krille tvärvigg

Vetenskapens landvinningar omges ofta av en viss nimbus, som stora framsteg och till mänsklighetens nytta. Kärnkraften sades i början vara till mänsklighetens nytta, men snart uppdagades dess nackdelar, då det gick att framställa atombomben och då de katastrofala olyckorna och haverierna i Harrisburg (har vi verkligen fått veta vad som hände där?) och Tjernobyl och Fukushima. Dessutom handlade det om slutförvaret av det radioaktiva uranet. Då jag nu läser Lena Einhorns fascinerande bok Geniet från Breslau blir jag medveten om denna vetenskapens baksida. Fritz Haber, en udda, men mycket social personlighet gör efter flera tillkortakommanden karriär inom den nya vetenskapsgrenen fysikalisk kemi. Han ger sig på att lösa gåtan med att binda kväve. Efter flera misslyckanden och kostsamma försök lyckas han till slut skapa bröd ur luft. Slutprodukten ammoniak ska lösa konstgödselproblemet och utrota svälten i världen. Men då första världskriget bryter ut blir hans forskning intressant för krigsindustrin för ur ammoniak kan salpeter utvinnas, vilket kan användas för ammunition och sprängämnen. Då skyttegravskriget stannar av på västfronten, vill tyskarna hitta på ett nytt medel som kan bryta dödläget. Återigen kallas Fritz Haber in och tar fram den giftiga klorgasen. Spektakulära tester görs med kedjade hundar, katter, apor och får, som visar att gasen är effektiv, alla djur dör. Snart sätter man in medlet på ett sex kilometer långt frontavsnitt. De som drabbas är koloniala algeriska trupper. Man lyckas få till ett genombrott på någon kilometer, men bara tillfälligt, för snart har ententens soldater omgrupperat sig. Och snart hittar man även på motmedel mot gasen. Men vad detta visar är att vetenskapliga landvinningar ofta har en motsatt verkan mot vad man trott. Detta kan illustreras med en dialog mellan Fritz Haber och Albert Einstein i boken. Albert säger: Våra upptäckter, våra fantastisk publikationer, Kanske kommer dom en dag att bli som yxan i handen på en psykopat. Fritz svarar: Den risken tar man alltid. Endast genom att slå vakt om det civiliserade samhället kan vi försäkra oss om att så inte sker. Albert: Det civiliserade samhället...Fritz: Vad föreslår du? Att vi slutar forska? Albert: Kanske... Fritz: Det menar du inte? Albert: Varför inte? Fritz: Men nu är du dum! Albert: Är jag. Energin är lika med massan gånger ljusets hastighet i kvadrat. Det är min upptäckt. Förstår du vad det innebär? Fritz: Att du är århundradets största geni. Albert: Att en oerhört liten massa kan framställa en oerhörd mängd energi. Fritz: Vilket kan lösa jordens bränslebehov för all framtid. Albert: Och spränga den i bitar.

28 juni är ett sånt där ödesdigert datum, precis som 11 september, som förknippas med kuppen i Chile och angreppet mot tvillingtornen i New York. 28 juni var nämligen den dag då ärkehertig Franz Ferdinand och hans hustru Sofie sköts till döds i Sarajevo av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip. Det var den tändande gnistan till första världskriget. Men 28 juni var för serberna också ett särskilt högtidligt datum. Det var den dagen för många hundra år tillbaka som serberna förlorade slaget vid Trastfältet mot det pånyttfödda Osmanska imperiet. Det kan synas märkligt att man firade ett förödmjukande nederlag, men så var det och än idag är det ett viktigt datum för serberna, inte minst var det så under krigen på Balkan på 1990-talet. Nationalismens spöke är svårutrotat. Men för Franz Ferdinand och hans Sofie var dagen också ett datum av förödmjukelse, ty fjorton år tidigare hade Franz Ferdinand lagt handen på bibeln och tvungits svära en ed på att hans barn eller barnbarn aldrig skulle göra anspråk på tronen. Hans tilltänkta hustru, grevinnan Sofie von Chotkova und Wognyn ansågs nämligen inte ha tillräckligt hög rang. Det innebar att hon vid kungliga processioner skulle gå sist och utan eskort och att hon inte fick sitta med vid honnörsbordet vid middagar och att hon inte fick sitta i den kungliga logen vid teater- eller konsertbesök. Men just denna dag i Sarajevo skulle hon följa sin make, sitta tillsammans med honom i den kungliga kortegen och sitta vid hans sida i rådhuset. Och så blev det som det blev, historiens nycker är ibland obönhörliga.

Idag är det 60 år sedan Ingemar Johansson, Ingo kallad, blev världsmästare i tungviktsboxning i Madison Square Garden i New York efter att ha knockat Floyd Pattersson i tredje ronden med sin beryktade högerslägga, "Tors hammare". Det var ett idrottshistoriskt ögonblick, Sverige fick sin första världsmästare i boxning. Själv minns jag denna natt, ty matchen gick på natten svensk tid. Jag var 14 år och min far väckte mig vid tretiden för att vi skulle lyssna på referatet i radion. Jag tror inte att det var Sveriges Radio som sände matchen, ty boxningen var vid den här tiden hårt ansatt. Från visst håll fanns ett stort motstånd mot boxningen, i synnerhet proffsboxningen som sågs som tuff och orsaka svåra skador. Utanför vårt hus som låg vid en havsvik låg vattenytan spegelblank och i snåren bakom huset höll näktergalen konsert. Men våra öron var denna natt riktade åt den raspiga röst som refererade matchen. Stämningen var lite som den beskrivs i den fina filmen "Mitt liv som hund". Och så kom det förlösande ögonblicket, då Ingo golvade Floyd, men denne reste sig gång på gång, som en guttaperkagubbe, innan domaren till sist tvingades bryta matchen. Jag kände glädje och stolthet i det ögonblicket över att vara svensk, precis som det kan vara vid stora idrottshändelser, då känslorna och inte förnuftet regerar. Trots Ingemars bragd i Madison Square Garden, så fick han inte Svenska Dagbladets bragdmedalj, utan den gick till fotbollsspelaren Agne Simonsson. Ett något märkligt beslut. Kanske satt det någon boxningshatare i juryn, vad vet jag.

Fotbollen har fått en ny instans att förhålla sig till, nämligen den VAR-instans som ska kontrollera alla tveksamma situationer som inträffar på en fotbollsplan. Den fick sitt elddop vid herrarnas VM förra året och är nu i aktion vid damernas VM i Frankrike. Kontrollinstansen har väl sitt berättigande, för det uppstår ju ofta situationer på en fotbollsplan som är svåra att avgöra för en domare, för fotbollen har ju blivit både tuffare och snabbare. Nu kallas VAR-institutionen in för att göra domaren uppmärksam på det skedda. Men konsekvensen har blivit att den enligt mångas förmenande fått för mycket inflytande. Spelet fördröjs i flera minuter och matcherna blir längre. Samtidigt infördes en rad nya regler till det här mästerskapet, bland annat en ny hands-regel. Nu verkar det som om det döms straff så fort bollen tar en hand eller arm på spelaren i straffområdet, utan att man ser till situationen. Två gånger har detta fått olyckliga konsekvenser. Dels då USA fick med sig en tveksamt dömd andra straff mot Spanien och nu senast igår kväll, då Nederländerna i allra sista spelminuten fick en straff, som såg helt annat än säker ut. Det fick till följd att Japan, som dominerat matchen och var värda att vinna, grymt slogs ut. Och i det här senaste fallet så kopplades inte ens VAR in. Man får ju en känsla av att det är de etablerade storlagen som gynnas av den här regeln. Nej, den här dumma hands-regeln måste väck och VAR:s roll behöver nog också ses över.

Idag fick jag lite annat perspektiv på tillvaron. Vi hade satt ut en cykel, som vår son haft, till försäljning på facebook. Den har stått ganska länge i förrådet, eftersom vi trott att kanske våra barnbarn skulle vara intresserade av den. Men de har valt helt andra cyklar som är i ropet idag. Därför tänkte vi försöka sälja den. En person hörde av sig och var intresserad. Vid avtalat möte kom han gående för att köpa cykeln. Det var en reslig man och jag sa att cykeln är nog tänkt för en ungdom. Aj, aj sa han, men då han fick se cykeln tyckte han att det var nog okej, sadeln kunde höjas. Han hade gått en lång promenad verkade det som för han bad om en kopp kaffe, vilket vi givetvis ordnade. Mannen kom från Syrien och hade vistats i Sverige i tre år. Kunde ganska dålig svenska. Bodde någon mil utanför stan och jobbade på en restaurang i stan. Resten av familjen var kvar i Syrien, hustru och fyra barn från 11 år ner till 4 år. Hoppades nu på återförening, men allt berodde på Migrationsverket. Han var mycket tacksam för cykeln och sa att om vi kom till restaurangen så skulle han bjuda på mat. Nej, sa vi, kommer vi så betalar vi för oss. Han jämförde med sin kultur, där man var van att bjuda de som kom på besök på middag, medan vi i Sverige inte gjorde så. Jag höll med honom, men tänkte att en gång har även vi i Sverige haft den sedan. Men det var på den tiden när vi var mera jämlika.

Efter regnet går jag gamla landsvägen. I dikena har nu midsommarblomstrens lila blommor tagit över efter den svavelgula kabbelekan, påminnande om att midsommaren är nära. Även de gula smörblommorna och rödbläran gör midsommarblomstren sällskap. Men här finns också en inträngling, en girig exploatör, lupinen, en art som breder ut sig mer och mer och som på vissa håll ses som ett hot mot mångfalden. Från bondgården ett stycke bort råmar korna uppfordrande om någonting. Då jag passerat täkterna och kommer in i den skogrikare delen av landsvägen hör jag trastarnas konserterande. Det är ett fyrverkeri av toner och olika melodier, vilket får mig att skratta över den rikedom av fågelläten som finns. Innan jag kommit fram till stora vägen vänder jag om hemåt. På tillbakavägen hör jag göken ropa i öster. Hur var nu ramsan? Östergök är tröstergök, visst var det så..jo, göken kanske kan trösta oss människor, men för den fågel eller de fåglar som måste ta hand om dess avkomma är det sannerligen ingen sinekur.

Fillmen eller rättare sagt serien om Tjernobyl på Hbo Nordica med Stellan Skarsgård som hårdhudad politruk i en av de bärande rollerna borde stämma kärnkraftsförespråkarna till eftertanke. Ja, även oss andra. Det som hände i Tjernobyl kan skyllas både på den mänskliga faktorn och på ett ruttet politiskt system. Ändå kan det ske även i samhällen som tycker sig vara bättre än det korrupta och stängda Sovjetsystemet. Människor är dock sig ganska lika oavsett samhällssystem. Felsteg och misstag görs och tekniken är heller inte alltid att lita på. Behöver bara påminna om Titanic, världens säkraste fartyg, innan olyckan med isberget. Och naturen, som i fallet med Titanic, kan även ställa till med oväntade händelser, minns bara tsunamin som orsakade katastrofen i Fukushima. Själv minns jag olyckan i Tjernobyl mycket väl. Ty dagen efter olyckan, som vi ännu inte fått någon vetskap om, ty myndigheterna i Sovjet försökte ju dölja vad som hänt in i det längsta, så for jag till Hornslandet med mina båda döttrar, då fjorton och tio år gamla. De lekte vid stranden och hoppade på stenarna i strandkanten. Dessbättre var inte min fru med som var havande. Senare fick vi veta att Hornslandet var en av de platser som varit värst utsatt för nedfallet. Myndigheterna varnade för att svamp och älgkött hade för höga halter cesium. Forskarsamhället i Sovjet försökte varna för den kärnreaktor som användes i Tjernobyl, att den inte var tillförlitlig, men politikerna lyssnade inte. Idag söker forskarna varna för klimathotet, men tar beslutsfattarna det på allvar?

Det var ett tag sedan jag var här på bloggen. Det har varit bråda tider i trädgården med sådd och plantering och i växthuset. Dessutom har vi blivit hönsägare och att skola in dessa djur har också tagit sin lilla tid. Nu är det mesta dock i jorden och hönsen har börjat vänja sig vid oss och för fri kost och logi ger de tillbaka i form av ett ägg då och då. Det är en tupp och åtminstone tre höns, ett exemplar vet vi inte om det är en tupp eller en höna, det är en rhode island red. Den är mest nyfiken och närgången och pockar både på uppmärksamhet och mat då man närmar sig. De tre hönsen, av hedemora-ras, är väldigt godmodiga och lugna. Den ståtliga tuppen är ung och ganska feg. Verkar inte heller kunna hålla flocken i tukt och förmaning, men han kanske lär sig. Men vi har också varit borta i Stockholm under en fyra dagars vistelse. Vi åkte dit för att se två av barnbarnen tävla, tioåringen i gymnastik i olika redskap. Det var en så stor tävling som ett riksmästerskap och han tävlade i Sverigepokalen, där han knep en fin tredjeplats. Hans bror, som snart är fjorton år, har istället satsat på fotbollen, vilket gläder en gammal fotbollsnörd som jag. Han står i mål i Sickla IF med den äran. Han är något kortvuxen, men löser svårigheterna med det för det mesta och nu har han också börjat ränna iväg på längden, så snart blir det ännu bättre. Jag har också befunnit mig i underjorden i Berlin, ja, inte bokstavligen förstås, utan i Friedrich Strindbergs roman Under jorden i Berlin. En inifrån-skildring av helvetet i Berlin under kriget med allierade bombningar och en ofattbar förödelse. Det är en thrillerartad roman med huvudpersonerna Herbert och Lotti, två judar som söker hålla sig undan Gestapo och fly. Genom framför allt Herberts ögon möter vi vardagen, där människor söker överleva i ruinerna och i husens källare. Friedrich Strindberg var son till August Strindberg och Frida Uhl, även om hans far nog var Frank Wedekind, men Strindberg tog på sig faderskapet. Han verkade i Berlin som frilansjournalist och sökte också hjälpa de få kvarvarande judar som fanns gömda i staden. Eftersom han satt inne med information om det som försiggick i Polen, så försökte han varna dem. I de Rättfärdigas Trädgård vid Yad Vashem i Jerusalem finns hans namn med bland nio andra svenskar, däribland Raul Wallenberg och Per Anger, vars hjältemodiga insatser i kampen för judarna ihågkommits. Friedrich Strindbergs insatser var också av hjältekaraktär men har inte uppmärksammats. Boken utkom första gången på våren 1945, då under namnet Fredrik Uhlson, för att skydda författaren. En bok som suger, som man säger nuförtiden.