Putins krets

I ett par veckor, medan det vedervärdiga kriget i Ukraina rasat, har jag läst Catherine Beltons inträngande och detaljerade skildring av Putins krets, enligt den erkända historikern Anne Applebaum "den definitiva boken om Putin och putinismen". Hur det förhåller sig med det kanske man ännu inte kan uttala sig om, eftersom tyrannen fortsatt med att kasta in världen i ett krig, som än ingen vet hur det kommer att sluta. Dock kan man lugnt säga att det är den mest ingående bok som jag hittills läst om Putin, mer ingående än till exempel Masha Gessens böcker. Catherine Belton, som jobbat som journalist åt Financial Times, bland annat sex år i Ryssland, har gjort en grundlig research med många intervjuer med män som stått Putin nära, dessutom förlitat sig på andra journalisters och författares arbeten. Boken börjar med ett möte med en av Putins tidigare nära medarbetare, känd som Putins bankir, Sergej Pugatov, som nu gömmer sig i Frankrike för att inte bli utlämnad och undgå Kremls långa arm. Pugatjov är ångerfull för att han hjälpt fram Putin till makten och fruktar för sitt liv. Belton går så tillbaka till Putins år i Dresden på 1980-talet, där han verkade som sambandsofficer mellan KGB och Stasi. Åren i Dresden har framställts som oglamorösa och provinsiella och mindre betydeslefulla. Men Belton visar att Putin visst spelade en aktiv roll i den smugglingstrafik som pågick mellan öst och väst och där  man för att kringgå handelsförbud tvingades stjäla teknologi från väst. Dessutom värvade man forskare och agenter och spred desinfomation samt stödde terrorgrupper som Röda arméfraktionen med pengar och vapen. Allt i syfte med att destabilisera väst. Då man lämnade Östtyskland hade man försäkrat sig om att upprätthålla ett nätverk med agenter. Berlinmurens fall och Sovjets passivitet blev ett outplånligt sår hos Putin som han aldrig kunnat glömma. Hela den här perioden är dåligt undersökt och delvis beror det på att KGB förstörde eller flyttade dokument som kunde vara komprometterande. Efter Sovjets fall inleddes en huggsexa om landets tillgångar. Genom nybildade kooperativa företag, auktioner och privatiseringar plundrades staten på råvaror och annat. Fram trädde de så kallade oligarkerna, entreprenörer,affärsmän och bankirer som skapade sig ofantliga rikedomar. I den här snabba plundringsvågen så förlorade KGB mer eller mindre kontrollen, men man lurade i vassen och väntade på rätt tillfälle och rätt person som skulle ge dem revansch. Putin tillbringade dessa kaotiska år i Sankt Petersburg, där han blev vice borgmästare och hjälpreda åt borgmästaren Anatolij Sobtjak, en loj lyxlirare, som lät Putin ta hand om de lite otrevligare uppdragen, som att hålla sig väl med brottssyndikaten i stan. Fast Putin vid den här tiden uppträdde i demokratisk skrud, så hade han fortfarande god kontakt med sina KGB-kompisar. Och han gav sig själv in i de obskyra affärerna bland annat genom ett projekt olja-mat. Meningen var att sälja olja för import av mat, men någon sådan kom aldrig, utan pengarna försvann på diffusa konton. De här affärerna blev den grund som Putin sedan kunde bygga upp sin kleptokrati på. Då Sobtjak inte blev omvald, blev Putin arbetslös, men det dröjde inte länge förrän han dök upp i Moskva och gjorde en blixtkarriär som slutade med att han utsågs som FSB-ordförande, den organisation som ersatte KGB, trots att han bara var överstelöjtnant (tidigare måste man vara general för den posten). 1998 var det finansiell kris och upprorsstämning i landet, vilket ledde fram till Jeltsins avgång. Turerna var invecklade, men bakom det hela fanns Jeltsinsfamiljens skumma ekonomiska affärer, som en riksåklagare, Skuratov, börjat titta på, bland annat rörde det sig om korruption. Men Skuratov kom pås med två prostituerade i en videofilm, vilket dödade utredningen. Och den som överlämnade kopian av filmen till myndigheterna var Putin. Så kom Putins utnämning till president. Jeltsin var till en början skeptisk till utnänmningen och andra varningstecken fanns, bland annat hans anknytning till KGB. Men för Jeltsins familj var han garanten för att de inte skulle åtalas och han hade uppträtt mycket lojalt mot dom, "lydig som en hund," som Pugatjov uttryckte det. Putin fick också draghjälp av de inträffade terrordåden som inträffade med tjetjenska rebellers attentat, vilka dock innehåller många oklarheter och aldrig riktigt utretts. Hade KGB sitt finger med i spelet? Efter detta var Putins popularitet stor och han inledde sina attacker mot oligarkerna för att ta ifrån dem deras rikedomar, som han tyckte de bara haft till låns. Hårdast blev angreppet mot den rikaste av dem Chordorovskij, som fick tio års fängelse för diffusa anklagelser. Mediemagnater som Berezovskij och Grisinskij blev också av med sina företag och marschen mot att kväsa yttrandefriheten var inledd. Och de regionala guvernörerna avskaffades och skulle i fortsättningen utses av Kreml. Putins filosofi bestod av en stark regering och en stark man i toppen. Fosterlandet och nationen som det viktigaste och den ortodoxa kyrkan som ett sammanbindande kitt. De privata företagen hade krossats och man hade infört en statskapitalism i vilken ingick en skuggekonomi med svarta och svårspårade pengar, som kunde användas för att invadera väst. Och västliga affärsmän och bankmän hade inte varit ovilliga att delta i denna kommers, där pengarna var viktigare än demokrati och mänskliga rättigheter. Putin sökte också efter en ny identitet, då han insåg att kommunismen inte var aktuell. Han fann den hos män som Serge de Pahlen och Jean Groutchkov, vilkas förfäder flytt i samband med oktoberrevolutionen. Dessa män vurmade för det gamla tsarrikets imperalistiska förflutna och med den ortodoxa kyrkan som bundsförvant. Det blev Putins nya bundsförvanter. Stadd i denna stass kunde han börja invadera väst, som godtroget sett på och girigt deltagit i plundringen av rikedomarna. Man kunde nu infiltrera och arbeta för att splittra väst genom gåvor till nationella partier och genom att påverka det amerikanska valet och brexitomröstningen. I förlängningen vet vi vad som skedde med ockupationen av Krim och upprättandet av de så kallade separatistrepublikerna i Donbass och den fullskaliga invasionen av Ukraina. Hur ser då framtiden ut för en sådan här förstockad och förljugen regim, kan den verkligen överleva? Caherine Belton går in på det lite skissartat i slutet av boken. Hon finner det omöjligt i längden med den oförsonliga politik som Putin för mot sitt eget folk och att om ekonomin börjar svaja så kommer missnöjet att växa. Ett land av lögner, angiveri, mutor och våld ska väl inte kunna bestå. Det är i alla fall den förhoppning som Catherine Beltons bok slutar i, en förhoppning som vi verkligen får dela.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0