka har man också lyckats få dit en skylt, så att stans invånare kan se var den låg. Det var en stor anläggning med en stor tillverkning av snus. Till en början drogs den stora kvarnen som malde tobaksbladen av hästar, men den framsynte fabrikören Frisk såg till att skaffa ångmaskin, vilket underlättade arbetet. Frisk var en riktig entreprenör, som med effektiv marknadsförning såg till att saluföra sina produkter med annonser i lokaltidningar och slagkraftiga slogans. Frisks blå var den mest sålda produkten. Verksamheten dog dock då tobaksmonopolet kom 1913. Ett företag som dock levt vidare är Fagerströms karameller, som ligger bara ett stenkast varifrån vi står samlade. Det är en fin tegelbyggnad från 1909, som vid karamelltillverkningen fortfarande använder samma recept som vid starten. Vi förflyttar oss till Lillfjärden och guiden berättar lite om det Brunnshus som fanns i Teaterparken före teaterns tillkomst. Vattnet i stan var så bra att man drack brunn och så anlades ett Brunnshus, där man förlustade sig på olika vis bland annat med musikaliska sammankomster, men också teater förekom i ett annex. Teaterverksamheten hade grundats av förste stadsläkaren Samuel Wallner, som förstod att människan inte enbart behövde bröd för att må bra. Teatersällskapet uppträdde i Brunnshuset och var till och med populärare än de med misstänksamhet sedda kringresande teatersällskapen som var oförskämda nog att ta betalt. Guiden tar oss till slut till Bryggeriet eller det som en gång var bryggeriet, men som nu är en byggnad med Hemköp och Systembolaget. Även Bryggeriet var en stor anläggning som tillverkade öl och svagdricka i stora mängder och som hade många anställda. Jag minns själv den vitmenade byggnaden, den var ännu inte riven då vi flyttade till staden. Innan vandringen avslutas med middag så går vi tidningsgatan på västertull, där alla tre lokaltidningarna varit inhysta. Ingen av dem är längre kvar här, och två av tidningarna är saligt insomnade. Istället tronar det nya tingshuset i kvarteren som ett tidens tecken kanske på att det nu är rättsväsende, brott och lag och ordning som är överordnat så mycket annat i samhället.
Vad en lossnad bult kan ställa till med
Dags för den årliga bilbesiktningen. Förr, då man hade en sämre bil, kunde det vara lite gruvsamt. Men sen vi köpte Priusen har det aldrig varit något problem. Jag skickade mitt mess då jag kom fram till besiktningen och nästan genast kom besiktningsman ut och tog hand om min bil. - Jag hade visserligen en efterkontoll före, men han har inte dykt upp så jag tar din bil, sa han. Han kanske sovit över, det är ju måndag. Du kan ta kaffe där i kuren, fortsatte han. Jag gick dit, men tog inget kaffe. En äldre man och hans grabb satt där också och väntade på någon slags registrering. En kille dök upp med en vattenkanna i näven och började vattna krukväxterna, han visade stor omsorg om dom, ansade dem och gav dem näring. Jag tyckte det var fint, att man ägnade tid åt det gröna livet och inte bara bilar. Så dök eftersläntraren upp, jag hörde hans röst genom dörren, han lät uppbragt, undrade varför man börjat med min bil, då han bara var 5 minuter sen. Vad skulle han nu ta sig till? Lugn, sa besiktningsman, vi tar den efter den här. Allt i allot eller vad han nu var dök upp igen, nu med en stor kakburk som han satte på bordet, samtidigt som han själv norpade en kaka. Han kollade också kaffeapparaten att den var i funktion. Så dök besiktningsman upp med vår bil. Äntligen, tänkte jag, så får man åka härifrån med en felfri bil igen. Men till min förvåning sa han att bilen inte var godkänd, eftersom en bult fattades på högra bakhjulet. Va, sa jag, då måste man ha slarvat på förbesiktningen. Jo, det har man nog gjort, men du behöver inte komma tillbaka, utan åtgärda bara felet. Min fru som hade flera ärenden att uträtta tog bilen till verkstaden där vi gjort förbesiktningen. Man satte snabbt på en bult, men då frun sa att det låter lite högt i bilen, så kollade man det också och det visade sig att hjullagret på högra framhjulet var kajko. Det måste fixas annars kan ni i värsta fallet tappa hjulet sa verkarn. Jaha, var det något som man inte såg på besiktningen då. Ja, se bilar och kontroller. Nu blir man 5 000 kronor fattigare.
Eftertankar till Bränn alla mina brev
Boken Bränn alla mina brev får mig att tänka på min egen historia. Med en far som då och då gick in i en hotfull tystnad, när inte allt gick som han tänkt sig. Hans tystnad kunde vara i några dagar eller till och med en vecka. Familjen gick då gå på tå, rädda för vad som kunde ske. Ofta hände inget mer än denna plågsamma tystnad, men då den klingade av kändes det som en ofantlig lättnad. Mamma vågade inte konfrontera denna inbitna tystnad, rädd för vad som kunde komma ut av den, säkert tänkte hon på mig och min bror också. Vad som låg bakom denna tystnad vet jag inte och försökte heller aldrig ta reda på. För det mesta var ju min far en omtänksam och snäll människa som månade om familjen. Dock har jag upptäckt att jag själv reagerade på ett liknande sätt, då konflikter inträffade i familjen. Jag kunde tystna och ibland ge mig iväg och ut och vara borta i timmar, sitta på ett fik eller vandra i naturen. Då fick familjen sitta där med ovissheten och känna det som ett slags straff att jag gett mig av. Med tiden har detta beteende klingat av och kanske har det hjälpt att min hustru vid sådana tillfällen påpekat att nu beter du dig som din far. Det har fått mig att tänka efter och försöka ändra på det hela och söka prata igenom problemen istället.
Bränn alla mina brev
Då Alex Schuman far ut i vredesutbrott i familjen och riskerar att hustrun lämnar honom inser han att han måste försöka förstå var den hotfulla vreden kommer ifrån. Med hjälp av en släkttavla hos en terapeut kan han följa släktens destruktiva hatbild och hamnar slutligen hos sin morfar, Sven Stolpe. Så påbörjar han en undersökning, som landar i den hjärtskärande boken Bränn alla mina brev. I huvusak har han förlitat sig på Olof Lagercrantz ingående dagbok, men även använt fantasin, ty även om mycket är autentiskt, så är det trots allt en roman. Han följer tre spår eller perspektiv. Den passionerade kärlekshistorien mellan Olof Lagercrantz och Karin Stolpe, sina egna hågkomster av besöken hos mormor och morfar som tioåring och så Alex egen vardag i nutid och hans forskning om Sven Stolpe. Historien tar sin utgångspunkt i några sommardagar 1932 på Sigtunastifelsen, där Sven, Karin och Olof vistas samtidigt. Ett triangeldrama med livet som insats följer, som i en Strindbergspjäs, fast här är det i verkligheten. Olof faller pladask för Karin och de inleder ett förhållande i hemlighet. De ses i korridorer, de går på promenad i skogen, de passar på att ses i Karins rum, medan Sven sitter i tornrummet ovanför och hamrar på sin skrivmaskin. De är blixtförälskade, men kan inte visa det öppet. Alex Schulman blir så fångad och fascinerad av deras historia att han glömmer bort ursprunget till det han började med, att undersöka sin egen vrede. Karin och Sven Stolpes relation är inte sund det minsta. Vid sammankomster och familjeträffar kan han förnedra henne å det gruvligaste. Och Alex kan på sina besök hos morföräldrarna se hur Karin hukar och blir undergiven, då Sven blir hotfull eller vrång. Alex börjar gå igenom Sven Stolpes böcker och ser att där finns en återkommande berättelse och den handlar om en hustru som är otrogen. Karin blir en representant för denna kvinna, horan, och kan behandlas därefter. Och nu på Sigtunastiftelsen blir denna vrångbild verklighet. Först ser Sven ingenting, utan umgås med Olof, men då det rätta förhållandet uppdagas blir det ett spel med höga insatser, ja, livet rentav. Att bli sedd och få uppskattning och ömhetsbevis av en man som Olof gör att Karin växer och att hon till sist tar mod till sig och önskar skiljas. Sven Stolpe svarar med hot och när inte det hjälper tar han till sin sjukdom som vapen. Han lider av tuberkulos och har bara en halv lunga kvar. Men Karin viker inte ner sig, utan lämnar honom och träffar Olof och de upplever en dag i stor lycka och frihet. Men så reser Karin hem till föräldragården, men med löfte om att snart återvända till Olof. Men Sven söker upp henne, ber om förlåtelse, men utsätter henne för press och håller henne inlåst tills hon till slut ger upp. Olof på sitt håll undrar vad som sker och är förtvivlad över att inte få svar på sina brev. Han blir sjuk, hans tuberkulos förvärras och han svävar mellan liv och död. Ja, det är en djupt tragisk historia som Alex Schulman berättar, med en intensitet och ett patos som gör den till en av våra stora kärleksromaner. I bokens epilog ger han ett svar på Sven Stolpes narcissistiska karaktär. Som tioåring får han bevittna hur fadern lämnar familjen för en annan kvinna. Här uppstår ett sår, ett trauma och ett hat, som blir hans mörka fölsjeslagare genom åren. Han förlägger sveket hos kvinnan, inte hos fadern som lämnat familjen. Kvinnan är en fresterska, som lockar mannen i fördärvet, så blir hans inverterade vrede, ett missriktat hat, som kommer att skada många människor och inte minst då Karin, vars liv blir ett helvete.
Tidens gång
Har bara badat en gång tidigare i år och nu var vi nästan mitt i augusti. Men de senaste dagarna har det varit så pass varmt att vi trodde havet kanske värmts upp, så vi tog bilen och for till vår dotter och svärsons stuga, som vi brukar låna då och då. Vattnet såg inbjudande ut, blått och med små vågor. Men inbjudan var ganska iskall, efter ett hastigt dopp, snabbt upp igen. På en skylt en bit bort kunde vi läsa att vattentemperaturen var 13 grader. Jag kom att tänka på hur jag i tonåren tog bronsmagistern och hur jag i slutet av sommaren simmade de 1 800 meterna som krävdes i en temperatur liknande den vi nu bara tordes doppa oss i. Visserligen fick jag sedan tillbringa hela eftermiddagen insvept i filtar och dricka varm choklad, men jag genomförde uppgiften. Nu skulle jag inte ens klara simborgarmärket. På väg tillbaka till stugan passerade jag de två sista stugorna vid stranden. På verandorna satt nu två ensamma tanter och knåpade med var sitt korsord. Sedan något år tillbaka är de båda ensamma. Männen deras är borta. Sådan är tidens gång och jag fylldes av melankoli och medkänsla med de gamla kvinnorna.
.
Knausgård och vargarna
Vad tycker jag egentligen om Karl Ove Knausgårds senaste bok Vargarna från evighetens skog. En titel hämtad från poeten Tsvetajeva: "Hur vi än föder vargen, sneglar den alltid åt skogen". Vargarna är en tjock bok på nästan 800 sidor, är det inte alltmer vanligt att böckerna, även romaner blir allt omfångsrikare? Det finns longörer i boken som är svårt att se att de tillför så mycket till handlingen, sedan är det den tvära vändningen mitt i boken. Första halvan utspelar sig på Sörlandet i Norge i huvudsak hos familjen Löyning. Men mitt i boken byter han spår och vi befinner oss i Ryssland och minst tjugo år har gått. Vi får visserligen en förklaring till detta så småningom, men det är lite förvirrande. Boken börjar med att Syvert Löyning kommer hem från lumpen, är arbetslös, har svårt att få jobb och blir något av en hustomte samt tar han om den smarta men introverta lillebrodern Joar. Mamman har två jobb för att klara sig och har ont i ryggen, vilket sedan uppdagas vara lungcancer. Syvert försöker vara ute lite i svängen, träffa gamla kompis och träna fotboll. Han blir betuttad i den sextonåriga Lisa, men hennes svartsjuke fästman skallar honom. Men Lisa kontaktar honom och de börjar träffas. Syvert får så jobb på en begravningsbyrå¨med lite dråpliga scener inlagda. Han har en dröm om fadern, som förolyckades eller tog sitt liv, då Syvert bara var tio år. Han börjar undersöka faderns kvarlåtenskap och hittar några brev på ryska. Det uppdagas att fadern läst ryska och att han haft ett hemligt förhållande med en kvinna i Sovjetunionen, Asja. Syvert får breven översatta och det är glödande kärleksbrev och de visar att fadern varit på väg att lämna familjen för Asja. Efter det kastas vi så tjugo år framåt i tiden och hamnar i Ryssland. Här är det främst Alenka, Syverts halvsyster, som han inte känt till, som för ordet. Vi får följa stora delar av hennes liv, hon är vacker och begåvad, biolog som ska skriva en doktoranduppsats. Men trots sina företräden är hon inte helt lycklig. Hennes styvfar, violinist, är en boknörd och musikälskare, men lever i stor ensamhet sedan Asja gått bort. I den här delen finns avsnitt som man kan ifrågasätta om de behövt vara med. Ett par avsnitt om en lastbilschaufför, som blir brutalt överfallen och av med sin lastbil. Och som i ett annat avsnitt fraktar en tank till en gård, där tankar med någon sorts gasblandning med låg temperatur innehåller döda människor som tror på ett evigt liv. Tror på ett evigt liv gör också den excentriska Visa Lisa, en barndomskamrat till Alenka. Hon är lyriker och lever isolerad på en datja, men dyker upp då och då ur sin håla för att träffa Alenka. De här avsnitte innehåller mycken djup filosofi svår att relatera och svår att omfatta. Romanen släpar sig fram över flera hundra sidor, innan det kommer till det, som åtminston för läsaren, är det väsentliga, nämligen mötet mellan Alenka och Syvert. Det första mötet blir inte bra, båda känner sig besvikna och Alenka lämnar Syvert efter bara trekvart med en dålig ursäkt att hon ska hämta sin son. Syvert gör en rundtur i stan, tar en turistbåt, samtidigt som ett oväder med blixtar och skyfall bryter ut. Samtidigt uppträder en stjärna eller ett mystiskt himlafenomen. Vad står det för? Klimatkatastrof eller apokalyps? Ty en kvävande värmebölja har omsvept Moskva. Syvert återvänder till hotellet men på vägen dit får han vara med om ett rån, där två personer blir skjutna. Då han försöker rädda dem, blir han gripen och misstänkt, men lyckas komma ur situationen genom att visa att han är turist. Han messar Alenka att han vill träffa henne igen och sent omsider hör hon av sig. De ses på en bar och super sig fulla och nu kommer de mycket närmare varandra och kan öppna sig mer. Men Alenka anklagar Syvert för att vara en man som inte ser konsekvenser av sina handlingar och ger som exempel det att han blivit rik på aktier i fossilindustrin. Syvert blir kränkt och tycker att varför kan inte var och en få göra det som de vill och att man när man träffas kan ha det trevligt och umgås. Han är nära att ge sig av, men Alenka lyckas få honom att stanna. Innan de skiljs gör de upp om att träffas nästa sommar i Norge.
Hur ska man sammanfatta en sådan här spretig roman? Ja, Knausgård är förstås en framstående författare, ingen tvekan. Han har ett driv i sitt språk med mycket dialog och hans miljö- och naturskildringar är mycket fina. Han är också en briljant skildrare av vår vardag och här lämnar han också ifrån sig en del fina matrecept. Han är slagfärdig och humoristisk, men också djup och tar upp frågor som har med vår existens att göra. Ändå är det som om jag saknar något, jag lämnar boken med en kluven känsla.
Höstkänning
Efter gårdagens åskväder en kall nordvästan, som ger förkänning av höst. Nu är vi inne i augusti, skördemånaden. Och mycket riktigt blir det en kamp att hinna med allt som nu mognar. Har redan plockat en tio liter hallon och fryst in och igår före åskvädret plockadet jag ett par liter röda vinbär och frös in. Löken, både gul lök, röd lök och vitlök har jag börjat ta upp och hängt på tork och den ser ut att arta sig bra. Sockerärtorna har exploderat och jag hinner knappt med att skörda dem. Visst är det märkligt hur allt det som började som små lökar och frön i början av maj nu växt till sig så man inte hinner med. Ett naturens under som vi oftare behövde ta in. När jag får tid över ägnar jag mig åt Karl Ove Knausgårds senaste bok Vargarna från evighetens skog. Har läst ungefär halva. Knausgård förmår verkligen att bygga upp stämningen och förväntningarna, komma med något överraskande. Här är det pappans helt oväntade ryska relation, som sonen, den tjugoårige Syvert inte hade den blekaste aning om. Får se var det tar vägen, när jag kommer in på den andra halvan av boken.
