Min barndoms ö
Jag vill också gärna dela med mig av denna berättelse som är hämtad ur barndomens minnen.
Min barndoms ö
Min far hade som ung önskat mönstra på en båt och ge sig ut i världen. Men föräldrarna hade motsatt sig det. Dragningen till sjön fanns dock kvar och han förlade gärna familjens söndagspromenader till hamnen, när något fartyg låg inne för att lasta virke. För mig och min bror var detta högtidsstunder, då vi fick tillfälle att åka på de järntrallor som fanns vid kajen. Jag brukade också kika ner genom träkajens springor och fascineras av det liv som levdes nere i det grönskimrande vattnet, där abborrar och mört pilade omkring.
Pappa skaffade också en egen båt, som han skötte om som ett barn. Han var mycket ambitiös och gick en brevkurs i navigation. På kvällarna efter arbetet i konsum kunde vi se honom sitta vid köksbordet med sjökort och passare. Mamma var inte lika entusiastisk. Hon var rädd för sjön och såg mest faror i att ha båt. Hon såg helst att vi skaffade en sommarstuga dit vi kunde åka på söndagarna. Men det ville inte pappa. Han ville vara fri och obunden och kunna ta båten dit han ville. Gärna utforska olika öar.
Då vädret tillät på sommaren förlade vi våra söndagsutflykter till någon ö. Ofta blev det till Hindriksnäs, som egentligen var en halvö. Här kunde vi sola och bada, men också plocka smultron. Då båten lastats bar det iväg. Medan pappa och min yngre bror tog plats i fören, så fick jag sitta med mamma i aktern. Ove, som min bror hette, räknades nämligen som pappas pojke, medan jag var mammas pojke. Det var en uppdelning som jag egentligen inte tyckte om, men jag protesterade inte heller. Ändå kände jag ett styng av avund, då Ove fick hjälpa till att styra. Vi lämnade Blankviken och passerade Enabben och Tvetö. Till höger om oss låg Gruvberget, vars branta sida låg i skugga och såg dyster ut. Det berättades att två hästar med ryttare störtat ner för dess stup för länge sedan.
Mamma höll ständig uppsikt efter dykare, timmerstockar som slitit sig ur timmerlänsarna vid sågen och som låg och flöt strax under vattenlinjen. De var förrädiska och en kollision med en stock kunde skada båten eller propellern, i värsta fall kunde båten sjunka. Eftersom flytvästar inte förekom på den här tiden, så kunde en kollision ha inneburit en katastrof.
- Du håller väl utkik efter dykare, ropade hon till pappa.
Han svarade inte utan skrattade bara.
Till vänster om oss utbredde sig sågverksområdet. Nu då det var söndag stod alla maskiner stilla. Jag skymtade barkmaskin och torken och över alltsammans stack skorstenspipan upp som en stör. Vid kajen låg ett fartyg och väntade på att bli lastat.
Pappa drog på mera gas och det bildade som en gata efter båten. En gata där det vita vågskummet lade sig överst på kanterna som grädden på moset.
Snart var vi ute på Hindriksnäsfjärden på öppet vatten. Vinden friskade i och vågorna växte och slog hårt i båten, som hotade de att spränga den. Brottsjöar slog in över oss och stänkte ner våra kläder.
- Ska vi inte vända, ropade mamma.
- Det går inte att vända nu, sa pappa och styrde upp båten mot vågorna.
Han såg fortfarande lugn och trygg ut, ändå kände jag ett sug i maggropen.
Tänk om båten skulle kantra.
Men färden över den öppna fjärden tog bara fem minuter och snart steg vi lättade i land på ön.
För det mesta badade vi och solade. Låg på klipporna och kände saltlukten efter badet från våra kroppar. Skymtade röken från sågpipan i fjärran och tyckte att sågen och samhället inte angick oss det minsta. Ibland, när vi tröttnat på att ligga och sola, gjorde vi utflykter inåt ön. Flera gånger plockade vi smultron, som ännu var solvarma då vi åt dem på kvällen med mjölk och socker. En gång hittade vi enorma mängder med gula kantareller. Mamma fick ta av sig sin rosa särk för att vi skulle kunna frakta hem skörden.
En söndag har stannat speciellt i minnet. Då vi var på väg till vår ö korsades vår färd av en båt, som kördes av en man som hette Sture. Han var en egendomlig figur. Hade suttit fyra år i fängelse efter att han skjutit ner en ung pojke mitt på torget i samhället. Det värsta var att pojken var oskyldig, det var en annan person som han hade något otalt med, men denne hade gömt sig inne på matserveringen. Pojken som hette Olle hade gått ut för att söka lugna ner Sture, men då hade han skjutit honom mitt i magen. Det här var många år sedan och Sture bodde nu ensam i ett hus i Kolgården, där han höll ett duvslag och kaniner. En gång hade jag varit med pappa dit för att köpa kött, om det nu var kanin- eller duvkött minns jag inte. Däremot mindes jag fortfarande hans intensiva blick, hans ögon som glödde som kolbitar och jag mindes hur jag kröp in bakom pappas rygg. Sture tog dock ingen notis om mig, utan pratade bara med pappa, som inte verkade det minsta rädd.
Den här speciella söndagen passerade han nära vår båt, men han tycktes inte se oss, utan stirrade bara rakt fram. Vi tänkte inte mera på saken, utan tillbringade hela söndagen på ön. Då vi kom hem på kvällen kom pappas systers man hem till oss och berättade att man hittat Stures båt drivande vid Storön. Och av Sture fanns inte ett spår. Ryktena var snart i svang. Hade han råkat ut för en olycka eller hade han tagit livet av sig.
Men snart upphörde skvallret och allt gick sin gilla gång i samhället igen. Tills en fiskare en oktoberdag hittade kroppen av Sture som låg och flöt i en vassrugge nära Storön. Hur han slutat sina dagar var fortfarande en gåta, precis som han själv varit en gåta.
Christer Nilsson
Kungabesöket
Även det här inlägget skickade jag till Sverige Radio, men inte heller det fick plats i uppläsningarna. Publicerar det på bloggen ifall någon vill läsa det.
Kungabesöket
Året var 1953 eller -54. Konungen – Gustav VI Adolf - var på genomresa i landskapet. Socknens alla skolbarn hade kommenderats ut för att visa sin fosterländskhet och hylla monarken. I Kyrkbyn, socknens centralort, skulle kungen stanna en stund för att inviga det nya ålderdomshemmet, en vit vinkelbyggd länga i tidens smak, som tronade på en höjd med utsikt över kyrkogården på andra sidan sjön.
Vattenkammade i håret och med finkläder som skavde som rustningar stod vi ordnade i led på militärt vis och väntade otåligt på majestätet. I de fuktsvettiga händerna höll vi små blågula pappersflaggor som vi på givet kommando skulle vifta med.
Lärare, röda i ansiktet av värmen och upphetsningen, sprang nervöst omkring och rättade till leden och såg till att inga detaljer mankerade. Utanför ålderdomshemmet satt åldringarna uppradade på bänkar, som en flock ruggiga kråkor. Förväntansfullt kisade de mot ungskocken och blåsorkestern vars mässingsinstrument blänkte nyputsade i solen.
I en grupp för sig stod socknens ledande män – företagare, politiker och storbönder – med högtidliga och strama anletsdrag. Ingen saknades, inte ens de som någon gång sagt sig vilja störta tronen i gruset. På behövligt och respektfullt avstånd stod den nyfikna populasen.
- Om han inte kommer snart gör jag på mig, sa en av mina skolkamrater och skruvade på sig.
Jag kände också hur jag började bli nödig och hur fotsulorna sved som eld av den långa väntan. Ett stycke bort stod en flicka som brukade ha lätt för att svimma och jag såg hur hon för varje ögonblick som gick blev allt vitare i ansiktet.
Men plötsligt gick ett sorl genom folkmassan. Vi vred alla våra nackar samtidigt åt vänster, så att det såg ut som om huvudena satt på mekaniska dockor. På bron som band samman sjöns smalaste ställe körde just en kolonn av bilar ledda av några MC-poliser.
Strax därpå bromsade några av bilarna mjukt in framför oss på den nykrattade grusgången. Ur en av de svarta bilarna klev kungen ut. Jag kände genast igen honom från de bilder jag sett av honom i olika tidningar.
Han såg lite bortkommen ut, som om han bländats av det starka solskenet eller blivit överraskad av folkhopen. Men han vinkade och log tappert och hans stålbågade glasögon sköt myriader av solreflexer.
Blåsorkestern klämde genast i med ”Du gamla du fria” och sedan blev det vår tur att under lärarnas ivriga dirigentskap stämma upp leverop, vifta med pappersflaggorna och ta upp ”Ur svenska hjärtans djup…”. Kungen och hans följe stannade snällt framför oss och lyssnade till synes välvilligt till det som vi hade att framföra, trots att de måste ha hört det till leda.
När sången tystnat gick kungen utmed hela barnaskaran och tog var och en av oss i hand. Jag kände hur hjärtat började slå fortare i bröstet på mig, då han närmade sig min plats.
- Tänk att ta en kunglig hand i sin, det måste väl vara något särskilt. Jag hade ju hört sägas att de kungliga hade blått blod, det måste väl märkas på något sätt.
Plötsligt stod kungen framför mig. Ett kort ögonblick såg jag honom djupt in i ögonen. Han såg mild och snäll ut. Så tryckte han hastigt min hand och smålog. Det kändes som en vanlig torr gubbhand, ungefär som morfars, fast mindre, och inte fullt så sträv. Men det berodde kanske på att morfar kroppsarbetat hela sitt liv.
När kungen avlägsnat sig ett stycke, sneglade jag på min hand för att se om där fanns något spår eller tecken, som visade att jag tagit en kunglig person i hand. Men hur jag än ansträngde mig, kunde jag inte upptäcka något särskilt. Min hand såg likadan ut som förut och jag blev mycket förvånad och besviken.
Christer Nilsson
Morfar vill dansa
Den här lilla berättelsen skrev jag till Sveriges radio i somras. Men den kom tyvärr inte med bland de över 900 bidrag som skickats in. Nu låter jag publicera den här på bloggen för den som vill läsa den. Den utgår från ett minne jag har av morfar, att det sen inte kanske exakt överensstämmer med det som hände spelar mindre roll.
Morfar vill dansa
- Ja tror morfar blivit toki, sa mamma, då jag kom in i köket på midsommarafton.
- Vadå?
- Han säger, han ska till Folkets Park ikväll, gamla gubben.
- Va, ska han där å göra, sa jag.
- Ja, säg dä. Inte vet ja vad som fluge i honom. Å envis som en barnunge ä han. Försök å prat reson mä honom du, som allti haft hans öra.
Jag gick in på mitt rum och ur garderoben plockade jag fram kläderna som jag skulle ha på mig under kvällen. Den marinblå snart urvuxna konfirmationskostymen, den svala nylonskjortan och de spetsiga nysmorda myggjagarna. Sedan gick jag fram till fönstret och kikade ut. I syrenbersån satt morfar, lätt hopsjunken som alltid. Högeraxeln pekade mot jorden som en slagruta, ett resultat av de många åren som stabbläggare. I högerhanden höll han en björkkvist som han viftade bort flugor och mygg med.
Det såg ut som om han satt och grubblade på någonting. Var det mormor som han satt och tänkte på? För två år sedan hade hon gått bort och den första tiden hade han inte velat leva längre. Det blir väl så när man levt ett långt liv tillsammans. Och mormor hade alltid varit den som styrt och ställt, den handlingskraftiga som tagit hand om och passat upp på morfar, som på grund av sin dövhet ofta uppträdde tafatt och fumligt.
Jag drog mig hastigt bort från fönstret, då morfar reste sig ur trädgårdsstolen och började gå mot huset. Efter någon minut hörde jag hans tunga släpande steg uppför den branta trappan och kort därpå en lätt knackning på min dörr.
- Nej, är det du, sa jag med låtsad förvåning, då han skrattande klev in i rummet.
Den lilla kroppen föreföll spänstigare och vigare än jag sett den på länge. Det var något av okynnig skolpojke över honom där han stod framför mig med händerna nerkörda i byxfickorna och gungade av och an.
- Ja, hade tänkt åke mä dig till folkparken ikväll, sa han med ett flin och rakt på sak.
Några snuskorn i ena mungipan, de glittrande ögonen och munnens vinkel förstärkte det liderliga intrycket. Jag skämdes och äcklades på samma gång. Hade han ingen skam i kroppen? Det var visst som mamma sagt. Gubben hade blivit tokig.
- Jaså, sa jag och försökte hålla masken. Vad hade morfar tänkt göra där då?
Ett ögonblick såg han ner i golvet. Sedan såg han finurligt på mig.
- Ja, dä skulle vart rolit å komme ut lite ..å…å valse runt lite mä de här gamle bena…
Han tog några prövande danssteg över det knarrande golvet.
Jag tänkte på hur det skulle se ut att han honom i släptåg hela kvällen, vad kompisarna skulle säga och flickorna….
- Tyvärr, ljög jag. Det är redan fullt i bilen.
- Vasa, sa han, som om han inte hört vad jag sagt eller som om han inte kunde tro det, eftersom jag nästan alltid brukade åka ensam.
- Jo, upprepade jag. Det är redan fullt i bilen, så det går inte att morfar följer med.
- Jaså, ä dä fullt. Dä va ju förarglit, när ja tänkt…
Blicken slocknade på honom. På en gång sjönk kroppen ihop. Armarna föll slappt utefter sidorna. Okynnigheten var som bortblåst. På några sekunder hade han förvandlats till en trött gammal gubbe igen.
- Ja, då ä dä väl inge å göre då, konstaterade han på nytt och lomade ut ur rummet.
En stund senare var jag färdigklädd. Förväntansfullt visslande tog jag trappan i några språng, sprang över gården och hoppade in i bilen och for iväg. Av gammal vana kastade jag en blick i backspegeln. I köksfönstret såg jag morfars gestalt, där han med tom blick stirrade ut i midsommarskymningen.
Christer Nilsson
