krille tvärvigg

"Så befinner vi oss under nazisternas välde", skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok den 30 september 1939. Och de har genom att döda tusentals människor och bränna palatsen i huvudstaden förvandlat en jäktande stad till en övergiven ruinhög. Tiotusentals människor har i ett huj blivit utfattiga och hemlösa och oräkneliga skaror änkor och faderlösa. Så ser krigets vanvett ut. Men Kaplan riktar också stark kritik mot de egna militära ledarna för all den förstörelse som blivit resultatet, därför att de gjorde Warszawa till en frontlinje, vilket Hitler kunde utnyttja. "Vi kommenderades av en militär order som inte vet av någon kapitulation att gräva diken, gropar och hål i gatorna - och alltså grävde vi. Under grävandet visste vi att det var ett meningslöst slit - men vi drevs att foga oss. Vi tillbringade vår mesta tid gömda i källare...och jag hade ingen aning om att hela världens blickar var riktade mot mig, att folk förundrades över mitt mod och önskade mig framgång. Jag var som ett krossat käril - fruktan och genuin feghet styrde mina handlingar," skriver han och fortsätter: "Men fienden är inte här; han uppskjuter sitt intåg. Varför? Folk som vet säger att han väntar på att gatorna ska röjas, att dikena ska fyllas igen och att barrikaderna ska demonteras. Jag förutsåg detta ända från början; jag brukade skämtsamt säga att händerna som grävde upp också skulle fylla igen - nu har det blivit så", avslutar Kaplan dagboksskrivandet denna dag.

Jag har sett Warszawa i dess yttersta förödelse. Ve mig! Så inleder Chaim A. Kaplan sin dagbok den 29 september 1939. "Det sköna Warszawa - staden med kunglig prakt, städernas drottning - har skövlats så som Sodom och Gomorra", fortsätter han. Och sedan kommer en beskrivning av all den förödelse som staden genomlidit. Gator har utplånats. Hundratals hus förstörts av eld eller förvandlats till grushögar och murar som står kvar av hotar att falla över de som passerar. Bland ruinerna ligger tusentals kroppar begravda. Nu dras de fram ur ruinerna och Begravningsföreningen samlar ihop dem och ordnar dem i högar för att sedan forslas till begravningsplatsen. Det finns också mängder av hästkadaver, men ingen kan transportera bort dem. De ruttnar och äcklar de förbipasserande. Men till följd av hungersnöden så finns det många som äter av hästköttet. Varorna i de butiker som bränts eller förstörts har skövlats eller stulits.Då det inte finns någon regeringsmakt så sker plundringar och rån i fullt dagsljus överallt. Varma vinterkläder stjäls mest. "Och nu väntar vi på Hitlers armé. Än en gång, ve oss!" Så avslutar Kaplan sin dagbok för denna dag.

Vandrar på gamla landsvägen och viker av in på skogsvägen. Lyssnar till kornas råmande vid bondgården och en hund som skäller. Ljuset är sparsmakat så här i slutet av september och tunga regnskyar drar fram på himlen. Ett lätt duggregn faller. Idag ska vi minnas Estoniaoffren. Det är 25 år sedan Estonia förliste, en stormig natt på väg från Tallinn till Stockholm. Även i vår lilla stad fanns ett par offer. Hela 852 människor dog, många följde med fartyget ner i djupet. Efterspelet blev rörigt, först skulle båten bärgas, sedan slutade det med att den fick vara kvar på botten och gravfrid utlystes. En gravfrid som inte verkar ha följts av alla. Detta tänker jag på medan jag letar mig fram på en stig i skogen.

Den 28 september 1939 skriver Chaim A. Kaplan: "Den gångna natten kommer att gå till historien som en ny bartolomeinatt - den förras fasa överträffar den senares, den förras offer är långt flera än den senares. Under bartolomeinatten utfördes dödandet med handvapen; under Warszawas natt skedde dödandet med hjälp av tungt artilleri, inriktat mot en storstad full av fridsamma medborgare". Kaplan är ytterst kritisk mot general Czuma, som bär ansvaret för Warszawas försvar och som sänt ut order till invånarna att försvara staden, vilket de alls inte hade någon möjlighet att göra. Kaplan skriver: "Under krig befinner sig de civila medborgarna i samma kategori som oskäliga får." Genom militärstabens fasthållande vid att Warszawa var en försvarsposition fick Hitler en anledning att se staden som en strategisk punkt på frontlinjen, stans befolkning skulle därför betraktas som frontsoldater och skulle få utstå alla krigets följder. Här ser vi återigen hur de civila blir indragna i ett krig, som de egentligen inte vill veta av. Och vi har sett det tusentals gånger därefter. Nazisterna har därför omringat staden med två miljoner invånare och pepprat den med tungt artilleri, skurit av vattentillförseln, skadat de elektriska ledningarna och berövat invånarna föda och försörjningsmöjligheter. Men nu löper ett rykte genom staden att vapenstillestånd är på väg, avslutar Kaplan sin dagbok denna dag.

Återigen har det avslöjats att ett svenskt storföretag, denna gång Ericson, sysslat med mutaffärer i utvecklingsländer. Nu kan företaget dömas till rekordböter på 12 miljarder alltså mer än Telias obskyra affärer med Uzbekistan. Tidigare har Swedbank ju avslöjats med penningtvätt. Så våra omskrutna företag visar sig inte mycket bättre än den värsta mutkolv, fast de vill framstå som genomgoda gentlemän. Någon kanske tänker att det inte går att vara ärlig i affärer, särskilt inte i utvecklingsländer. Men det är ju just där som företagen behöver visa upp moral och ett annat tillvägagångssätt. Svenska myndigheter har ju också visat sig väldigt naiva eller vad man nu ska kalla det. Varken finansinspektionen i frågan om bankerna eller nu Exportkreditnämden som ger företagen krediter har reagerat förrän journalister gjort deras jobb. Skam går på torra land är ett bra uttryck i det här sammanhanget.

Kommer Greta Thunberg att bli den väckarklocka som världen behöver, som förändrar allt. Utan tvekan har hon fått ett fantastiskt gensvar, framför allt hos ungdomar världen över. Jag hoppas verkligen att hennes insatser blir bestående och inte bara en medial fluga en tid. Vi har ju haft så kallade domedagsprofeter förr, fast de i efterhand har visat sig inte vara det, utan haft rätt i mycket. Jag tänker på Rachel Carson och hennes Tyst vår, som fick ett stort genomslag och som lyckades få bort en del gifter ur miljön, till exempel DDT. Det har funnits andra som Rolf Edberg, Hans Palmstierna och Georg Borgström som pekat på vår framfart och varnat för konsekvenserna. Och klimatforskare har i åratal varnat för klimatförändringarna. Men kapitalismen och den heliga kon tillväxten har tuffat på som om ingenting hänt. Och vi själva har varit fast i konsumtionens garn och trott att det är väl inte så farligt. Och så kommer en femtonåring och ställer politikerna vid skampålen. Men kommer de att ta itu med de nödvändiga förändringarna, när medias blickar slutat följa Greta och hennes förehavanden. Det finns ju så mycket som är vrångt i världen och att vända en utveckling som pågått i generationer kommer att bli mycket tufft. Att ställa upp mål är väl bra, men det är ändå vägen dit som räknas och här är jag tyvärr skeptisk. Med de statsmän som nu finns på banan som Trump och Bolsonaro till exempel, så kommer mycket lite att ske är jag rädd.

Samtalen om gängkriminaliteten och vad man kan göra åt den bröt ihop efter att moderaterna, KD och liberalerna hoppat av. Men det var mest moderaterna som gick ut och skrällde. Deras prydlige talesman förklarade att man bara fått igenom ett fåtal av de förslag som man hade och därför ville man inte vara med längre. Dock var sedan Ulf Kristersson snabb med att meddela att man tänkte ändå rösta på regeringens förslag. Det var nog många som tog sig för huvudet och undrade vad det var fråga om. Först hoppar man av och sedan tänker man rösta på regeringens förslag. Hade det då inte varit bättre att vara kvar och försöka påverka regeringens förslag ytterligare, undrar vän av ordning. Men moderaterna hade nog en annan baktanke, för de vill hålla konflikten med regeringen igång, så att de kan lägga vad de kallar skarpare förslag och på så sätt framstå som lika hårda som SD eller ännu lite värre. Människor i allmänhet hade nog önskat att alla partier skulle sluta upp bakom en enig linje och visa att man tar ansvar för att göra något åt gängkriminaliteten. Men icke! Det taktiska spelet verkar vara viktigare.

EU-kommissionären Ursula von der Leyen vill att "den europeiska livsstilen" ska värnas. Man undrar bara vad är "den europeiska livsstilen"? Är det vår koloniala bakgrund med förtryck av och utnyttjande av andra nationer? Eller är det vår våldsamma historia med två världskrig på kontinenten, med hat och utrotning. Så sent som för bara 25 år sedan krigade man på Balkan, där hatet mellan olika folkslag var utbrett och ledde till etnisk rensning. Och nyligen, 2015, har vi sett hur olika de europeiska staterna ställt sig i flyktingkrisens spår. Någon enighet eller solidaritet mellan nationerna har inte gått att åstadkomma. Så vad är den europeiska livsstilen för något? Europa är mera splittrat än på länge. De som mest gillat von der Leyens utspel är den extrema högern och nationalisterna.

"Fienden har omringat staden från fyra håll, ingen får lämna den eller komma in i den och det finns inga utvägar att skaffa bröd. Reservlagren är så gott som tömda. Av kvarnarna i stadens närhet har en bränts och de övriga har erövrats av fienden. En gång gick några hungriga personer på jakt efter potatis ute på åkrarna i närheten men mötte döden i stället. De blev beskjutna och dödades", så inleder Chaim A. Kaplan sin dagbok den 20 september 1939. Därpå riktar han återigen sin kritik mot den polska regeringen. Han skriver: "Det är intressant att polska regeringen mitt i allt detta virrvarr och denna brådska, inte glömde att föra statskassan till Rumänien, och därifrån till England....medan vi, landets medborgare, lämnats kvar att dö och svälta och uthärda alla andra krigets fasor med nytryckta, värdelösa sedlar." Istället är det borgmästaren som åtagit sig regeringens ansvar och som försöker trösta och uppmuntra invånarna. Borgmästaren har uppmanat köpmännen i radion att de måste se till att folk kan köpa kläder och skor till vintern. Men den skeptiske Kaplan tror inte att detta kommer att få någon effekt, han skriver: "Köpmännen vet alltid vad de har att hämta. Varför skulle de öppna sina butiker? Låt varorna ligga osålda. Priserna på dem ökar för varje dag. Långa köer av kunder väntar utanför Batas skobutik, för att omvandla den fallna regeringens sedlar i varor". Han avslutar: "Mänskliga varelser slösar all sin energi och all sin begåvning på jakten efter bröd. Människan har blivit ett djur, uteslutande intresserat av den rent sinnliga tillvaron och av fruktan att svälta ihjäl".

Den 18 september 1939 får Kaplan genom Moskvas radio besked om att Sovjetarmén gått över den polsk-ryska gränsen och trängt in i västra Ukraina och västra Vitryssland för att införliva dessa länder med Sovjetryssland. "Nu är hemligheten röjd", skriver Kaplan. I Hitler-Stalin pakten fanns en hemlig paragraf, där Polen skulle delas upp mellan de bägge. "Hitler hjälper Stalin att utbreda kommunistregimen till Vitryssland och västra Ukraina och Stalin hjälper Hitler att göra greppet kring oss hårdare. Dessa båda ytterligheter finner en gemensam mötesplats i sitt hat till demokratin. Det är denna ideologiska frändskap som har åvägabragt nonaggressionspakten och det fruktansvärda krig som har följt i dess spår". Kaplan fortsätter: "Staden där jag föddes Horodysze, (i Vitryssland nära Minsk, min anmärkning), blev en vacker morgon en bolsjevikisk stad...En socialistisk revolution i en militär revolutions förklädnad. Världar ödeläggs och världar skapas," avslutar han dagboken.

Hör på nyheterna att moderaterna vill dra ner på Public service program som nöjesprogram och idrott och införa begränsad reklam, vad nu det är. Visserligen kan jag hålla med om att SVT;s anpassning till andra kanaler då det gäller till exempel underhållning försämrat utbudet ordentligt. Det är nu massor med matprogram och tramsprogram som jag tycker inte hör hemma i SVT. Men ändå. Vad är det moderaterna håller på med? För några dagar sedan söndagsöppet på Systemet och nu det här. Känns som man är ute och känner efter vartåt vinden blåser, om det finns någon opinion som ska anamma deras dumheter. Reklam i SVT? Har vi inte nog av den varan i alla andra kanaler? Man kan ju inte hävda valfrihet precis, för idag är det väl avsaknad av reklam som är valfrihet och det har ju ändå SVT i stort sett.

I dagboken för den 15 september 1939 är Kaplan mycket kritisk mot den polska regeringen som han tycker har övergivit sina medborgare. Men han inleder med att berätta om vardagen. "Allt och alla bär krigets stämpel. Istället för judar som bär bönesjalar och bönböcker och som skyndar till synagogan ser man bårbärare som för bort de döda och sårade, vilka har grävts fram ur ruinerna av bombade hus." Därefter kommer angreppet på regeringen "som övergivit oss; de flydde som harar medan det ännu var tid." Nu håller regeringen till i Kremenets nära gränsen till Rumänien och Kaplan fortsätter: "Det är illa nog att regeringen övergav oss, medborgarna, och inte gav oss någon som helst ledning under denna kris. Nu vill den offra våra liv och våra familjers liv genom att ordna en fälla för fienden, när han tränger in i den belägrade och kuvade staden; med andra ord utse våra hus till gravar". Han skriver vidare: "Vårt strategiska läge är i själva verket fruktansvärt. De tre rikaste delarna av landet ....befinner sig i fiendens händer. Den odugliga och högdragna polska regeringen har praktiskt taget ingenting kvar att regera över." "Kommer vi att förintas i detta krig? Mitt hjärta säger nej. Men vi kommer att få betala ett mycket högt pris för våra liv", avslutar Kaplan dagboken för denna dag.

Den 14 september 1939 klockan åtta på morgonen, Rosch Haschanas, det vill säga det judiska nyårets första dag, skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Jag har återvänt till min egen lägenhet. Faran är stor överallt. Man kan inte undvika sitt öde." Han känner det svårt att skriva, men ser det som en plikt inför eftervärlden och är därför beredd att fullfölja uppgiften med sista unset av sin energi. Gårdagen var förfärlig. Mellan klockan fem och sju var det ett luftangrepp i nordstaden som har övervägande judisk befolkning. De flesta lufträderna och andra illasinnade attacker utfördes av nazisterna just under judiska helgdagar och sabbater. Han fortsätter: "Fienden öste skoningslöst sin vrede över det judiska bostadsområdet med brandbomber. Också vi fick erfarenhet av en sådan bomb på Nowolipkigatan 22, mitt emot vår bostad. Det är som en jordbävning. Men värst är det kaos som sedan följer bland offren. Ingen vet vart han springer. Var och en springer till en plats som redan har övergivits av en annan såsom osäker. Förvirrade och skräckslagna människor som bär småbarn och bylten ser sig förtvivlade om efter en tillflyktsort. Tiotusentals nedbrutna flyktingar har gått vilse i en främmande stad. Dessa människor fyller varje gård och varje trappa och under brändernas tumult finns det inga eländigare varelser. Efteråt hör man detaljer som isar ens blod. Hundratals familjer är helt utblottade - deras rikedomar har brunnit upp, deras lägenheter förstörts, deras ägodelar gått förlorade. Hur tröstlöst ödelagt har inte Warszawa blivit, den kungliga, sköna, högt älskade staden", avslutar Kaplan.

Moderaterna vill att Systembolaget ska ha söndagsöppet. Varför inte gå hela vägen och föreslå kvällsöppet och helgöppet också. Juldagen till exempel eller midsommardagen, så de med bakfylla kan få sig en återställare. Nästa steg måste väl bli att spritförsäljning ska få förekomma i vanliga butiker. Varför ska vi vara annorlunda än många andra länder i EU. Här måste bli harmonisering. Ja, man undrar hur desperata moderatledningen blivit då man kommer med såna här dåraktiga förslag. Ja, det går förstås inte bara att tala om hårdare tag och hårdare straff, man måste också komma med något som går hem hos allmänheten och särskilt då den övre medelklassen. Vad ett sånt här förslag skulle innebära för folkhälsan tycks inte ha föresvävat moderaterna. Fast man menar förstås att det här bara gäller de skötsamma och man ger väl tusan i de som inte kan sköta spriten. Cyniker och egoister är vi allihopa, allihopa, du med och jag med. Så skulle man kunna skalda om moderaterna, men det gör jag inte.

"Min penna kan inte skildra den förödelse och de ruiner, varmed fiendens flygplan har drabbat vår vackra huvudstad. Hela kvarter har lagts i aska, ståtliga palats har blivit grushögar. Varje brandbomb som fälls i nattens stillhet för med sig ödeläggelse och död för hundratals människor. Dantes beskrivning av Inferno är mild i jämförelse med det inferno som rasar på Warszawas gator," inleder Chaim A. Kaplan sin dagbok den 12 september 1939. Sedan beskriver han vardagslivet, där priset på potatis gått upp och där det är omöjligt att få tag i kol, vidare att gasen stängts av och att det inte går att få tag i kött. Själv säger han att han fortfarande har något att äta och att han har lite pengar kvar. Men frågar han sig: hur länge räcker det? "Jag är nu arbetslös. Men trots allt lever jag alltjämt förhoppningsfull. Också detta skall ta slut. Vi skall ändå komma ifrån detta med livet i behåll!", avslutar han dagens anteckningar.

Efter tre dagar med dimma och duggregn och höstkänsla visar sig åter solen och livet känns med ens lite lättare. Visst är vi solens barn, beroende av dess ljus och värme.

Idag är det den 11 september ett ödesdigert datum för den minnesgode. Ty denna dag inträffade kuppen i Chile 1973, då Salvador Allende mördades och Pinochet kom till makten. Och efter maktövertagandet vidtog Pinochet och hans anhang otaliga övergrepp och avrättningar mot sitt eget folk. Samma datum, 11 september 2001 så rasade tvillingtornen i New York samman efter terrorattacken mot dem och tusentals människor fick sätta livet till. Vad stundar denna 11 september?

Den 11 september 1939 skriver Chaim A. Kaplan om den ryktesspridning som pågår i staden, då tidningarna inte längre kommer ut. "Alla uttalar någon dum gissning, som han för vidare som ett faktum och genast får den vingar och flyger". Om två dagar är det Rosch Hoschana, judarnas nyår. "Våra humanitära och pacifistiska böner kommer att stå i skarp motsättning till allt som försiggår runt omkring oss," skriver han. Warszawa är nu fullt av flyktingar från landets alla hörn." Bland flyktingarna överväger folk från Vistulas vänstra strand. De blev så förskräckta vid den barbariska fiendens annalkande, att de lämnade efter sig resultatet av ett helt livs arbete för att rädda livet. Läger, läger med tiotusentals människor, proppfullt av ägodelar man kan ta med sig och av barn, kantar alla vägar som leder till huvudstaden när huvudstaden själv inte är tryggad för olyckor," avslutar Kaplan sin dagbok denna dag.

Ur Chaim A. Kaplans dagbok 10 september 1939: "Gatorna är översållade med skyttevärn och barrikader. Kulsprutor har placerats på hustaken, och det är en barrikad i porten till mitt hyreshus och under min balkong. Om det blir strider ute på gatan kommer det inte att bli sten på sten kvar av de väggar inom vilka jag bor. Vi har därför flytt till min hustrus syster på Nowolopkigatan 27, här intill. Hennes lägenhet lär vara tryggare, eftersom den vetter mot gården. Judarnas fiende försäkrade för länge sedan, att om det utbröt krig, då skulle judarna förjagas från Europa. Nu befinner sig halva den judiska befolkningen under hans välde. Varför har Gud förbittrat våra liv så grymt? Har vi verkligen syndat mer än någon annan nation? Vi är mera vanhedrade än något annat folk." avslutar Kaplan sin dagboksanteckning.

Idag känns verkligen hösten in på bara kroppen. Ett fint fnykregn har fallit hela dagen från den blygrå himmelskupan. Blommorna i trädgården slokar vemodigt och inte en enda flitig humla är i verksamhet. Jag leds vid synen där jag snigelgår genom trädgården, Konstaterar att björnbären vid logväggen inte kommer att hinna bli klara innan frosten tar dem. Jag skördar de sista rosenbönorna och plockar plommon från de dignande grenarna och får regnstänk under kragen. Det har varit ett fantastiskt rikt plommonår och vi hinner inte ta hand om allt. Har kokat någon liter plommonsylt och ätit dem direk från träden. Men nu dråsar de ner till marken av sig själva. Under flera dagar har tranorna flugit över byn i sina kända formationer och lämnat efter sig ett svårmod som är tungt att bära.

Marknaden har kommit till vår stad denna helg. Ja, här handlar det om den primitiva och ursprungliga form av marknad, där man slår upp sina stånd och bjuder ut varor inte om den i media så ofta åberopade marknaden, den som sägs styra så mycket, som priserna på bostäder och annat. Men marknadsgeneralen som han kallas i lokaltidningen oroar sig nu för att man i år tappat ett stort antal knallar. Nu har han fått anstränga sig och ringa runt för att få dem att komma, något han aldrig behövt tidigare. Marknaden i staden har varit ett givet dragplåster för knallarna första helgen i september. Så verkar det inte vara längre. Och det är kanske inte så konstigt för flera av dem börjar bli till åldern. Nu ska man försöka kompensera tappet med lokala försäljare och det kanske är rätt för det lokala börjar ju komma i ropet igen. Nu ska det vara närodlat och närproducerat. Hur som helst så kommer stadens befolkning och även dess omgivningar att vallfärda till marknaden som traditionen bjuder. Man kommer att trängas, handla, träffa vänner och bekanta eller bara se sig omkring. Och ungarna kommer att stå i kö till tivolits olika lustifikationer. Men det småregnar så det blir nog inte så lustigt. Själv håller jag mig hemma i hemmets lugna vrå, läser böcker och matar hönsen. Lagar kanske kålsoppa för det hör ju marknaden till.

I Terra Nullius fortsätter Sven Lindqvist sin genomlysning av västerlandets övergrepp mot de färgade folken som han tidigare så framgångsrikt och avslöjande gjort i Utrota varenda jävel och Nu dog du, om bombernas historia. Denna gång riktar han strålkastarljuset mot den australiska kontinenten och dess urbefolkning aboriginerna och hur de behandlats av de vita kolonisatörerna. Det blir en resa både i geografin och historien. Hur de vita såg på kontinenten har Sven Lindqvist fångat i titeln Terra Nullius, det vill säga obebott land, ingens land. Det var så de vita såg på saken. De urinvånare som fanns där fanns inte, ty de var ett andra klassens folk, precis som andra vita exploatörer betraktat sina folk som indianerna och i vårt eget land samerna. Man behövde inte ta hänsyn till dem och man förstod sig inte på dem. Detaljerat och konkret visar Sven Lindqvist hur man försökte utrota dem. Barnen togs ifrån mödrarna för att de skulle lära sig den västerländska kulturen och bli civiliserade. Man spärrade in dem i reservat, som mer liknade koncentrationsläger och man tog ifrån dem levnadsmöjligheterna som gjorde att de hamnade i depressioner, alkoholism, prostitution och droger. Deras markområden förvandlades till testbanor för provskjutningar av kärnvapen med mera. Dock fick man inte helt kål på dem. Ty så småningom finner aboriginernas spillror sitt uttryck och förlösning i konsten, vilken också får sitt genomslag i västerlandet. Så i den dystra berättelse som Sven Lindqvist förmäler finns till slut ändå ett hopp.

"Fienden står utanför Warszawas portar och vi är en belägrad stad", inleder Chaim A. Kaplan sin dagbok den 7 september. Samtidigt flyr regeringen till Lublin och lämnar och lämnar inte ens efter sig skuggan av en förvaltning i en stad med en miljon trehundratusen invånare, vilket upprör honom. Det går inte att få tag i något bröd och långa köer på flera hundra personer bildas för att få tag i en limpa. Djuret i människan har väckts och hungriga människor får nära till våldet. Själv har han sett hur en man slog sin granne obehindrat, ty någon polis finns inte som kan ingripa. När flyglarmet ljuder blir gatorna genast tomma och en hemsk tystnad råder. "Livet har spårat ur och blir alltmer snedvridet. Det kommer att dröja länge, länge än innan vi åter får leva ett fullvärdigt liv", avslutar Kaplan sin dagbok denna dag.

I dagboken den 6 september berättar Kaplan att Krakow, en gammal kunglig stad med traditioner och anseende har erövrats av vad han kallar de europeiska hunnerna. I Warszawa har en evakuering inletts av regeringsdepartementen. "Regeringen flyr och försöker samtidigt lugna och blidka de skräckslagna massorna," skriver Kaplan harmset. Samtidigt översvämmas staden av flyktingar från andra städer.

Idag är det 20 år sedan vi flyttade in i vårt hus i Fiskeby. Vem hade trott att det skulle bli så många år. Det är det ställe vi bott längst på i vår gemensamma jordevandring. Det är ett gammalt hus, troligen byggt på 1890-talet, ty vi har hittat tidningsklipp från den tiden i väggar och lite varstans. Vi vet inte vem som byggde huset och inte heller vilka som bott i det under 1900-talets första årtionden. Här skulle vi kanske behöva ha hjälp av teamet runt Det sitter i väggarna. Men en karta från 1929 visar en tillbyggnad till det ursprungliga torpet och i den tillbyggnaden startade Per Olsson en lanthandel, som sköttes av hans hustru Brita och dottern Rut. Per Olsson var själv en pamp i bygden, kommunalman och sedermera riksdagsman. Till en början var han politisk vilde, men anslöt sig sedan till liberala samlingspartiet. I riksdagen drev han den så kallade Fläsbrolinjen i rösträttsfrågan, det vill säga att en röstberättigad skulle betala både kommunalskatt och statlig skatt (dubbla utskylder). Med den linjen splittrades det liberala partiet, Olsson stod för en högerlinje, som inte ville ha samarbete med socialdemokraterna. Efter bondetåget 1914 blev han utslagen ur riksdagen, men återkom 1921 som bondeförbundare. Han avled 1939 och då övertogs affären av sonen Torvald och hans hustru Birgitta. 1948 överlät Torvald lanthandeln till Bertil och Stina Lindgren, vilka 1954 i sin tur överlät affären till Aina och Berendt Andersson. Den senare avlider 1960 och en Nyman tar över affären, men avvecklar densamma en bit in på 1960-talet. 1966 köper Ragnar Nilsson och hustrun Märta fastigheten, vilken vi sedan köper av Ragnar och flyttar in den 5 september 1999. Under vår tid har huset fått ett nytt och modernt avloppssystem, vi har också installerat bergvärme. På tomten har vi byggt en bastu och uppfört ett växthus. Vi får nu se hur framtiden blir med oss och med huset.

I dagboken den 4 september beskriver Kaplan hur vardagen har förändrats. Det kommer ingen post längre, det går inte att resa med tåg om man inte har särskilt tillstånd. Bankerna betalar endast ut en del av insättarnas tillgodohavanden och det finns ingen möjlighet att tjäna sitt uppehälle. Halva dagen har förflutit lugnt, säger Kaplan, men sen brakade ett inferno lös. "Fienden fällde bomber som var och en gjorde oss döva och ibland verkade det som om de exploderade rakt ovanför våra huvuden". Genom att läsa mellan raderna i de officiella kommunikéerna så förstår Kaplan att de polska arméerna drar sig tillbaka steg för steg. "Kommer fienden att nå Warszawa inom ett par dagar", frågar han sig och vad kommer då att ske, avslutar han dagens anteckningar.

Dagens namn i almanackan är Alfhild, kanske inte det mest populära namn idag. Men det förekommer dock i Johanna Hildebrants böcker från fornnordisk tid om Freja, Idun och Saga. Alfhild var drottning i Alfheim. Annars känner jag till en Alfhild och det är Alfhild Agrell, som jag träffade på då jag gjorde djupdykningar i stadens teaterhistoria. Hon var född i Härnösand 1849 och blev en relativt framstående dramatiker. Särskilt på 1880-talet i samband med det moderna genombrottet i litteraturen, då till exempel Ibsens Nora spelades, så framträdde Alfhild Agrell med så kallade kvinnosakspjäser, bland annat Räddad och Dömda. Den senare pjäsen spelades i vår stad i slutet av april 1883 av Oscar Stieglers ambulerande teatersällskap. Pjäsen handlar om en man som vägrar ge sitt namn åt sitt och kvinnas gemensamma barn och ändå betraktas som hedervärd, medan kvinnan brännmärks. Lokaltidningen som brukade vara ganska njugg gentemot kvinnliga pjäsförfattare är denna gång fylld av respekt över den "dramatiska kraften" hos stycket. Men däremot kritisk mot karaktärsteckningen. Och någon större publik lockade inte pjäsen. Den som vill veta mera om Alfhild Agrell kan gå in på Agrellska sällskapets utförliga hemsida.

England och Frankrike stod vid sitt ord och nu är världsbranden tänd, skriver Chaim A. Kaplan den 3 september 1939 och fortsätter: "Ingen kan räkna det antal offer som detta blodbad kommer att lägga på det Hitlerska barbariets altare. Men något alternativ finns inte, tyrannen kommer att få sitt straff", säger han profetiskt. Men undrar Kaplan, varför grep England och Frankrike först nu till vapen, men vet att han inte kommer att få något svar. Själv har han återigen gått ut för att gräva skyttevärn och han finner det vara en lisa, för genom att sysselsätta sig med kroppsarbete så kan han göra sig fri från de mörka tankar som annars tynger honom. Polackerna jublar nu över att Frankrike och England gripit in i kriget, men det var inte länge sedan de höll på Hitler, skriver han kritiskt. Hitler var då en förebild för dem i synnerhet i hur de behandlade judarna.

Normaliseringen av SD fortsätter. Nu vill inte bara moderaterna, utan även KD och till och med Centern ha med SD i den beredning som ska diskutera gängkriminaliteten. KD anser att SD är ett parti i riksdagen och därför bör få vara med. Som om riksdagstillhörigheten är nog, det handlar väl också om vilket parti man har att göra med. Centern tycker visserligen att SD och Centern är varandras motpoler, men tycker ändå att de kan få vara med. Det här är bara ytterligare ett bevis för att normaliseringen av SD gått långt, Men behöver SD verkligen vara med, det är väl känt sedan länge vad partiet anser om gängkriminaliteten, det är ju invandrarna som är boven.

Den 2 september 1939 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok att det förekommit fyra luftangrepp mot Warszawa. Men invånarna har redan vant sig vid dem och vet vad de ska göra. Också ett onormalt liv kan bli normalt när det blir något beständigt, skriver han. Luftangrepp, som även skadar eller dödar civila hade för första gången (åtminstone i Europa, min anmärkning) genomförts i Spanska inbördeskriget 1936, då tyska piloter testade bombanfall mot Guernica. Efter det gick ingen civilist säker. Kaplans huvud är fullt av båda sidornas skvalprat i radio, där de angriper varandra för alla upptänkliga handlingar. Något som överraskar honom är att Mussolini förklarat sig neutral i kriget. Vad Kaplan inte kunde veta var att Italien ännu inte var tillräckligt starkt för att ge sig in i kriget, Il Duce trodde också att kriget skulle bli kortvarigt och att han skulle kunna agera som fredsmäklare. Kaplan inser nu att kriget kommer att bli ett världskrig. Både England och Frankrike kommer att förklara Hitler krig, men för Polens del blir det bara ett indirekt stöd.

Idag är det 80 år sedan tyska trupper gick in i Polen och andra världskriget var ett faktum. Hitler ville dock inte framstå som angripare, utan lät tyska soldater klä sig i polska uniformer för att det skulle se ut som om det var en provokation som tyskarna svarade på. Men till sina militära befälhavare hade han tio dagar tidigare klargjort vad det handlade om. "Jag kommer att ge ett propagandaskäl till att utlösa kriget(det var just den polska provokationen, min anmärkning) likgiltigt om man tror på det eller inte. Segraren tillfrågas aldrig efteråt om han sa sanningen eller ej. När man börjar eller för ett krig gäller det inte rätten utan segern". Och husbondens röst, Goebbels, gav följande direktiv till pressen inför krigsutbrottet: "Inga rubriker som innehåller ordet krig. I enlighet med führerns tal så slår vi bara tillbaka". Samtidigt började en 59-årig judisk lärare i Warszawa föra dagbok, en dagbok som upphittades nedgrävd i en fotogendunk efter kriget. Chaim A. Kaplan hette han och han oroar sig nu för sin försörjning. "Skolorna kommer inte att börja på länge, länge än och även om de skulle börja så funnes det inga elever i dem. Föräldrarna vill inte släppa barnen utomhus av fruktan för lufträder. Jag investerade allt jag förmådde i reparationer av min skola och nu är den ljus, reparerad och ommålad. Men den kommer att stå tom". Kaplan är medveten om judarnas utsatta situation. Han skriver: "Överallt där Hitler sätter sin fot är allt hopp ute för det judiska folket". Därför har han, inte van vid kroppsarbete, hörsammat den order som utfärdats till alla invånare i staden om att gräva skyddsvärn mot luftanfall. Nu sitter han trött och nöjd efter denna kraftansträngning i sitt hem. Men kan inte äta. Jag kommer att under någon tid försöka följa Kaplans dagbok här på bloggen. Ty precis som en mer känd dagboksskrivare, Anne Frank, så kan han vittna om det som skedde, när det tyska barbariet bredde ut sig över Europa.