Nuläge
Nu går sommaren över i högsommar, även om vädret vi haft i flera veckor i juni kan liknas vid högsommarväder. Men att det börjar bli högsommar ser man bland annat på växterna i dikeskanten om man orkar ta en promenad på gamla landsvägen. Nu frodas älggräs, renfana, rallarros, rölleka och tistlar, växter som är utmärkande för den här årstiden. Högsommaren märks också på trädens dova mörka grönska, som kan stämma till melankoli. Fågellivet är också på sparlåga, bara sånglärkan orkar bedriva sin solosång från ovan. Sädesärlan visar sig förstås då och då på gräsmattan i sitt insektssök, då den gör små lustiga ruscher. Skatorna hörs också av ibland med sitt kraxande när en katt stryker förbi på tomten. Linné var kallsinnig mot sommaren skriver Gunnar Brusewitz i sin essäbok Solvarvets tecken, månadsrapporter från naturen. Våren var hans tid, då allt skapades på nytt, vilket passade hans kynne. Sommaren innebär även mognadstid. Nu går mycket i blom och grönsaker och bär laddas med energi. I vårt land ser lök och morötter att arta sig bra och snart kan jag skörda den första kålrabbin. Sockerärtor och bondbönor kommer strax efter. På grund av en enveten yrsel en månad så har jag inte kunnat utföra så mycket trädgårdsarbete. Jag fick till och med besöka Akuten i åtta timmar för besvären. Man gjorde neurologiska undersökningar för att utesluta något allvarligt och sen fick jag åka hem med diagnosen kristallsjuka, vilket skulle gå över. Det gjorde det dock inte på en gång, utan jag vinglade fortsatt omkring som en drucken eller en nyss ilandstigen sjöman. Vi försökte oss på en del övningar som vi sett på nätet och det blev lite bättre. Värst var det om morgnarna när jag skulle stiga upp, under dagen blev det bättre. Nu verkar det som om det går åt rätt håll och jag är bättre, men helt borta är det inte.
Samtal med en nötväcka
Jag har en tid haft Björn von Rosens bok Samtal med en nötväcka som kvällsläsning. Det i en pocketbok utgiven av En bok för alla, en gång Litteraturfrämjandets stora insats för att sprida god litteratur till en bred publik. Samtal med en nötväcka är en liten förtjusande bok om samspelet mellan en människa och en fågel. Von Rosen kommer fågeln mycket nära genom att utfordra den med nötter. Till en början är fågeln avvaktande och försiktig, men så småningom fattar den förtroende för von Rosen och börjar hämta nötterna ur hans hand. von Rosen beskriver på ett charmerande sätt hur han vann detta förtroende. Eftersom fågeln först dök upp i närheten av en pump, så ger von Rosen den namnet Pumpan. von Rosen har gett boken titeln Samtalmed en nötväcka. Samtalet är ju ingen ordväxling, utan handlar om gester, rörelser och mimik och de tolkningar av fågelns beteende som författaren gör. Boken är inte enbart en ornitologisk beskrivning, utan har många lyriska förtjänster.
Röda kapellet
Då man ser filmer från 30-talets Tyskland kan man få intrycket att nazistregimen hade fullständig kontroll över befolkningen. Men så var inte fallet. Det fanns ett motstånd mot nazisterna, trots den höga repressionen. I valet efter machtübernahme, då Hitler ville försäkra sig om att han hade majoriteten med sig, så fick han 44 procent, medan moståndarna fick 56 procent. Sedan var det riksdagen som gav honom mandat, men folket gjorde det inte, om man ska se till valresultatet. Och då man läser Rebecca Donners spännande, närmast thrillerartade berättelse Mildred, en kvinna i motståndets hjärta, så ser man att motståndet levde. Mildred Harnek var en amerikansk kvinna från Wisconsin. Hon hade en svår barndom med en alkoholiserad far, som tog sitt liv och familjen fick flytta runt till en ny plats nästan varje år. Men Mildred var en stark kvinna och hade ambitioner och kunde med studiernas hjälp bli lärare. 1929 träffade hon Arvid Harneck, som studerade juridik i USA, då han gick fel och tumlade in i hennes klassrum, där hon föreläste om amerikansk litteratur. Han föll pladask och de blev ett par och Mildred följde honom till Tyskland. Hon fick undervisa i amerikansk litteraturhistoria på Berlins universitet, innan hon två år senare blev uppsagd. Då kunde hon få anställning på en aftonskola för vuxna, framför allt arbetare. Här föreläste hon i engelska, filosofi och statsteori. Det var också här som hennes engagemang mot nazistregimen tog sin början. Hon rekryteraade en del av sina elever och samlade en skara likasinnade runt sig och de kallade sig Kretsen. De träffades i paret Harnaks lägenhet eller på kaféer eller tog promenader i Tiergarten. Det fanns också andra motståndsgrupper som Tat Kreis och Gegner Kreis och syskonen Scholls Vita Rosen. Men samarbetet mellan dem var inte så bra, de arbetade ofta efter eget skön. Andra motståndsfickor fanns. Kommunisternas Rote Fahne utkom två eller tre gånger i månaden, innan Gestapo konfiskerade den på våren 1934, men några tryckare kunde hålla den vid liv ända till 1935. Mildred var lite som spindeln i nätet i sin krets och hon tog hjälp av en ung 12-årig pojke Donald Heath jr, kallad Don, vars far arbetade som konsul på den amerikanska ambassaden. Don gick ärenden åt Mildred, bar på meddelanden som han stoppade in i de böcker han bar på i sin blå ryggsäck. Motståndet tog sig framför allt uttryck i att man tryckte upp flygblad. Omfattningen får man klart för sig då Gestapo under 1936 samlade in 1 643 200 flygblad. Man klistrade även över regimens affischer med uppmaningar som, Det nazistiska paradiset: Krig, svält, lögner, Gestapo. Hur länge till? Motståndet går över i en ny fas, då Arvid lyckas ta sig in i regimens hjärta. Han får jobb i ekonomiministeriet under Hjalmar Schacht. Genom jobbet får han inblick i regimens planer, som han kan förmedla till både både amerikanska och brittiska diplomater. Han varnar för att Hitler förbereder krig, men britterna vill inte ha krig utan försöker genom eftergifter hålla Hitler på gott humör. USA tror inte att det existerar någon motståndsrörelse i Tyskland. Då Hitler planerar kriget mot Sovjetunionen lämnar Arvid uppgifter om detta, vilket Stalin får ta del av. Men han tror att det är desinformation och liter mera på Hitler än uppgifterna från motståndsrörelsen. Arvid kontaktas av ryska agenter, som vill att han ska arbeta för dem. Han är först mycket tveksam, han är ju antifascist, inte rysk spion. Men till slut går han med på det, då han inser hur allvarligt läget är med de tyska framgångarna i kriget. Planer på att mörda Hitler fanns också inom en krets militärer. Man försökte en gång då Hitler flög från Smolensk med att placera en bomb i planet, men den detonerade inte. Man hade också tänkt försöka då Hitler skulle invadera Tjeckoslovakien, men då kom Chamberlains fredsmäklande ivägen, Hitler fick Sudetenland till skänks. Det närmaste man kom var ju i Valkyria, men även där undkom Hitler med livet i behåll. 1938 får Gestapo upp spåret på Mildred och Arvid. De hade insett faran och tänkte fly till Sverige via Litauen. Men blir upphunna och gripna. Och snart kan Gestapo rulla upp hela motståndet, genom en angivare. Man ger gruppen namnet Röda Kapellet för att antyda kopplingen till Sovjetunionen och att det handlar om ryska spioner, som begått landsförräderi. Mildred behandlas särskilt grymt, hon torteras förstås och får i ensamcellen inte tillgång till vare sig papper eller penna eller några böcker. Straffen blir grymma. Många avrättas, bland annat Arvid. Mildred döms först till straffarbete i 6 år, men då Göring får kännedom om domen går han i taket och domen ogilitigförklaras och hon döms till döden, trots att hon är amerikansk medborgare. Den 16 februari 1943 giljotineras hon.
Harry Martinsons författarliv
I tre veckor har jag ägnat mig åt Johan Svedjedals mastodontlika biografi Min egen elds kurir om Harry Martinsons författarliv. Johan Svedjedal har tidigare gett ut omfattande biografier om Birger Sjöberg, Carl Jonas Love Almqvist och Karin Boye. Det är mycket imponerande och hur orkar karln, undrar jag då jag går igenom det enorma materialet om Harry Martinson. Han går igenom samtliga verk av Martinson, ger kommentarer och låter oss även se vad dåtidens recensenter ansåg om verken. Sannolikheten att Harry Martinson, som egentligen hette Olofsson som barn, skulle bli en av Sveriges mest uppburna författare var väl inte så stor om man ser till hans barndom. Familjen splittrades, fadern dog då Harry var liten och modern försvann till Amerika. Barnen placerades ut hos olika fosterföräldrar, de auktionerades alltså inte bort som myten om Harry gjort gällande. Men ändå var livet svårt, bönderna såg barnen som billig arbetskraft. Harry kom tidigt att ta till rymmen, innan han till slut blev sjöman. Tanken var att söka upp sin mor i Amerika. Det kom dock att dröja länge och när han väl träffade henne, så blev inte mötet vad han tänkt sig. Men med resorna och vistelserna i andra länder fick Harry med sig många erfarenheter. Och 1929 kunde han debutera med Spökskepp och imponera på det litterära Sverige. "Här kom en ung man med erfarenheter och resrutter som avvek från landkrabbornas och de akademiska blekansiktenas liv", skriver Svedjedal på sitt oefterhärmliga sätt. För det litterära livet okänd, ja, men inte för arbetarpressens tidnings- och tidskriftsläsare, där Martinson publicerat sig friskt under hela 1920-talet. Martinson räknades som modernist tillsammans med De fem unga, men samtidigt med livsdyrkan och naturbetraktelser började han rikta ökad kritik mot just det moderna livets ytlighet och brist på sinne för väsentligheter. Redan tidigt, alltför tidigt, framträdde han som en pionjär för miljörörelsen. Giftermålet med Moa Martinson gav honom en större trygghet och ett ordnat liv och de kunde påverka varandra i skrivprocessen. Moa var den som, åtminstone enligt egen utsago, tog hand om och skapade ordning i de virriga manusen till Kap farväl och Resor utan mål. Kanske blev hon alltför dominant, ty Harry började rymma från henne och till slut sprack äktenskapet. Tillkomsten av självbiografin Nässlorna blomma var särskilt kaotisk, Moa tjuvhöll på manuskriptet och förlaget Bonniers fick träda in som diplomater för att få ut manuskriptet. Sovjetunionens angrepp på Finland fick Harry Martinson och Eyvind Johnson att engagera sig för Finlands sak. De reste runt på värvningskampanjer och samlade in pengar och reste också till fronterna för att utgöra moraliskt stöd. Efter kriget fortsatte Martinson med sina antimoderna utfall, han angrep underhållningsindustrin, teknikutvecklingen, i synnerhet bilismen och den svenska välfärdsrationalismen. Mot detta ställde han naturen som en asyl utanför människans värld. Han utvecklade även ett intresse för kinesisk kultur. Trots att han ansett villalivet som kälkborgerligt, så gifte han sig med Ingrid Lindencrantz och flyttade till villa. Ingrid blev hans skyddsängel, som vakade över honom och såg till att han kunde få ett privatliv. Efter att till en början ha varit positiv till atomkraften, så växte skepticismen och rädslan för att den kunde leda till livets undergång. Samtidigt utkom Vägen till Klockrike som blev en dundersuccé, såldes i 24 000 ex. och efter tre år hade den sålts i 64 000 ex., fem gånger mer än hans dittills bäst sålda bok Kap farväl. Man förvånas också över de stora upplagorna på dåtidens lyrik. "Framgången med Klockrike gjorde att spenderbyxorna blev Martinsons främsta plagg", skriver Svedjedal med glimten i ögat. Ja, Martinson var mycket generös av sig och hade inte så värst koll på sin ekonomi. Därför gjorde han ett avtal med Bonniers, där han nästan blev en bruksarbetare, genom att han fick ut en månadslön som skulle täcka hans ständiga förskott. Framgången med Klockrike var ju närmast paradoxal. En bok om luffare och ett förflutet fattig-Sverige just då rekordåren tog fart. Trots det var Martinson ingen folklig författare. På en lista från 1949 med de tjugo mest lästa författarna kom han inte med ens bland de tjugo första. Och på biblioteken var han bara den sjätte mest utlånade författaren, bland annat efter Moa. Det var först efter invalet i Svenska Akademien 1949 och utgivningen av Vägen till Klockrike som hans böcker nådde en folklig spridning. 1953 kom diktsamlingen Cikada och där publicerade Martinson ett 30-tal dikter som chockade det litterära Sverige. De visade sig utgöra den första tredjedelen av Aniara. Ett rymdskepp lämnar den atomförgiftade jorden med sikte på Mars, men måste gira för en asteroid och kommer ur kurs och färdas sedan rakt in i evigheten mot Lyrans stjärnbild. 1957 kom hela rymdeposet med 103 sånger och där människorna på Aniara efter mimans död, försöker finna en livshållning för att stå ut i den tomma rymden. Men hur man än gör så går passagernarna obönhörligt mot döden. Aniara är skriven i en tid av kapprustning, atombomshot och rymdkapplöpning och är en varning för vad som kan inträffa med jorden. En omständighet som överraskar en sentida läsare är i vilken utsträckning Martinson reste land och rike runt och höll föreläsningar och deltog i debatter. "En kringresande litterär estradör", kallar Svedjedal honom. Diktsamlingen Vagnen som kom 1960 blev ett misslyckande och Martinson sågs som en irrelevant person, som inte hängde med i tiden. Han anklagades för att inte ta ställning i politiska frågor som kriget i Vietnam. Men den bild som målats upp av en författare som tystnat och glömts bort köper inte Svedjedal. Martinsons böcker fortsatte att komma ut i stora upplagor och hans dikter lästes i Dagens dikt bland annat. Med Dikter om ljus och mörker 1971 gjorde han emellertid en stark återkomst. 1973 kom hans sista diktsamling, den naturimpressionistiska Tuvor, där han söker de små ögonblicken, som kan spegla kosmos. Hösten 1974 tilldelas han nobelpriset delat med generationskamraten Eyvind Johnson, ett ödesdigert beslut, som kom att vålla en hätsk och infekterad debatt i kultur-Sverige. "Det som kunde ha blivit en litterär Eriksgata blev istället till ett gatlopp" och författaren hamnade i stock på de missunnsammas torg, summerar Svedjedal. Akademien anklagades för att ha gynnat sina egna och Martinson och Johnson ansågs vara alltför provinsiella. Harry Martinson tog mycket illa vid sig och debatten kom att förmörka resten av hans liv.
Aniara
Vid läsningen av Johan Svedjedals biografi om Harry Martinson och särskilt avsnittet om Aniara erinrar jag mig ett minne från första gången jag mötte dikteposet. Jag bodde den våren i staden vid sundet. Jag hade avbrutit gymnasiestuderna och sökt arbete som kontorist vid Kronofogdemyndigheten i staden, ett stort misstag, ty jobbet där var en katastrof. Jag bodde inackorderad hos en familj med militära anor. Väggarna pryddes av vapen av olika slag och tavlor med militära motiv. Men nu var mannen deklasserad till lärare på flickskolan av alla ställen, medan hustrun var hushållslärare. De hade också en hjärtsjuk tax, som jag ibland fick gå ut med. En kväll kom mannen och frågade mig om jag ville sitta med honom och lyssna på när Harry Martinson i radion skulle läsa ur Aniara. Jag visste knappt vad Aniara var, men tackade ändå ja för att visa mitt tillmötesgående. Då klockan var slagen kom mannen med morgonrock och tofflor, som jag skulle ta på mig för att hedra konsten. Jag erbjöds även en kopp te. Så började uppläsningen och Harry Martinsons mjuka och melodiska röst kom ur etern: "Mitt första möte med min Doris lyser med ljus som kan försköna själva ljuset...". Och så fortsatte uppläsningen, medan det började skymma utanför fönstret och kajflockarna skränande sökte nattkvarter. Mörkret tätnade alltmer och snart syntes bara det gröna ljuset på radions skalvisare. Jag vet inte hur länge vi lyssnade om det var till slutet eller om jag tackade för mig och gav någon ursäkt för att jag måste till jobbet dagen därpå. Men minnet av denna kväll har levt kvar genom åren och framstår som ett av de ljusa minnen jag har den våren från vistelsen i staden vid sundet.
