Fågellivet
Fågellivet nu på hösten är torftigt. Det som syns och hörs är svartfåglarna, kajor och kråkor, kajor mest. Dessbättre håller de sig på avstånd. Skatona däremot frekventerar gården då och då i födosök. Men nu finns det inte så mycket att äta, inga bär, inga äpplen. Ibland hörs också korparnas rop från skogsdungen eller vid en överflygning. Stararna är kvar ännu, men har gjort rent hus i den gamla rönnen och håller sig nu mest i närheten av kvigorna, som ännu går ute. Talgoxar och blåmesar har dykt upp utanför köksfönstret, precis som om de vill att jag ska fylla på fröautomaten. Men de får nog vänta till november. Frun har lämnat bort hönorna och tuppen till en granne och en god vän, så det känns lite vemodigt. Men det hade varit svårt att ha dom kvar under vintern i det provisoriska hönshuset, där det blev för kallt vintertid.
Svamphöst
Det har varit en vidunderlig svamphöst. Först Karl Johan, sen gula kantareller och nu trattkantareller. Som man nästan snavar över. Vi har plockat kassvis och gett bort en hel del. Att leta svamp är ju lite som att gå på skattjakt. Man blir otroligt glad när man hittar dom. Men att vara i skogen är också avkopplande, det enda irriterande är myggen som ska in i öron och ögon och i håret. Det var nog bra länge sedan vi hade ett sånt här svampår. Från barndomen minns jag att vi en gång gjorde ett riktigt fynd. Familjen hade, som vi ganska ofta gjorde, tagit båten och åkt ut till ön, som egentligen var en halvö, för att bada. På sommaren brukade vi plocka smultron här, men den här gången sökte vi oss in på ön på en gammal skogsväg och hittade otroligt med gula kantareller. Mamma fick ta av sig särken för att vi skulle få med oss allt. Men sedan dess har jag aldrig, förrän nu, varit med om så mycket svamp. Nu återstår bara det tråkiga, rensningen.
Tyska valet
Svt satsade hårt på det tyska valet med en valvaka i hela två timmar på söndagen. Experter, statsvetare, journalister och politiker kommenterade och gav sin syn på valet. En av dem, en kvinna från Dagens Nyheter, jämförde FDP, liberalerna i Tyskland med liberalerna i Sverige och menade att FDP var marknadsliberalt, medan liberalerna i Sverige var socialliberala. Men hallå där, har inte den stora liberala tidningsdraken hängt med i politiken. Det var väl länge sedan liberalerna i Sverige var socialliberala. De senaste tjugo åren minst har partiet gått allt längre högerut och är sannerligen marknadsliberalt så det förslår. De politiker som deltog var Per Bolund från miljöpartiet och Sara Skyttedal från KD. Bolund framhöll att man i Tyskland hållit armlängs avstånd till det högernationalistiska Afd, som också backat i opinionen, medan KD i Sverige öppnat upp för SD. Skyttedal kontrade med att Afd var en säkerhetsrisk, vilket inte SD var. Nehej, men ser man på SD:s historia så måste man nog vara försiktig med den åsikten. Att SD idag försöker vara mera salongsfähiga borgar inte för vad de har på agendan. Det kan visa sig om de kommer in i en regering. Nu blev SPD, socialdemokraterna det största partiet och CDU/CSU gick stort tillbaka. Ändå kan deras kandidat Laschets, precis som Kristersson gjorde efter förra valet, sitta och se ut som om han skulle kunna bli kansler. CDU har lyckats knappa in på SPD efter att ha tagit fram det gamla vänsterspöket, något som borgarna i Tyskland har god erfarenhet av. Man behöver bara gå tillbaka till 1930-talet, då man föredrog Hitler framför ett rött alternativ. Ja, nu får vi se hur en regering kommer att se ut. Man kan ju hoppas att valresultatet kommer att ge genomslag, men osvuret är bäst.
Lördag
Inför 20-årsminnet av elfte september lyssnade jag på ett samtal på P1-kultur, där man pratade om hur litteraturen lyckats eller snarare inte lyckats med att gestalta bilden av det skedda. Ola Larsmo nämnde då att en som bäst lyckats med det var Ian Mc Ewan med sin bok Lördag. Jag blev nyfiken och lånade boken på bibblan. Lördag utspelar sig under ett dygn, då huvudpersonen neurokirurgen Henry Perowne råkar ut för en rad händelser. I gryningen står han vid fönstret och ser ett brinnande plan styra in mot centrala London och han får för sig att det kan vara en terrorattack. Minnet från elfte september gör sig gällande. Nu visar det sig senare att det var ett lastflygplan vars ena motor börjat brinna. Men osäkerheten finns där, stämmer det, eller var den protestdemonstration som planerades mot USAs krig i Irak målet. Den jättelika demonstrationen mot USA:s krigsförberedelser mot Irak är som ett bakgrundsbrus i romanen. Perowne själv är ambivalent till protesten. Genom en irakisk professor har han fått insikter i läget i Irak med tortyr, förföljelser och avrättningar, med en avskyvärd regim. Men samtidigt tror han inte på USA:s försäkringar heller och vad invasionen kommer att leda till. Med sin dotter Daisy, en poet i vardande har han ett häftigt gräl om saken. Men Perownes lördag innehåller också dramatiska saker. Först kolliderar han lätt med en röd BMW på sin väg till en squash-match. Tre män anklagar honom för kollisionen och är på väg att misshandla honom, då Perowne med sin läkarkunskap ser att en av dem, Baxter, lider av en obotlig sjukdom, Huntingtons syndrom. För att komma ur knipan ger han Baxter vissa förhoppningar om att den kanske kan botas och Baxter kommer av sig och Perowne kan undkomma. Men Baxter och en av hans underhuggare ska återkomma och trakassera familjen i slutet av romanen i ett mycket dramatiskt skeende. Ett annat gripande inslag i romanen är Perownes besök hos sin dementa mor, för den som haft med demens att göra, som undertecknad som god man till en gammal kvinna, är mycket igenkänningsbart. Det är rörande och tragiskt skildrat. Jag vet inte om jag kan hålla med Ola Larsmo om att det är en lyckad roman för att bearbeta 11-septemberattackerna, men romanen har helt klart många drabbande detaljer.
Berlin 1936
Historikern och författaren Oliver Holmes ger oss ny kunskap om vad som försiggick i Berlin 1936, då de olympiska spelen ägde rum under sexton dagar i augusti. Berlin 1936 heter boken som utkom på svenska 2019. Holmes presenterar en dag för dag skildring, vilket blir till ett utsnitt i tiden. Vi får veta vilket väder som rådde, temperatur och vindar och om det förekom regn eller åska. Vi får också möta en rad personligheter, kanske alltför många för att man ska kunna hålla reda på dom. I centrum står förstås själva tävlingarna, men minst lika stor plats tar det som händer på hotell, barer och restauranger. Och här skulle en Berlinkarta ha varit till hjälp för att man skulle ha kunnat orientera sig. Man får intrycket av att Berlin var en sjudande häxkittel. Regimen försökte sätta Berlin på paus under tävlingarna för att göra ett gott intryck på besökarna och många skyltar och annat stötande togs bort. Holmes har utnyttjat tidningar, dagböcker, memoarer, polisrapporter och annat för att ge en så allsidig bild som möjligt och det blir både spännande och underhållande. En person som Holmes följer genomgående är den amerikanske författaren Tom Wolfe, som älskar Tyskland och Berlin och som genom sitt förlag Rotwolth gett ut flera storsäljande böcker på tyska. Men under olympiadagarna får den oskuldsfulle Wolf upp ögonen för att bakom fasaden så sker det hemska saker. Av en kvinna i motståndsgruppen Rothe Kapelle får han höra om koncentrationsläger och förvisningar och hans misstänksamhet ökar. Berlin blev tilldelat olympiaden 1931, innan nazisterna tagit över makten, och både USA och Storbrittanien var tveksamma till Berlin och funderade på bojkott, eftersom judiska idrottare inte skulle få medverka, men Avery Brundage, känns han igen, gick i god för att spelen kunde genomföras och för nazisterna blev ju spelen ett storartat propagandatillfälle. Tävlingarna då? Jo, det vet vi ju att Jesse Owens kom att bli en förgrundsfigur med sina 4 guld. För regimen blev det ju lite pinsamt, en neger var bättre än de vita, det gick emot deras raslära. Hitler lär ha vägrat att bli fotograferad tillsammans med Owens och utbrast: "Amerikanerna borde skämmas, som låter sina medaljer vinnas av negrer". Samtidigt som olympiaden pågår anläggs koncentrationslägret Sachenshausen endast 8 kilometer från Berlin och alla romer utvisas från centrala Berlin till ett läger utanför staden, som saknar alla bekvämligheter. Berlinolympiaden blev en propagandaseger för nazityskland och få insåg vad som skulle komma, trots de många varningsklockor som ringde.
Två pistoler
Han har två pistoler gömda i pottskåpet utifall att. Det handlar om Adolf Fredrik Munck, hovstallmästare hos Gustav III i Klas Östergrens nya roman Två pistoler.
De rostiga pistolerna finns där ifall några fiender från det gamla hemlandet skulle dyka upp och få för sig att ta livet av honom. Då finns en pistol för dem och en för honom själv. Två pistoler är en roman lustfylld att läsa, men också sorglig och gripande. Munck är landsförvisad och förnedrad och framlever sina sista år på en ort i Toscana. Året är 1831 och en koleraepidemi härjar och Munck bestämmer sig för att hålla sig inomhus resten av sin tid. Han vill inte återuppleva de hemska minnen han har från Karlskrona och den tyfusepidemi som drabbade de hemvändande soldaterna från det illa skötta kriget mot ryssen. Som Gustav III:s sändebud fick han gå bland sjuka och lik och försöka lindra så gott det gick. Hans tro på kungen fick sig en knäck. Nu lever han ensam med en simpel adjutant eller kalfaktor, Ytterberg, om Ytterberg är en uppfinning av Östergren eller inte vet jag inte, men hur som haver så är det för denne Ytterberg som Munck delger sina minnen, gärna då de lite skabrösa tycker Ytterberg. Och Munck är inte ovillig att berätta, särskilt om han vunnit ett parti kille, vilket han för det mesta gör eller fått sig en tår på tand. Framför allt går minnena tillbaka till sommaren 1775 på Ekolsund, sommarvistet. Den halsstarrige Gustav inser då, efter nio års celibat och känslokyla i äktenskapet, att han måste sörja för att få en tronföljare. Men hur ska det gå till i ett bottenfruset äktenskap, där makarna inte varit nära varandra en enda gång. Han rådfrågar sina gunstlingar Ehrensvärd och Ekelund, men ingen av dem vet råd. Men då kommer Gustav på att Munck, karlakarlen och mannen med kvinnotycke, kan bli hans räddning. Och Munck, som alltid lojal mot kungen går med på uppdraget, om än skeptisk. Och så inleds en rad förvecklingar och lustigheter, där Munck får pröva hela sitt tålamod för att nå framgång. Denne savolaxare eller finske Ikaros är nämligen utrustad med stort sådant, härdad av finska vintrar och en hårdhänt vistelse i hovet under många år, där han fått svälja besk medicin. Nåväl, Munck lyckas till sist i sina bemödanden, och en son blir till. Men snart är ryktena i svang, med änkedrottningen Lovisa Ulrika i spetsen, hon som hatar drottningen. Ryktet förmäler att det är Munck som är far till barnet. Det leder till en brytning mellan Gustav och änkedrottningen och stämningen blir allt annat än god i hovet. För Munck leder detta så småningom till att han avpolleteras och tillsammans med anklagelser om falskmynteri är hans dagar vid hovet räknade. Då Gustav blir skjuten på operan så blir Munck landsförvisad och mister sin medborgerliga rätt. Och för kungasonen Gustav IV Adolf går det heller inte väl, även han blir landsförvisad och får irra omkring i Europa under titeln överste Gustafsson. Kanske även det ett romanämne för Östergren. Men framför allt handlar Östergrens roman om hur tiden äter oss alla, hur det är att åldras och leva i ensamhet, där bara minnena är våra följeslagare.
Bus på
Kristersson var i morgonstudion och snackade om vaccinpass som ett återvändande till friheten. Var har han vistats? Afghanistan månntro? Vaccinpass kan ju låta bra, men för de som inte vaccinerat sig (vilket man dock bör) är det ju inte så bra. Ska de bli en andra sortens medborgare då? Och för alla som vaccinerat sig och inte behärskar det digitala kan det också bli knepigt. Men Kristersson är bus på. Minns hur han i pandemins början tyckte att företagare som hade det svårt skulle få pengar direkt in på kontot. Det gäller väl moderaterna i stort idag att det är bus på. Det gäller väl att komma före SD och visa att man har de tuffaste förslagen. Om de sen går att finansiera eller om de är välbetänkta är en senare fråga. Det gäller att va värst. Senare på dagen läste jag på datorn att Hans Wallmark krävde att utrikesministern skulle komma till KU. Det gällde då IS-kvinnorna. De som man sa skulle åtalas där de befann sig, menade Wallmark. Jo, men nu ville ju inte det kurdiska styret ha dem kvar och de klarade heller inte att döma dem, de hade inte tillräckligt med bevis mot dem. Men M och SD var genast på och menade att de skulle häktas så fort de kom till Arlanda. Jaha, och sen då? Ska de in i fängelse, utan att man har bevis för vad de sysslat med därborta i Syrien. Visst, det är naturligtvis besvärande att ha haft något ihop med de där terroristerna i IS, ja, omdömeslöst helt enkelt. Men låt myndigheterna i lugn och ro utreda deras fall och sedan fatta beslut.
Tjugo år sedan terrorattacken mot Twin Towers
I går kväll, söndag, sändes en sevärd dokumentär om USA och arvet efter 11 september. Terrorattacken mot tvillingtornen blev inledningen till kriget mot terrrorismen, ett krig som fått sin tragiska kulmen i det som nu skett i Afghanistan. President Bush var snar med att peka ut, vad han kallade, ondskans axelmakter och framställa sig och USA som godhetens försvarare. Ett huvudmål blev att söka upp och döda Usama bin laden, hjärnan bakom attacken, som gömde sig i det talibanstyrda Afghanistan. En väldig propagandakampanj påbörjades som även fick stöd av media och demokratiska politiker. Och med bistånd av andra länder, även Sverige, gick man in i Afghanistan och körde ut talibanerna från Kabul. Man tog hjälp av krigsherrar ute i landet och snart var det rent kaos i landet och någon Bin Laden kunde man inte finna. Då vände man blickarna mot Irak och Saddam Hussein. En ny kampanj drogs igång om att Irak höll på att skaffa sig kärnvapen och man fick även med sig den modeste Colin Powell på tåget. FN föhöll sig dock skeptisk så Bush fick köra ett eget race och invaderade Irak. Inte heller här fann man några kärnvapen, men kaos blev det även här. För att inte helt tappa koncepterna skulle man då satsa på att införa demokrati i landet, västerländsk sådan naturligtvis, något som man förut visat sig urusel på i t ex Vietnam. Presidenten skickade dit en klåpare vid namn Bremer, som strax avskedade tjänstemän och officerare som tjänat Saddam Hussein, med påföljd att dessa blev utan försörjning och ett lätt byte för terrorgrupper som IS. CIA och Dick Cheney ville ha hårdare tag och ville inhämta information om fienden och man drog sig inte för att använda tortyr och inrättade läger som Guantanamo på Cuba och det hemska fängelset Abu Greib i Irak. Här användes alla upptänkliga tortyrmetoder vilka inte stod nazisternas efter. I den kamp som inletts mot ondskan var man nu själv en jämlike. Man försökte tysta ned allt man höll på med och använde lögnen som redskap, vilket fick människor som inte gick på lögnerna att vända sig mot politiker och media som man inte längre litade på. På så vis lade man grunden för Donald Trump och hans anhang och deras tal om "etablissemanget" som man inte kan lita på. Och här ingick också media, som låtit sig berusas av talet om kampen mot terrorismen. Från att ha varit ett land som stått enat mot en yttre fiende blev USA så ett djupt splittrat land.
Septemberlördag
Bonden hämtar in vall. Är nog sista rycket. Maskinerna går i skytteltrafik. Trots sol en kall vind. Vi rensar lingon, plockat drygt 20 liter i veckan. Och svamp i massor. Även där mycket rensning. I trädgården har det varit fjärilsrikt: amiral, påfågelfjäril (heter den så) och nässelfjärilar. Humlor och bin på stenkyndeln, som de verkar älska. I morgon 22 år sen vi flyttade in i huset. Så länge har vi inte bott någon annanstans. I sommar har huset fått nya fönster, ett riktigt lyft. Det gamla torpet som det en gång var blir mer och mer anständigt. Nytt avlopp, bergvärme, nya köksluckor och ommålning med mera har fört in det i moderniteten. Cykeltur i veckan, vi provade den nya multibanan som anlagts vid skidstadion. Samma dag kunde vi läsa på nätet att den utsatts för sabotage, mc-åkare och bilar hade provat kvaliteten och orsakat en del skador. Hur tänker man när man beter sig på det viset. Mörkret tätnar ute, dagarna blir kortare, vintern kryper närmare. Brrr!
