krille tvärvigg

Ovanstående fråga är central i Alan John Percivale Taylors historik om Andra världskrigets ursprung, som utkom 1961, men som nu getts ut på nytt på Karneval förlag. A J P Taylor var en framstående historiker i England, men genom sina kontroversiella åsikter inte så väl sedd i akademiska sammanhang. Han fick istället söka sig till tidningspress och annan media för att föra fram sina budskap. I sin bok om Andra världskriget gick han på tvärs mot den gängse bilden av att det var Hitler som planerat för kriget. Fast han hade själv tidigare sett det på samma sätt. Men hans forskning i framför allt de diplomatiska arkiven fick honom att ändra uppfattning. Bilden av Hitler som ansvarig för kriget gick tillbaka på Nürnbergrättegångarna, där man sökte slå fast detta och många av de åtalade nazisterna ville också skylla på Hitler för att själva komma undan med sin del i ansvaret. Taylor är av den åsikten att Hitler var en opportunist, som utnyttjade andras misstag. En bluffmakare, en spelare med tålamod, som bara väntade på fiendens missgrepp. Appeasementpolitikens förgrundsgestalt var Neville Chamberlain i England och han ville till varje pris undvika krig. Även i Frankrike var man rädd för ett krig och ville förhandla med Hitler eller ingå allianser som skydd mot ett Tyskland som växte sig allt starkare. Här fanns också en skuld för det Tyskland utsatts för i Versaillesfreden, man tyckte inte att landet behandlats rättvist. Hitler prövade sig fram för att se vilka reaktioner hans handlingar skulle få. 1936 ockuperade han Rhenlandet i strid med Versaillefördraget från 1919 och Locarnoavtalet 1925. Här kunde England och Frankrike ha agerat, eftersom det var ett fördragsbrott, men ingenting hände mer än till intetsägande ord. Den ende som reagerade var Sovjets utrikeskommissarie Litvinov som föreslog sanktioner, vilket i sig var tillräckligt för att frågan skulle falla. Efter detta växte aptiten hos Hitler. Österrike ockuperades 1938 och då inga allvarligare reaktioner inträffade, så gick Hitler vidare med Tjeckoslovakien och Sudetlandet. Taylor menar alltså att Hitler egentligen inte följde någon utstakad plan, att han improviserade, men då han inte mötte något starkt motstånd, så växte tuppkammen och maktambitionerna. Man kan ju också notera att han använde en liknande linje i fråga om judarna. Han ville bli av med dem, men visste inte hur han skulle förfara. Osannolika idéer framfördes som att deportera dem till Madagaskar, att förflytta dem till Ryssland efter att man besegrat landet och så vidare. Då nästan inga länder ville ta emot judar, så blev lösningen till slut att utrota dem. Taylors bok blev kontroversiell, en del historiker ansåg att han äreräddat Hitler. Men läser man hans bok noggrant så ser man att så inte är fallet. Han erkänner Hitlers ondska och menar att han kunde ha stoppats om man agerat kraftfullare, men att ledarna i England och Frankrike satt fast i appeasementpolitiken, att undvika krig och inte provocera en allt hetsigare Hitler. Efterhand har Taylors synsätt vunnit framgång, många historiker idag erkänner riktigheten i hans ståndpunkter.

Den 31 maj 1940 reflekterar Chaim A. Kaplan i sin dagbok om dödens vikt och betydelse. Att de mångas död inte upprör oss mer än en kort stund, medan en persons död kan ge en skakning i själen. Så här skriver han: "Varje krig är en meningslös verksamhet och dess deltagare är, i mina ögon, vanliga mördare; när de dör är det ett offer utan all mening. Låt slagorden om hjältars död basuneras ut - de har inte makt att göra det krokiga rakt. Jag håller mig till min övertygelse: Inte ens ett fosterland är skäl nog för en människa att offra sitt liv, eftersom hela världen är ett fosterland. Ty när kärlek och broderskap råder i världen finns det inte behov av något fosterland. Varje fosterland är en bra affär för åtskilliga miljoner eller för åtskilliga tiotusental, och de stora massorna är ingenting annat än villiga slavar åt dem som har makten". Och han fortsätter: "Mycket kan sägas om de här frågorna. Till sin form är de paradoxala, men det finns en inre sanning innesluten i dem. Om man säger: I det eller det slaget dödades etthundratusen människor, då uttrycker man sin förvåning under ett enda ögonblick, utan medlidande, utan den rysning i själen som upprör en när man ser en enda individ dö. Var och en vet på förhand att kriget endast är till för dödandets skull, eller för att man skall bli dödad. Själva dess väsen är ömsesidigt blodbad. Den part som dödar de flesta är mest lovvärd. Strategin, som är huvudsaken, fördunklar offret. Vem ägnar de stupades gravar någon uppmärksamhet eller de sårades och de döendes lidanden? De betyder ingenting. Det som betyder något är huruvida det slag som utkämpades var ett prov på framgångsrik strategi eller inte. Sensation och ingenting annat!" Och så avslutar Kaplan: "Jag är profeten Jesajas sonson, och jag är helt ense med min förfader i detta att blodsutgjutelse är avskyvärt för mig, i varje form. Det kan sägas att detta är feghet. Jag skäms inte för denna föraktliga egenskap."

Den 30 maj 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "All normal affärsverksamhet har upphört. I affärernas ställe har det kommit gårdfarihandel, och platsen för all sådan försäljning är gatan. Därför är gatorna fulla av män, kvinnor och små barn, precis som på den gamla goda tiden, trots att alla butiker är stängda och husen ramponerade. Hop efter hop fyller trottoarerna, tills de är proppade som på en marknadsdag. Och varje försäljare är också en politikerhop. Varenda besynnerlighet finner lyssnare och sprids så fort, att hela Warszawa diskuterar saken inom en timme. Lögnerna vet inte av några gränser. Våra judar tror inte på mördarens segrar i Frankrike." Kaplan visar att han behållit sitt sunda omdöme, han går inte i ledband, förstår att läget är allvarligt att tyskarna har framgångar på slagfältet. Men många av hans landsmän, det vill säga bland judarna, har önskedrömmar om att det inte är sant, det som står att läsa i tidningarna eller sägs i radio. Massorna vill tro att det kommer att gå för tyskarna som i första världskriget (vilket ju i och för sig stämde), att de kommer att sluta i fördärvet. De vill också tro att hela världen kommer att resa sig mot dem, att Roosevelt ska häva sin isolationism och att Stalin ska ta till svärdet. Och England, vilket land ska kunna besegra dem. Så resonerar den judiska allmänheten enligt Kaplan. Till slut fick ju de rätt, men innan det var fallet, så var lidandet ofantligt och för judarna innebar ju kriget en katastrof.

Plötsligt var försommarvärmen här, termometern visade 20 grader och vi hade bestämt att vandra den 13 km långa Norrboleden med några goda vänner. Vid halv elva-tiden startade vi. Någon jacka behövdes inte, utan man kunde gå i tröja och byxor. Sördellen låg kav lugn när vi startade färden från Norrbo gamla fina skola. Vi inledde med att gå lite fel, men det var bara bra för på så sätt kunde vi följa stranden, där vi såg en kvinna i en roddbåt lägga ut nät. Vandringen gick genom omväxlande marker, skogspartier, längs stränder och öppna fält. Efter ett par kilometers vandring anmälde min fru att hon fått skoskav, hon gick i vinterkängor och det blev nog för varmt och fuktigt. Som tur var hade vår ciceron med sig lite skavsårsplåster så hon kunde fortsätta. Nu gick vandringen uppför mot Josefsberget, där vi gjorde halt och intog en välbehövlig lunch. Mat smakar aldrig så bra som ute i naturen, även om det var varmkorv som serverades. Josef var Dellenbygdens apostel och här hade han förärats en tavla med en text som påminde om runor. Det finns också en källa som är namngiven efter aposteln. Efter måltiden fortsatte vi vår vandring. Och efter ett tag träffade vi på två män. Den ena utrustad med hjälm och visir, men det var inte mot corona, utan mot slaguggla. Männen skulle nämligen märka slagugglans ungar, en grannlaga uppgift. Efter en pratstund önskade vi männen lycka till och fortsatte vandringen. Den sista rasten tog vi vid Gammelsträngs hembygdsgård med en härlig utsikt över delar av Norrdellen. Kaffet smakade förträffligt och gav ny energi till den sista biten. Vid halv fem nådde vi till slut Norrbo skola, där bilarna stod parkerade och efter ett rejält dagsverke kunde vi nöjda påbörja hemfärden, något möra i kroppen.

Resiliens är ett nytt ord som vi nu får lära oss. Det handlar om samhällets och naturens förmåga att anpassa sig och klara av omställningar vid extrema chocker, som nu den härjande pandemin. I Svenska Dagbladet skriver Johan Rockström om detta. Om hur våra samhällen i sin iver på ökad BNP och effektiviseringssträvanden fått allt sämre förmåga att möta kriser. Vi har sett det i finanskrisen, i skogsbränder och nu pandemin. Globaliseringen har ökat på denna obalans hos samhället. Och exploateringen av skogar och urskogsområden och ensidigt jordbruk gör att den ekologiska mångfalden utarmas. Naturen kan annars visa oss och lära oss att ekologisk mångfald är ett framgångsrecept, till exempel visar ekosystem på land med flera pollinerare att man kan klara av kriser om en art drabbas. Ett annat exempel har vi i vårt immunförsvar som har förmåga att minnas en infektion och bygga motståndskraft mot nästa angrepp. Nu talar alltfler personer för en ökad resiliens i våra samhällen och man får hoppas att deras röster ska få genomslag i de bestämmande församlingarna i världen.

Musikanternas uttåg av Per Olov Enquist är en grym och rolig verklighetssaga från Västerbottens kustland står det på baksidestexten till den bok jag nyss läst. Det är tredje gången som jag läser detta mäktiga epos och det gör samma starka avtryck även denna gång. Om vi tar tar några roliga scener först, så har de att göra med K V Markström, en hunsad äkta man till Josefina Markström. Han älskade att gå till kyrkan och höra på prästens predikan, ty han satt då lätt framåtböjd och iakttog vänligt och uppmuntrande prästen med ett soligt fliirleende, ett leende som kunde få prästen att tappa fattningen. Markström är även inblandad i en annan rolig episod och det är då arbetarkåren ska överlämna en vas till bolaget för att visa sin goda vilja. Markström håller då upp vasen som en offergåva, vilket irriterar hans kompanjon, som bara vill dra från kontoret. Det grymma rör bland annat Aron, bror till Josefina Markström. Denne olycksalige person, som är både vindögd och sned i kroppen uppträder som strejkbrytare och spion åt bolaget. För detta får han två kilo smör, som han sedan inte bryr sig om. När arbetarna får reda på detta hånar de honom som en smör Judas. Efter storstrejken, då han som en av de sista återvänder till arbetsplatsen, får han inget arbete och han blir vräkt från baracken. I sin förtvivlan söker han få bo hos Markströms, men olycklig som han är förgriper han sig på Eeva Liisa, fosterbarnet från Karelen. Eeva Liisa blir med barn och Aron ser ingen annan utväg i sin skam än att fylla en ryggsäck med sten och gå och dränka sig. Enquists bok är också en berättelse om hur arbetarrörelsen till sist slår rot i det som agitatorn Johan Sanfrid Elmblad kallar de mörko lande. Elmblad är en sorglustig person, som saknar självförtroende och som egentligen inte gillar sitt uppdrag, men som ändå genomför det. Han friserar sina rapporter till partistyrelsen för att komma i bättre dager och få ersättning. Privat har han också stora bekymmer, hans hustru är nervös och ensam med fyra barn, varav en är funktionshindrad. Ekonomin är skral och Elmblad får ofta flytta. Han upprörs över arbetarnas likgiltighet och underdånighet. Att agitatorslivet var svårt och ett verkligt sisyfosarbete ger Musikanternas uttåg bevis för. Elmblads öde kommer att förknippas med Nicanors, den älskade sonen till Josefina Markström. I bokens inledning är det Nicanor som får syn på Elmblad, där han står och metar och Nicanor förundras över att Elmblad har metmasken i munnen. Efter det kommer Nicanor att bli Elmblads hjälpreda. Nicanor är också den som varit P O Enquists bästa vittne för att han har kunnat skriva denna bok. På en resa in i de mörko lande blir Elmblad och Nicanor misshandlade och Nicanor biter av sig en bit av tungan. Han blir hämtad av sin mor Josefina, som tar honom till lasarettet i Skellefteå för att sys. Färden dit är kanske bokens höjdpunkt. Josefina växer till en högrest gestalt, en mödrarnas moder.

Den 21 maj 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Europas öde kommer att avgöras på Frankrikes slätter. Båda parterna medger det. Detta är icke ett krig om ett stycke jord, så som krigen före det - det är ett krig om hela Europas framtid. Nazismen vill bygga upp en ny värld i kompanjonskap med fascismen". Man förvånas gång på gång vilka insikter som Kaplan har och man undrar hur han fick dem. Alla tidningar var ju nazistinfluerade och propagandan enorm. Men förmodligen hade han tillgång till BBC:s sändningar samt ett rörligt intellekt. Nu fortsätter han: "De mera framträdande tecknen på den värld som håller på att skapas är: för det första våldets välde och för det andra: rasens välde." Han menar i det första fallet att det är styrkan som kommer att avgöra och vi kommer att få herrenationer och slavnationer. I det andra fallet kommer vi att få en överlägsen ras och underlägsna raser. Men han vill inte närmare gå in på och visa att det är en lögnens lära. Tyskarna har fått en ny lära genom sin führer och visat att talet om dem som en kulturnation aldrig gått dem i blodet, så som det judiska folkets lära, där Toran är vägledning och utgör en organisk del av hela deras andliga tillvaro."En lära som är evig är den enda sanna läran", avslutar han sina anteckningar denna dag.

Under några veckor har jag följt serien om Kennedys. Den gjorde att jag påmindes om den chock jag kände då beskedet om mordet i Dallas kom. Och än värre blev det då även brodern Robert mördades. Kennedybröderna stod, trots att de inte var Guds bästa barn, för ett hopp, för en känsla av förändring i ett sargat USA. Men även ett hopp för den övriga världen. De var unga och entusiastiska och de bars fram på en våg av hänförelse. Det var skönt att påminnas om detta i en tid då en annan president står för helt andra värderingar. Samtidigt visar serien tragiken i familjen, det olycksöde som tycks följa den. Tre bröder dör, en i kriget och två för mördares händer, en syster lobotomeras och så vidare. Olyckorna tycks aldrig ta slut. Och så hatet som fanns, för att Robert tog itu med maffian och korruptionen och att man engagerade sig mot rasmotsättningarna. Och så att de var katoliker, att påven kunde styra dem. Fördomar och religiöst konservativt högerextremism, vilket vi även sett under Obama-epoken. Amerika är tillbaka i splittringens tid. Serien ger också kvinnorna sin plats. Modern Rose var en skicklig politiker som gav John och Robert gott stöd i deras kampanjer. Och Jackie Kennedy visade ett beundransvärt mod efter Johns död och Ethel, Roberts hustru, var också en stödjande person. Patriarken i familjen, Joe, var väl delvis en orsak till att det gick som det gick. Han försökte få sönerna att leva upp till sin egen dröm om att bli president. Och det gick väl inte alltid så snyggt till. Serien utmynnar i förhoppningen att en ny Kennedy ska träda fram och ena landet. Vi kan ju alltid hoppas.

De borgerliga oppositionspartierna har inte haft det lätt i dessa coronatider. Regeringen och dess samarbetspartier har tagit det mesta medieutrymmet i anspråk med presskonferenser och miljarder hit och dit. Till en början försökte de borgerliga komma in i matchen genom att bjuda över regeringsförslagen, men då gick regeringen till viss del oppositionen till mötes och stridsyxan föll. Kristersson kom sedan med förslaget om en kommission som skulle utreda krisberedskapen, men Löfvén kontrade med att det gör vi inte nu medan krisen pågår som värst. I förrgår var det så dags för Syanko Sabuni att kliva fram i rampljuset och kräva av regeringen att den sparkade igång fotbollsallsvenskan. Men fick till svar att det var en fråga för Folkhälsomyndigheten i dialog med Riksidrottsförbundet. Då tog borgarna till en gammal paradgren: försvaret. Herr Oskarsson från KD, nota bene ett kristet parti, såg arg ut då han krävde att den överenskommelse om försvaret man slutit för ett år sedan skulle stå fast, precis som om han inte kände till att förutsättningarna kullkastats med denna världsomspännande pandemi. Nej, bara fram och busa på, försvaret måste få mera pengar. Men den lede fi är nu inte längre ryssen, utan ett osynligt virus som härjar värre än ryssen. Så här hjälper knappast kanoner och granater. Moderaterna å sin sida ville gå runt regeringen och kalla in riksdagen för att köra över regeringen. Det är ju konstigt att man inte på den borgerliga kanten kan se att man kanske måste jämka lite på sina värderingar. Eller är man så desperata att man försöker med alla medel få medieutrymme. Jan Eliasson var här en sansad person och påminde om att det kanske är det civila försvaret som behöver stärkas, att vår beredskap för kriser behöver förbättras, vilket också gör samhället säkrare.

Nyamko Sabuni har gett sig in i debatten om elitfotbollen och tycker att den ska få komma igång. Har aldrig hört henne säga något om fotboll tidigare, men jag kanske tar fel, hon kanske är jätteintresserad av fotboll. Eller så är det så att hon ser det som en lämplig profilfråga i ett läge då liberalernas opinionssiffror är minst sagt skrala. Hon tycker att frågorna om supportrarnas och kroggästernas beteenden, vilket är det som gör att Folkhälsomyndigheten är tveksam till att ge klartecken, kan lösas i efterhand. Men då är det så dags. En sådan viktig fråga bör klaras av innan så klart. Sedan är det ju märkligt att fotbollen inte säger sig ha något ansvar för detta. Sabuni får stöd av Ebba Busch (utan Thor) och hon har i alla fall haft en man som spelat i allsvenskan. Jag är själv en som älskar fotboll, men i det här fallet tycker jag att man bör lyssna till vad Folkhälsomyndigheten har att säga i dialog med fotbollen, utan inblandning från dem som gör inpass för att tro sig göra en poäng av det.

Den 18 maj skriver Chaim A. Kaplan: "Just nu har den nyheten nått oss, att också Bryssel har öppnat sina portar för nazisterna.....Var och en med någon iakttagelseförmåga kan tydligt se att västmakterna inte förmår stå emot nazisternas krigsmakt....Och därför kommer också i övermorgon Paris att falla i deras händer. Och vad händer sedan? Istället för Versaillesfreden blir det en Parisfred, men den som dikterar villkoren kommer att bli en annan....Historien är ibland förtjust i underligheter. Den följer inte fastslagna regler; den rör sig med underliga språng och går ibland serpentinvägar." Därefter berättar Kaplan om att en tjock skiljemur har börjat byggas i Warszawa, troligen början till ett getto, även om Kaplan ännu inte är medveten om det. Det är Judenrat, alltså judarnas "regeringsorgan", som på order av erövrarna fått i uppdrag att bygga detta på egen bekostnad. Kaplan fortsätter: "Warszawa är som på sin tid Noaks ark, fullt av bås och avbalkningar som blockerar gatorna just på de platser där det hittills varit livligast trafik.......Det vackra Warszawa har blivit ett fängelse med cell på cell, vilkas invånare behandlas som fångar", avslutar Kaplan. Den 19 maj berättar Kaplan om några händelser som visar att det fanns en del nazister som var vänliga mot judarna, särskilt mot barn. En person som tagits ut till tvångsarbete berättade för Kaplan att hans övervakare vid färdens början sagt till honom att var inte rädd för mig. Jag är inte smittad av judehatet. Ett annat fall handlar om några pojkar som spelade fotboll på en ödetomt, som några tyska soldater såg när de gick förbi tomten. De vände sig då om och bad om tillåtelse att få vara med och ungdomarna gick med på det. När matchen var slut skildes de som vänner. Ett liknande fall handlar om några judiska pojkar som togs ut till tvångsarbete, men som då de kom till arbetsplatsen i stället inbjöds att spela fotboll. Och barnen som tillhörde den "underlägsna rasen" besegrade så arierna. Men soldaterna blev inte förödmjukade, utan ville bara ha revansch och en ny tid för en match fastställdes. Men ibland använder nazisterna en mjukare framtoning med en baktanke, som då man tog emot en bataljon på tolvhundra judar som återvänt från Ryssland och vilka fått nog av bolsjevismen. Dessa togs väl emot och man gjorde eftergifter i fråga om desinfektionsåtgärder och de fick varma filtar. Men under de vänliga samtalen fanns ett syfte. Nazisterna gjorde förfrågningar om förhållandena i den ryska armén, dess mat, uniformering och de platser där den var placerad. Frågorna gjordes i förbigående och svaren togs emot på ett nonchalant sätt. "Detta strålande mottagande sattes i scen blott för spionagets skull", summerar Kaplan.

Den 15 maj berättar Chaim A. Kaplan om hur nazisterna använde judar som lockbete för att kunna gripa polacker till tvångsarbete. Nazisterna grep tre judar på en bigata och radade upp dem i närheten av husen. Befallde dem sedan att dansa och sjunga självförnedrande sånger. Den hånfulla scenen drog till sig en skara icke-judar, vilka njöt av skådespelet. Medan de skrattande åsåg dansen och sången tänkte de nog att de var skyddade, att nazisterna inte hade tid med dem. Då hela gatan fyllts av åskådare som gjorde sig lustiga över den sadistiska leken spärrades gatan av i båda ändar. Icke-judarna greps och lastades på bilar för transport till tvångsarbete, medan de tre judarna skickades hem. Kaplan berättar vidare om hur busiga barn kan förlöjliga erövraren. En nazist som kom från en trakt på landet, där han varit van vid att judarna måste hälsa på varenda nazistisk soldat han mötte, försökte nu införa samma sed i Warszawa. Det orsakade stort tumult och många flydde och gömde sig, medan många greps och pryglades för ohörsamhet. Men de små buspojkarna som såg vad som pågick fann på att man skulle visa stor och överdriven vördnad för nazisten, så att han blev till åtlöje. De tog av sig sina mössor och gick fram till nazisten och bugade sig med blottade huvuden. Så gick de åt sidan och andra kom fram och gjorde likaledes. Bakom dem stod många och skrattade högt. Så samlades allt flera för att delta i "munterheten och demonstrerade alla, bullersamt till ära för nazisten med ett dånande hurra." "Detta är judisk hämnd", avslutar Kaplan sin muntra skildring, ett humoristiskt avbrott i allt elände.

Efter Per Olov Enquists bortgång har jag nu läst hans genombrottsroman Magnetisörens femte vinter från 1964. En bok som länge stått i min bokhylla och som jag tänkt läsa, och nu blev det äntligen av. Per Olov Enquist (i fortsättningen P O Enquist) har i intervjuer sagt att han dragits till karismatiska personer som förmått entusiasmera och hänföra sina åskådare. Troligen har det att göra med hans uppväxt och barndomens upplevelser av väckelsemöten, då församlingen kunde falla i extas och tala i tungor på grund av en förkunnares ord. Även flera av P O Enquists romaner har ju karismatiska huvudpersoner som Struensee i Livläkarens besök och Lewi Pethrus i Lewis resa. I Magnetisörens femte vinter handlar det om Friedrich Meissner, en magnetisör som kommer till den tyska staden Seefond och lyckas få en blind flicka att bli seende igen. Flickan är dotter till läkaren Claus von Selinger, som nu blir Meissners kompanjon och kontrollant. I Selingers dagboksanteckningar kan vi sedan följa vad som händer. Selinger är till en början rätt skeptisk till Meissner, men efter att ha följt honom ett tag så rycks han med i hänförelsen människorna i staden känner inför denne undergörare. Selingers läkarkollega, Steiner, är dock måttligt imponerad, han tror inte på Meissner, ser honom som en bluff. Då Meissner så får får en ny patient, en kvinna Keiser, som påstår att det magonda hon lider av är ett ofullgånget foster, som med Meissners metoder ska drivas ut ur hennes kropp. Selinger börjar fatta misstankar och i en avgörande scen kan han avslöja kvinnan, de ben hon företer och som hon påstått komma från ett barn visar sig vara simpla hönsben. Meissner och kvinnan har i samförstånd kommit överens om bedrägeriet, ty Meissner måste fortsätta att visa att han besitter magiska krafter. Menigheten som förut höjt Meissner till skyarna tar nu hårdhänt avstånd från honom. Han grips och ställs inför domstol. Romanen avslutas dock utan att vi får veta domen. Selinger är kluven i sin inställning till Meissner. Han ser honom visserligen som en bedragare och ser det som sin plikt att avslöja honom. Ett samhälle kan inte grunda sig på en lögn. Men samtidigt finns fascinationen och känslan av den lycka och storhet som man känt. Vi vet ju själva hur vi kan känna stolthet över en stadens son som lyckats i något sammanhang till exempel idrott. Meissner hade lyckats ge människorna något som var större än dem själva och något mer än den bistra verkligheten. Så fungerade också väckelserörelsen och arbetarrörelsen en gång i tiden, gav människorna ett hopp om något bättre.Selinger ser att det Meissner kunde erbjuda var mer än vad han och hans läkarkollegor förmådde ge, en tro som kunde lyfta dem från vardagen. Folkförförare finns inte bara inom religionen utan även i politiken. En av de största var Adolf Hitler som trollband nästan ett helt folk och störtade det i fördärvet. Förförare av olika slag kommer förmodligen alltid att finnas och därför är Magnetisörens femte vinter en viktig bok.

Öster om Eden var en storfilm av Elia Kazan på 1950-talet och med den unge rebellen James Dean i en av huvudrollerna. Filmen bygger på John Steinbecks roman med samma namn från 1952. Eden var den plats dit Adam och Eva förvisades sedan de ätit av kunskapens frukt. Nu har jag läst den första delen av romanen som stått i mammas bokhylla i åratal, jag tror inte att varken hon eller min far läst den. Dock såg de filmen. Boken handlar i princip om två familjer: Trasks och Hamiltons. Cyrus Trask är en frifräsare som gör militär karriär på tveksamma grunder. Då han dör visar det sig att han efterlämnat en stor förmögenhet till bröderna Adam och Charles. Adam hyser inga varmare känslor för sin far, eftersom han mer eller mindre tvingat honom att bli soldat. Den hårdföre Charles skulle ha passat bättre än den veke Adam, men det ville inte fadern. Adam skulle lära sig att bli karl. Mellan bröderna finns en stark fiendskap, vilken bottnar i Charles avundsjuka mot Adam. Han tycker att fadern favoriserat honom. Då fadern fyllde år hade Charles skaffat en fin kniv till fadern, medan Adam gett honom en byracka. Trots det hade fadern satt högre pris på hunden än på kniven, som han gömde i en byrålåda. Charles tar ut sin vrede på Adam och misshandlar honom svårt ett par gånger. Det här påminner ju om Bibelns berättelse om Kain och Abel, där Kain blir missbelåten, då Gud uppskattar Abels present, ett får, mer än det han erbjuder Gud. Och Kain tar följaktligen Abel av daga. Steinbeck går inte så långt som Bibelns berättelse, men istället för han in en person i handlingen som är verkligt ond och det är Cathy Ames. Hon är en dubbelnatur, som bakom sin skenheliga yta bär på ett ont sinnelag som ibland tar sig fruktansvärda uttryck, som då hon förför en ung lärare, som tar livet av sig och bränner inne sina föräldrar. Då hon sedan avslöjats av en bordellägare, Mr Edwards, och svårt misshandlats, tar hon sin tillflykt till Adam och Charles. Snart har hon lindat Adam runt sitt lillfinger och han blir upp över öronen förälskad. Trots det har hon samlag med Charles, som egentligen ogillar henne. Motvilligt följer hon så med Adam till Kalifornien, där Adam vill skapa ett paradis åt dem. Hon är nu gravid, kanske med Charles, men försöker göra abort, vilket dock misslyckas. Då hon fött tvillingarna lämnar hon Adam efter att ha skjutit honom i axeln. Hon söker sig till en bordell, där hon manipulerar bordellägaren Faye och får henne att testamentera tillgångarna till henne. Långsamt förgiftar hon sedan Faye. Den andra familjen i berättelsen är Hamiltons. Samuel eller Sam är en godhjärtade person, en tusenkonstnär, som behärskar allt från brunnsborrning till att agera barnmorska. Han har hjälpt sin hustru att föda fram sju barn. Men han är ingen affärsman. Trots goda uppfinningar har han inte lyckats ta patent på dem, utan andra har håvat in pengarna. Han är humoristisk och filosofiskt lagd i motsats till den jordbundna hustrun Liza, som sätter sin lit till Herrens vägar. Samuel hjälper andra i trakten att hitta vatten, men själv lider han brist på detsamma. Han är som skomakaren och hans ungar. Boken slutar med att Samuel försöker få Adam på fötter igen efter chocken då Cathy försvann och han drabbats av en djup depression. Han, Adam och Adams kock Li träffas och diskuterar för att komma på lämpliga namn till tvillingarna. Det blir ett vidlyftigt och filosofiskt samtal, roande att läsa, som slutar med att Samuel läser berättelsen om Kain och Abel. Till slut får tvillingarna namnen Caleb och Aron, vilket anspelar på berättelsen i Bibeln. Nu ser jag fram emot att läsa del två, som troligen kommer att handla mycket om dessa tvillingar.

Den 13 maj skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok och jag citerar i sin helhet: "Under de senaste dagarna har erövrarna åkt runt till skolorna för polska barn (judiska barn går fortfarande sysslolösa och växer upp förvildade) och tar dem ut ur klassrummen för att de ska ge blod - eftersom de tillhör eliten, födda och uppfostrade som fullblodsarier - att användas som plasma åt tyska soldater. Det råder stor uppståndelse bland de polska föräldrarna, och många av dem har slutat att skicka sina barn till skolan. De rika påverkades först; efter en tid blev det känt i de breda lagren, och då utbröt den verkliga paniken. Skolbänkarna börjar nu stå tomma. När förtryckarna började tränga in också i barnens hem tog föräldrarna för vana att sända sina icke-judiska barn att tillbringa natten i judiska hem. Alltså har den fel som säger att de judiska barnen inte är avundsvärda, eftersom de föddes i synd och är handikappade av sin semitism. De avundas oss faktiskt; de söker vår vänskap - när de behöver oss."

En söndag med snöblandat regn, blir till en innesittarsöndag. Inget som pockar på att göra. Trädgården ställer inga krav och höns och tupp vill inte ut. Frun växtfärgar och lukten av garn sprider sig i hela huset. Den är dock inte oangenäm. Ja, det måste finnas sådana här ganska tråkiga dagar också. Själv grottar jag ner mig i böckernas värld. Läser äntligen P O Enquists genombrottsroman Magnetisörens femte vinter som jag köpte för mycket länge sedan. Jag har även bestämt att läsa om Musikanternas uttåg, som jag läst två gånger tidigare. P O Enquist är en av de stora diktarna i svensk litteratur. Det känns lite tomt att han inte längre finns bland oss, men hans böcker finns ju kvar. Jag har också fortsatt med Steinbeck, börjat läsa hans Öster om Eden, som fanns i mammas bokhylla, men som jag gissar att varken hon eller min far läste. Däremot har jag för mig att de var och såg filmen i Folkets Hus. För jag har ett svagt minne av att de pratade om den. Visst var det väl James Dean som hade en bärande roll i den filmen? Han var ju en av 50-talets stjärnskådespelare. Talade nyss med den äldre kvinna som jag är god man till. Hon bor sedan början av mars på ett äldreboende i staden. Dit fick hon flytta in precis då coronaepidemin slog till och hon har mycket svårt att förstå att vi inte kan komma och hälsa på henne. Ni har ju bil, säger hon, det kan väl inte vara så svårt att komma hit och hälsa på mig. Jag har ju inga vänner, sitter som i ett fängelse, säger hon med gråten i halsen. Hon är ensam kvar av syskonen och hennes närmaste i Finland är två brorsdöttrar. Ursprungligen kommer hon från Karelen, men fick fly därifrån under vinterkriget. Först fick hon vistas hos kusiner, men tretton år gammal kom hon till Sverige över bron i Haparanda. Och sedan bodde hon hos sin mamma i en by i Tornedalen. Mamman hade flyttat ihop med en bonde där. Hon utbildade sig sedermera inom hushåll och var i flera år kostchef här i stan. Men på äldre dagar blev hon dement och det var där jag kom in i bilden som god man. Vi kände henne från den tid som vi var koloniägare, där vi hade stugorna intill varandra. Ja, nu har vi fått sälja hennes lägenhet, som hon satte så stort värde på och bott i närmare fyrtio år. Ja, livet är inte alltid rättvist.

Den 8 maj 1940 reflekterar Chaim A. Kaplan över det faktum att Sovjets regering visat en mer barmhärtig sida gentemot judarna och tagit emot mängder av flyktingar, medan de demokratiska länderna istället stängt dörren för desamma. Det vill säga Sovjetregeringen visade större medmänsklighet än vad de demokratiska staterna visade, trots att dessa brukade tala om humanitet och frihet. Nu visade det sig emellertid att av de som flydde var det många handlande och svartabörshajar, som fortsatte med sina skumma affärer, som skapade sig förmögenheter genom att smuggla varor från det ena landet till det andra med hjälp av mutor och andra fula knep. Det var inte vad Sovjetregeringen behövde och man reagerade och gav order om att gränsen skulle stängas. Tiotusental valde då att komma tillbaka till Polen, men de kom ur askan i elden, menar Kaplan. Dagboken för den tionde maj 1940 inleds: "Blodbadet på nationer och kulturens undergång har inletts." Detta skriver Kaplan efter att nazisterna kränkt Belgiens och Nederländernas neutralitet i syfte att angripa Frankrike. Kaplan spekulerar sedan över vad detta kan betyda. Om nazisterna ska försöka invadera genom den befästa Maginotlinjen kommer det att betyda ett blodbad utan like. Nu vet vi att Hitler inte valde den vägen, utan gick genom Belgien och Nederländerna. Kaplan tror också att Tysklands materiella och ekonomiska resurser kommer att bli uttömda och kanske på sikt innebära ett nederlag. Men han bär på onda aningar och avslutar: "Mitt hjärta förutspår att det inte är omöjligt för Führern att nå en militär framgång, och just av det skälet kan krigsslutet bli fördröjt."

Igår firades fredsslutet lite varstans i världen, även om det var ett rumphugget firande på grund av den coronaepidemi som nu lamslår världen. För vissa länder som Tyskland och Japan till exempel som var angriparländer måste firandet kännas lite tveeggat. Ändå kan de förstås hedra sina avlidna medborgare. Här i Sverige vet jag inte om vi ens firade fredsslutet, kanske jag bara är dåligt informerad. På TV2 visades dock en intressant dokumentär om fotografen Lee (och där försvann efternamnet, man börjar bli glömsk) som bland annat tog skrämmande bilder från Dachau. Här började jag tänka på min far igen. Han lämnade efter sig ett helt album med bilder från hans lumparliv under kriget. Det är bilder från luckan, där en radio syns i bakgrunden som meddelade sina hotfulla nyheter. Och det är övningar ute i fält. Den första bilden i albumet är minnesstenen från Armasjärvi, där mer än 40 soldater drunknade i sjön. Att den är först i albumet har jag tolkat som att den berörde honom djupt. Jag besökte själv sjön på en av våra resor till Finland. Det var en dyster sjö omgiven av skog och med några gårdar. I backsluttningen ner mot sjön pilade backsvalor kring. Sedan besökte vi också Storsien, där kommunister och radikala människor hade förvarats som säkerhetsrisker under kriget. Av det lägret fanns inte mycket kvar. En ortsbo jag frågade visste inte heller mycket, hade bara hört talas om det. Ja, medan kommunister och socialdemokrater och allmänt radikala element hölls i förvar, så kunde nazisterna agera öppet. Det var dåtidens politik. Min far var ute i beredskap i två omgångar, först på Gotland och sedan i Dalsland och Värmland upp mot norska gränsen. Han berättade inte mycket om den här tiden. Mer än att han en gång varit vakt vid en järnvägsstation, då tyskarna passerad med tåg. De hade satt upp brännvinsflaskor och annat i fönstren för att visa hur gott ställt de hade det. Vaktuppdraget var att skydda de tyska soldaterna från sabotage och han avskydde det. Själv föddes jag ett par månader efter krigsslutet lyckligt ovetande om vad som förevarit. Men snart var det kallt krig och atombomben kom att hänga över vår generation som ett damoklessvärd. Vi blev terrorbalansens barn. Och där lever vi väl på sätt och vis fortfarande, även om det nu är en epidemi som mest upptar våra tankar.

Dagens namn är Åke. Så hette min far och så är även ett av mina tilltalsnamn. Ett av mina barnbarn har också fått detta namn sig tillagt. Idag kommer jag att tänka på min far lite extra. Han växte upp i ett sågverkssamhälle i norra Småland, som ett av sju syskon i ett rum och kök. Han och hans två bröder blev samhället troget. Men på sågen ville han inte jobba, utan lyckades komma in som biträde i Konsumbutiken. Jag kan se honom för mig med blyertspennan bakom ena örat, riva av en papperslapp och snabbt som ögat räkna ihop summan kunden skulle betala. Han var en fena på huvudräkning. Efterhand fick han ansvaret för charkdisken och gick en styckningskurs. Han blev duktig på olika styckningsdetaljer. Han var begåvad och skulle säkert ha kunnat göra karriär någon annanstans. Mamma försökte flera gånger få honom att söka sig till en stad, där hon tyckte att jag och min bror skulle ha större möjligheter än i det ganska trångsynta sågverkssamhället. Men han ville inte, gjorde några halvhjärtade ansökningar till jobb, men då han fick ett svarsbrev med tack för visat intresse blev han närmast förnöjd. Vad som hindrade honom att ta steget vet jag inte. Kanske trodde han inte på sig själv, det är ju en sjuka jag själv ärvt. Eller så var han belåten med sitt liv, även om han muttrade över det ibland. Kanske ville han inte lämna föräldrarna och det sociala umgänge han hade. Han var ju dessutom mycket omtyckt i affären. Efter många år som underbetalt butiksbiträde fick han så småningom erbjudande att bli föreståndare och efter mycket tvekan tog han på sig ansvaret. Vi flyttade nu in i en tjänstebostad ovanpå butiken och levde dess liv både vardag och helg. Pappa blev nu mer eller mindre ett med butiken. Hade svårt att släppa den även på söndagar och helger. Då mamma propsade på en promenad, ursäktade han sig med att han hade så mycket att göra i butiken. Det blev istället jag som kom att följa henne på promenaderna. Då jag själv kom i den åldern att jag skulle ut i världen, så tyckte han att jag gott kunde jobba på sågen, han hade själv glömt bort att han inte velat göra det, vilket min mor påminde honom om. Och att jag eller min bror skulle jobba i butiken var han motståndare till, vilket var lite märkligt. Tydligen ansåg han det på något sätt som lite fult att låta sönerna få en fördel. Kanske var han rädd för snacket i samhället också. Man skulle inte förhäva sig. Han var också tämligen snål med beröm, det hände aldrig att han gav mig något beröm för mina prestationer på fotbollsplanen. Och då en av hans bröder sa att jag var för rädd på plan, så hade jag önskat att han sagt ifrån och stöttat mig. Men det gjorde han inte, han förblev tyst. Dock blev han mäkta stolt över mig då jag lyckades ta studentexamen, det märkte jag. Då vi flyttat till Växjö kom han då och då och ville att vi skulle gå och titta på Öster i allsvenskan. Han var mycket fotbollsintresserad, hade själv spelat och hade rykte om sig som hårdför back. En gång såg jag honom också på plan, då var han 38 år. Han spelade centerhalv och nickade bort nästan alla bollar som kom inom straffområdet. Jag kände stor ömhet för honom då. Då han blivit pensionär tog han äntligen steget bort från sågverkssamhället. Han ville inte bo kvar i butiken för han trodde inte att han skulle få någon lugn och ro. Mamma och pappa köpte ett radhus i stan och mamma började jobba på ett äldreboende medan pappa skötte hushållet, ett omvänt förhållande mot tidigare. Han hade fått diabetes och måste sköta måltiderna. Han satt mycket och lade patiens och en gång frågade jag honom om han tyckte det var långsamt och om han längtade tillbaka till sågverkssamhället. Men det förnekade han. Vid en läkarundersökning upptäckte man att han hade prostatacancer. Han opererades, men tumören hade spridit sig utanför prostatan och hans liv gick inte att rädda. Han blev blott 69 år gammal.

Den 4 maj 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok. "Führerns seger i Norge har försänkt mig i den djupaste förtvivlan. Ibland smyger sig ett hemskt tvivel in in mitt hjärta:Tänk om deras stora militära styrka kommer att underkuva hela Europa?" Kaplan är medveten om att det bara är fråga om en partiell seger, men det understryker ändå allvaret och visar att västmakterna är så splittrad att den inte kan erbjuda nazisterna motstånd. "Den tyska pressen jublar, och det plågar mig att läsa alla lovord om den tyska armén, eftersom jag inser att verkligheten inte motsäger dem. Englands undergång kommer att betyda slutet för Israels folk; en ny värld kommer att då skapas, i vilken det inte finns någon plats för judarna", avslutar Kaplan pessimistiskt. Den 6 maj fortsätter han: "Ibland beslutar jag att upphöra att läsa de tyska tidningarna, men jag erkänner utan att skämmas att det inte är för de förolämpningarnas skull som de riktar mot det judiska folket. Det finns en annan orsak: de är fulla av glada nyheter om segrar i Norge och om det stora nederlag som engelsmännen led, vilket tvingade dem att fly för livet i sina fartyg sedan de hade begravt etthundratjugosju marina enheter i havet under en enda månad (april), förutom de tusentals män som stupade i strid. De framhäver varenda seger, antingen den är stor eller medelmåttig, och än mer när det är en stor seger. Jag vet att alla dessa notiser är nazistiskt färgade, men inte desto mindre inser jag, till min stora sorg, att det finns en kärna av sanning i dem."

I den andra delen av Steinbecks Vredens druvor har familjen Joad äntligen nått fram till Kalifornien. Men den förhoppning de hyst om ett bättre liv kommer snabbt på skam, då de upptäcker att det är jättesvårt att få något jobb. De får nu konkurrera med tusentals andra om de jobb som finns, ofta underbetalda, eftersom ägarna utnyttjar situationen med så många arbetssökande. Familjens första anhalt blir ett tältläger med vidriga förhållanden och här blir de inte kvar särskilt länge. De söker sig till ett statligt läger, där förhållandena är avsevärt mycket bättre, med varmt vatten, vattenspolande toaletter, bad och dusch och dans på lördagskvällar. Och inga poliser som stör. Människorna är också mycket mera sällskapliga och vänliga. Och allt vore jättebra, om det inte vore för det här med arbete, ty det måste man söka hos privata ägare, vilka inte kan erbjuda annat är kortvariga anställningar. Familjen tvingas därför ut på vägarna igen. De lyckas nu få jobb med att plocka persikor, men det visar sig att de nu blivit strejkbrytare, eftersom de som jobbat där tidigare gått ut i strejk. Tom som söker ta reda på vad som försiggår, träffar så Casey, den före detta predikanten som nu blivit strejkledare, då han insett att endast den kollektiva kraften hos människorna kan förändra någonting. Men i ett tumult med polis och vakter blir Casey dödad och Tom som blir ursinnig över sin väns död slår ihjäl en av vakterna, blir själv skadad och måste nu fly och gömma sig för att inte råka illa ut. John Steinbeck påminner oss idag om det ogina samhälle som uppstod efter depressionen på 1930-talet med massarbetslöshet och bolag som var allenarådande. Människor saknade nästan allt och svalt ihjäl. Bostäder saknades och man fick handla på kredit i bolagets affärer. Det är en lärdom som vi bör ta fasta på nu då vi i coronatider kan möta en ekonomisk depression igen. Steinbeck visar också att det är när människorna får rå sig själva och miljön är trivsam, som i det statliga lägret, som människor mår bäst. Det är också en lärdom, offentligt ordnad välfärd är bättre än marknadssamhällen, där var och en är hänvisad till sig själv. Vredens druvor har också lite av bibliska dimensioner. Predikanten Casey är något av en Jesus-gestalt, som går ut i ödemarken för att söka sin själ, men som finner att han endast i samklang med andra människor kan göra något gott. Och precis som Jesus blir han ett offer i kampen för rättvisan. Det skyfall som boken avslutas med liknar också på sätt och vis en syndaflod. Romanen slutar med att den olyckliga Sarons ros, som förlorat sitt barn ger di åt en utsvulten man. En solidarisk gest även det av bibliska mått.