Skamligt
I Norrtälje tycks man inte känna av vare sig inflation, högre energipriser eller ett begynnande lågkonjunktur, åtminstone inte om man tillhör den politiska toppen. På det första mötet med det nya kommunfullmäktige, beslutade majoriteten, det vill säga M, KD, SD och L, samma uppsättning som i regeringen alltså, att höja sina arvoden rejält. Kommunstyrelsens ordförande Bino Trummond (Tumma?) höjde arvodet till 60 procent av statsministerns lön, vilket gav en snygg höjning med 27 procent, han garderade sig ordentligt mot inflationen. Nu kan han ståta med en lön på 110 400 kronor, något att skryta med inför andra kommunstyrelseordförande i landet. Men så har Norrtälje kommun en god ekonomi förstås, nej inte alls, man brottas med ekonomiska problem där som i många andra kommuner. Förbannade minst sagt är kommunens 2 300 anställda som fick en lönerevision med 380 kronor tidigare i år. De tillhålls ständigt att ta ansvar för kommunens ekonomi, något som tydligen kommunens toppar slipper. Vad ska nu regeringen hitta på, ska man ta Norrtälje kommun i örat eller tänker man jämföra sig med näringslivets toppar och höja sina löner i nivå med dem?
Pinsamt
Ebba Busch visste inte vem som skrivit Gösta Berlings saga och den nye kulturministern tog Ruben Östlund för att vara en författare. Kultur eller litteratur verkar inte vara den nya regeringens bästa gren.
Magikern
Colm Toibins roman Magikern är en melankolisk och bitvis sorgesam berättelse om den uppburne författaren Thomas Manns liv. Det är en roman som berör och som följer Thomas Mann från begynnelsen i den provinsfärgade staden Lübeck till den 80-årige författarens återbesök i samma av kriget hårt åtgångna stad 1955, där han nu blivit hedersmedborgare. Han som fått uppleva nesan, då den auktoritäre fadern sålt familjeföretaget, då han inte trodde att varken Thomas eller den äldre brodern Heinrich kunde ta hand om firman. Och som misslyckats i skolan och som fått höra att varken modern eller Heinrich trodde på honom som författare, utan såg till att han fick börja på ett brandförsäkringsbolag som kontorist sedan änkan flyttat till München. Men revanschen kom med den digra familjeromanen Buddenbrooks, som gav honom ett namn på parnassen och så småningom nobelpriset i litteratur. Thomas Mann hyste åtrå till män ändå gifte han sig med Katia Pringsheim och fick sex barn. Han gjorde det för att få lite ordning och stabilitet i tillvaron och hon godtog hans snedsprång så länge han inte äventyrade familjelyckan. Toibin visar hur flera av hans romanidéer uppkommer, bland annat för romanen Bergtagen. Katia blir intagen på ett sanatorium i Davos för en fläck på lungan och Thomas Mann reser för att hälsa på henne, men blir även han intagen som patient. Med erfarenheterna från detta skriver han så romanen. Thomas Mann såg sig som opolitisk till skillnad från sin bror Heinrich som engagerade sig på vänsterkanten och var emot kriget. Han hälsade likt många tyskar utbrottet av första världskriget med entusiasm och ansåg att Tyskland med sitt kulturella arv, Goethe och Schiller bland annat, var moraliskt överlägset sina fiender. Men nederlaget i kriget och den socialistiska revolutionen i Bayern, då familjen Mann var i stor fara, och så småningom nazisternas framträdande gjorde att han omprövade sitt ställningstagande. Dock trodde han aldrig att nazisterna och Hitler skulle kunna gripa makten. Men då han höll ett tal betitlat "En vädjan till förnuftet" i Beethovensal i Berlin och han blev hånad och utbuad, så förstod han vad som var på gång. Hans litterära rykte betydde ingenting. Familjen måste lämna allt och efter en tid i Schweiz, så utvandrar man till Amerika. Då andra världskriget bryter ut befinner sig han, Katia och dottern Erika i Sverige och de måste ge sig av i panik för att inte bli instängda i Sverige. Under kriget blir han en viktig röst mot nazisterna, då han reser runt och håller föreläsningar runt om i Amerika och på sätt och vis påverkar opinionen för ett amerikanskt deltagande i kriget. Han uppmuntrar också sina landsmän genom att tala i BBC:s sändningar till Tyskland. Men han och den frispråkiga dottern Erika är samtidigt föremål för FBI:s intressen. De förhör sig om hans åsikter visavi Brecht, men Thomas Mann säger att han inte har med honom att göra. Medborgarskapet är ändå satt under lupp. Efter kriget känner han sig inte längre hemma i USA och beslutar sig för att återvända till Europa och Schweiz. Att ta steget till Tyskland, varifrån han blivit utkastad, känns alltför orimligt. Han får dock inbjudan att besöka både Frankfurt och München, bland annat för att ta emot Goethe-priset. Han hoppades att han skulle få möta en ung generation som kämpade för demokratin, istället möter han samma gamla män, som förlustar sig hjärtligt med mycket mat och som bara pratar pengar. Han får också en inbjudan att besöka den östra zonen. Då hör utrikesdepartementet i USA av sig och varnar honom för att besöka zonen, vilket bara skulle ge dem propagandavinster. Thomas Mann svarar att det tyska språket känner inga zoner och trotsar deras propåer. Jag har här bara kunnat teckna de grova dragen i denna roman och inte gått in på de hårda slag som drabbade familjen. Det handlar då inte bara om flykten, utan också om flera självmord och tragedier. Trots det är det en hoppfull och ljus roman, som det är en glädje att läsa.
Radikaliserad konservatism
Vänstern sägs genomgå en kris. Men kanske är konservatismens kris än värre. I statsvetaren och författaren Natascha Strobls Radikaliserad konservatism analyseras den radikala konservatismens framväxt och utveckling. Hon gör det med utgångspunkt från Österrikes Sebastian Kurz och Donald Trumps USA och med nedslag i Storbrittanien och Tyskland. Det är en skarpsinnig analys, men besväras av ett tungt akademiskt språk. Exempel på sådant är en mening som "Detta kulturkrig bygger på en starkt dikotomisk och manikeisk världsbild". Vill man ha andra läsare än bara akademiker behöver man nog välja andra ord. Nåja, Strobl börjar med en återblick på de konservativa rörelsernas historia. Konservatismen är ju en av de stora ideologierna jämte liberalism och socialism. Den utmärks av att den vill slå vakt om de rådande förhållandena. Den vill ha tydliga hierarkier som kan säkra samhällsordningen. Man har inget emot ojämlikhet och man värnar privategendomen. Strobl går sedan vidare till fascism och nazism och försöker se deras likheter och skillnader. Bägge är samhällsförändrande i motsats till den traditionella konservatismen. Men den nya konservatismen eller nya högern är inte som den traditionella konservatismen, den har anammat ett högerradikalt språkbruk och kopierat de mer extrema partiernas förhållande till medier och sanning. Även i Sverige har vi sett denna utveckling hos moderaterna och kristdemokraterna som närmat sig Sverigedemokraterna, kopierat och normaliserat dem. Idag har vi en ny höger som framför allt förökar sig i digitala rum och utkämpar ett kulturkrig om människors tankar. Hur det ser ut behandlar Strobl i sex steg. För det första menar hon att den nya högern struntar i regler, både formella och informella. Exempel är Trumps försök att påverka valresultatet i Georgia till sin fördel och Sebastian Kurz brott mot den lagstadgade valbudgeten i 2017 års valrörelse som gav honom en stor fördel gentemot sina motståndare. Att vädja till moral och anständighet betyder föga eftersom den nya högern struntar i det. Det går nu heller inte att komma överens om man inte alla håller sig till spelplanen. För det andra spelar den nya högern på motsättningen vi och dom. Tanken styrs av att man utkämpar ett kulturkrig, ett krig mellan gott och ont. Den nyliberala varianten är uppdelningen mellan flitiga och lata. Och här ingår även skillnaden mellan stad och land, där en bild sprids av en ärlig och naturlig landsbygdsbefolkning (jfr KD:s hjärtland) i motsats till stadsbefolkningens depraverade kultur. Opposition, kritiska medier, kulturarbetare och utomparlamentariska grupper framställs som tillhörande en och samma fiende. För Kurz var det socialdemokratin för Trump the deep state, eller träsket i Washington. Förutom den inre fienden finns en yttre tydligt placerad till vänster eller muslimsk. För det tredje har ledaren en stor betydelse för dessa grupper. Den är någon man ser upp till, någon man ser som en frälsare. Allt ledaren gör är rätt och får denne mothugg, så blir han ett offer eller martyr för de som följer honom i vått och torrt. Ledaren förlitar sig också på personligt handplockade rådgivare, vilket gör att den demokratiska kontrollen gradvis går förlorad. I sig en paradox, eftersom man samtidig säger att man förlitar sig på den tysta majoriteten, folket. Men här är det underförstådda, att det går en andlig linje mellan ledaren och detta folk. Ett fjärde steg är offensiven mot de demokratiska institutionerna. Trots att många i den nya högern innehar höga statsämbeten så vill man demontera det demokratiska systemet som fört dem till toppen. Ytterligare en paradox alltså. Det är särskilt parlamentet och rättssystemet som man ger sig på och på så sätt urholkas den maktdelning som är ett fundament för den demokatiska staten. Angreppen sker också mot medierna och arbetarrörelsen och välfärdssamhället. Steg fem innebär att politiken förvandlats till medial teater, att en valrörelse blir permanent. Att då provocera för att väcka uppmärksamhet blir viktigt och att koppla alla inlägg till ett kärnbudskap. I Kurz fall gjorde han att alla budskap knöts till migrationen. Om utbildningspolitiken debatterades så menade han att det stora problemet var att barn inte hade tyska som modersmål. Om covidfallen diskuterades så menade han att Balkanvägen måste stängas. Det vill säga det var invandrarna som var problemet. Det här har ju Jimmie Åkesson visat prov på i flera år, då det mesta av samhällsproblemen varit invandringen och den bristande integrationen. Det sjätte steget i Strobls analys handlar om sanningen. Aktörerna i den radikala konservatismen har inte bara anhängare, utan rena fans, som går att jämföra med fotbollsfans. De hejar på ledaren och följer obrottsligt dennes propåer. Det spelar ingen roll om det han säger är sant eller inte, man stöder honom i alla väder. I ett avsnitt Weimar Calling gör Strobl en tillbakablick på Weimarrepubliken för att visa att den verklighet vi nu befinner oss i inte är ny. Hur ska då den nya högern bekämpas? Strobl går inte in på det så mycket, hennes styrka är analysen inte förslag på vad som behöver göras, men i efterordet pekar hon i alla fall på att det är dags för vänstern att visa hur en prokapitalistisk värld kan se ut och att vid sidan av moral och anständighet presentera en konkret och begriplig politik. Och - skulle man vilja tillägga - organisera, organisera.
Den lodande människan
Med Ålevangeliet fick Patrik Svensson Augustpriset för bästa fackbok 2019. Nu återkommer han med en lika stark essäbok, Den lodande människan. I tio essäer utforskar han havet och havsdjupen.Boken är en hyllning till vetenskapen och framför allt nyfikenheten. Själv väcktes Patrik Svenssons nyfikenhet, då han och hans mor blev flitiga besökare på landsortsbiblioteket och lånade böcker om havets fiskar. Patrik blev helt besatt av en bok och mamman fick läsa om den gång på gång. Till slut tröttnade hon, men då upptäckte han att han själv kunde läsa. Samma förundran inför världen möter vi hos flera av personerna i boken. Som hos månfararna i Apollo 17, som bryter det stränga arbetsschemat för att ta foton av jorden från rymden. Foton som sedan väcker enormt intresse och förundran. Det som utmärker fotona är hur havet eller haven färgar vår planet blå, hur dominerande haven är på vår jord. Samma drivkraft att få veta mera, att vinna kunskap finns hos den skotske bagaren Robert Dick, som på sina långa vandringar i naturen finner ett fiskfossil, som senare visar sig betyda ett genombrott i evolutionen. Fyndet visar att evolutionen tagit ett språng och gått från asexuell befruktning till sexuell. Men historien om havet och människan innehåller förstås också dess motsats, girighet och erövring. Så fort människan förstod att rikedomar fanns att hämta, framför allt på kryddöarna i Sydostasien, då började man utrusta expeditioner. Patrik Svensson berättar om en, den portugisiske världsomseglaren Magellan och hans malajiske slav Enrique från Malacka med hjälp av den italienske sjöfararen Antonio Pagafettas dagboksanteckningar. Magellan ville precis som Columbus finna sjövägen till Indien och gav sig ut på en tre år lång färd, som innehöll ruskiga övergrepp och blodigt våld. Förvisso fann han vägen till Stilla havet genom ett sund som fått hans namn, men priset var oerhört högt. Själv blev han dödad, då hans slav Enrique fått nog av hans diktatoriska fasoner och avslöjade honom för lokalbefolkningen på en ö, som han försökt erövra. Av expeditionens 270 sjömän återkom bara 18, de verkliga världsomseglarna, fast det var Magellan som fick äran. Efter kolonisatörerna kom en ny sorts erövrare, valfångarna. Valjakten blev precis som buffeljakten och guldruschen ett mått på människans girighet. Man nöjde sig inte med att jaga nordkaparen, utan skulle jaga det mest eftertraktade bytet, kaskelotvalen, en gåtfull och svårfångad val, som stått modell för Moby Dick i Herman Melvilles klassiska bok. De stora havsdjupen är ännu idag till stora delar outforskade, vi vet mer om rymden än om havsdjupen. Det har fött fantasier om stora monster som dväljs där, som Kraken i nordisk mytologi eller Leviatan i Gamla Testamentet. Odjur som återuppstår i Jules Vernes En världsomsegling under havet. En modern variant har vi i Spielbergs film Hajen. Det största djupet vi känner är marianergraven, nästan 11000 meter djupt. Detta djup pejlades 1960 av två oförvägna män, Don Walsh och Jacques Picard i en spektakulär och dramatisk färd fem timmar ner i mörkret, en färd som Patrik Svensson här återger. Den avslutande essän tillägnas Rachel Carson, havets levnadstecknare. Även om vi kanske främst känner henne för den banbrytande boken Tyst vår. Rachel Carson var precis som den skotske bagaren Robert Dick en ensam människa som tillbringade långa dagar i naturen och studerade dess växter, insekter och fåglar. De var för fattiga för att kunna studera vidare, de genomlevde svåra saker, men som genom sin fascination för naturen och havet gav oss nya kunskaper. Rachel Carson hade inte sett havet förrän hon var 22 år, men då hon väl mötte det tog hon in det med alla sina sinnen. Den lodande människan är en essäbok, som varmt kan rekommenderas.
Nobelpriset
Babel hade verkligen tentaklerna ute, då man i söndagens program serverade ett porträtt med Annie Ernaux. Idag tilldelades hon nobelpriset av Svenska Akademien. Det kan man kalla fullträff. Av Annie Ernaux har jag läst Åren,som jag skrev en blogg om här den 21 februari 2021. Jag har också läst hennes En flickas memoarer, men ganska slarvigt, den tilltalade mig inte så som Åren gjorde, som är en rundmålning av Frankrikes historia från 1941 till nutid. Grattis till priset, ett bra val, som mitt barnbarn brukade säga när vi lekte med hans bilbana och han ville ha den blå bilen och styrde det så att jag alltid tog den röda.
Februari 33
Ungefär fyra veckor tog det för nazisterna att avskaffa demokratin i Tyskland, ett varningstecken även för vår egen tid. Demokratin saknar man inte förrän man mist den. I författaren, kritikern och journalisten Uwe Wittstocks drabbande historik Februari 33 med undertiteln Litteraturens vinter kan man följa denna sorgliga för att inte säga tragiska utveckling. Uwe Wittstock har koncentrerat sin skildring till hur författare, konstnärer och teaterfolk drabbades och grundat berättelsen i huvudsak på deras dagböcker, brev och anteckningar från den här mörka tiden. Boken omfattar tiden från den 28 januari till den 15 mars 1933 och är nästan en dag för dag skildring. Man kan jämföra den med Rüdiger Barths och Hauke Friederichs bok Dödgrävarna, som kom 2019 och har ungefär samma upplägg och som handlar om tiden från november 1932 fram till Hitlers maktövertagande 31 januari 1933. Båda dessa böcker borde vara obligatorisk läsning på våra universitet och i synnerhet för de som läser historia. I första avsnittet Republikens sista dans, får vi följa med Carl Zuckmayer, framgångsrik pjäsförfattare, som ska på en pressbal. I minglet får vi möta flera av dåtidens uppburna stjärnor inom konst och teater. Under dagen har Kurt von Schleichers regering tvingats avgå och känslan bland gästerna på balen är att något obehagligt nu är på gång. Och bara några dagar senare, den 4 februari har Hitler lyckats få president Hindenburg att skriva under nödförordningen till skydd för det tyska folket och det första steget mot ett avskaffande av demokratin är taget. Nu omintetgörs möjligheterna att anordna demonstrationer och möten och tidningar kan beslagtas. Inför det utlysta valet den 5 mars kan oppositionen mot nazisterna inte verka fullt ut. Wittstock ägnar ganska stort utrymme åt det som sker i den preussiska konstakademins litterära sektion. Syftet torde vara att visa hur lamslaget en institution kunde bli när nazistiska tjänstemän tog över och hur institutionerna hade föga att sätta emot. Den nye kulturministern, Bernhar Rust, tillsatt av nazisterna, hade reagerat mot att två av medlemmarna i akademin, Käthe Kollwitz och Heinrich Mann, skrivit under ett upprop som uppmanat SPD (socialdemokratiska partiet) och KPD (kommunistpartiet) att bilda enhetsfront mot fascism och barbari. Rust blev upprörd över att kallas barbar och krävde av akademins ordförande Max von Schillings att Kollwitz och Mann skulle uteslutas och Schillings böjde sig för makten, trots att båda hade grundlagsskydd, yttrandefriheten var ännu inte officiellt avskaffad. En inflammerad diskussion utbröt i akademin, där skiljelinjerna blev tydliga, här fanns de som gick maktens ärenden, som såg karriärvägar öppna sig, medan andra rakryggat stod emot. För akademins sekreterare Oskar Loerk, som var avlönad av akademin, blev det extra känsligt. Han var beroende av sin lön och hamnade i kläm och var livrädd för att akademin skulle upplösas. Mann och Kollwitz bestämde sig dock för att avgå, men någon enighet uppnåddes ändå inte, utan flera följde efter och akademin förlorade sina intellektuellt mest framstående medlemmar och miste även sin anständighet och värdighet. Det är ju inte utan att man kommer att tänka på en annan akademi i vårt eget land, även om det inte gällde samma frågor. Riksdagshusbranden den 27 februari kommer som en skänk från ovan för nazisterna. Nu kan man slå till mot kommunister, men även socialdemokrater, förbjuda deras tidningar, fängsla dem och låta dem försmäkta i häkten. Från och med den 28 februari är Tyskland i praktiken en diktatur. Yttrandefriheten har upphävts, hem- och egendomsfriheten tagits ifrån människor, företrädesvis judar och socialister förstås, som gör att man kan klampa in i deras hem och genomföra husrannsakningar och gripa dem som man finner komprometterat material hos. Bokbål inleds bara två dagar efter valet den 5 mars. En socialdemokratisk bokhandel i Dresden plundras och böcker bränns. Och även ungdomen rycks med i den nationalistiska yran, den 10 maj anordnar den tyska studentkåren i Berlin sitt stora bokbål. Weimarrepublikens mest framstående författare, konstnärer och teatermänniskor kan inte längre verka i Tyskland utan ger sig av, många med bara en resväska, och många för att aldrig återvända. Wittstocks bok avslutas med 33 miniatyrbiografier, där vi kan se hur det gick för några av de inblandade. Wittstocks bok är skriven i presens, vilket gör att vi kommer närmare händelserna och ibland kan tycka att vi deltar i händelserna. Varje avsnitt avslutas också med utdrag från tidningar, där vi kan se hur nazister och kommunister dödade och skadade varandra i gatustrider. Även här får man vibbar till vår egen tid med gängskjutningar och explosioner.
