krille tvärvigg

Så har jorden fullbordat halva sitt varv runt solen och ljuset kommer alltmer att få ge vika för mörkret på vår del av klotet. Vi är nu mitt i sommaren och snart är det juli och högsommar med åskknallar och häftiga regn. Grönskan har mörknat och fågelsången praktiskt taget upphört. Holkarna på tomten gapar tomma efter flugsnappares, talgoxars och blåmesars mödor under några intensiva veckor. Bara pilfinkarna tjattrar och träter med varandra. I skogen mognar nu bären och i  trädgården växer morötterna så att det nästan hörs. Finlands vita ros är nu som mest praktfull och de yppiga pionerna väntar på sin korta blomningstid. Mellan de nödvändiga sysslorna med gräsklippning och annat slår jag mig ner en stund i trädgårdsstolen och lyssnar till omgivningens ljud. Från landsvägen kommer ett oupphörligt surr. och på bondgården pågår ett intensivt arbete med att bärga foder och mycket annat. De över 100 korna är släppta på bete och jag ser dem på fältet vid skogsranden där de betar som på en landskapsmålning. Morgon och kväll vandrar de mellan lagård och täkterna för att mjölkas. I vår närhet betar elva ungdjur, som efter den första veckans förvirring nu funnit sig tillrätta och för ett regelbundet ko-liv. 

När jag berättar för min mor om midsommarfirandet i Lakbäck, så påminner hon mig om hur vi brukade fira midsommar i min barndom på Glasbacken. Jag var då i ungefär samma ålder som vårt barnbarn Liam nu är, det vill säga 7 eller 8 år. Det här var på 1950-talet, före TV-ns inträde, då människor fortfarande umgicks med varandra. Vårt firande skedde på en äng mittemot de två husen på Glasbacken, en äng som jag annars nyttjade för mina fotbollsmatcher. I firandet deltog även folk från Glasbruket, som låg några hundra meter därifrån. Vi började firandet med att hjälpa våra mammor att plocka blommor till stången. När den var klädd, vilket tog sin rundliga tid var det dags att resa den och då kom karlarna lomande och hjälpte till. Men aldrig att de skulle ha förnedrat sig till att plocka blommor, det var barn- och kvinnogöra. Då stången var rest dracks det kaffe och saft med bullar och kakor till. Jag misstänker att kaffet också blandades med annat. Då eftermiddagen hunnit ytterligare ett stycke inleddes sången och dansandet runt stången för att sedan följas av lekar. Även de vuxna deltog då med liv och lust. Det var bro bro breja, hoppa säck och sista paret ut och annat som jag nu glömt. Firandet pågick sedan ända tills det började mörkna, då man skrattande och varm gav sig iväg hemåt, medan gräshoppor och syrsor spelade sin förföriska melodier. En del dröjde förstås kvar ute och försåg sig från flaskor som inte var till för barnen.

Vår hälsominister Maria Larsson har fått den otacksamma uppgiften att förhandla om EU för att åstadkomma ett undantag för det svenska snuset. För vilken gång i ordningen vete gudarna. Nu handlar det tydligen om att Sverige måste få undantag för tillsatser. Måste det inte kännas lite tveeggat för en hälsominister att behöva förhandla om en produkt som inte är direkt hälsobefrämjande. En hälsominister borde väl syssla med det som är bra för hälsan kan man tycka. Kan hon inte delegera frågan till handelsministern istället. Eller till någon snusare i regeringen.

Håller skolan på att utvecklas till en prestigekamp mellan alliansen och sossarna? Nu har både alliansen och sossarna bjudit in till nationella överläggningar om skolan och situationen för lärarna med en veckas mellanrum. Risken är nu stor att skolan kommer att bli ett slagträ inför valet nästa år. Och att båda sidor kommer att visa att man är bäst och svartmåla den andres initiativ. Är det det vi behöver? Knappast. Här behövs gemensamma tag och att man släpper prestigen och försöker komma framåt. Viktigast kanske att man lyssnar till de som Göran Hägglund kallade "verklighetens folk", dvs. lärarna själva och deras företrädare i fack o dyl.

Idag anlände de nya grannarna. De var nästan ett dussin eller elva stycken närmare bestämt. De såg rätt förvirrade ut i början och sprang omkring som yra höns. Så småningom tycktes de lugna ner sig och började bete sig mer strategiskt. De började vanka runt och undersöka den nya tomten för att utröna dess möjligheter och se vart det bästa och saftigaste betet fanns. Nu tycks de ha installerat sig och tar det nästan ko-lugnt. I webb-holken har det hänt saker, ungarna har vuxit ordentligt och ser ut som talgoxar. De är två veckor gamla och sju till antalet. En dog tyvärr efter bara någon dag. Två av dem ser rätt små ut, kanske har de inte kunnat hävda sig i konkurrensen och fått tillräckligt med mat. En är präktigt stor och ser ut att hunsa de andra. Föräldrarna får gno ordentligt för att hinna föda ungarna, någonstans har jag läst att det går åt 500 matleveranser per dag. Tänk om vi skulle behöva kuta till ICA lika många gånger per dag. Men slitet kanske är över om en vecka eller så, då de mest försigkomna kommer att lämna holken.

Nationaldag, men det känns inget särskilt för det. Jag cyklar genom villaområdet i den östra stadsdelen. På tomterna prunkar syrenerna i blått, lila, vitt och mörkrött som fyrbåkar. Hemma på tomten har de blåa slagit ut, men de vita är ännu bara i knopp. Kanske gör de som Folke Isaksson beskriver dem i en dikt: "Den vita syrenen skyggar med sin ömhet vänd inåt..." Nej, tror inte det, snarare beror det på att den har ett mer utsatt läge på vår blåsiga tomt. Inte heller den ungerska syrenen har slagit ut hos oss, men den brukar ta längre tid på sig. Syrenens tid är dock ack så kort, snart har den tappat sin färg och fallit till marken i stora skräpiga högar, som små fallna stjärnor. Precis som kåldolmar har syrenen importerats från Turkiet läser jag i Stefan Castas förtjusande bok "Blommorna är jordens ögon". I sydösteuropa växer den vild, men hos oss är den ståndaktig som en indelt soldat och flyttar sig ogärna. Kanske blir det annorlunda nu när klimatet blir varmare. Dess turkiska namn är lilak, vilket går igen i engelskans lilac och franskans lilas. Det syftar så klart på färgen. Men hos oss fick den namnet syren av Linné efter det latinska släktnamnet Syringa. 1635 kom syrenen till Sverige då Olof Rudbeck planterade den i Uppsala. Den blev snabbt en populär växt eller buske, som planterades vid soldattorpen. Syrenbersån har väl för många ett nostalgiskt minne. Själv har jag också ett minne av den hos mormor och morfar, innan de flyttade till pensionärshemmet. I bersån bjöd mormor på saft och kakor på högsommardagarna, medan humlor och bin surrade i lövverket. Syrenbersån har sedan dess något vemodigt och sorgset över sig. Är det kanske för att den påminner en om den förlorade barndomen?

Hemliga uppgifter om försvaret kan ha läckt ut i samband med de ryska flygövningarna över Östersjön i påskas och nu vill försvaret försöka komma åt läckan eller läckorna och har polisanmält händelsen så att säga. För en lekman verkar detta rena snurren och påminner om när Jan Guillou och Peter Bratt på 70-talet avslöjade IB och sedan blev dömda för spioneri. Samma logik tycks gå igen här. Den eller de som avslöjar att svensk beredskap är under isen kan bli brottsmisstänkt för att ha läckt hemliga uppgifter. Kanske borde man då granska överbefälhavaren på samma gång, eftersom han sagt att Sverige inte kan försvaras under mer än ett antal minuter. Kanske var det det som FI ville pröva när de övade mot fingerade mål. Hur vaken svenskt flygvapen var. Det underliga i sammanhanget är att man nu går ut och påstår att detta är så allvarligt, när man tidigare förnekat att övningarna var riktade mot Sverige. Till exempel gjorde Carl Bildt det.

Läser på SVt:s nyheter att prinsessan Madeleine kan komma att bli bötfälld för att hon kört i bussfil. Till polisen som stoppade henne uppgav hon att hon hade åtalsimmunitet och därför inte kunde bötfällas, så man släppte iväg henne. Polisen gjorde då faktiskt en kontroll, vilket hedrar dem, där de fann att det bara är statschefen, dvs kungen som har åtalsimmunitet. Det betyder att han i stort sett kan göra vad som helst utan att bötfällas eller åtalas. Nog om det. Hovets informationschef säger nu till Aftonbladet att bilen (har ni hört en bil som själv är ute och kör) som prinsessan körde hörde till hovstallet (trodde annars att där bara fanns hästar) och att denna underbara automobil hade tillstånd att köra i bussfil. Känn på den meningen! Informationschefen som verkligen har sinne för hårklyverier dementerar också att prinsessan skulle ha sagt (var han med i bilen?) att hon hade rätt att köra där, alltså i bussfilen. Vän av ordning undrar förstås vilken skillnaden är.

En gråmulen dag med lätt regn och grader som inte är så många streck över noll. Jag åker till sjukhuset för att röntga en axel, som jag haft besvär med länge. En skylt upplyser om röran på röntgen, man bygger om och arbetare drar ledningar och står på stegar i korridoren så att man får väja för dem. Jag slår mig ner och bläddrar i en veckotidning. Här kan jag läsa om det stundande bröllopet och de problem som Madeleine har med att bjuda rätt folk. En del har tydligen inte blivit bjudna och känner sig illa till mods. Från det här landskapet där hon är hertiginna ska hon få en fin present från Växbo. Tycker knappast hon är värd det, de få gånger hon besökt landskapet. Nu senast tackade hon nej då världsarvsgårdarna invigdes. Kunde förstås skylla på bröllopsförberedelser. Men en halv dag kunde hon väl ha avsatt, tycker man. Nog om det. Hemkommen från röntgen såg jag att bonden håller på att förbereda stängslet till kossorna. Så snart har vi kor i grannskapet igen. Ska bli intressant att se. Lite senare tog jag en promenad på gamla landsvägen. Var länge sen för det har varit mycket trädgårdsarbete och gräsklippning ett tag. Men nu då vädret var motbjudande för sådana aktiviteter så tog jag till apostlahästarna. I dalgången blev jag uppvaktad av tofsviporna som upprört flög över mitt huvud och lät som vildvittrorna i Ronja Rövardotter. Förmodligen har de ungar och är extra försiktiga. Tyckte mig också se en unge som prövade vingarna. I webbholken har talgoxungarna vuxit till sig ordentligt och liknar nu talgoxar. De är nu 10 dagar gamla och det dröjer väl inte mer än en vecka innan de är flygfärdiga. Sju av dem är i livet, men en unge dog, det var den sist kläckta.