Nedsippring
Inom vissa delar av borgerligheten och näringslivets toppar och även hos en del nationalekonomer finns en teori om att höjda ersättningar och bonusar till de där uppe, ska sippra ner, precis som regndroppar, till de därnere. Att det inte stämmer fick vi ett bevis på idag, då Ekot kunde berätta att den bolagsskattesänkning som Trump genomfört från 31 till 21 procent bara gynnar de däruppe. Även Volvo i USA tänkte använda en del av skattesänkningen till att gynna aktieägarna. De som skapar värdena däremot fick vara utan. I realiteten är det ju så att utan arbetarnas värdeskapande så skulle det heller inte finnas något att dela ut till aktieägare och näringslivstoppar, men det är förstås inget som de vill vidgå. Nej, för att arbetarna och tjänstemännen ska få något med så måste de driva lönekrav antingen genom förhandlingar eller strejker. Det är kalla fakta. Samtidigt visar ju detta att Trump knappast är någon arbetarvän.
17 mars
Vi dignar under snö, under meterhöga drivor. Annat var det i fjol ser jag av min dagbok, då noterade jag denna dag åsynen av tofsvipor på täkten. Och dagen före hade jag sett ett gäng sångsvanar rasta på sin färd norrut. Nu finns inte skymten av vårfåglar och det kommer nog att dröja länge än innan vi kan se några. Vi får istället hålla till godo med våra stannfåglar: talgoxar och blåmesar. Ett vårtecken brukar ju också bandyfinalen vara, vilken i år återigen flyttats till Studenternas i Uppsala. Jag följde matchen på TV och höll förstås på Edsbyn, som den hälsing jag snart varit i 40 år. Och Edsbyn vann i år också, 4 - 0 mot Sandviken. Det är egentligen anmärkningsvärt hur detta lilla samhälle på bara 4 000 invånare åter och åter kan lyckas vinna SM-guld. Men det är väl kulturen och traditionen som spelar roll och att bandyn är nummer ett av idrotter i Edsbyn. Edsbyn var ju också först med att bygga bandyhall i Sverige och mycket av insatsen skedde med starkt stöd av byinvånarna och företagen runtomkring. Det finns en stark sammanhållning i "byn" som man kallar orten. Jag har själv tillsammans med min fru varit i bandyhallen i Edsbyn flera gånger, på den tiden då vårt äldsta barnbarn spelade bandy i Hammarby. Han började för övrigt i bandygymnasiet i Edsbyn, men fann sig inte riktigt till rätta, utan återvände hem till Stockholm. Nu har han gjort ett uppehåll med bandyn då han går en krävande utbildning vid Gymnastik och Idrottshögskolan. Men kanske tar han upp bandyn igen senare, och vi längtar efter att få se honom åka skridskor, för han gör det så elegant, så det är en fröjd att se på.
Kommunernas naivitet
Uppdrag gransknings skildring av Västerviks kommuns agerande vid försäljningen av Slottsholmen visar åter hur naivt en kommun kan bete sig i jakten på att profilera sig. Kommunen blir så jättelycklig då bygdens son Björn Ulveus vill engagera sig i Slottsholmens förvandling, att man frångår det avtal som man först var överens om och där bostäder ej fick byggas på området enligt detaljplanen. Sedan ändrar man sig, vilket högeligen förvånar nuvarande kommunalråd sossen Kronståhl, som inte kan begripa hur det gick till. Drivande i sammanhanget är förra kommunalrådet Hjalmarsson, som är kompis med Björn Ulveus, som får köpa tomten till vrakpris. Kommunen å sin sida bygger en ny bro för flera miljoner och ombesörjer rivningen av den gamla restaurangbyggnaden allt i sin iver att tillfredsställa Ulveus. Enligt de ursprungliga planerna ville kommunen ha en samlingspunkt med hotell och event, både till kommuninvånarnas och turisternas fromma. Men nu ändrar Ulveus på förutsättningarna genom att besluta sig för att bygga hutlöst dyra bostäder istället påhejad av ett riskkapitalbolag, som naturligtvis inser vilket kalasläge det handlar om. Nu sitter kommunen där med skägget i brevlådan och ska förklara hur den här affären gick till inför ilskna ortsbor och andra. I min egen hemstad, fast Västervik är faktiskt min tidigare hemstad, fast det är flera år sedan, pågår samma cirkus med skattebetalarnas pengar. Här har en tidigare moderat blivit företagare, eller entreprenör som det så vackert heter numera, etablerat ett köpcentrum i stadens utkant. Den demokratiska process som lett fram till det beslutet skulle nog behöva synas i sömmarna, för här finns mycket konstigheter. Kravet på området var att någon detaljhandel ej fick etableras, men ser man till hur detaljplaner kan ändras i fallet Västervik, så är det beslutet nog inte hugget i sten. Jag vet inte hur mycket pengar kommunen varit med om att lägga ner på områdets iordningställande, men det är säkerligen inga småsummor. För att komma till området krävs att man har tillgång till bil, vilket naturligtvis inte är så lyckat ur miljösynpunkt, men miljön väger lätt i förhållande till de arbetstillfällen man tror sig få. För samtidigt så utarmas ju stadskärnan och arbeten försvinner därifrån. Trafiksituationen i området har också varit kaotisk. Men så bråttom har man haft att komma igång att man inte närmare tänkt på saken. Nej, bara man kan skapa arbetstillfällen eller locka turister så är kommunledningarna nöjda. Alla vill profilera sig och ligga i framkant, kosta vad det kosta vill.
Söndagstur till havet
Vi gör en söndagstur till stugan på Storsand. Det har snöat mycket sedan vi var här sist och för att kunna parkera bilen måste vi skotta. Och vi gräver också fram sopkärlen som hamnat under snön och rullar in dem på gården. Ser att havet frusit till och att någon har åkt skidor närmast stranden. Det har bildats som små kullar här och var på isen, det måste vara stenar som täckts av snön. Det ser ut som gräddbakelser. Vi pulsar fram till stugan genom snön, som på vissa ställen räcker ända upp till knäna. -Nu kan det inte va lätt att va älg eller rådjur, säger jag till hustrun. Men ett harspår ser ut att sväva ovanför snön, den tycks ha det bättre ordnat för sig. En talgoxe tjoar till då vi närmar oss stugan. -Här kommer maten tycks han meddela. Och mycket riktigt så fyller jag på den lilla behållaren med solrosfrön och hänger tillbaka den på ställningen. Vi skottar undan lite snö och slår oss ner utanför husgaveln, plockar fram den medhavda chokladen och skorporna. Härifrån kan vi iaktta fåglarna och det dröjer inte länge förrän en talgoxe gör ett prövande försök att norpa åt sig ett frö och störtdyker sen in i en enbuske med fångsten. Snart är han (eller är det en hon) tillbaka, konstaterande att det där gick ju bra. Strax får han sällskap av två talgoxar till. Vi låter dem hållas och njuter av solen som faktiskt värmer och den varma chokladen. Vi lyssnar till stillheten som bara störs av fåglarnas små läten. Vi tolkar det som att de är nöjda med skaffningen. Ja, tänk vad lite frön kan göra.
Avfall
Hör på Ekot att Boliden frias i Skellefteå tingsrätt för det arsenikavfall som man dumpade i Chile. Bevisbördan är inte tillräcklig anser tingsrätten. Invånarna på orten har ju drabbats svårt av sjukdomar, flera har dött och missfall har inträffat, många är sjuka för livet. Men det räcker tydligen inte som bevis. Juridikens irrgångar är verkligen underliga. Men att stämma och driva miljömål mot företag har visat sig svårt förr. Och Boliden anser att de inte gjort något fel. De skyller dels på det företag som skulle upparbeta avfallet, men som gick i konkurs. Vän av ordning kan ju då tycka att Boliden borde ha tagit hand om det. Vidare påstår man att myndigheterna på platsen byggde bostäder och att det var olyckligt. Men faktum kvarstår ju i alla fall: det var Bolidens avfall som man dumpade här för man ville inte ta hand om det på hemmaplan. En kolonial handling i mitt tycke. Och fast man tycker att det var olyckligt att bygga bostäder på platsen så hävdar man att det kanske inte var avfallet som orsakade sjukdomar och annat elände. Arseniken kanske fanns i luften eller vattnet eller så hade invånarna bara inbillat sig det. Men varför då påstå att det var olyckligt att bygga bostäder där. Känner man inte på sig då att det där avfallet var nog inte så bra för människorna. Ja, allt låter för en lekman som undanflykter. Men den här domen betyder ju att det inte finns någon som kan hållas ansvarig för det inträffade. Det är en ynkedom utan like.
Löfvén vs Trump
Under sitt möte med Donald Trump i Vita Huset så uttalade sig Stefan Löfvén om de goda relationer vi haft med USA i 200 år. Vad han då främst tänkte på måste väl ha varit i fråga om handel och försvarssamarbete. För i slutet av 1960-talet hade vi en statsminister som vågade utmana och kritisera supermakten för dess krig i Vietnam. Olof Palme stod på de små nationernas sida gentemot supermakterna. Kanske Löfvén borde ha påmint Trump om detta, nu när han vill sätta Amerika först och tycks strunta i hur det påverkar resten av världen. Ett annat område som Löfvén hade kunnat nämna är den stora invandring som skedde från Sverige till USA i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Poängterat vilken oerhört stor nytta Amerika haft av dessa invandrare. Det kunde ha blivit en påminnelse om ett annat och öppnare förhållningssätt till invandrare än det Trump nu försöker trumpfa igenom.
Flathet
Lyssnar på morgonekot denna kulna marsdag, som utöver att berätta om Löfvéns möte med Trump också kan avslöja en pinsam historia om SÅPO:s tillkortakommanden. En nazist hade placerat ut en bomb utanför ett kafé där vänsteraktivister höll till och lämnat sitt DNA som ett brev på posten. Det föranledde dock inte SÄPO att angripa, istället satte man span på mannen ifråga. Under denna spaning kunde man bland annat konstatera att vederbörande köpte delar till en bomb. Men man ingrep inte ändå. På nyårsafton 2016 placerade så mannen ut en bomb utanför ett nyöppnat flyktingboende. Vad som sedan skedde fick jag aldrig klart för mig. Men hur som helst så utsatte han människor för stor fara. Ett av säkerhetspolisens viktigaste uppgifter är att skydda svenska medborgare och det är svårt att förstå att man inte ingrep på ett tidigare stadium, ja, säkerhetsexperten Magnus Ramstorp kallar det anmärkningsvärt. Är det så att man inte betraktar flyktingar som svenskar? Nej, så illa kan det väl ändå inte vara. SÄPO har vid presskonferenser sagt att dess viktigaste uppgifter är att hålla koll på terroristgrupper, högerextremister och dito vänster. I det här fallet kan man undra vad det är man gjort. Flatheten är anmärkningsvärd. Ser man historiskt på saken så har säkerhetspolisen i sina spaningar alltid haft sina ögon vänsterut och kanske är det fortfarande på det viset. Resultatet kan bara bli att nazisterna känner att det de gör inte tas på så stort allvar av rättssamhället och deras tuppkam växer.
1918
1918 var ett händelserikt år, som nu både uppmärksammas och inte uppmärksammas. I det senare fallet så tänker inte regeringen göra så stort nummer av att demokratin fick sitt genombrott det året, då riksdagen beslutade om allmän rösträtt, ty kvinnorna fick inte rösta förrän i 1921 års val. Och eftersom regeringen säger sig vara feministisk så väntar man med firandet till 2021, Nu kanske det inte har så stor betydelse, det viktiga är väl att man uppmärksammar demokratins genomslag i dessa tider av högervridning. Ty högern var mest emot den allmänna rösträtten, vilket man inte så gärna vill bli påmind om. Igår uppmärksammade också Svt spanska sjukan, som härjade det året. Det var en fruktansvärd farsot, nästan i klass med digerdöden. 50 miljoner människor fick sätta livet till världen över. Spanska sjukan kom i spåren av första världskriget, där 10 miljoner, i huvudsak unga människor, togs av daga. Spanska sjukan slog för övrigt hårdast emot människor i åldrarna 20 till 40 år. Kriget, ja, det tog också slut det här året. Och många hoppades att det aldrig mera skulle bli något krig. Men snart hade den så kallade dolkstötslegenden spridit sig. Det var nämligen politikerna i den nyupprättade republiken som skrivit på kapitulationen och nu förde militärledningen ut att den fått en dolkstöt i ryggen. Den påstod att den hade kunnat fortsätta kriget, vilket var lögn. Ty de tyska soldaterna, hjärtligt trötta på kriget, hade gjort myteri och återvänt hem. Så om militären velat fortsätta kriget, så hade det varit utan soldater. Men legenden fick spridning och kom att utnyttjas av nazisterna och Hitler. Och i förlängningen så vet vi ju hur det gick.
Försvarshökarna
Förre statsministern Fredrik Reinfelt kategoriserade det svenska försvaret som ett särintresse. Och i dagarna är man böjd att hålla med honom. För nu vill man ha mera pengar igen. Fast först kanske man skulle se till att de helikoptrar man har kunde lyfta från marken. Om man inte får några pengar så hotar man med att man inte kan garantera försvarsförmågan. Och ÖB backas i vanlig ordning upp av oppositionen med höken och folkpartisten Allan Widmark i spetsen, han med den gnälliga rösten. Vem har någonsin hört denne man vara nöjd någon gång då det gäller försvarsanslag. Dessbättre så intar försvarsminister Hultqvist en mera cool attityd. Han säger att vi får titta på och analysera det här kravet. Fast det tilltalar förstås inte herr Björklund, som aldrig kan hålla tyst. Men så är han också reservofficer, så det skär väl i hjärtat. ÖB hänvisar så klart till det försämrade säkerhetsläget och tänker då på Rysslands ockupation av Krim och agerandet i Syrien. Men Krim var ju på Rysslands bakgård och sågs ju nästan som heligt för Putin. Tror knappast att han tycker Sverige är av den kalibern. Och när var det Ryssland senast hotade Sverige. Jo, det var 1721, då ryska styrkor brände ner städer utmed kusten. Fast då gjorde man det som en hämnd för Karl XII:s härjningar i Ryssland. Nej, någon måtta får det väl lov att vara. Jag hoppas verkligen att försvarsministern står på sig.
Åren i badhuset
Då jag senast var hos min drygt 96-åriga mor, så kom vi av en händelse att prata om de år då vi bodde i badhuset i det samhälle där jag växte upp. Jag var 10 år då vi flyttade in i badhuset, som ägdes av Röda Korset. Mamma skulle sköta om badverksamheten mot att vi fick bo där hyresfritt. Det här var på 1950-talet och många invånare i samhället saknade fortfarande badmöjligheter. De hade på sin höjd en badbalja att tvätta av sig smutsen i. Själv kom jag att trivas väldigt bra i badhuset. Jag fick ett eget krypin, även om det inte var större än en garderob. Huset låg vid en vik och bara ett stenkast bort fanns en badplats, där jag kom att ta olika simmärken. Och på vintern kunde vi nyttja vikens is till att spela bandy på. Jag hade också mormor och morfar på nära håll i pensionärshemmet. Men för mor var det arbetsamt. Torsdagar hade skolan bad och på kvällen var det kvinnornas tur. Fredagskvällar och lördagar var vikta för männen. Och speciellt fredagskvällar var det hektiskt, då karlarna kom efter dagens arbete på sågen. Mamma fick ränna som en skottspole nedför den smala och branta trappan ner till källaren, där pannan fanns. Innan badkvällarna måste hon också städa omklädningsrummet, lyfta upp de tunga trallarna och göra rent under dem. Och hon fick också ta hand om den ved som kördes från sågen med en traktor och kasta in den genom en lucka. Pappa som arbetade i Konsum hade inte tid att hjälpa henne, han hade ju långa arbetsdagar. Och jag tänkte sällan på att hjälpa henne. Någon gång minns jag att jag hjälpte till att kasta in veden. Men det mesta fick hon sköta själv. När jag påminner henne om det nu så säger hon: - Ja, jag var stark på den tiden. Vi bodde i badhuset i fem år. Då fick pappa chansen att bli Konsumföreståndare och det blev tal om att flytta till Konsum, där det fanns en tjänstebostad på övervåningen till Konsumaffären. Nu får jag av mamma veta att pappa hade velat bo kvar i badhuset, men det satte hon sig emot. För hon orkade inte hålla på med det slitsamma arbetet längre. Själv tyckte jag nog också att det var synd att vi flyttade till Konsum mitt i byn. Jag saknade lugnet vid viken, där vattnet ständigt skiftade och jag hade nära till mormor och morfar.
Väderläge med mera
Efter snö, snö, snö, kom så en dag med sol, men också bister kyla. På morgonen visade temperaturen minus 20 grader. Jag skottade väg till fågelbordet och bastun, som jag inte hunnit med för det myckna snöandets skull. Jag fick ju inrikta mig på att hålla rent på gården tidigare, så det gick att komma ut och in med bilen. Jag har fått kämpa själv, eftersom frun åkt till Stockholm och tagit hand om barnbarn. Såg av spåren i snön att det varit livlig trafik på tomten. Det är rådjuren som lämnat snöstämplarna efter sig. De har det nog ganska svårt just nu. Såg en eftermiddag ett ensamt rådjur, som stretade fram i snön, som räckte ända upp till magen på djuret. Det går också åt mycket fågelmat just nu, jordnötterna har en strykande åtgång. Delvis beror det på att kajorna söker sig fram till matplatsen, men jag vill inte ha dem där, utan jag får ideligen körta bort dem. Men de är sluga och tar bara ett par varv hos grannen och kommer sedan tillbaka. Även en hackspett och en gråspett brukar inventera matförrådet, och jag låter dem hållas. Fast de kan vara riktiga marodörer. I stugan vid Storsand, som min mellandotter äger, så har troligen en hackspett förstört matbordet. Jag har inte varit ute särskilt mycket för kylans skull. Utan istället suttit och läst Henrik Berggrens lysande biografi om Olof Palme, som jag köpte på bokrean för flera år sedan. Det kan ju passa nu då det är 32 år sedan mordet. Och uppdrag granskning har ju också ägnat två program om mordet och framför allt Krister Pettersson. Här får man ju ytterligare belägg för hur illa skött polisarbetet var och hur man till och med tillgrep olagliga metode för att kunna få fast Pettersson i sin iver att lösa mordgåtan. Ja, det är ett sorgligt kapitel.
