krille tvärvigg

I morse fick jag åka och byta till vinterdäck hos däckfirman jag anlitar efter gårdagens regn, som med fallande temperatur gjort vägarna snorhala. Jag var där strax efter sju, men det var redan 10 stycken före och jag satt och blev irriterad. Men sen tänkte jag vad är detta mot det som Chaim A. Kaplan berättar för oss från Warszawa 1939. Därför till hans dagbok för den 28 oktober 1939. Han inleder: "Vi släpar oss fram över marken som dödsdömda. Det står klart för oss att vi ska dö till följd av förvisning men vi vet inte när domen ska verkställas." Vi ser alltså att Kaplan är klart medveten om vad som kommer att hända, eventuella illusioner har sopats bort av de händelser som inträffat. Han fortsätter: "I erövrarens ögon befinner vi oss utanför de mänskliga varelsernas kategori. Detta är den nazistiska ideologin och dess anhängare, både meniga soldater och officerare, gör den till levande verklighet. Deras ondska når den mänskliga grymhetens höjder. Dessa människor måste betraktas som psykopater och sadister, eftersom normala människor inte är i stånd till så avskyvärda handlingar." Ändå måste han medge att det finns undantag, att en del soldater kan visa mänskliga känslor. Han nämner ett exempel med en officer som frågat en kvinna om hon var judinna, och som gett henne en halv limpa. Men det var ett undantag, för "vår tragedi bottnar inte i individers humana eller grymma handlingar, utan i planen i stort som inte hyser något medlidande med judarna," avslutar Kaplan.

Den 26 oktober 1939 skriver Chaim A. Kaplan om hur församlingen i Pultusk fördrevs. Han har fått uppgifterna från en kommunal tjänsteman och han hoppas att det han skriver ska kunna bli underlag för en framtida historiker. Kaplan skriver för framtiden. Jag kommer att citera det här stycket i sin helhet, även om det är långt. Det visar hur brutala och omänskliga de nazistiska erövrarna var, vilka metoder de använde sig av. Alltså till texten, som är berättad av den kommunale tjänstemannen: "Erövraren trängde in i Pultusk den 18 september 1939, och omedelbart därefter fick rabbinen order av divisionsbefälhavaren att upprätta två listor, den ena rörande personliga angelägenheter, den andra en förteckning på hela den judiska församlingens tillgångar. Han fick tid på sig till den 25 september. Den 26 september gick jag till rabbinen för att få listorna och vidarebefordra dem till erövraren. Rabbinen hade en elev, en skyddsling i chassidiska kläder och med skägg som följde mig. Vid vår ankomst fick erövraren min följeslagare att stiga upp på ett bord och dansa i två hela timmar. Jag försökte intala officeren att han borde låta honom gå och unna honom en stunds vila, men officeren sa: Låt honom dansa en timme till! Rabbinens lista omfattade niohundrasextio familjer och klockan tio på morgonen överlämnades listorna till officeren. Efter två timmar, vid middagstid, utfärdades förvisningsordern. Soldater gick från hus till hus och grep även folk som gick förbi på torget. Man gjorde ingen åtskillnad mellan gubbar och pojkar, friska och sjuka, män och kvinnor. De grep varenda levande själ, precis så som de fann dem just då, vad de än råkade ha på sig. De samlade ihop alla i en park nära en förvaltningsbyggnad och befallde hela församlingen att genast lämna staden och gå över floden Narew. De som hade lyckats packa en väska eller ett knyte fick tillstånd att ta dem med sig. Den som inte lyckats göra det fick inte gå och hämta sina tillhörigheter. Som jag sade gjordes det inga undantag. Också gamla män med käppar och sjuka som var nära döden fördrevs. De undantog verkligen en mor som hade fött samma dag. De lämnade henne ensam en dag och dagen därpå lade de henne i en vagn och fördrev också henne. Allt detta gjordes vid middagstid den 26 september 1939. De bortdrivna drog över floden Narew och deras första anhalt var byn Poplowi, som ligger på motsatta stranden. På lördagen den 30 september drevs de bort också från Poplowi. Några dog på vägen. Villervallan och förvirringen kan inte beskrivas. Rabbinen gick med de fördrivna till Poplowi. Samma kväll angrep de polska invånarna i byn rabbinen, pryglade honom och stal hans sista slantar. De stal pengarna av de andra flyktingarna när de lämnade byn. Massan visiterade samtliga och tömde deras fickor." Så slutar tjänstemannens sorgliga berättelse.

Den 25 oktober 1939 börjar det gå upp för Chaim A. Kaplan vad som kommer att hända det judiska folket. Han skriver: "Starka tecken tyder på att en fruktansvärd katastrof, utan like i judendomens historia, väntar de polska judarna-" Det verkar finnas ett centralt syfte, nämligen att förtyska de erövrade områdena och låta tyska befolkningsgrupper slå sig ned där och på så sätt förvandla de erövrade territorierna till tyska riken, förenade med das Reich. "Igår hörde vi i Londons radio att judarna i Wien har fått order att göra sig redo att lämna sin fädernestad och flytta till Lublinområdet i Polen. Det betyder: bered er på total utplåning". Ett annat illavarslande tecken, skriver Kaplan, är att det skall förrättas folkräkning av de judiska invånarna i Warszawa. Judarnas råd, Judenrat, har fått i uppgift att genomföra den. "Våra hjärtan viskar om onda tider - det ligger någon katastrof för Warszawas judar i denna folkräkning." ( Kommentar: Folkräkningen visade att Warszawa hade omkring 360 000 judar). I förrgår, skriver Kaplan hade erövrarna som sanna vandaler trängt in i Thomackabiblioteket, där sällsynta andliga skatter härbärgerades. De förde bort alla värdefulla böcker och handskrifter, lastade dem på lastbilar och körde dem till någon okänd plats. "Detta är att bränna de polska judarnas själ, eftersom det biblioteket var vår andliga helgedom," skriver Kaplan. De var vår andliga tröst när bekymren hopade sig, avslutar Kaplan dagboken.

Förra veckan var vi på Nordiska museet och såg utställningen Arktis - när isen smälter. Det var väldigt mycket att ta in, även om man visste om en hel del. Det är så klart en drabbande utställning och vi behöver ruskas om. Ändå går man därifrån och tycker att det var bra mycket inriktat mot oss som individer. Det är förstås inget fel, men man saknade ändå att inte företag och transporter, som är de största nedsmutsarna, knappt fanns med. På morgonnyheterna idag så hör jag att SSAB, en av de största nedsmutsarna i landet inte betalar mer än ett halvt öre i elskatt. Företagen gynnas i konkurrensens namn. De ska ha konkurrensfördelar som man säger för att kunna vara med i den globala tävlan om marknadsandelar. Per Bolunds uttalande om att de som smutsar ner mest ska få betala är till intet förpliktande. Bolund var för övrigt som finansmarknadsminister lika tam gentemot bankerna, fast han tyckte man skulle ta i med hårdhandskarna. Det här med företagens gynnande är en gammal tradition som har socialdemokratiskt ursprung. Sossarna var alltid måna om att företagen skulle ha goda villkor, fast företagen själva gnatade, så att de kunde göra stora vinster, som sossarna sedan kunde använda i välfärdsbygget. Nu är kanske den tiden förbi, då klimathoten står i kö, kan man inte fortsätta med att gynna företagen som man gjort. Man står ju inför ett vägval: arbete eller miljö. Hörde samtidigt att biltrafiken också ökat och att klimatmålet inte kan nås. Ja, det är mycket på agendan som behöver förändras.

"Vår enda nyhetskälla är den tvåsidiga blaska som kallas Nowy Kurier Warszawski, erövrarens opinonsorgan som står under all kritik som tidning", skriver Chaim A. Kaplan den 22 oktober 1939. Tidningens nyhetsinnehåll visa fiendens andliga fattigdom, för den är huvudsakligen fylld av påbud riktade mot judarna. Dessutom har radioapparaterna nu börjat konfiskeras för att hålla judarna ute från all nyhetsförmedling. Det enda man har att sätta emot, säger Kaplan är galghumorn. Apropå vårt besök på Fotografiska och Sanna Sjöswärds utställning om en rad judiska profiler som Hedi Fried med flera, så berättade guiden att när man skulle öppna denna utställning så måste man ha säkerhetsvakter utanför Fotografiska. Det visar hur extremismen, hatet och intoleransen åter smugit sig in i våra samhällen. Det är förfärligt sorgligt och bedrövligt att människor inte förmår ta in det som en gång hänt i Europa.

Några dagars bortovaro i kungliga huvudstaden med besök i Nordiska museet och Fotografiska har gjort att Kaplans dagbok försummats. Nu tar jag upp tråden igen. För den 21 oktober 1939 skriver Kaplan: "Vår framtid blir allt klarare. Idag började den i lag påbjudna förödelsen med en order som utestänger judar från de två ekonomiska verksamhetsgrenar, inom vilka 50 procent av den judiska församlingen har försörjt sig". För judar har det nämligen nu blivit förbjudet att handla med textilvaror och att syssla med något slags tillverkning som omfattar dessa material. "Med fruktansvärd brutalitet har yxan slagit till mot den judiska ekonomins mest livgivande pulsåder. Alla som bryter mot denna befallning skall straffas strängt, också med dödsstraff". Dessutom kommer de som handlar med läder och tyger, vilka indirekt hade sin utkomst av detta att berövas sitt uppehälle. Vi ser alltså hur nazisterna steg för steg berövar judarna alla inkomstkällor och möjligheter att existera.

"Livet går vidare av sig självt. Det finns inga kommunikationer, inget vatten, ingen elektricitet. Allt kryper fram och det har givit upphov till livskraftiga rykten att erövrarna inte skall stanna kvar här," skriver Chaim A. Kaplan inledningsvis i sin dagbok den 16 oktober 1939. Men Kaplan tror inte på dessa rykten. Om det är något som nazisterna gör med omsorg och eftertanke så är det i de judiska områdena. Och man kan få uppfattningen att man enbart kommit hit i det syftet. Och så ger han en rad exempel på hur judarna särbehandlas. För det första ska socialhjälp i form av bröd, måltider, kläder och linne ges till alla, utom just till judarna. För det andra har man befallt judiska rådet att lämna en förteckning på de judiska invånarna i staden mellan sexton och sextio års ålder. Kaplan frågar till vad ändamål, men för oss sentida som har svaret är det ju uppenbart, vilken hemsk tanke som ligger bakom. För det tredje har den judiske apotekaren, som anhållit om att få sprit, utan vilket inget apotek kan fungera fått avslag på sin begäran och att han inte skulle få något förrän han avskedat sina judiska anställda och att föreståndaren måste vara arisk. För det fjärde har judar bett sina kristna bekanta att ta emot vissa summor pengar i förvar, men de kristnas köpmannaförbund har förbjudit sina medlemmar att bistå judar. För det femte har chefredaktören för den judiska tidningen Hajnt arresterats. Så för Kaplan är det uppenbart att de nazistiska erövrarna inte kommer att lämna Warszawa, utan att situationen för judarna bara kommer att bli värre.

"Livsmedelstillgången har förbättrats, Mat och jordbruksprodukter av alla slag förs i stora kvantiteter in från byarna i närheten, eftersom byborna är ännu angelägnare att sälja dem än stadsborna att köpa dem," skriver Chaim A. Kaplan den 14 oktober 1939. Denna ljusning i försörjningsläget har dock medfört jobberi och ett evigt schackrande, för någon ordning existerar inte. Alla handel bedrivs utomhus och endast med livsmedel. Allt har blivit säljbart, även ruttnande och stinkande varor säljs. Alla säljer och alla köper. Nazisterna har lämnat denna handel i fred och bryr sig heller inte om att skapa någon ordning. Men det är endast de som har pengar som kan handla och det är tiotusentals personer som saknar inkomstkällor. Och det finns heller ingen möjlighet för dem att återgå till sina tidigare yrken. Men man kan få tag i delikatesser och lyxartiklar fortfarande om man har pengar, avslutar Kaplan.

"Elektriciteten har endast delvis kommit tillbaka," inleder Chaim A. Kaplan dagboken för den 13 oktober 1939. "Och till följd av mörkläggningen i staden verkar det som om vi vore dömda till husarrest," fortsätter han. Fast värre än det är det själsliga mörkret. Man är avskuren från den demokratiska världen och vad som sker där. Alla tidningar, även de polska, är indragna. Istället har det utkommit en tidning som innehåller "segrarens tankefoster". I den lovordas Tyskland och England chikaneras. Där berömmer man även Sovjetryssland, ett land som Führern för bara några månader sedan vägrade förhandla med. Ändå satte Warszawas invånare ett hopp till bolsjevikerna, att de skulle ockupera landet istället för Tyskland. Men den drömmen gick om intet sedan nonaggressionspakten slutits och ryssarna drog sig tillbaka bakom demarkationslinjen. Därigenom "var vårt öde beseglat", avslutar Kaplan dagboken.

Elie Wiesel var 11 år då andra världskriget bröt ut och 14 år då han och hans familj deporterades till Auschwitz. Det var våren 1944 och trots att nazistregimen var på god väg att förlora kriget, så fortsatte man att mörda judar. Vid selekteringen i Auschwitz kom en fånge och uppmanade far och son att ljuga om sin ålder och Elie sa att han var 16 år och fadern sänkte sin ålder med tio år från de 50 som han var. Elies mor och tre systrar gick direkt till gaskammaren. Det är många starka händelser i boken, som verkligen skakar om en, den mänskliga ondskan kan ibland vara bottenlös. Elie försöker hålla ihop med sin far och lyckas med den föresatsen ända till slutet. Men efter dödsmarschen, då man evakuerats från Auschwitz på grund av de annalkande ryska trupperna i slutet av januari och till slut når koncentrationslägret Buchenwald, så orkar inte Elies far längre utan dör. Elie har mycket dåligt samvete för att han inte var vid faderns sida på slutet, men han var rädd för SS-männen som misshandlat fadern för att han inte kunde hålla tyst. Natten utkom första gången 1958, men fick ett svalt mottagande. Varför skulle man röra i gamla sår, tyckte många. Nu har den nyöversatts och försetts med ett förord av Alice Bah Kunke och en efterskrift av Elie Wiesel. "Obligatorisk läsning för mänskligheten", har Oprah Winfrey sagt och det är bara att hålla med. Själv säger Elie Wiesel att han har tvingat sig själv att vittna för dagens ungdom och barnen som kommer att födas i morgon. Han vill inte att hans förflutna ska bli deras framtid.

I dagboken för den 12 oktober berättar Kaplan hur nazisterna börjat plundra judarna på deras värdesaker. Han inleder: "Idag offentliggjordes en ny order. Alla tillgodohavanden i guld, silver, sedlar eller annan valuta som finns i bankerna är spärrade." Bankerna har fått order att inte ge en jude mer än 250 zloty i veckan av hans tillgodohavande och om han behöver större summor ska han visa upp ett skriftligt bevis. Ingen får bära på sig mer än 2 000 zloty, allt som överstiger det ska sättas in på bank. Alla juveler och smycken av guld, silver, platina eller andra ädla metaller ska lämnas över till tyskarna. Polackerna lider och plågas också, men de ska få hjälp med att bygga upp en ny polsk stat ur runinerna. Judarna däremot ses som skyldiga till krigets kostnader och då ska de också bära dess lidanden och utgifter. Känner vi inte igen det idag, då en viss herr Trump försöker få Mexiko att betala för den mur han vill uppföra mot Mexiko. På det viset resonerar cyniker och hycklare.

Drömde i natt att jag åter befann mig i sågverkssamhället, hos mormor och morfar i sågvillan. Mormor bakade bullar och jag satt vid köksfönstret som jag brukade göra och såg hur två arbetare vid sågen höll på att spela fram två virkeslass ur lasthuset, som de sedan körde in i torkhuset. Ett spännande skådespel som jag kunde följa länge. Så kom morfar hem från jobbet, lyste upp då han såg att jag satt där och undrade hur jag haft det. Jag svarade med munnen full av bulle att jag haft det bra och mormor skrattade. Utanför huset stod den väldiga eken, den hade gröna blad, så det var nog sommar. Eken hade flera hundra år på nacken och om den kunnat tala, så hade den kunnat berätta om hur sågen etablerades i samhället på 1890-talet. Så vaknade jag och tänkte på att mormor varit död i 56 år och morfar i 42 år. Ändå kunde jag se dem klart framför mig i drömmen.

"Endast judar togs ut till tvångsarbete," skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok 10 oktober 1939. På avstånd stod unga, kraftiga och muskulösa polacker och hånade de judar som dignade under arbetets börda. Judarna fick de mest osmakliga arbeten som att rengöra toaletter, skrubba golv och liknande sysslor. En ung man berättade för Kaplan att han blivit gripen och att soldaterna befallt honom att göra smutsiga platser rena och gav honom inga verktyg. När han bad om arbetsredskap sa de åt honom att utföra arbetet med händerna och att använda rocken i stället för kärl. När han vägrade blev han slagen. Några soldater som var i närheten stod inte ut med att se en människa misshandlad och sa att man borde inte bete sig så mot en mänsklig varelse. Officeren svarade då att judarna ville krig och att det bara var rättvist att de råkade ut för olyckor. "Sedan pryglade de honom lite till, och efter sju timmars förnedrande och ömkligt arbete återvände han hem, utan att ha fått smaka vått eller torrt", avslutar Kaplan dagboken.

Nyss meddelade Erdogan att offensiven mot kurderna i Syrien inletts. Och den turkiske ambassadören i Stockholm som intervjuades sa att det kommer att bli en snabb aktion. När har militära offensiver varit snabba, i värsta fall kan de ta åratal. Vid första världskrigets utbrott lovade den tyske kejsaren trupperna att de skulle vara hemma till jul. Men han sa inte vilket år, för det dröjde nästan fyra år innan det löftet gick i uppfyllelse. Hitler trodde att Sovjet snart skulle vara besegrat, men tji fick han. George W Bush lovade att Irak-kriget snart skulle vara över, men fortfarande dras vi med sviterna av det kriget. Och i Syrien har kriget pågått i åratal. Vad värre är, det är just kurderna i norr som varit tungan på vågen i kampen mot IS och nu sitter dessa IS-krigare i fångläger som bevakas av kurdstyrkor. Men vad händer nu, kommer man att släppa dessa IS-krigare och var tar de i så fall vägen. Erdogan spelar ett högt spel med USA:s goda minne. Vart det kommer att leda oss får vi snart erfara. Inte blir det till något gott kan vi nog slå fast.

Idag är det judarnas försoningsdag Jom Kippur och vad inträffar då, jo, i Halle i östra Tyskland skjuts två personer ihjäl utanför en synagoga. Det är nog ingen tillfällighet att det är judarnas försoningsdag och även om gärningsmännen ännu inte är gripna, så kan man nog utgå ifrån att det är ett attentat mot judar. Gärningsmännen hade också försökt ta sig in i synagogan, där ett sjuttio-, åttiotal personer befanns sig. Man ville så klart få till ett ännu större blodbad, men hejdades av säkerhetsanordningarna. Uppenbarligen är man ute efter att markera, förnedra och skrämma den judiska befolkningen. Det är otroligt sorgligt att vi återigen ska behöva uppleva angrepp och hat mot judar. Efter förintelsen trodde man att sådant var över för all framtid, men så är det inte. Återigen marscherar nazister på våra gator och skriker okvädingsord mot nazister och andra minoriteter. Och nu tar man alltså även till vapen. Vilket nederlag för mänskligheten!!!

Igår meddelade riksmarskalken att prinsessan Madeleines och pris Carl Philips barn inte längre ska tillhöra kungahuset. De ska fritt kunna få välja sin levnadsbana. Kanske miste de också bidraget eller som det i det här fallet kallas apanaget, för att det ska låta lite finare. Men varför tar man inte steget fullt ut och befriar hela kungafamiljen från sina betungande plikter.

7 oktober 1939 skriver CHam A. Kaplan i sin dagbok: "Segrarna och de besegrade gör gemensam sak i sitt hat till Israel." Den judiska moralen kräver att om en människa råkar i olycka så ska hon granska sina gärningar. Så icke den kristna moralen. När de råkar i olycka bereder de blott andra lidande i gengäld, särskilt om de är främlingar och inte vänner. Nu har en gemensam fiende invaderat landet och hotar att uppsluka båda folken men trots det fortsätter motviljan mot judarna att växa också i denna fattigdomens och nödens tid. "Det besegrade folket smickrar segrarna, öppnar sina hem för dem, umgås med dem och med en undergivenhet som är rent vedervärdig tar de ivrigt emot varje liten vänlighet som den grymme besegraren beskär dem. De tillåter att man trampar på dem och är beredda att förtära galla så länge de kan anklaga judarna", summerar Kaplan.

"När nazisterna konfiskerade vår lägenhet lät de vårt kristna hembiträde stanna kvar. Eftersom hon står utanför Nürnberglagarna våldtog de henne. Därefter slog de henne för att hon skulle avslöja var jag hade gömt mina pengar", skriver Chaim A. Kaplan inledningsvis den 6 oktober 1939. Därefter berättar han att de flesta av hans ägodelar skonats och att han tack vare fönstret kunnat flytta undan saker. Men trots det såg han, när han inventerade ägodelarna efteråt att många värdefulla saker var borta. Dock inträffade ett mirakel. Pengarna hade han tillsammans med några viktiga dokument lagt i ett skrin. Det var 600 zloty i tolv sedlar var och en på 50 zloty. Sedlarna låg i ett förseglat kuvert. Kuvertet och några andra papper låg i en liten linnepåse inuti skrinet. Soldaterna hade brutit upp locket tagit ut påsen och slängt bort den i tron att den var värdelös. När Kaplan sedan började ställa i ordning sina saker fann han påsen med pengarna. "Pengarna som hittades i påsen utgjorde vår sista lilla trygghet i denna oroliga tid", avslutar han sina anteckningar denna dag.

"Vår fest firas inte längre," skriver Kaplan som inledning i dagboken den 5 oktober 1939. Det han avser är Tora-festen, som avslutar läsningen av Pentateuken. Men nu har fruktan trängt undan glädjen och synagogornas fönster är mörka. "Aldrig förr har vi gått miste om att uttrycka vår glädje över den eviga Tora - inte ens under medeltiden", fortsätter han. Det råder nu utegångsförbud efter klockan sju på kvällen och även timmarna före utegångsförbudet så lever man i skräck för nazisternas grymheter. Övergreppen mot judarna är i full gång, Kaplan ger exempel. Skäggiga judar hejdas på gatorna och förödmjukas. Etthundrafemtio män föstes ut ur en synagoga och fördes bort till tvångsarbete. En jude fråntogs sin rock på gatan och rocken gavs till en kristen. En jude som stått i timmar i en livsmedelskö hämtades till ett tjugofyra timmar långt arbete, hungrig och törstig som han var. "Våra polska grannar har ännu inte lärt sig den sista läxan, för trots att de lidit en nationell olycka lika fruktansvärd som helvetet har de inte glömt sin motvilja mot judarna. Trots att de är trögtänkta och okultiverade och inte kan tala tyska har de i alla fall lärt sig att säga: Ein Jude, i avsikt att få bort honom bortjagad ur kön", skriver Kaplan i bitterhet. Han avslutar med orden: "Mörka och tunga moln skymmer vår himmel. Det finns inte en skymt av hopp, inte en stråle av ljus."

Då jag drog upp rullgardinen i morse möttes jag av snö på marken, ett par centimeter åtminstone. Det var inget jag önskat se, men jag var ändå glad att vi tagit upp de sista morötterna under gårdagen. Robotgräsklipparen var igång, men slirade och fastnade gång på gång i snön, den hade förvandlats till en liten snöplog, men utan vinterdäck gick det inte så bra. Vi tyckte synd om den och tog in den på laddning. Den ska ju snart in på vinterförvaring och det verkar ju vara hög tid för det. Korna såg mest frågande ut tyckte jag. Undrade kanske vart det gröna gräset tagit vägen. Nåja, under dagen har snön smält bort så de finner sig snart tillrätta. Hönorna vägrade att gå ut på morgon om det nu berodde på snön eller om de tyckte det var för kallt. Småfåglarna har jag matat några dagar, eftersom de ätit upp alla frön i de planterade solrosorna. Vintern har gjort sig påmind och vi gör nog bäst i att ta det på allvar.

"Vi är utlämnade åt skamlösa mördare", inleder Chaim A. Kaplan sin dagbok den 4 oktober 1939. Armén har börjat dela ut bröd och soppa åt de hungriga och hemlösa, men de får vänta i kön i flera timmar för att få sin blygsamma portion; men när en jude kommer fram knuffas han brutalt åt sidan och tvingas återvända hem förödmjukad och misshandlad, förutom hungrig och törstig. En vän till Kaplan har berättat för honom att hans son blev rånad på 1 000 zloty mitt på ljusa dagen. En nazist vinkade åt honom att komma till porten, riktade en pistol mot honom, kroppsvisiterade honom och tog pengarna ur hans ficka. Plundring och rån begås endast mot judar. De kristna förskonas från dessa obehag. "Vi befinner oss i ett dubbelt mörker. Fysiskt mörker, eftersom elektriciteten har stängts av; och psykiskt mörker, eftersom nyheterna från yttervärlden har stängts av. Samma dag elektriciteten tog slut upphörde också radiosändningarna och tidningarna," skriver Kaplan. Nu famlar man i mörker och rykten sprids om allt möjligt. "Men politiken är fjärran från vår värld. Vi har helt enkelt inte tid att ägna oss åt den. Vi är alltför upptagna av att slåss om en bit torrt bröd, en dryck vatten, livets enkla nödtorft som inte ens pengar längre kan köpa. Vi har gjorts till djur: en del av oss till tamdjur, andra till köttätande rovdjur", skriver han. Och de lägenheter som beslagtogs har naturligtvis inte lämnats tillbaka. Nu står hundratals bostadslösa människor i hörnet av Nowolipki- och Karmelickagatorna och blickar upp mot sina forna lägenheter, som nu bebos av främlingar. Då och då hotar de utposterade vaktposterna dem med gevären och ibland skickar de dem till kommendanten, där de får stå timtals i kö utan något resultat. Själv har Kaplan till sist lyckats rädda något av sitt möblemang och andra ägodelar med hjälp av sitt hembiträde och en god vän.

Enligt ett rykte ska den tyske överbefälhavaren ha låtit meddela att han inte vill att några svårigheter ska beredas judarna, inleder Chaim A. Kaplan sin dagbok den 3 oktober 1939. Men Kaplan har genomskådat det, han menar att det bara är ett politiskt schackdrag. I verkligheten tar man parti emot judarna. Kanske gör soldaterna det på eget bevåg för de är rabiata antisemiter, skriver han. Men det spelar nu ingen roll varifrån det onda kommer. "Vi springer omkring som galningar och försöker skaffa hjälp för att komma in i våra lägenheter och hämta några kläder och andra nödvändighetsartiklar ur dem, men alla våra bemödanden är förgäves," Utan tillstånd kan man nämligen inte få komma in i sina egna lägenheter och det är kommendanten som utfärdar dessa. Hans tjänstelokal är nu omgiven av långa köer, där tusentals personer väntar. Kaplans sjuka hustru steg upp redan klockan fyra på morgonen och har inte klockan tre på eftermiddagen kommit tillbaka. "Och jag är säker på att hon efter att ha väntat i tio timmar kommer att återvända tomhänt. Nedbruten, deprimerad och svag med feber i kroppen, hungrig och törstig ska hon komma hem i förtvivlan och missräkning." "Jag är som mannen som ser sin oxe slaktas: ledsen att mista en kamrat, hungrig efter kött." Ibland strövar han omkring på Karmelickagatan och stirrar upp mot fönstren i sin lägenhet, som nu är i främlingars händer. "Hams söner övertog min egendom som om den tillhörde dem. Mitt hjärta är förkrossat; jag lade ner ett helt livs arbete i den lägenheten; jag bodde i den i tjugofyra år; jag inredde den och förskönade den och smyckade den; och under en enda förvirrad timme förlorade jag den", avslutar han sin dagbok denna dag.

Idag kom latrintömmaren med sin väldiga bil och slang. Trekammarbrunnen var tömd på 10 minuter, den som vi mödosamt fyllt under ett helt år. Jag kom att tänka på hur latrintömningen gick till i min barndom. Under de första nio åren av mitt liv bodde vi på ett ställe som hette Glasbacken, därför att husen uppförts under en glasbruksepok på 1920-talet. Här hade vi utedass. Ett ställe som det inte var så angenämt att besöka, i synnerhet inte mörka och kalla höstar och vintrar. I dasslängan låg fjölarna i rad skilda åt av avbalkade väggar, så att var och en hade ett eget krypin. Det bodde åtta hushåll på Glasbacken i två hus. Det fanns veckotidningar att bläddra i på dasset och att torka sig med och kolorerade affischer på väggarna, kanske också en rolig ramsa i stil med: "Hejsan bovar och banditer, ni som sitter här och skiter. Om ni något hjärta har, lämna lite papper kvar. Om ni inte detta gör kan ni skita utanför." Nu vet jag inte om den ramsan stod att läsa här, men väl på kajen vid brädgården. Jag minns inte hur tömningen av dasstunnorna gick till på Glasbacken. Men ett år vet jag att man tömde dem på potatislandet och på hösten fick vi de bästa potatisar vi skådat. Då jag fyllt nio år flyttade vi till sågverkssamhället och här fick vi WC och behövde inte längre frysa rumpan av oss. Men i sågverkssamhället hade ännu inte alla vattenklosett. De som bodde i arbetarkasernerna var fortfarande hänvisade till utedass. Dassen tömdes av en man, som var sned i axelpartiet, vilket gjorde att huvudet satt i 45 graders vinkel åt ena hållet. Om det var medfött eller en skada vet jag inte. Men det var han som fått det föga smickrande jobbet att tömma skittunnorna. När vi först flyttat till samhället gjorde han det med häst och vagn. Något år senare fick han en traktor till sin hjälp. Sopor och annat hade ända tills nu hamnat på de så kallade slaskhögarna. I sågverkssamhället fanns det en stor slaskhög ett stycke in i skogen, inte långt från fotbollsplanen. Här vältrade sig feta råttor omkring, en del stora som kattor. Ibland begav vi oss dit utrustade med ett luftgevär för att skjuta prick. Då fräste råttorna mot oss med sina gula tänder. Jag tror inte att vi lyckades ta död på någon av dem, möjligen skada någon. Slaskhögarna försvann så småningom och alla i samhället fick vattenspolande toaletter. Det var så klart mer hygieniskt och bekvämare, men samtidigt lite tråkigare.

Den 2 oktober 1939 skriver Chaim A. Kaplan att han plötsligt fått veta att tyskarna rekvirerat fem hus på Nowolipkigatan för att driva bort alla judiska hyresgäster, av vilka han själv var en. Tyskarna tillät de fördrivna inte ens att ta med sig så mycket som ett skosnöre eller att ta på sig en överrock. Ett par soldater stormade bullrande och arrogant in i varenda lägenhet och skrek: Judar heraus! På några minuter hade alla fördrivits och husen utrymts. Rädda och uppskakade gick de ut i ett tillstånd av förvirring och klädda i hemmakläder. På några minuter stod hundratals familjer utan tak över huvudet, utan kläder, utan mat, utan bostad, utan pengar. Själv hade Kaplan lämnat kvar sina besparingar i våningen. "Det sista halmstrå jag hade i stunder av nöd har tagits ifrån mig,"skriver han. Tyskarna har tröstat dem med löftet att lägenheterna bara tagits i beslag för några dagar. Men det löftet tror inte Kaplan på. Han avslutar: "Jag är fångad i lejonets käftar; skall jag slippa loss oskadd".

Skolverket har planer på att stryka antiken från historien, den får inte längre plats i den historia som ständigt växer. Även medeltiden får stryka på foten, nu ska eleverna ägna sig åt den moderna historien. Det är som att skära av en viktig kroppsdel. Antiken är ju grunden för den europeiska historien. Härifrån har vi ju demokratin, även om slavarna inte ingick i den. Härifrån härstammar också vår litteratur med verk som Iliaden och Odyssén. Även den kristna historien är otänkbar utan antiken. Så hur tänker egentligen Skolverket?

1 oktober 1939 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Tyskarna gjorde sitt intåg i huvudstaden på ett disciplinerat sätt. De förkunnade genast att de delar ut bröd gratis till de behövande. Före intåget - bomber; efter intåget - bullar och limpor till de svältande. De förefaller att vara en barmhärtig armé, men mitt i denna deras barmhärtighet glömde deras flygplan inte bort att kretsa över Warszawa och att ta bilder av de långa köerna som väntade på gratis bröd från den ´barmhärtige´ fienden. Så slog man två flugor i en smäll: material både till propagandan och till filmerna som skulle dokumentera det." Kaplan stod själv i kö, men inte för brödets skull, utan för att samla intryck. Det han kunde konstatera var att deras armé såg välnärd ut med skinande uniformer. Hitler hade ju också lagt ner nittio miljarder mark på den under sex år. Han började nästan tro att det här var ett folk som skulle behärska världen med sin kraft och styrka, men sedan besinnade han sig och förstod att det man visade upp var ett propaganda tricks för att imponera. Han avslutar: De är välnärda och rika, vi svälter och är utarmade.