krille tvärvigg

I sitt tal till nationen i Svt lanserade Jimmie Åkesson det moderna folkhemmet i ett nostalgiskt försök att knyta an till Per Albins folkhem från 1930-talet. Per Albin ville att i det goda folkhemmet skulle ingen stå utanför, alla skulle vara lika mycket värda. I Jimmies moderna folkhem kan vi dock vara säkra på att alla inte hör hemma. Där är det bara de som sköter sig, som anpassar sig till normen, som har en plats. Sammanhållning är ordet och olikheter ska inte tolereras, fast olika kulturer faktiskt kan berika varandra. Plikten ska komma först, rättigheterna sedan, det var Jimmies melodi. Gång på gång upprepade han också ordet trygghet och ställde det i motsättning till brottslighet, utsatta områden och gängkriminalitet. Något förvånande vände han sig till redan etablerade och anpassade invandrare i ett försök att hämta röster även från denna grupp. Ty någon fräckhet känner inte denne man. Anpassade invandrare var förebildliga, medan däremot de som inte anpassar sig kan söka sig någon annanstans. Man ska ta seden dit man kommer, vilket också Ebba Busch Thor hävdade för några dagar sedan. Och det kommer då från en person som kallar sig kristen. Jimmie Åkessons retorik är enkelspårig och förledande. Han förenklar problemen i samhället och riktar in sig på den enligt honom oansvariga invandringspolitik som bedrivits. Gå inte på hans billiga förklaringar.

Behövs ett nytt s-parti? I sin biografi om Rudolf Meidner beskriver Göran Greider hur stämningen var i Tyskland i början av 1930-talet. Hur unga, radikala människor inte visste vart de skulle vända sig. Det gamla socialdemokratiska partiet, SPD, var gubbigt, trögt och tafatt och förstod inte riktigt vad som höll på att hända. Och Rudolf Meidner var en av dem, en annan var Willy Brandt. Men hösten 1931 bildades så ett nytt, ungdomligt och radikalt alternativ, som många ungdomar tog till sitt hjärta och strömmade till fyllda av kamplust. Men, som Meidner konstaterar, så bildades det 5 år för sent. Nazisterna hade fått ett alltför starkt grepp om utvecklingen. När jag läser detta kan jag omöjligt låta bli att koppla detta till situationen i Sverige just nu. Även här inger just nu socialdemokratin ett tafatt och förvirrat intryck, i motsats till den självsäkra och självmedvetna borgerligheten, som redan talar om valseger. Socialdemokraterna gör också det ena misstaget efter det andra i sin politik. Den nya strategin att följa i moderaternas och sverigedemokraternas fotspår då det gäller brott och straff, migration och så vidare är en strategi som inte leder till någon framgång. Och man verkar också ha lämnat walk over då det gäller välfärdsfrågorna, som skulle kunna lyfta partiet. Istället ägnar Löfvén en massa tid åt att försöka slå hål på blockpolitiken och få alliansen att spricka. Som gammal fackföreningsman tror han att han kan omsätta erfarenheterna därifrån för att kompromissa. Det är ju bara det att allianspartierna är ointresserade av detta, deras högsta och gemensamma mål är att bli kvitt Löfvén. I vassen lurar sedan Jimmie Åkesson, som precis som gammelgäddan gottar sig åt att alla frågor går i hans riktning. Kanske vore det dags att även i Sverige bilda ett nytt och fräscht och modigt s-parti, ett parti som inte hukar, utan vågar anta utmaningen från höger.

I jakten på att vinna röster och att söka övertrumfa varandra föreslår nu KD:s ordförande att de som vistas olagligt i landet ska få 60 000 kr för att försvinna. Dessutom vill man ha hårdare tag mot dem som angriper så kallad blåljuspersonal, de som gör det ska inte tillåtas att återvända till platsen. Fängelse bör vara regel i stället för böter. KD kallar sig ett kristet parti, men var finns medmänskligheten, barmhärtigheten och humanismen, vilket man väl ändå förknippar med kristendom.

Efter Berlinmurens fall var det globalisering som gällde. Allt skulle bli så mycket bättre, kapital och arbete skulle kunna röra sig fritt över länder och gränser. Men nu visar historien upp sin motsats, nationalismen har återkommit som en stark kraft och med den extremismen och antisemitismen. Med Trump och America first fick de nationella krafterna världen över mod att gå till attack mot demokrati och välfärd. Vart detta till slut leder vet ingen, men tecknen är oroväckande. Den rörliga arbetsmarknaden i globaliseringens spår har också visat sig få en massa negativa konsekvenser, som lönedumpning, oseriösa företag och ren kriminalitet. För arbetarna osäkra anställningsvillkor och ökad polarisering mellan olika löntagargrupper. Globaliseringens förespråkare får numera inta läktaren, medan de nationella intagit planen och styr och ställer. Och man undrar var finns domaren?

I SVT:s nya giv "tal till nationen" var det på tisdagskvällen dags för Jan Björklund att äntra scenen. Han började med att tala om Berlinmurens fall och vad den lett till, det vill säga frihet. Dock utan att ta upp de problem som detta också lett till. Sedan nämnde han en rad saker som blivit bättre, bland annat att fattigdomen i världen minskat. Och allt var naturligtvis den segrande liberalismens förtjänst. Men även här finns ett men, den nyliberalism vi sett sedan 1980-talet har ju också lett till en rad negativa konsekvenser. Men det var inget som Björklund befattade sig med. Björklund talade sig också varm för Europa-tanken och att EU-samarbetet måste stärkas mot brottsligheten och extremismen. Här var samverkan med de rätta krafterna viktigt, det vill säga Tyskland och Frankrike. Det är ju något förvånande att denne samarbetsman på EU-nivå inte har samma syn på den svenska politiken. Här håller han fast vid alliansen och blockpolitiken, som låst fast Sverige i ett läge, där en annan extremriktning, SD, kunnat växa. Det är något som skaver här herr Björklund. Björklund talade sedan nostalgiskt om sin egen uppväxt i ett textilarbetarsamhälle och hur han fick stöd av lärare för att kunna läsa och göra en klassresa. Detta tyckte han var varje individs väg. Nu är det kanske inte så konstigt att en liberal som Björklund framhåller individen. För det är ju så liberaler ser på saken. Det är individen som ska växa. Kollektivet däremot har ingen plats hos Björklund, det är individen som ska lyfta inte kollektivet. Björklund kom bort från textilsamhället, men hans kamrater på textilfabriken gjorde det inte. Till slut talade Björklund om de religiösa friskolorna, de borde stoppas tyckte han. Däremot nämnde han inte med ett ord de friskolor som drivs med vinsten för ögonen, av riskkapitalister som förskingrar skattemedel, som kunnat gå till skolor, där elever kunnat göra klassresor som Björklund. Björklund är en riktig hycklare, tycker jag.

I helgen besökte vi huvudstaden och såg Våra drömmars stad på Stadsteatern. Vi tog oss dit med Lotten från Henriksdalskajen. Egentligen var det Emelie vi skulle åkt med, men den var fullastad. Vi landade i Nybroviken och tog en snabblunch vid Nybrogrillen. Kastanjerna blommade med präktigt vita blomklasar och folk verkade också nyutslagna med glada anleten. Vi strosade längs med Hamngatan i folkvimlet, bakom oss gick ett par killar och av deras dialekt att döma var de från Jönköpingstrakten. De var på väg till Drottninggatan för att kolla läget. Många är förstås nyfikna på hur det ser ut där. Jag hade mina dubier om hur Linus Tunström och ensemblen skulle lyckas med att föra över Per Anders Fogelströms stadssvit till scenen. Men redan i inledningen, då alla skådespelare packar samman sig för att sova har man på ett fyndigt sätt löst trångboddheten. I fortsättningen finns också andra kluriga lösningar, som då man ska skildra socialismens framväxt med en enorm banderoll, som man knappt lyckas få upp och som sedan ramlar platt till marken. Det vill säga socialdemokratin överger det revolutionära alternativet. Fiffigt gjort. Genomgående gestalt i pjäsen liksom i böckerna är Emelie och även här på scenen är det hon som dominerar i Vanna Rosenbergs kongeniala gestaltning. Det är ju väldigt många personer och händelser i Fogelströms böcker, nu har man löst det problemet, genom att koncentrera skildringen till vissa nyckelscener och vissa nyckelpersoner. Och det är naturligtvis rätt väg att gå. Genom en vridscen som drogs för hand, så klart eftersom det skildrade arbetarnas värld, och plank på hjul som sköts fram och tillbaka över scenen, så kunde man skapa både rymd och instängdhet. Ett annat intressant grepp är att man på filmiskt vis går fram och tillbaka i handlingen, vilket för min fru innebar en del bryderi. Man vill kanske helst ha en kronologisk skildring. Tre timmar var föreställningen med 20 minuters paus, det kan tyckas långt, men så upplevde jag det inte, det hände ju saker hela tiden. Efter föreställningen tog vi som sig bör Emelie tillbaka till Hammarby sjöstad.

I en rapport från Human Rights Watch har minst 21 människor mist livet i bygget av fotbollsarenor inför VM i fotboll i Ryssland. Majoriteten av arbetarna är migranter med usla arbetsförhållanden och dessutom har många av dem inte fått ut någon lön för sitt arbete. Det liknar det som rådde inför OS i Sotji. Fifa som är så noga med att följa regelboken, då det gäller förhållandena på fotbollsplanen, har här blundat och inte ställt några krav på att grundläggande mänskliga rättigheter ska gälla inte bara de som befinner sig på en plan, utan även utanför densamma. Oroande rapporter finns också om arbetsförhållandena och arbetsvillkoren, då det gäller nästa VM-tillfälle i Qatar. Men Fifa tiger som musslan.

En gång angick oss Palestina. Det var mot 1970-talets slut. Palme tog emot Arafat och fredsprocessen som tog sin början verkade lovande. Men så gick allt i stå, Hamas tog över i Palestina och hökarna i Israel. Fredsprocessen tynade bort och tvåstatslösningen med den. Aktivismen för Palestinas folk har också klingat av, istället har biståndet, pengarna, blivit allt viktigare. Visserligen har försök gjorts att aktivera människor genom till exempel ship to gaza. Men den stora mobiliseringen har uteblivit. I Palestina verkar inte heller finnas någon tydlig politisk inriktning, att bränna däck och kasta sten och brandbomber är utsiktslöst och leder bara till döda och skadade, som nu är fallet. Visserligen kanske världens ögon riktas mot händelserna, men Israel är för starkt militärt och har dessutom USA bakom ryggen. Med Trump som president har sakerna förvärrats, bland annat genom den olycksaliga flytten av den amerikanska ambassaden till Jerusalem. Trump reste ju runt i området och lovade ut fred i början av presidentkarriären. Men det han nu gör skapar knappast någon fred. Eller tror han att hot och övervåld ska knäcka motståndaren, som i fallet Nordkorea. Trumps lumpna metoder, som han kanske ärvt från sin tid som affärsman kommer förr eller senare föra oss i fördärvet. Palestinakonflikten har sin grund i utropandet av staten Israel 1948, eller egentligen i förintelsen, då västerlandet trodde att en stat till judarna skulle lösa problemen. Men därvid bortsåg man från den palestinska befolkningen. Palestinier fördrevs från sina hem och judar, som i sin tur fördrivits från grannländerna tog över bosättningar och annat. Den unga staten Israel fick massivt stöd från Amerika och Europa, medan palestinierna glömdes bort. Folke Bernadotte försökte medla i konflikten, men fick plikta med sitt liv och därefter har Israel tagit för sig mer och mer av landets yta, genom olagliga bosättningar och ockupation. Palestinierna är idag i ett förtryckt och desperat läge och det är svårt att se hur de ska kunna nå någon framgång.

Borgerligheten med SD i spetsen har länge krävt statistik över vilka som begår de grova brotten och våldtäkterna. Nu tycks de få som de vill. Och baktanken, åtminstone i SD:s fall är förstås att kunna peka ut invandrare utanför Europa som de värsta förövarna. De bär med sig en annan kultur och tradition, som Jimmie Åkesson brukar hävda. Att det i många fall också kan röra sig om sociala orsaker är väl inget som Åkesson kan tänka sig. Lika väl som en statistik över vilka som begår brott, vore det att få en statistik över vilka som utnyttjar Rut-bidragen. Men här är de borgerliga inte det minsta intresserade av någon statistik, utan istället framhåller de hur bra det är och att det skapar jobb. Men hör nu, det är ju ett bidrag, brukar inte de borgerliga vara emot det? Nej, inte i det här fallet, eftersom det är skattepengar och att det som sagt bidrar att skapa jobb (bidrar med bidrag, det blev en lustig kombination). Men att Rut-bidraget samtidigt skapar en ny tjänsteklass, som får hålla till godo med relativt låga löner är inget bekymmer. Till exempel var det inget problem, sa herr liberal Jan Björklund i TV-debatten nyligen, han hade jobbat som städare som ung och "det är väl sådana jobb som vi alla haft", påstod karlen. Det är ju bara det att för väldigt många andra, så blir det lågavlönade jobbet permanent. Rut har också blivit ett slagträ i debatten om instegsjobb eller vad de nu kallas och i en strävan från de borgerliga att sänka trösklarna. Själva har de höga trösklar, som inte behöver sänkas. Men si här kan man ju få en möjlighet att låta alla de invandrare som vill ha jobb, få ett första jobb (som kan bli bestående). Rut kan därför bli en guldgruva för de rika och högavlönade, men en fälla för låginkomsttagare. Det är skillnad på statistik och statistik och bidrag och bidrag.

I Svt:s reportageserie om tillståndet i den svenska demokratin intervjuar Jan Scherman företrädarna för svenskt näringsliv om deras syn på demokratin. De intervjuade, med bland annat förre ordföranden för Svenskt näringsliv Leif Östling, han "med vad får jag för pengarna". Inte mycket." Nu uttalar han och de andra näringslivstopparna om den svenska demokratin. Och deras lösning på demokratins kris är att kraftigt reducera antalet riksdagsmän, gärna neråt 100 stycken. De ska istället ersättas med specialister, akademiker, teknokrater, som naturligtvis ska ha jävligt bra betalt. Näringslivets män, för i huvudsak är det ju män, anser att riksdagsmännen är inkompetenta, okunniga och gott kan bantas ner till ett hundratal. Vad inte dessa förståsigpåare inser är att demokratin skulle ta ännu större skada, då vi skulle få ett ännu större avstånd mellan vanligt folk och eliten. Vi skulle också få sämre mångfald och skilda erfarenheter. Näringslivets företrädare tror att man kan driva politik enligt företagsmodell, men så fungerar inte ett demokratiskt styrelseskick. Men det är bra att detta kom fram, att näringslivets toppar inte är mycket att hålla i hand, då det gäller demokratin i Sverige.

Sommarvärme i luften, 20 grader: I växthuset över 30. Vårlöken eller hellre norskans namn guldstjärna lyser välkomnande mot mig, då jag krypande på alla fyra börjar knipsa bort gamla förvedade blomstjälkar. Drottninghumlan irrar till synes planlöst över gräsmattan. Vad är den ute efter, måste ställa en fråga till någon som vet, kanske på naturmorgon. Varje år utför den samma dans. Sånglärkan ackompanjerar mig med sina drillar i skyn, den är ett energiknippe av rang. Mot skogskanten ser jag tofsvipornas ystra krumbukter, är det ett parningsspel som pågår. På landsvägen går en jämn ström av bilar, både in mot stan och ut mot Hornslandet. Jag förflyttar mig till jordärtskockorna som övervintrat och börjar hacka upp de hjärnformade klumparna, som vi ska ha till söndagsmiddag. De är leriga och jag får skölja av dem i flera omgångar under kranen. En del av nyttan och nöjet med en trädgård är att man kan hämta sin mat ifrån den.

Tidningen Expos undersökning av nazistiska aktiviteter visar på en markant ökning under 2017. Framför allt är det i Norrbotten som ökningarna skett. I Skåne, som man trott vara deras verkliga tillhåll, har istället aktiviteterna minskat. Och Dalarna tycks vara basen för nazisterna, det var ju också här som man demonstrerade 1 maj. Men även i Boden demonstrerade man. Totalt rör det sig om cirka 3 500 aktiviteter. Det politiska läget i landet gynnar förstås nazisterna, flyktingfrågan och brott, det är dessa skumraskfigurers hemmiljö. Även om den nazistiska rörelsen inte är så stor så måste den tas på allvar. Men frågan är om man gör det från polisens och rättsväsendets sida. Polisen försvarar sig med yttrande- och demonstrationsfriheten som argument, då kritik riktas mot att man godkänt ännu en nazistdemonstration, trots att de uppträder hotfullt och med symboler som inte kan misstolkas. Det verkar nästan som om polisen riktar mera intresse mot motdemonstranterna och gör allt för att det inte ska komma till något bråk. Och i realiteten är det inte många av dem som dömts för något brott. En sådan flathet kan visa sig ödesdiger. Vi behöver bara se tillbaka i historien för att förstå det.

Jan Björklund tar till brösttoner och kräver att den svenska regeringen ska säga upp biståndet till Palestina efter att president Abbas uttalat sig klumpigt angående judarnas roll i Förintelsen. Abbas sa att det inte var judarnas religion som var orsak till förintelsen, utan deras ekonomiska roll som bankirer och ockrare. Och det var väl ungefär detsamma som Hitler hävdade, han vimsade ju om en judisk-bolsjevikisk konspiration. Abbas uttalande går förstås inte att försvara, men Björklunds brösttoner ger jag heller inte mycket för. Det svenska biståndet går i första hand till kvinnor och barn i Palestina och till olika organisationer och ej till den palestinska myndigheten. Och tänk om Björklund vore lika snabb att fördöma den israeliska ockupationen av palestinska områden. Men där håller han tyst. En sådan person anser inte jag vara trovärdig, utan bara ute för att vinna politiska poänger.

På förmiddagen besökte jag i vanlig ordning min gamla mor, snart 97 år på hennes äldreboende. Hon sov när jag kom, men då hon fått en kopp kaffe kvicknade hon till. Hon hade teven på, så vi tittade på Malous program. Malou hade bland annat tre politiska gäster: Ygeman (s), Birgitta Ohlsson (lib.) och en SD-kvinna, vars namn jag just nu inte kommer på. Gästerna fick först placera ut partiernas placering på en höger, vänster skala, så som de brukar göra i Almedalen. SD-kvinnan fick börja och jag höll på att ramla av stolen, då hon sa och även placerade SD i mitten. Hon påstod att SD var ett värdekonservativt mittenparti, men det måste de vara ensam om att tro. Ingen av de andra gästerna placerade heller SD i mitten, utan långt ut på högerkanten. Några timmar senare såg jag en kort debatt på Aftonbladet, där Göran Greider, Stig Björn Ljunggren och Karin Svanberg från Timbro diskuterade socialdemokratins situation. Även här fick jag anledning att häpna åt det som timbroisten Svanberg sa. Hon menade, mycket förnöjd, att det var obevekligt att socialdemokratin kommer att försvinna från den politiska scenen. De har segrat ihjäl sig, sa hon. Huruvida det är oundvikligt att socialdemokratin försvinner eller inte beror på partiet självt. Det kan knappast vara ödesbestämt, som timbroisten tycks tro.

En disig och grå första maj. Ett omen? Kommer valrörelsen att gå i moll för regeringen och socialdemokratin? Borgarna är på hugget, ordnar egna demonstrationer nuförtiden på arbetarrörelsens dag. Och då Löfvén kommer med sitt förslag om höjd pension, så är de där och petar, låtsas att de också är för förslaget, men på ett annat sätt förstås, hellre lägre skatt än en allmän höjning. Kanske är det bidrag om man höjer pensionen. Ser dokumentären om maj-68 på kvällen. En annan tid, ett annat engagemang. Världshändelserna interfolieras med utdrag ur Maja Ekelöfs rapportbok från livet med en skurhink. Något i dag otänkbart. Att nämna klass är ju närmast tabu. Men den vardag som Maja Ekelöf rapporterar om finns även idag. En vardag i kamp för att överleva, att klara sig på små inkomster, inte minst gäller det fattigpensionärerna. Trots allt skedde ju då en viss utjämning av inkomsterna, idag går de åter åt fel håll. En som tagit fasta på detta i sitt första maj-tal är Göran Greider, som vill få sossarna att vakna och gå till kamp och inte bara som Löfvén inbjuda till inviter till alliansen. Nu kom ju äntligen en jämställdhetsreform, men mycket annat behöver göras. Varför inte återinföra förmögenhetsskatt och gåvoskatt? Men finns det någon i socialdemokratins led som, liksom Palme en gång, vågar utmana de borgerliga.