krille tvärvigg

De senaste dagarna har skolbiblioteken fått plats i mediebruset. Både Sveriges Radio och Sveriges Television har uppmärksammat undersökningar som visar att hälften av landets skolelever inte har tillgång till ett bemannat skolbibliotek och var sjätte elev inte har något skolbibliotek alls. Detta strider mot den nya skollagen, där det sägs att eleverna ska ha tillgång till ett bibliotek och helst då i skolans närhet. Flera friskolor, t.ex. i Hudiksvall har löst problemet, genom att anlita folkbiblioteket, vilket egentligen inte är i sin ordning. Men trots den nya lagen tänker flertalet av Sveriges kommuner inte bry sig om den, förmodligen därför att de inte har resurser att leva upp till den. Några extrapengar från regeringen är heller inte att vänta, det gjorde statssekretaren Bertil Österberg klart i Ekot, då han sa att det här var ett kommunalt ansvar. Konsekvensen blir att ingen tar ansvar för skolbiblioteken. Vi är en liten grupp här i Hudiksvall, som kallar sig "bibliotekets vänner", och som besökt några grundskolor bara för att kunna konstatera att förhållandena inte är tillfredsställande både vad gäller lokaler och bemanning. Bemanningen löses på tre av skolorna med att någon lärare är ansvarig, utan någon ersättning. På en skola var biblioteket ett klassrum som nyttjades även för grupp- och musikundervisning. Och på två skolor hade biblioteket fått maka på sig från en tidigare central plats i skolan till en källarvåning och ett låst bokrum. Att något behöver göras står helt klart. Alarmerande är de undersökningar som visar att läsförståelse och läsförmåga ständigt sjunker i våra skolor. Och att detta har ett samband med det tillstånd som skolbiblioteken har är jag övertygad om.

I en reklamfilm inför Sveriges match mot Ukraina vandrar Herman Lindqvist omkring som ett språkrör i historiens sekler från vikingarnas härjningståg i öster till Gustav Vasa och stormaktstidens äventyr österut fram till nederlaget vid Poltava. Det hela framställs som en serie nederlag, men nu har Sverige kommit igen till Ukraina för att få revansch för nederlaget vid Poltava. Så ungefär är väl tanken med denna reklamfilm. Nu vet vi hur det gick, det blev ingen revansch, utan ett bittert nederlag, där de svenske återigen vek ner sig. Denna gång behövde man emellertid inte fly till Turkiet, utan fick gömma sig på spelarhotellet. Slagfältet efterlämnade heller inga döda, däremot tiotusentals supportrar i besvikelse, som fick dränka sorgen i en ljummen pilsner. Förbundskaptenen visade som Karl XII mod, men hade inte kalkylerat med motståndarnas list och att ukrainarna befann sig på hemmaplan.

För någon dag sedan hittade jag flugsnapparhanen död utanför huset och idag när jag skulle klippa gräset upptäckte jag honan bara några meter från hannen, också död. Det är inget annat än en tragedi som inträffat. Paret hade påbörjat häckningen i en av de nyuppsatta holkarna på logväggen och jag kunde lyssna till hanens hackiga, men klara sång i björken och se hur den ibland gjorde utfall och med stor skicklighet fångade en insekt i flykten. Jag kände glädje i bröstet. Men så detta! Vad kan ha hänt? Av en fågelkunnig kollega har jag hört att flugsnapparen kan råka i kamp på liv och död med blåmesar och talgoxar om boet. Men i det här fallet tycktes ju bofrågan vara avgjord, paret etablerat. Det som hänt är varken mer eller mindre ett mysterium och något svar lär jag nog inte få. Men trist var det och inte hjälper Darwins ord om "survival of the fittest" det minsta.

En dag som denna, när det nationella ska visas upp på Skansen och annorstädes, går tankarna till 1809 och den försuttna chans som då fanns att göra Sverige till en republik. Vi hade bakom oss förlusten av Finland och kungamakten var minst sagt deklasserad. Gustav IV Adolf som fick klä skott för förlusten deporterades utrikes och tvingades där som överste Gustafsson irra omkring som en spökfigur mellan länder som inte ville veta av honom. Och vad gjorde eliten i Sverige då? Jo, trots en relativt modern regeringsform, ett embryo till en demokrati, så kallade man in en fransk marskalk, till yttermera visso en av Napoleons knektar, ett land vi nyligen varit i krig mot och gjorde denna marskalk till kung av Sverige.

Putin kom till Berlin och till Angela Merkel, som en ny friare efter att Sarkozy fått på båten av de franska väljarna. Kanske kan de två nu uppträda som det nya såta paret. Ämnet var utåt sett Syrien, och Putin förordade liksom Merkel en politisk lösning av problemen. Det är ju bara det att alla de förslag som kommit upp i säkerhetsrådet har ju Moskva motsatt sig. Så hur ska då en politisk lösning se ut, kan man fråga sig. Ryssland fortsätter också att se bägge parter som lika goda kålsupare, fast FN-observatörer har kunnat peka ut regimen som förövare i massakrerna. På frågan om Ryssland håller på att beväpna regeringssidan svarade Putin kategoriskt nej, vi säljer aldrig vapen till länder i krig, sa fredsduvan. Samtidigt kunde ett reportage visa att ryska fartyg lossade tunga vapen i en av Syriens hamnar. Hitler pratade också alltid om fred, medan han förberedde krig. Så vilken tilltro ska man ha till en sån som Putin.

Man skulle kunna tro att den av alliansen påbjudna arbetslinjen vore något nytt, men så är inte fallet. För merkantilismen i slutet av 1700-talet var arbetet viktigare än något annat och en källa till att berika sig på arbetarnas bekostnad. Faktum är att det går att hitta vissa likheter mellan merkantilismens syn och alliansens. Merkantilismen sökte skapa ett överflöd av arbetskraft, så att man kunde få den till minsta möjliga kostnad. Här kan man jämföra med Annie Lööfs förslag om minimilöner, det är också ett sätt att dumpa lönerna. Genom låga löner skulle arbetarna tvingas arbeta så mycket som möjligt för att kunna försörja sig. Är inte Fredrik Reinfeltds tal om höjd pensionsålder något åt det hållet. Merkantilismen hade också ett regelverk som gynnade företagarna. Anställningsförhållanden skulle gälla minst ett år. Här har ju alliansen föreslagit att en provanställning ska omfatta ett år, vilket är något snarlikt. Den som under merkantilisternas tid påträffades utan arbete kunde tas för lösdriveri. Nu har vi andra mera raffinerade metoder, men i princip är synsättet lika, då man söker tvinga in långtidsarbetslösa och sjuka i fållan igen. Det enda som på ett avgörande sätt skiljer merkantilismen från dagens arbetsliv är väl att företagarna då hade rätt att aga sina arbetare. Men istället har vi fått stämpelklockor och annat som stressar arbetaren.