krille tvärvigg

Dagen till ära läser jag i Mo Yans Vitlöksballaderna. En mustig och doftrik historia. Grym, men vacker. Har bara hunnit halvvägs i den, eftersom jag den senaste tiden ägnat mycket tid åt Lars Ahlin. 1915 är det 100 år sedan han föddes och om jag fortfarande är vid god vigör då, så tänkte jag försöka skriva något om hans författarskap och även besöka hans hemstad Sundsvall och följa i hans spår. Vi får se hur det blir, men jag är i varje fall ute i god tid. Efter lunch tar jag en promenad med gåstavar på gamla landsvägen. Några snöflingor flyger i luften, som envisa flugor. Ingen dag utan snö verkar det som, även om gårdagen visade hur en strålande vinterdag kan se ut, något man glömt bort efter det eviga snöandet på sistone. På fälten korsar scoterspåren varandra efter helgens framfart. Här och var har dikeskanternas snövallar massakrerats och stjälpts ut på vägbanan. När en av dem igår fastnade i ett dike och knappt kom loss var det nästan så att jag tyckte att han förtjänade det. I skogen hukar granarna tyngda av snö, de ser molokna eller sorgsna ut. Väntar nog på västanvinden som kan befria dem. Inifrån skogen några spröda toner, kanske från svartmes eller talltita. I lönnen hemmavid trummar istället en hackspett febrilt i jakt på något lämpligt byte. Och bland talgoxar och blåmesar dyker en nötväcka upp och sprider oro. Jag slår på teven och tittar på nobelprisutdelningen i Konserthuset. Lika stelt och gravallvarligt som vanligt med enbart herrar som mottagare av priset. Ett pris som i år devalverats till 8 miljoner. Inte ens nobelpriset undgår de ekonomiska nedskärningarna.