krille tvärvigg

"Idag vidtogs den första åtgärden för att förverkliga det fruktansvärda påbudet om tvångsarbete." inleder Chaim A. Kaplan sin dagbok för den 31 januari 1940. "Judarna ville inte tro det och hittade på en politisk dialektik. Detta är bara ett hot som aldrig kommer att bli verklighet; erövrarna är mera lystna efter våra pengar än efter vårt arbete. Och man fann experter som berättade vilda historier om underhandlingar mellan segrarna och Judenrat om ett bidrag på tiotals miljoner." Men nu har påbudets verkställighet offentliggjorts och det säger att var och en från ett barn på tolv år till en barnafader som är sextio år gammal är tvungen att anmäla sig hos Judenrat som sökande till tvångsarbete. Anmälan måste ske inom tio dagar från den 1 februar till den 10 februari. Trots detta är olika rykten i svang. Ett talar om att segraren snart måste dra sig tillbaka för att han saknar olja. Ett annat rykte handlar om en pojke som av en nazistsoldat som gick förbi, sparkade omkull honom och trampade sönder hans varor. Då en militärbil en stund senare kom förbi och en tysk officer steg ur bilen och frågade vad som hänt och fick veta det, så gav han pojken 20 zloty och tillade: "Gå och tala om för era trosfränder att deras lidande inte kommer att vara länge till". Av omgivningen tolkades det som att segraren snart skulle försvinna. Vi efterlevande vet dock vad det yttrandet innebar och det verkar också som om Kaplan intuitivt anade det.

Den 30 januari 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Levnadsförhållandena påverkar gatornas utseende. I allmänhet ser de ut på olika sätt under dygnets olika faser. Varje person med snabb uppfattning som tittar ut genom fönstret kan fastställa tiden på dygnet av gatans utseende, trots att han inte vet vad klockan är. De senaste händelserna har också helt förändrat Warszawagatornas uppsyn. Detta är icke det Warszawa som en gång fanns. Det är trängsel och trafikstockning på trottoarerna. En person knuffar en annan i sidan och på axeln, utan ond mening och utan att be om ursäkt. Båda parter är överens om att något annat inte är möjligt." Alla delar nu samma öde, skriver Kaplan. I allas ansikten återspeglas de fruktansvärda upplevelser de varit med om. Allas ansikten präglas av en viss tyst sorg. Var och en delar sin grannes bekymmer, även om de i detalj är okända för honom. Den onde segraren har gjort dem alla lika. Även klädedräkten är likartad, som om alla hade vistats i samma fängelse och måste bära samma uniform och som om alla frigivits samtidigt. Tidigare fanns det en speciell judehatt som chassidiska kretsar brukade bära. Det var en ful liten svart hatt med en kort skärm. Trots flera generationers upplysning, sionism och förnuftstro så lyckades man inte få bort hatten från chassidernas huvuden. Men då nazisterna började gripa enbart judar till tvångsarbete så började alla genast utplåna sina hattar mot icke-judiska hattar av olika form. "Kanske det här hjälper," tänkte man. Nu bär man hattar med uppåtvikta skärmar - ett tydligare tecken på att man inte är jude, avslutar Kaplan.

Igår presenterade Trump och Netanayo en fredsplan för Mellanöstern som inte är någon fredsplan, utan fastmer ett diktat för att kväsa den andra parten, palestinierna, som inte ens varit inbjudna till fredssamtalen. Trump fortsätter med sina halvkvädna visor och halvsanningar i förhoppningen att han ska vinna. Båda kombattanterna som inte har rent mjöl i påsen gjorde utspelet mest av inrikespolitiska skäl. Trump står ju inför riksrätt och då kan det vara bra att lägga fokus på något annat. En taktik som alla maktspelare genom historien tillämpat. Netanayo är åtalad för korruption och mutor och vill förstås också rikta strålkastaren mot annat. Två söta kumpaner som såg mycket belåtna ut, men som förhoppningsvis ska få svälja en besk brygd.

Den 28 januari 1940 skriver Chaim A. Kaplan i dagboken: "Arresteringarna upphör aldrig. Ingen vet när hans stund är inne och därför fruktar alla i sitt hjärta. Särskilt de intellektuella arresteras, och inte i första hand berömda människor, utan snarare alla är välkomna. Fängelsecellerna är fulla av unga jurister och läkare som inte har anhållits för något brott; de anklagas inte för någon försyndelse, inte heller föreligger det några klagomål mot dem. De måste sona Kots synd, mannen som de ens aldrig sett." Sedan berättar Kaplan att han stött ihop med Moshe Indelman, som hade sänts till ett koncentrationsläger för några månader sedan. Men han fick inte säga vart, eftersom han undertecknat en förbindelse att hålla det strängt hemligt och han ville hålla sitt löfte. Dock hade han inlåtit sig i diskussion med nazisterna och framhållit att nazisterna och sionisterna hade liknande tankegångar rörande den judiska frågan, bägge ville ha emigration som en lösning, eftersom judarna inte har någon plats i främmande kulturer. Detta var en stor nyhet för de nazister han talat med och kanske var det därför de släppte honom. Kaplan avslutar: "Jag var lika glad över att träffa honom som om jag hade hittat en stor skatt. Det är första gången i mitt liv jag har mött en mänsklig varelse som återvänt levande från helvetets plågor."

Samma dag som förintelsens 75-årsminne högtidlighålls så döms en NMR-medlem till sex års fängelse för hets mot folkgrupp och att ha skickat 100-tals antisemitiska SMS till bland annat Helle Klein. De nazistiska villfarelserna lever fortfarande kvar hos en del människor som inte förmår ta in det som hänt. Det är sorgligt och beklagligt, men visar att vi måste fortsätta att minnas och påminna om denna fruktansvärda händelse mitt i Europa.

Ljuset som försvann av Ivan Kratsev och Stephen Holmes är en skarpsinnig uppgörelse med vad de kallar imitationens epok. Den period som börjar med Berlinmurens fall och kalla krigets slut. En tid som väckte stora förhoppningar. Kommunismen hade fallit och den västerländska liberalismen segrat. Nu skulle demokratin och friheten sprida sig över Europa och världen trodde man. Och till att börja med var de ledande eliterna i Central- och Östeuropa entusiastiska och ivriga att anamma påbuden från väst och jobba för att bli medlemmar i EU. Man blev imitatörer. Men då välfärden inte infann sig och man inte behandlades likvärdigt, utan som ett andra klassens land så började man tappa tron på det som västerlandet hade att erbjuda, menar Krastev/Holmes. Många av länderna tappade också stora delar av sin befolkning, som försvann västerut nu då den fria rörligheten blev ett faktum. Nya röster började höras och de liberalt inställda förespråkarna ersattes av mer nationellt sinnade personer, som Orban i Ungern och Kaszynski i Polen. De ville sätta nationen i främsta rummet och vägrade ta emot flyktingar enligt den modell EU tänkt sig. Bakom låg rädslan för att den egna befolkningen skulle ersättas av invandrare med annan kultur och vilka de ansåg inte passade in i deras länder. Krastev och Holmes tar även upp utvecklingen i Ryssland. Ryssland valde en lite annorlunda väg än de central och östeuropeisk länderna. Man var inte särskilt entusiastisk över den västerländska modellen men spelade med för att överleva och införde en låtsasdemokrati med riggade val. Men då Putin stärkt sin maktbas så började han gå emot det som han kallade det liberalistiska hyckleriet. I sin utrikespolitik kom han att försöka visa hur illa väst betett sig till exempel i Jugoslavien. Annekteringen av Krim var ett svar på detta och en provokation mot väst, som inte heller ingrep. Putin har sedan fortsatt med att försöka destabilisera och obstruera mot väst. Krastev och Holmes tar sig även an Trump och USA och visar att Trump övergett den gamla synen på USA som ett land med exceptionella uppgifter i världen, som att sprida demokratin och den västerländska livsstilen. Trump har en darwinistisk syn på tillvaron, där det gäller att vinna, speciellt då det gäller handelspolitiken. Något win win tror han inte på. Han ser också USA som ett offer, som varit naivt i relationen till omvärlden, vilket man förlorat på i det globala umgänget. Nu vill han isolera landet och slå vakt om de vitas privilegier. Avslutningsvis tar författarna upp Kinas roll, med vilket de anser att imitationens epok upphör. Kina har nämligen aldrig hängett sig åt att imitera väst utom då det gällt teknik och ekonomi. Men ideologiskt har man hållit fast vid en stark stat och satt nationen främst. Det beror på de historiska erfarenheter som Kina gjort av västerländskt inflytande. Författarna tror att Kina kommer att spela en större roll i framtiden, men att man inte kommer att försöka pådyvla något annat land sin ideologi. Mycket mer kunde sägas om denna högintressanta bok, men jag nöjer mig med att rekommendera den.

Den 24 januari 1940 inleder Chaim A. Kaplan sin dagbok: "Varje hem är uppfyllt av sorg och en känsla av förtvivlan. Affären Kot innebär olycka för ett antal familjer inom intelligentsian, vilkas fäder eller söner anhölls utan några som helst juridiska skäl. Och de som ännu ej blivit anhållna lever i dödsfruktan. Vartenda eko av fotsteg i trapporna i nattens mörker fyller deras hjärtan med stum ångest. Särskilt stor risk att anhållas löper unga människor, vilka misstänks för att i särskilt hög grad kunna ägna sig åt vilseledande manövrer." Efter denna inledning fortsätter han: "Det finns inga möjligheter att hålla sig dold för segrarna. När någon registreras som potentiell fängelsekund och icke påträffas i sitt hem får hans närmaste anhöriga stränga order att skaffa fram honom inom några timmar; om de inte gör det blir de skjutna". Kaplan fortsätter att berätta om att alla helgedomar har stängts. Om det skett på grund av epidemierna i staden eller för att man vill förbittra våra liv är svårt att veta, säger han. Här kanske man kan tillägga, vilket inte Kaplan då kunde veta, att avsikten var den senare, man ville göra det judiska livet så svårt som möjligt och man gjorde det systematiskt och steg för steg.

I går natt då jag hade svårt att somna, tänkte jag på min mor som gick bort för en dryg månad sedan. Jag erinrade mig alla de bostäder vi bott i då jag var barn. Först bodde vi på en plats som hette Glasbacken, eftersom de två husen som fanns där hade uppförts i samband med att ett glasbruk anlagts där på 1920-talet. Glasbruket gick emellertid i konkurs under tjugotalsdepressionen, men husen fanns ju kvar. Mamma och pappa flyttade in på övervåningen i huset året innan jag föddes. Vi bodde nio år på Glasbacken, innan vi tvingades flytta sedan någon i trakten fått ont i magen av att pappa, som jobbade i Konsum skulle bo i ett av sågverkets bostäder. Vi fick alltså flytta till samhället Blankaholm, där vi lyckades få en tillfällig bostad ett år. Men året efter, då jag blev tio år, så fick mamma ta över badhuset som låg vid Blankviken. Det var Röda Korset som ägde huset och drev badhuset, som vid den här tiden på 1950-talet var viktig, eftersom många av sågverksarbetarna som bodde i kasernerna saknade badmöjligheter. Ofta hade de inte mer än ett handfat på en kommod att vaska av sig i. I badhuset fanns möjlighet att både bada karbad och bastu och så förstås duschmöjligheter. Det var ett tungt och slitsamt jobb för mamma med att elda i vedpannan, häva på tunga trallar och springa upp och ner för den branta trappen till pannrummet. Torsdagar höll hon öppet för damer, fredagar och lördagar var vikta för herrarna. Däremellan hade hon skolbarnen. Vi bodde hyresfritt på övervåningen i badhuset, som bestod av kök, vardagsrum och ett litet krypin, inte mycket större än en garderob, där jag fick sova. Min bror sov i en hall, medan mamma och pappa sov i köket. Vardagsrummet stod mestadels tomt, fast började användas mer då vi skaffat TV. Men då var jag på väg ut i världen. Nåväl, jag tänkte alltså på badhuset innan jag somnade. Och så kom en dröm till mig. Jag stod utanför badhuset, vilket nuförtiden ägs av en båtklubb, och jag tänkte att jag kan nog inte komma in. Men jag hade god lust att se hur det såg ut därinne nuförtiden och kände därför på låset och dörren gick upp. Jag möttes av en yngling som hälsade mig välkommen, men jag stod kvar på tröskeln, vågade mig inte in och i bakgrunden hörde jag en kvinnlig röst tala, men jag kunde inte uppfatta vad hon sade. Och så vaknade jag något skärrad. Jag fick alltså inte se hur det såg ut därinne och drömmen var lite läskig för ynglingen som tog emot mig påstod att de som bodde där nu var döda. Min fru tolkade det som att ynglingen var min bror, som dog i en bilolycka mycket ung och att rösten tillhörde min mor. Någon som har svaret på denna dröm?

Den 22 januari 1940 fortsätter Chaim A. Kaplan arbetet med sin dagbok. Han skriver: "I går kom det upp affischer på gatorna: En viss jude vid namn Kot är anklagad för mord och har försvunnit.....Alla som äger kännedom om honom bör underrätta polisen och erhåller då en belöning på 2 000 zloty." Ordet Zyd var skrivet med kursiverad stil för att framhäva hans judiskhet. Men denne Kot var född kristen. Och inte bara det, också den tredje generationen på farssidan, hans farfar, var kristen. Däremot var Kots farmor judinna och nu måste hela det judiska folket sona hennes judiska börds synd. Segrarna har arresterat flera hundra judar tillhörande intelligentsian och de förmögna köpmannakretsarna, liksom också eliten och de inflytelserika. Så ska Kots brott sonas kollektivt.

Den 21 januari 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Hittills har det inte varit ont om bröd. Det var dyrt, men det fanns i överflöd överallt. Förutom på de sedvanliga ställena i livsmedelsbutikerna såldes det också på gatorna. Hundratals människor runt om i staden gick ut med brödbullar under armen (hygien, vem kommer ens ihåg ordet?) och fann köpare. Och inte bara vanligt bröd kunde man få en myckenhet av, utan också vitt bröd och bakverk från vanlig tårta till honungstårta, och allehanda lyxbetonade frukostbröd och pastejer." Och så länge segrarna inte brydde sig om det hela så gick allt väl. Man vande sig vid kostnaden, skriver Kaplan. Om du ökar priset på dina varor, så ökar jag det på mina och ingen skor sig på den andre. Men så en vacker dag hade affischer satts upp, där det stod att läsa att profitörer och alla som säljer sina varor, däribland oundgängliga livsmedel, till priser utöver de fastställda, kommer att dömas till döden. Omedelbart därefter försvann bröd och bakverk. "De fastställda priserna bestämdes, som vanligt, på byråkratiskt sätt. Det är livet som negligerar dem, inte bagarna; därför har de slutat att baka. När det gäller att hugga huvudet av folk, då håller segraren ord. Och vem vill äventyra sitt liv.", avslutar Kaplan.

Den 16 januari 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Förordningen om tvångsarbete gnager och tär på vårt folk. På grund av katastrofens omfattning vägrar judarna att tro att den ska bliv verklighet. Trots att de mycket väl känner till segrarens sanna väsen och trots att hans tyranniska inställning gentemot dem redan har givit sig till känna på deras ryggar; trots att de vet att han inte hyser något medlidande eller några mänskliga känslor beträffande judarna - trots allt detta är deras inställning till den fruktansvärda förordning som har offentliggjorts närmast lättsinnig." Kaplan själv instämmer inte i denna tro, han vet att tusentals människor kommer att bli slavarbetare. Bland paragraferna i den nya förordningen finns en som med våld beslagtar alla de specialverktyg som ägs av judiska yrkesmän. Nu får ingen av dem sälja sina arbetsredskap, skänka bort dem som gåvor eller förstöra dem, ja, han får inte ens köpa nya verktyg utan tillstånd. En annan paragraf ger lättnad åt de yrkesmän som kan bevisa att de ämnar flytta till Ryssland. De skickliga yrkesmän som vill flytta till Ryssland kan få undantag från tvångsarbete och i Ryssland tas de emot med öppna armar, emedan landet har behov av sådana arbetare. Men alla de andra då, undrar Kaplan, vad ska det bli av dem. De är dömda till en långsam, gradvis skeende död. Till slut frågar sig Kaplan om det finns någon annan som antecknar dagliga händelser, men han tror att det är svårt då levnadsförhållandena är som de är. Dessutom riskerar den som gör sådana anteckningar sitt liv om de upptäcks. Själv känner han dock vikten och betydelsen av att göra anteckningar och ett ansvar. Han avslutar: "Jag har ett inre medvetande om att jag fullgör en nationell plikt, en historisk plikt som jag inte har rätt att överge. Mina ord är inte omarbetade; ögonblickets funderingar formar dem. Kanske ligger deras värde just i detta. Vare därmed hur som helst, jag är övertygad om att Försynen har sänt mig att utföra detta uppdrag. Mina anteckningar ska tjäna såsom källmaterial för framtida historiker."

Den 14 januari 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok om den nya förordning som han läst om i segrarens tidning. "Den förordningen kommer att rycka upp hela den polska judenheten med rötterna och drabba den med fullständig förödelse," skriver han. Vad säger då förordningen? Jo, att hela den polska judenheten ska deporteras till kroppsarbete, till tvångsarbetsläger under en tvåårsperiod. Varenda judisk man från tolv till sextio års ålder och varje judisk kvinna från fjorton till sextio, alla utan undantag, de må vara köpmän, hantverkare, arbetare eller kontorister till och med småbarn uppmanas att registrera sig på det kontor som skall upprättas av Judenrat. Efter registreringen ska arbetsläger upprättas och arbetarna ska deporteras dit under en tidrymd av två år.

Folk och försvar är en årlig sammankomst för försvarskramarna i vårt land. Om det finns något folk där är väl dock tveksamt, kanske borde man döpa om det till vi som gillar försvaret eller något liknande. Ett av syftena är att få mera pengar till försvaret och nu tar man i så byxorna riskerar att spricka. Försvaret ska inte bara få vad de vill, utan mer ändå. Högstbjudande är förstås moderatledaren. Men nu visar det sig att till och med ÖB verkar bli tveksam till politikernas miljardrullning. ÖB tror inte att man kan omsätta alla dessa miljarder till vettig verksamhet. Och framför allt tycks det saknas officerare så det räcker. Samma dag får vi vetskap om försvarets blunder i samband med den ubåtskränkning som man påstod att vi varit utsatta för 2014. Dåvarande ÖB gick ut i TV och hävdade att han var tvärsäker på att det var en ubåt. Nu visade det sig att det var en simpel boj som SMHI lagt ut, men som försvaret beställt och som sänt signaler. Den som avslöjade det hela blev sedan, utan förvarning, uppvaktad av två kommendörskaptener som klampade in i hans lägenhet, kanske i syfte att få vederbörande att hålla tyst om det pinsamma, vilket han dock inte gjorde. Det är inte utan att man blir imponerad av det svenska försvaret och man förstår att här behövs det multum, som Carlson i Hemsöborna sa.

Är Iran ensamt skyldig till katastrofen med det nerskjutna ukrainska flygplanet? Av medierapporteringen att döma är det så och i Iran är protesterna mot regimen hårda. Det grundar sig kanske framför allt på att regimen först försökte förneka att man skjutit ner planet, men att man sedan på grund av det opinionstryck man var utsatt för erkände att man gjort så. Men att nerskjutningen skett av misstag. Man trodde att det var en amerikansk kryssningsrobot som man sköt mot. Sådant här får naturligtvis inte hända och man undrar ju varför man inte ställt in alla civila flygningar över Iranskt luftrum när man visste att osäkerheten var stor. Experter har vittnat om att betänketiden innan man avfyrar en missil är väldigt kort, kanske tio sekunder och i det stressade läge man var med befarade amerikanska attacker så gick det snett, den mänskliga faktorn var orsak till den fruktansvärda olyckan. Nu verkar det emellertid som om USA kommer väldigt billigt undan. Det var ju trots allt de som inledde anfallet genom Trumps order att döda general Soleimani. Motiveringen var att amerikaner i regionen var utsatta för fara. Men har vi fått några bevis för det? Att Iran sedan svarade på attacken med att angripa amerikanska baser som hämnd, där dock inga amerikaner lär ha dödats, var väl inte oväntat. Och nu befarade man alltså en ny amerikansk attack och olyckligt nog så uppfattade man det ukrainska planet som en sådan med de oerhörda konsekvenser det fick. Men jag tycker nog att USA och Trump inte ska kunna smita undan från den här katastrofen, utan få sin beskärda del av kritiken. Dessutom är Trumps angrepp på Iran inrikespolitiskt motiverat, för att vända bort intresset från den riksrättsprocess som han står inför.

I Borlänge kommun tänker man låta de som bor på äldreboenden betala för toapapperet. Och i min egen hemkommun är man i färd med att lägga ned ett korttidsboende och på förslag finns också nerläggning av flera skolor. Då det är val så brukar de flesta partier tala om hur de vill satsa på vård, skola och omsorg, när vardagen kommer och besparingarna så är det just på dessa områden som besparingarna ska ske. De som har det sämst ska bidra ännu mera. Samtidig blir de rika allt rikare och ojämlikheten i landet ökar. Men det verkar inte politikerna bry sig om. Istället avskaffas värnskatten och försvaret ska få flera miljarder för att skydda oss mot fi i öst. Ur led är tiden skrev jag igår och här har vi ytterligare ett exempel på detta.

Det finns ett uttryck som lyder: ur led är tiden och frågan är om det inte är vad som nu är för handen. Idag visar temperaturmätaren 10 plusgrader och det är den 8 januari 2020. Januari brukade för ett antal år sedan vara en kall månad. Då vår son föddes för 33 år sedan, så var kylan så stark i januari att vi inte kunde ta ut honom i barnvagnen på tre veckor. Nu är det vårlikt ute. Och i Australien brinner det som aldrig förr och hettan är värre än förr. Nu går vi också in i ett nytt decennium, måtte det inte likna de två första under 2000-talet med krig i Irak och Syrien, terrorattacker, finanskris, extremism och skjutningar. Men risken är nog stor att allt bara fortsätter och i en del fall blir än värre. Året har inte precis börjat bra med USA:s drönarattack och Irans hot om vedergällning. Hatet och hämnden brukar vara förspel till kriget och kan man inte få kombattanterna att sansa sig så är risken stor att vi får se en upptrappning. Lika nedslående blev ju klimatförhandlingarna och frågan är hur lång tid vi har på oss, innan vi får se de riktigt stora katastroferna. För några dagar sedan tog vi avsked av min 98-åriga mor med en fin och stämningsfull ceremoni och den bär jag nu med mig i vardagarna som kommer.

Den 8 januari skriver Chaim A. Kaplan om kolköerna i Warszawa: "Den hemska kylan isar våra kroppar, vilka är hopskrumpna och stela av brist på en varm kamin. Vid kolmagasinen står Warszawas fattiga i långa köer. Alla de olika köer man i stort antal såg i staden och på dess gator under krigets första månader har försvunnit, med undantag för kolkön." Medan dessa människor knuffas och trängs och skriker och slåss för att komma åt lite kol, så har magasinsägaren däremot ingen lust att sälja något. Då denne lyckas komma över en vagnslast kol så transporterar han den till någon avlägsen källare. Han fördelar sedan kolen till sina fasta kunder, det vill säga förmöget folk som kan betala honom ett skandalöst högt pris.

Den 6 januari 1940 skriver Chaim A. Kaplan om hur allt blivit dyrare i vardagen. Inflationen griper omkring sig och folk svälter. Hushållsutgifterna har fyr- eller femdubblats, även för den torftigaste av näring. Samtidigt är en stor del av befolkningen utan arbete och utan inkomster. Judarna säger skämtsamt att de inte längre behöver resa på kur till Karlsbad, eftersom hälsobrunnen kommit till dem. De har minskat i vikt och deras magra och fårade ansikten talar om fattigdom och umbäranden. Man lider inte bara av hunger utan också av kylan. Det finns inte en enda kolsmula att värma kroppen med. Ty det bränsle som anskaffats och lagrats före kriget har stulits och inga nya förråd har förts in till staden. Kol säljs nu på gatorna till skyhöga priser. Och kläder är dyrast av allt. Alla textilbutiker har stängts, liksom butikerna för andra varuslag. Varorna stals och endast ett fåtal personer lyckades gömma undan små förråd. Det finns ingen man kan köpa av, allt är stängt och tillbommat. Om man lyckas hitta en köpman, får man köpa till fantasipriser. Så ser krigets vardag ut.

Den 5 januari 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Jag har vilat några dagar. Det är inte angenämt för en musiker att stämma sitt instrument till en elegi. Detta gäller också händelsernas krönikör - det är inte angenämt för en man att ständigt klaga. Men till min stora sorg finns det blott klagovisor och sorgesånger i våra liv. När en dag går utan något nytt påbud kan vi knappast fatta det. Genom sina representanter hos myndigheterna säger segraren öppet: det finns ingen annan lösning på judefrågan än att de försvinner från jordens yta." Från första början av invasionen har Kaplan varit ytterst kritisk mot de egna myndigheterna, inklusive de judiska. Nu fortsätter han att ösa sitt förakt över desamma. Han skriver: "För att göra sig kvitt vår tragedi har Förenades officiella representanter allesammans lämnat oss. Den polska judenhetens ledare knuffade sig fram i förgrunden under fredliga tider, när en månadslön på 1 200 zloty, lika mycket som en ledamot av första eller andra kammare hade, lockade dem; men i farans stund flydde de för livet. Skall deras synd bli ihågkommen på räkenskapens dag? Jag betvivlar det." De förenades styrelse tas nu istället om hand av arbetslösa lärare, lediga skådespelar och dagdrivar, vilka saknar de organisatoriska kunskaper som skulle krävas i den nya situationen. Kaplan berättar vidare om de judar som är födda i de ukrainska och vitryska zonerna, vilka annekterats av bolsjevikerna. De skall nu utestängas, istället ska förflyttning av slaverna ske, men de vill inte emigrera. Istället har det uppstått långa köer av judar vid Rathaus, vilka ryssarna vägrar godta. På fråga till officerarna varför de inte vill ta emot dessa judar har de fått till svar att segraren inte medgav några privilegier till de judar som de hatar. De ryska myndigheterna hade velat ge varje emigrant, oavsett om han var jude eller slav upp till 2 000 zloty i kontanter och upp till 100 kilo i bagage, men den tyska parten begränsade det till 50 zloty och 20 kg i bagage. Därigenom kunde de inte komma överens.