Kästners Fabian
Erich Kästners roman Fabian, berättelsen om en moralist utkom 1931 i Weimarrepublikens dödsryckningar. Med romanen ville Kästner varna för det som komma skulle. Och knappt två år senare hade Hitler och nazismen tagit makten och Kästners böcker brändes på bål, vilket han själv kunde bevittna. Trots detta stannade han kvar i Tyskland under de tolv år som nazisterna styrde. I praktiken hade han yrkesförbud, men skrev och förde dagbok i hemlighet och blev på så sätt ett tidsvittne. Romanen har nu på nytt kommit ut på svenska i en initierad översättning av Jörn Lindskog, som också skrivit ett utförligt efterord. Huvudperson i romanen är Jacob Fabian, en skeptiker och moralist, som inte tror på mänskligheten. Han är en passiv åskådare till det som sker runt omkring honom. Han har studerat litteraturvetenskap, men i arbetslöshetens Tyskland är det enda jobb han lyckats få som reklamman för cigaretter. Men firman måste i de svåra tider som råder skära ner på personalen och Fabian blir utan jobb. Fabians bäste vän är Stephan Ladube, som kommer från en förmögen familj. Han har också studerat litteraturvetenskap och skriver en avhandling om Lessing, som han hållit på med i fem år. Ladube tror till skillnad från Fabian på att man kan göra världen bättre genom att handla och tro på förnuftet. På kvällarna ger sig de båda vännerna ut i det pulserande livet i Berlin på jakt efter nöjen och förlustelser. Cynikern Fabian är kallsinnig till de flickor som omger honom, men av en slump möter han en kvinna, Cornelia Brattenberg, som han känner samhörighet med och som han ser som en möjlighet till ett annat liv med. Men det går inte som vare sig han eller hon tänkt för Cornelia får ett filmerbjudande som hon inte kan tacka nej till. Villkoret för jobbet är att i utbyte mot rollen som skådespelare stå för sexuella tjänster till den fete procucenten Makart. Och här kan man inte annat än tänka på meetoo och vad det avslöjade för ett antal år sedan om det som skett i kulturlivet. Fabian blir också vittne till sammandrabbningar mellan polis och arbetare och kommunister och nazister och han får stå i tröstlösa arbetslöshetsköer. Men än värre blir det när hans bäste vän Labude skjuter sig och efterlämnar ett brev, där Fabian får veta anledningen till hans självmord. Han har fått höra att hans avhandling inte blivit godkänd och flickvännen har bedragit honom. Det kommer dock fram att det är en avundsjuk amanuens som skojat med Labude och sagt att han inte var godkänd. Fabian känner sig nu färdig med Berlin och reser hem till modern i Dresden. Här upplever han att tiden stått stilla, människorna lever på samma sätt som då han lämnade staden. Skolkamraterna har gift sig och har barn och rektorn på hans gamla skola anklagar honom för att inte ha skaffat sig ett hederligt yrke, han som var så begåvad. Fabian planerar att ge sig av till något lugnt ställe, där han kan hämta nya krafter. Men på en promenad upptäcker han en pojke, som balanserar på ett broräcke, som vinglar till och faller ner i floden. Fabian sliter av sig kavajen och hoppar i efter pojken, men han hade glömt att han inte kunde simma. Ett plötsligt och överraskande slut på romanen. Men Kästners tanke är kanske att den passive och betraktande Fabian till slut för att rädda ett barn blir handlingskraftig, ty för Kästner var likgiltigheten och lättjan en av orsakerna till att Hitler kunde komma till makten. I ett av kapitlen i boken har huvudpersonen en dröm som ter sig profetisk så här i efterhand. I drömmen förekommer en gigantisk maskin som betjänas av halvnakna arbetare som skyfflar in hundratusentals småbarn i en jättelik panna. Man tänker ofelbart på Förintelsen förstås. I ett annat kapitel hjälper Fabian en liten flicka som stulit en askkopp till sin pappa som fyller år. Erich Kästner blev ju en förebild för författare som Astrid Lindgren och Tove Jansson i deras uppror mot den auktoritära synen på barnen, den svarta pedagogiken. Romanen om Fabian är fängslande att läsa och bitvis rolig, trots det allvarliga uppsåtet. 1951 pläderade Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter för att ge Erich Kästner nobelpriset.
Putins krets
I ett par veckor, medan det vedervärdiga kriget i Ukraina rasat, har jag läst Catherine Beltons inträngande och detaljerade skildring av Putins krets, enligt den erkända historikern Anne Applebaum "den definitiva boken om Putin och putinismen". Hur det förhåller sig med det kanske man ännu inte kan uttala sig om, eftersom tyrannen fortsatt med att kasta in världen i ett krig, som än ingen vet hur det kommer att sluta. Dock kan man lugnt säga att det är den mest ingående bok som jag hittills läst om Putin, mer ingående än till exempel Masha Gessens böcker. Catherine Belton, som jobbat som journalist åt Financial Times, bland annat sex år i Ryssland, har gjort en grundlig research med många intervjuer med män som stått Putin nära, dessutom förlitat sig på andra journalisters och författares arbeten. Boken börjar med ett möte med en av Putins tidigare nära medarbetare, känd som Putins bankir, Sergej Pugatov, som nu gömmer sig i Frankrike för att inte bli utlämnad och undgå Kremls långa arm. Pugatjov är ångerfull för att han hjälpt fram Putin till makten och fruktar för sitt liv. Belton går så tillbaka till Putins år i Dresden på 1980-talet, där han verkade som sambandsofficer mellan KGB och Stasi. Åren i Dresden har framställts som oglamorösa och provinsiella och mindre betydeslefulla. Men Belton visar att Putin visst spelade en aktiv roll i den smugglingstrafik som pågick mellan öst och väst och där man för att kringgå handelsförbud tvingades stjäla teknologi från väst. Dessutom värvade man forskare och agenter och spred desinfomation samt stödde terrorgrupper som Röda arméfraktionen med pengar och vapen. Allt i syfte med att destabilisera väst. Då man lämnade Östtyskland hade man försäkrat sig om att upprätthålla ett nätverk med agenter. Berlinmurens fall och Sovjets passivitet blev ett outplånligt sår hos Putin som han aldrig kunnat glömma. Hela den här perioden är dåligt undersökt och delvis beror det på att KGB förstörde eller flyttade dokument som kunde vara komprometterande. Efter Sovjets fall inleddes en huggsexa om landets tillgångar. Genom nybildade kooperativa företag, auktioner och privatiseringar plundrades staten på råvaror och annat. Fram trädde de så kallade oligarkerna, entreprenörer,affärsmän och bankirer som skapade sig ofantliga rikedomar. I den här snabba plundringsvågen så förlorade KGB mer eller mindre kontrollen, men man lurade i vassen och väntade på rätt tillfälle och rätt person som skulle ge dem revansch. Putin tillbringade dessa kaotiska år i Sankt Petersburg, där han blev vice borgmästare och hjälpreda åt borgmästaren Anatolij Sobtjak, en loj lyxlirare, som lät Putin ta hand om de lite otrevligare uppdragen, som att hålla sig väl med brottssyndikaten i stan. Fast Putin vid den här tiden uppträdde i demokratisk skrud, så hade han fortfarande god kontakt med sina KGB-kompisar. Och han gav sig själv in i de obskyra affärerna bland annat genom ett projekt olja-mat. Meningen var att sälja olja för import av mat, men någon sådan kom aldrig, utan pengarna försvann på diffusa konton. De här affärerna blev den grund som Putin sedan kunde bygga upp sin kleptokrati på. Då Sobtjak inte blev omvald, blev Putin arbetslös, men det dröjde inte länge förrän han dök upp i Moskva och gjorde en blixtkarriär som slutade med att han utsågs som FSB-ordförande, den organisation som ersatte KGB, trots att han bara var överstelöjtnant (tidigare måste man vara general för den posten). 1998 var det finansiell kris och upprorsstämning i landet, vilket ledde fram till Jeltsins avgång. Turerna var invecklade, men bakom det hela fanns Jeltsinsfamiljens skumma ekonomiska affärer, som en riksåklagare, Skuratov, börjat titta på, bland annat rörde det sig om korruption. Men Skuratov kom pås med två prostituerade i en videofilm, vilket dödade utredningen. Och den som överlämnade kopian av filmen till myndigheterna var Putin. Så kom Putins utnämning till president. Jeltsin var till en början skeptisk till utnänmningen och andra varningstecken fanns, bland annat hans anknytning till KGB. Men för Jeltsins familj var han garanten för att de inte skulle åtalas och han hade uppträtt mycket lojalt mot dom, "lydig som en hund," som Pugatjov uttryckte det. Putin fick också draghjälp av de inträffade terrordåden som inträffade med tjetjenska rebellers attentat, vilka dock innehåller många oklarheter och aldrig riktigt utretts. Hade KGB sitt finger med i spelet? Efter detta var Putins popularitet stor och han inledde sina attacker mot oligarkerna för att ta ifrån dem deras rikedomar, som han tyckte de bara haft till låns. Hårdast blev angreppet mot den rikaste av dem Chordorovskij, som fick tio års fängelse för diffusa anklagelser. Mediemagnater som Berezovskij och Grisinskij blev också av med sina företag och marschen mot att kväsa yttrandefriheten var inledd. Och de regionala guvernörerna avskaffades och skulle i fortsättningen utses av Kreml. Putins filosofi bestod av en stark regering och en stark man i toppen. Fosterlandet och nationen som det viktigaste och den ortodoxa kyrkan som ett sammanbindande kitt. De privata företagen hade krossats och man hade infört en statskapitalism i vilken ingick en skuggekonomi med svarta och svårspårade pengar, som kunde användas för att invadera väst. Och västliga affärsmän och bankmän hade inte varit ovilliga att delta i denna kommers, där pengarna var viktigare än demokrati och mänskliga rättigheter. Putin sökte också efter en ny identitet, då han insåg att kommunismen inte var aktuell. Han fann den hos män som Serge de Pahlen och Jean Groutchkov, vilkas förfäder flytt i samband med oktoberrevolutionen. Dessa män vurmade för det gamla tsarrikets imperalistiska förflutna och med den ortodoxa kyrkan som bundsförvant. Det blev Putins nya bundsförvanter. Stadd i denna stass kunde han börja invadera väst, som godtroget sett på och girigt deltagit i plundringen av rikedomarna. Man kunde nu infiltrera och arbeta för att splittra väst genom gåvor till nationella partier och genom att påverka det amerikanska valet och brexitomröstningen. I förlängningen vet vi vad som skedde med ockupationen av Krim och upprättandet av de så kallade separatistrepublikerna i Donbass och den fullskaliga invasionen av Ukraina. Hur ser då framtiden ut för en sådan här förstockad och förljugen regim, kan den verkligen överleva? Caherine Belton går in på det lite skissartat i slutet av boken. Hon finner det omöjligt i längden med den oförsonliga politik som Putin för mot sitt eget folk och att om ekonomin börjar svaja så kommer missnöjet att växa. Ett land av lögner, angiveri, mutor och våld ska väl inte kunna bestå. Det är i alla fall den förhoppning som Catherine Beltons bok slutar i, en förhoppning som vi verkligen får dela.
Ukraina igen
Hur länge ska världen se på, medan Ukrainas folk blöder och landet bombas sönder? Både presidenten och ett par parlamentsledamöter har vädjat till väst om att man ska sätta stopp för luftrummet över Ukraina, hittills utan resultat. Väst är så oerhört rädda för Putins hot om kärnvapen att man inte vågar göra något, utom sanktioner, som är väldigt långsiktiga och hjälp med materiel och vapen, som ändå är som en droppe i havet. Ju mer Putin ser att väst tvekar, desto mer sporras han. Ukraina har hållit stånd i åtta år och offrat 14 000 soldater, medan Putin fått gå på i ullstrumporna. Världen eller väst tycks ingenting ha lärt av andra världskriget, då en galning i Tyskland fick hållas ända tills det inte fanns någon återvändo och världskriget var ett faktum. Nu har vi en ny diktator, som är cynisk och brutal och som inte väjer för något utom maktspråk tillbaka. Det som nu pågår är inte värdigt och kommer att skada demokratierna oerhört, därför måste kriget få ett slut.
Våren på gång
Trots ett vedervärdigt krig från Rysslands sida i Ukraina så kommer våren så sakteliga till våra trakter. Snösmältningen är igång, men går ganska sakta, eftersom nätterna fortfarande är rejält kalla. Igår fanns plötsligt fem sångsvanar på täkten tillsammans med de gäss som varit här några dagar. Vi for till havet och kunde konstatera att det nu var isfritt i viken in mot fritidsområdet. Och flera barnfamiljer fanns på plats med fikakorgar och passade på att njuta av solen. Själva slog vi oss ner utanför husväggen och solade och fikade. Sedan gick vi en promenad, men det var rätt så halkigit på sina ställen så man fick kolla vart man satte ner fötterna. Hemma igen dukade vi upp med våfflor och hjortronsylt i växthuset, där termometern visade 39 plusgrader.
Den orwellske Lavrov
Utrikesminister Lavrov, eller Putins hund, tycker inte att Ryssland för något krig i Ukraina, tvärtom så är det Ukraina som hotar Rysslands säkerhet. För honom har krig blivit fred och slaveri frihet. Om Orwell hört honom skulle han lett i mjugg.
Försvarsmaktens blunder
Försvarsmakten var dålig på att upptäcka u-båtar i skärgården och nu är man lika dålig på att upptäcka att man handlat reservdelar till just u-båtar av en oligark. Man kommer nu att få 2 procent av BNP i försvarsanslag, en rejäl förstärkning. Man får väl bara hoppas då att en del av dessa pengar inte går till oligarker. Man verkar ha dålig koll på sin ekonomi, att då pytsa ut ännu mera är kanske inte så välbetänkt.
Regeringens reträtter
Regeringen får backa på den ena frågan efter den andra, nu senast går man alltså med på att 2 procent av budgeten, tror jag, ska avsättas till försvaret. Även i fråga om priset på diesel och bensin kommer det snart ett förslag om kompensation. I Nato-frågan är man också pressad, men har hittills stått pall inför borgerlighetens och ledarskribenternas propåer. Försvarsministern var också hårt pressad i gårdagens 30 minuter. Magdalena Andersson anklagas för att stå på Putins sida, det känns som desperation och hysteri i leden. Kanske borde man sansa sig lite på sina håll. Hittills har sossarna, att döma av opinionssiffror, klarat sig bra och Magdalena Andersson har de högsta förtroendesiffrorna. Kan det vara det som ligger bakom alla desperata uttalanden och krav från den borgerliga sidan? Nåväl, det här ser ju inte så bra ut förstås, man undrar ju om sossarna har någon egen linje i dessa frågor och framför allt borde man kanske vända på frågeställningarna. Välfärden är verkligen i behov av mera pengar, se på förlossningsvården och äldreomsorgen, där bristerna fortsatt är stora.
Strategi
Är Västs och Natos strategi med sanktioner och viss militär hjälp utifrån den rätta, är den tillräcklig mot en envåldshärskare med imperialistiska målsättningar? Putin, precis som Hitler en gång, är en spelare beredd att chansa för att se vad som händer. Han har lagt kärnvapenhotet på bordet för att skrämma Väst och Nato att inte ingripa i Ukraina. Och Väst och Nato har backat av rädsla för en eskalering och ett kärnvapenkrig. Följden har blivit att Ukraina lämnats i sticket, precis som Tjeckoslovakien en gång gjordes. Både Ukrainas president och nu senast Litauens premiärminister, tror jag det var, vill att Nato ska gå in och hjälpa till för att sätta stopp på den fruktansvärda förödelse och det enorma lidande som vi nu ser utspelas framför våra ögon. Man tycker att Putin ska hejdas nu, innan han hinner ta nästa steg, ty han kommer inte visa sig vara nöjd även om han kommer att besegra Ukraina. Med den hänsynslöshet han hittills visat och med de uttalade målsättningar han deklarerat, så kommer han inte att nöja sig. Därför är frågan om inte Väst och Nato bör ompröva sin strategi. Bättre mota Olle i grind, än att han ska komma in på tomten.
Järnridån
Den 5 mars för 76 år sedan i Fulton Missouri yttrade Winston Churchill sina berömda ord om att en järnridå sänkt sig över Europa. Är vi på väg mot något liknande nu med ett hungrigt Moskva i färd med att krossa Ukraina för att återvinna något av sin forna glans. Är turen sedan kommen till Moldavien och Georgien, hur långt är Putin beredd att gå på sitt erövrarstråt för att göra landet great again. Till skillnad mot då åtnjuter emellertid inte Ryssland idag samma sympati som Sovjetunionen gjorde till att börja med som en av de makter som besegrat Nazityskland. Men det finns tyvärr oroande tecken på att demokratin och demokratierna i världen försvagats och är på tillbakagång, så man vet inte vad en rysk seger i Ukraina kan innebära. Kommer den att stärka de auktoritära regimerna och ökar nationalismen i världen och försvagas demokratierna ytterligare? Framtiden är svaret på dessa frågor.
Rumet under golvet
Rummet under golvet är tredje delen i Kjell Johanssons svit av böcker om de utsatta. Här möter vi mormodern till barnen Einar och Eva i Huset vid Flon, hennes uppväxt och liv. Kjell Johansson för även in en bror till Emma Charlotta i berättelsen, Nils, och det är han som för ordet i Rummet under golvet. Emma Charlotta och Nils växer upp i en fattigstuga i Sverige runt sekelskiftet 1900. Det var en värld där barn till och med kunde utauktioneras till billigaste bonde, se Martinsons Nässlorna blomma. I den här fattighusmiljön fick barnen växa upp med sin frånvarande mor, Bleka damen, som sörjde maken som tagit sitt liv. Hon lever nu i en annan värld med kortare ögonblick av klarhet, barnen ängslas för att hon ska dö och de lämnas föräldralösa. Fattigstugan innehåller en brokig samling, där finns den levnadsvise och klurige Tiggar Anders, de tisslande och fnissande och spinnande små gummmorna, den myndiga och självpåtagna föreståndarinnan Regenta och den snälla Karolina. Ett klientel hopfösta i en trång och andligt nerbrytande miljö övervakad av fattigvårdsstyrelsens ordförande Teodor Edberg med sitt alltid hurtfriska hälsningsord "Goder dagens, goder dagens. Allt väl i stugan". Han vill att allt ska vara bra och att han ska slippa klagomål, som kan bli dyrbara för socknen. För att komma ifrån alla spejande ögon i fattigstugan skapar sig barnen ett hemligt rum under golvet, genom att ta loss några stenar i husgrunden. Därnere kan de lyssna till hjonens samtal och bråk och själva med fantasins hjälp snickra ihop historier. De lovar också varandra att alltid hålla samman. Nu går det inte så. För då modern gifter sig med brodern till hennes make, så hamnar barnen i en backstuga. Och där står Nils inte ut länge med styvfaderns hårda regemente, utan flyr. Han får arbete i en linnefabrik, där han möter Petter, en föräldralös pojke, som säger sig vara anarkist och vill bränna ner fabriken. De planerar att gå till sjöss, men då dagen kommer backar Nils ur. Han ger sig istället i lag med Tilda, som säljer kvastar och blir gårdfarihandlare. Här möter han Magda, en av resandefolket, som han gifter sig med och de börjar ett mödosamt liv på vägarna. I ett par gripande kapitel får vi följa deras vandringar. Deras första barn tas ifrån dem, då Nils sitter i fängelse för att ha dömts för lösdriveri. Ett andra barn dör efter en dag och Fritiof, det tredje barnet, hamnar i vuxen ålder på sinnessjukhus. Då man vill sterilisera honom tar han sitt liv. Det är en skrämmande bild av ett ogint fattigsverige som målas upp av en inkännande författare. De resande var inte välkomna nästan någonstans. De kunde mötas av skyltar som "Enligt beslut av X-s byamöte råder i denna trakt förbud mot att hysa tattare". Emma Charlotta möter vi mera glimtvis i historien. Hon hamnar som piga i Stockholm och engagerar sig i arbetarrörelsens kamp för en människovärdigare tillvaro. Hon står i valet att välja mellan två bröder, Bernard och Arvid, och väljer den senare. Och de får barnen Anna och Erik och så knyts historien ihop med Huset vid Flon. Historien knyts också samman genom att Nils efter många år söker upp sin syster. Rummet under golvet är en stark berättelse, nästan i klass med Huset vid Flon.
Vargatider
Vargatider är namnet på journalisten Harald Jähners bok om Tyskland efter andra världskriget mellan 1945 till 1955. Och vargatider är väl något som vi upplever igen, då Ryssland angripit Ukraina och just nu på sjunde dagen av kriget tycks åstadkomma en enorm förstörelse av landets städer. Vi trodde väl aldrig att vi skulle behöva uppleva något sådant här igen, men nu har en maktgalen president med ideologiska skygglappar kastat sig in i något, som förhoppningsvis också ska leda till hans fall. Harald Jähner visar vad ett krig är, vilka fruktansvärda verkningar det har, vad det kostar och vad man får brottas med i dess kölvatten. Efter kriget i Tyskland fanns 40 miljoner rotlösa människor, miljoner saknade tak över huvudet och 45 procent av bostäderna var förstörda. Ett ruinlandskap hade uppstått där människor sökte efter mat och bränsle. I kampen för överlevnad blev de svarta marnaderna det främsta medlet, viktigare än ransoneringarna. Sjunde budets Du skall inte stjäla omdefinierades, nöden blev en ursäkt för stölder. Minst en tredjedel, periodvis hälften av alla varor såldes svart. Det främsta betalningsmedlet var cigaretter. Men efterkrigstiden var inte bara lidande och gravallvar, ty glädjen över att ha överlevt yttrade sig i ett våldsamt festande och dansande. Jazzen blev musiken på modet och karnevaler återupptogs för att höja livskänslan. Kvinnorna hade tagit över taktpinnen i samhället och männen som återvände från krigsfångenskap fick se sig överflyglade och reagerade småsint och grinigt. Det fanns ett kvinnoöverskott, som ledde till en sexuell hunger och den sexuella frimodigheten ökade, liksom antalet könssjukdomar, vilket gav den tyska kvinnan öknamnet Veronika Dankeschön det vill säga veneral disease. En avgörande förändring skedde emellertid 1948 då valutareformen infördes och tysk mark ersatte riksmark. Det fick den tyska ekonomin på fötter, parat med Marshallhjälpen. Det innebar dock en delning av den tyska staten, i öster fick man inte tillgång tll detta. Ett av de intressantaste avsnitten i boken är berättelsen om Wolfsburg, Wolkswagenwerks stamställe. Hitler hade haft en vision om att anlägga en mönsterstad runt en gigantisk fabrik för tillverkning av en folkbil, som vanliga människor skulle ha råd med. Nu blev det i stort sett en pappersprodukt utom fabriken som anlades, kriget kom ju emellan. Efter kriget ville man montera ned fabriken och flytta den till Birmingham, men en teknikfrälst ingenjör Ivan Hirst lyckades stoppa det. Han ersattes sedan av chefen för Opel, Heinrich Nordhaff, en karisamatisk och auktoritär ledare, som med militära metoder och tvångsarbetare fick igång fabriken. Som en general styrde han sina arbetare och snart hade man lyckats få fram 100 000 bilar. Som en sann brukspatron såg han till att det var företaget som bestämde och staden fick anpassa sig efter honom. Det dröjde till 1955 innan staden kunde köpa upp så mycket mark att man kunde uppföra bostäder och gator, tidigare hade det mest sett ut som ett barackläger. Kultursektorn var den som kom igång snabbast efter kriget. Teatrarna hade en beläggning på 80 procent mellan 1945 och 1948, men minskade en del efter valutareformen, då folk fick det bättre. Film var kanske mest populärt, mest handlade det om komedier. En kuriös grej var att det tog tolv år innan folk fick se Chaplins Diktatorn, innan dess var man tydligen inte mogen att skratta åt Hitler. På vissa ställen försökte man visa klipp från koncentrationslägren, men det föll inte väl ut, människor orkade inte se dessa förfärliga bilder eller så skämdes de. Konsten blev ett slagträ i den ideologiska kampen mellan väst och öst. Här kom märkligt nog CIA och dess agenter att spela en roll genom att stödja den abstrakta konsten och gynna dess utövare. Den abstrakta konsten kom sålunda att förknippas med frihet och demokrati i motsättning till den socialrealistiska. Kort efter kapitulationen var den tyska nazismen som bortblåst, något som satte myror i huvudet på de allierade. Man hade trott att nazismen hade ett kraftigt grepp om invånarna. Men egentligen handlade det nog om bortträngning, olika strategier för att slippa minnas det förflutna och ogärningarna. Bland annat så vältrade man sig i det egna lidandet eller ägnade sig åt maniska aktiviteter som dans och festande, allt för att glömma. Ifråga om förintelsen teg man. Man skyllde också på att nazismen varit som en drog som förgiftat sinnena eller att ödet spelat dem ett spratt. Eller så var det kriget som förstört moralen, trots att det var tyskarna som startat det. Nürnbergrättegången följdes med likgiltighet. Man levde efter mantrat att livet går vidare. Men med bortträngning är det ju så att den förr eller senare bryter igenom, verkligheten kommer ikapp. Och så skedde ju också i det tyska samhället på 1960-talet då 68-generationen kom att anklaga sina föräldrar och ställa dem till svars. Harald Jähners bok är egentligen en bred kulturhistorisk skildring snarare än en fackhistorisk bok. Den bygger på brev, dagböcker, tidningar, romaner, filmer med mera. Det är en fängslande historia som vi vetat alltför litet om.
