krille tvärvigg

Europas värsta gnällspikar är alla bankdirektörer som ojar sig över de nya regelverk och den hårdare ton som de är utsatta för. De känner sig förföljda av regeringar och media. Ändå är de säkerligen de mest gynnade av alla på den här jorden. Deras vanskötta banker har blivit supportade av stater och skattebetalare i den största förmögenhetsöverföring som skett på mången god dag. Och det staterna försökt rädda i första hand har varit bankerna, medan låntagarna och skattebetalarna fått stå för fiolerna. Ändå gnäller de och påminner om ett missnöjt barn på julafton, trots alla paket. Västvärldens krislogik har hittills gått ut på att strama åt och skära ner, vilket främst drabbat vanliga löntagare och skattebetalare. Skulder ska betalas tillbaka, utom när det gäller dem själva. Men trots dessa ofantliga besparingsåtgärder växer bara skuldberget. Einstein sa en gång att om ett problem inte går att lösa med samma tänkande så får man pröva något nytt. Vore det inte dags för det frågar Andreas Cervenka i sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet. Kanske vore det dags att skriva av skulderna till exempel. Man hör redan invändningen. Men då lär sig ju de som är satta i skuld aldrig att hushålla. Men hur är det egentligen? Är det inte bankerna som satt igång lånekarusellen och skapat den situation vi nu befinner oss i. Kanske borde det vara lite mera Karl-Bertil Jonsson över bankernas agerande, tycker Andreas Cervenka

Ett nyhetsinslag för några dagar sedan. Vi har inte tid med döden längre. Ceremonierna blir allt färre, de anhöriga uteblir från begravningarna. Vårt moderna liv har inte plats, utrymme för döden. Vi har så mycket att göra, så många karriärer och mål att uppnå. Ständigt uppkopplade kopplar vi bort döden. Eller tror att vi gör det. Men döden bidar sin tid, vi kan inte komma ifrån den....

Nu har halva dagen gått och än har förutsägelserna om jordens undergång inte skett. Kanske blir det som för Korpelarörelsens 64 trogna i Lappland, som väntade på en förbundsark som aldrig kom. Ja, livet och besvikelserna kan vara svåra att stå ut med ibland. Dock snön faller och faller och det är ju inte omöjligt att vi dränks i snö istället för i flammande eld. Julförberedelserna är nu i full gång. Vi har storhandlat, griljerat skinkan och snart ska huset fejas. Som ni märker tror vi på ett liv även i morgon.

När det gäller ekonomi brukar vi ofta använda djurtermer. Vi liknar personer vid hajar, gamar eller vargar. Men den skarpe Andreas Cervenka använder en annan metafor för att beskriva det globala kapitalet: sillen. Kapitalet är lika nervöst som sillen och agerar i stora stim. Det globala kapitalet rör sig obehindrat mellan länderna enligt tesen att det måste få finnas där det bäst behövs. Det fungerade länge bra, säger Cervenka, men nu har något hänt. Då finanskrisen slog till 2008 så ströps flödet av kapital. De som gjort sig beroende stod plötsligt utan. Så skedde i Spanien, medan andra länder fick för stort inflöde. De som skydde regleringar som pesten börjar nu viska om att kapitalet kanske måste ryktas. I Brasilien t.ex. har man börjat beskatta kapitalinflöden. Och, hör och häpna, Internationella Valutafonden, IMF, gick häromveckan ut och förklarade att kapitalregleringar kunde vara bra i vissa lägen. Andreas Cervenka menar att denna kovändning skulle vara i klass med att Jimmie Åkesson skulle börja propagera för fri invandring. Det är som Cervenka säger att i goda tider är världens ledare gärna globala, men när krisen kommer tänker de väldigt lokalt.

Stackars Nordanstig, vår grannkommun, har fått en välförtjänt framgång i de mätningar om trygghet och säkerhet som Sveriges Kommuner och Landsting genomfört 2012. Kommunen har låga siffror då det gäller anmälda våldsbrott, stölder och skadegörelse och hamnar på plats 61. Sämre har det då gått för vår egen kommun med det stora hjärtat, som hamnat på plats 140. Kommunen har en hel del att jobba på om den ska bli den bästa kommunen till 2020!

Dagen till ära läser jag i Mo Yans Vitlöksballaderna. En mustig och doftrik historia. Grym, men vacker. Har bara hunnit halvvägs i den, eftersom jag den senaste tiden ägnat mycket tid åt Lars Ahlin. 1915 är det 100 år sedan han föddes och om jag fortfarande är vid god vigör då, så tänkte jag försöka skriva något om hans författarskap och även besöka hans hemstad Sundsvall och följa i hans spår. Vi får se hur det blir, men jag är i varje fall ute i god tid. Efter lunch tar jag en promenad med gåstavar på gamla landsvägen. Några snöflingor flyger i luften, som envisa flugor. Ingen dag utan snö verkar det som, även om gårdagen visade hur en strålande vinterdag kan se ut, något man glömt bort efter det eviga snöandet på sistone. På fälten korsar scoterspåren varandra efter helgens framfart. Här och var har dikeskanternas snövallar massakrerats och stjälpts ut på vägbanan. När en av dem igår fastnade i ett dike och knappt kom loss var det nästan så att jag tyckte att han förtjänade det. I skogen hukar granarna tyngda av snö, de ser molokna eller sorgsna ut. Väntar nog på västanvinden som kan befria dem. Inifrån skogen några spröda toner, kanske från svartmes eller talltita. I lönnen hemmavid trummar istället en hackspett febrilt i jakt på något lämpligt byte. Och bland talgoxar och blåmesar dyker en nötväcka upp och sprider oro. Jag slår på teven och tittar på nobelprisutdelningen i Konserthuset. Lika stelt och gravallvarligt som vanligt med enbart herrar som mottagare av priset. Ett pris som i år devalverats till 8 miljoner. Inte ens nobelpriset undgår de ekonomiska nedskärningarna.   

Vår grannkommun Nordanstig är verkligen på hugget. Nu ska man utöka kommunstyrelsen så att den omfattar 45 personer. 15 ledamöter är ordinarie, men så ska det vara dubbla suppleanter, dvs. 30 stycken. Om alla går på mötena blir det nog polsk riksdag. Nu säger man att bara förste suppleanten ska få arvode precis som det är i landstinget. Men eftersom man samtidigt har fyra utskott - allmänt, utbildning, omsorg och budget - så får alla 45 plats i dessa och kan således arvoderas. Nordanstigs ekonomi är redan ganska usel, så är det väl tveksamt om den blir bättre av det här. Men kanske det finns något kvar att skära ner på...

Läser den alltid lika läsvärde Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet söndagskrönika. Den här gången drar han skjortan av den aktieägarmodell som varit rådande de senaste trettio åren och som går ut på att ett företags enda syfte är att tjäna och berika sina aktieägare. Nu har det inte alltid varit så. På 1960- och 1970-talet var det direktörerna som var företagets viktigaste personer. De skulle förutom vinst rikta in sig på att skapa arbetstillfällen, göra bra produkter och ha flera bollar i luften. Men det föll inte alla i smaken, många tyckte direktören fick för stor makt. Anförda av nobelpristagaren Milton Friedman (vad mycket ont har inte denne man åstadkommit) tyckte en del ekonomer att företag bara skulle ägna sig åt en sak: att maximera värdet för aktieägarna. Samtidigt skulle VD:n bli ägare och förses med guldkantat avtal och bonus. En föregångare inom området var General Electrics VD Jack Welch, som visade hur det skulle gå till. Sedan dess har denna modell varit allenarådande, även i Sverige. Det är bara ett fel med den, den fungerar inte, skriver Andreas Cervenka. Fokuseringen på högre vinster har lett till lägre vinster. Amerikanska företags avkastning på sina tillgångar är bara en tredjedel av vad de var 1965. Däremot har VD-ersättningarna ökat med 800 procent mellan 1980 och år 2000. För en VD idag är det viktigare att vårda kursen än att bygga företaget långsiktigt och starkt. Återköp är viktigare än innovationer. Företagsköp viktigare än kundservice. Frestelsen att manipulera siffror och att ta våghalsiga risker större. Se bara på Telia Sonera och SEB:s agerande i Baltikum. Vad vi fått är sämre skötta företag och girigare direktörer. Och aktieägare som är nervösa och agerar kortsiktigt och förvandlat börsen till ett digitalt kasino. Till och med Jack Welch måste medge att det här inte var någon bra idè. I Financial Times säger han: "Aktieägarvärde är världens dummaste idé. Det är ett resultat inte en strategi. De viktigaste uppdragsgivarna är de anställda, kunderna och produkterna". Vad är det man brukar säga: Sent ska syndarn vakna!

Lakbäck i vinterskrud. Antydan till isbildning på havet närmast land. Vi tar oss pulsande ner till stranden. Skrämmer upp några sjöfåglar (viggar?) som vinande flyger sin väg. Ett spåravtryck i snön, som följer stranden. En räv? Solljuset som faller snett in mot stranden lyser upp strandrågen så att den får ett gyllene kopparskimmer. Luften är hög och kall, river i skinnet. Vi utför vårt uppdrag, reser stöttor under terasstaket till skydd mot snön. Avslutar med en kopp kaffe och en kopp choklad och en lussebulle.

Svenska Akademiens valspråk är snille och smak. Vad ska man då säga om det som utspelats de senaste veckorna, det är knappast snille och smak. Istället har det varit dolska angrepp och arroganta uttalanden. Därmed faller Akademien in i ett gammalt mönster av överhöghet och oåtkomlighet. Peter Englund, ständige sekreteraren och tidigare en utmärkt historiker, har nu sprattlat i media och försökt försvara akademien, men det lär vara ett hopplös företag, när enskilda ledamöter i Akademien beter sig som illasinnade skolpojkar. Att då försöka få tyst i klassen är nästan omöjligt. 

När dagsljuset återvänder ser jag dem, fyra rådjur som tagit skydd bakom grannens stora gran, där de tillbringat natten. De ligger i snön och vilar, kanske utmattade av pulsandet, vad vet jag. Deras höst har ju varit gynnsam, barmark hela november och så plötsligt ett omslag med nästan en halv meter snö. Det kan inte vara lätt. Nu rör de på sig reser sig och går en bit bakom granen, kanske har grannen lagt ut äpplen eller bröd. Vid fågelbordet är aktiviteten i full gång. Mesarna flyger kors och tvärs, men en ilsken hackspett stör dem ibland, ger dem ett tjuvnyp om de kommer för nära. Väntar på snöfallet som ska dränka oss i nya snömassor idag enligt expertisen. Än finns inga tecken på oväder. Hoppas experterna har fel.

Det var trängsel i trädgården på morgonen. Åtta rådjur undersökte vad trädgården hade att bjuda. Då de förflyttade sig gjorde de det på de gångar jag skottat till fågelbord och kompost. De stannade ibland och lyssnade, på sin vakt. Tog ingen notis om morgontrafiken, utan rörde sig mellan buskar och planteringar för att söka något ätbart. Även om de var på sin vakt såg de avslappnade ut. Hustrun tyckte det såg fridfullt ut. Då de undersökt det mesta och bökat runt bland kärleksörten gav de sig iväg. Åtta stycken på rad korsade de vägen, tog eleganta språng över diket och försvann mot skogsranden. Honorna i spetsen, så några kid och allra sist bocken. Deras vita gumpar lyste ett stycke ovanför snön, då de med graciösa språng försvann.

Återigen har Hudiksvalls kommun drabbats av ett bakslag i sin vision om att bli Sveriges bästa kommun 2020. Kommunen med stort hjärta har fallit från plats 86 till 259 i KFUM:s ungdomskommunranking. Rankingen utgår från 12 kategorier som beskriver hur mycket kommunen satsar inom de olika områdena. Till exempel lärartäthet, fritidsverksamhet, musik-och kulturskola, bibliotek, elevvård m.fl. Enda trösten i bedrövelsen är möjligen att Nordanstig är ännu sämre, plats 283 av 290 kommuner.

En omhuldad tanke inom socialpsykologin har varit att ondskan är banal. Uttrycket myntades av filosofen Hannah Arendt för att beskriva hur nazisternas illgärningar blev möjliga. Hon gjorde det efter att ha bevistat rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961. Det hon såg var en grå byråkrat som bara lydde order. Hon menade att detta var något för oss människor allmängiltigt. Vi är födda med en drift till blind lydnad. Hennes tes fick också stöd av en del experiment som Stanley Milgram och Philip Zimbardo utförde med lärarelever och militärer. Slutsatsen av experimenten blev att om människor beordras att plåga sin medmänniskor är risken stor att de blint lyder order. Nu har tesen ifrågasatts av två psykologer, den ena hemmahörande i Australien och den andra i Storbrittanien. De menar att resultaten av experimenten tolkats fel, försökspersonerna var inte passiva robotar, utan de drog sig inte för att plåga sina försökspersoner mer än vad försöksledarna föreskrev. De kunde höja strömstyrkan mer än vad instruktionerna sa, de verkade till och med njuta av att kunna plåga sina försökspersoner. Att Eichmann bara skulle ha lytt order anser de absurt. Alla fakta visar tvärtom att han istället handlade enligt sin förvridna ideologi och gick längre än de order som Hitler gett. Detta gäller också för andra naziledare, som Gitta Sereny visat. Och i en bok som är skriven av Christoper Brownings, Helt vanliga män, visas hur männen i de dödspatruller som nazisterna skickade in i kölvattnet på trupperna, inte drog sig för att agera på eget bevåg. Slutsatsen blir därför att människor inte bara är passiva redskap och lyder order, utan att de kan ta egna initiativ i grymheternas utförande. Det är den skrämmande slutsatsen.

Idag samlas världens ledare för en konferens om klimatet i Doha. Inte många tror att något vettigt kommer att komma ut av mötet. Och med klimatmötet i Köpenhamn härförleden i minnet så är de som tror så inte helt fel ute. Världens ledare har förtvivlat svårt att bli överens om miljötagen och inse allvaret verkar det, detta trots att miljöforskare matar dem med siffror. Nu senast om 4 graders uppvärmning av klotet i stället för 2. Varför? Jo, den heliga tillväxten bland annat. Den som är som Gud fader och marknaden som sonen. Helige ande är det BNP då, precis lika svår att förstå sig på. Tillväxtkritikerna kallades förr miljömuppar. Vad ska man kalla dem idag då, när till och med Financial Times börjar bli skeptisk och vissa ekonomer börjar prata om tillväxten som ett dilemma. Som Tim Jackson i Storbrittanien. Hittills har ekonomi och ekologi inte gått ihop. Men nu har Johan Rockström och Anders Wijkman i en bok "Bankrupting Nature" kanske anvisat andra vägar att gå. Låt oss räkna in naturtillgångarna i balansräkningen resonerar de. Det vill säga ta med utfiskning, skövling av regnskogarna osv. i balansräkningen. Så kanske resultatet blir ett annat. För om den nuvarande tillväxttakten fortsätter måste vi snart uppfinna ett klot till. Wijkman och Rockström föreslår nu att vi ska sätta ett rimligare pris på koldioxidutsläppen (ja, inte göra som det nya förslaget till miljöbilar förstås, räkna in vikten som en faktor), ge naturkapitalet ett värde och reformera finansmarknaderna. Och framför allt: skrota BNP som tillväxtmål. Om inte detta hjälper kanske det är dags att skicka världens 5-klassare till nästa klimatmöte, som den alltid skärpte Andreas Cervenka föreslår i sin krönika i Svenska Dagbladets söndagsupplaga.

Omställningen till vinter kom snabbt eller chockartat. Ena dagen promenerar man i skogen utan problem. Nästa, tar man sig knappt utanför gården. Posten kan man glömma, idag också tidningen som det verkar. Man är isolerad som en eremit i sin koja. Dock finns TV och internet, så klaga inte. Har nyss gått ett pass mot vintern. En timmes skottning och jag var sjöblöt av svett. Gud fader skrattade och öste på med mera snö, medan jag svor över drivorna som samlat sig under natten som ett hån. Medan jag skottar kommer en man gående. -Nu har vi fått så det räcker är hans bistra kommentar till eländet. Jag kan bara hålla med.