krille tvärvigg

Ovanstående fråga är central i Alan John Percivale Taylors historik om Andra världskrigets ursprung, som utkom 1961, men som nu getts ut på nytt på Karneval förlag. A J P Taylor var en framstående historiker i England, men genom sina kontroversiella åsikter inte så väl sedd i akademiska sammanhang. Han fick istället söka sig till tidningspress och annan media för att föra fram sina budskap. I sin bok om Andra världskriget gick han på tvärs mot den gängse bilden av att det var Hitler som planerat för kriget. Fast han hade själv tidigare sett det på samma sätt. Men hans forskning i framför allt de diplomatiska arkiven fick honom att ändra uppfattning. Bilden av Hitler som ansvarig för kriget gick tillbaka på Nürnbergrättegångarna, där man sökte slå fast detta och många av de åtalade nazisterna ville också skylla på Hitler för att själva komma undan med sin del i ansvaret. Taylor är av den åsikten att Hitler var en opportunist, som utnyttjade andras misstag. En bluffmakare, en spelare med tålamod, som bara väntade på fiendens missgrepp. Appeasementpolitikens förgrundsgestalt var Neville Chamberlain i England och han ville till varje pris undvika krig. Även i Frankrike var man rädd för ett krig och ville förhandla med Hitler eller ingå allianser som skydd mot ett Tyskland som växte sig allt starkare. Här fanns också en skuld för det Tyskland utsatts för i Versaillesfreden, man tyckte inte att landet behandlats rättvist. Hitler prövade sig fram för att se vilka reaktioner hans handlingar skulle få. 1936 ockuperade han Rhenlandet i strid med Versaillefördraget från 1919 och Locarnoavtalet 1925. Här kunde England och Frankrike ha agerat, eftersom det var ett fördragsbrott, men ingenting hände mer än till intetsägande ord. Den ende som reagerade var Sovjets utrikeskommissarie Litvinov som föreslog sanktioner, vilket i sig var tillräckligt för att frågan skulle falla. Efter detta växte aptiten hos Hitler. Österrike ockuperades 1938 och då inga allvarligare reaktioner inträffade, så gick Hitler vidare med Tjeckoslovakien och Sudetlandet. Taylor menar alltså att Hitler egentligen inte följde någon utstakad plan, att han improviserade, men då han inte mötte något starkt motstånd, så växte tuppkammen och maktambitionerna. Man kan ju också notera att han använde en liknande linje i fråga om judarna. Han ville bli av med dem, men visste inte hur han skulle förfara. Osannolika idéer framfördes som att deportera dem till Madagaskar, att förflytta dem till Ryssland efter att man besegrat landet och så vidare. Då nästan inga länder ville ta emot judar, så blev lösningen till slut att utrota dem. Taylors bok blev kontroversiell, en del historiker ansåg att han äreräddat Hitler. Men läser man hans bok noggrant så ser man att så inte är fallet. Han erkänner Hitlers ondska och menar att han kunde ha stoppats om man agerat kraftfullare, men att ledarna i England och Frankrike satt fast i appeasementpolitiken, att undvika krig och inte provocera en allt hetsigare Hitler. Efterhand har Taylors synsätt vunnit framgång, många historiker idag erkänner riktigheten i hans ståndpunkter.