Paradiset
För den som tvingas lämna sin hembygd eller sitt land blir tillvaron aldrig densamma. Man känner sig vilsen och rotlös. För nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah är det en bekant känsla. I slutet av 1960-talet kom han som flykting till England från Zanzibar. I sin roman Paradiset låter han den 12-årige Yusuf uppleva samma sak. Yusuf är en vacker yngling, oskuldsfull och något av en drömmare, om än med en vaken blick på sin omgivning. Han bor med sin far och mor i Kawa nära kusten. En dag kommer, vad han tror är hans farbror Aziz på besök. Det är inte första gången, för han brukade dyka upp då och då och Yusuf brukade få ett mynt av honom. Men den här gången känner Yusuf på sig att det rör sig om något annat. Och mycket riktigt, han får följa med farbrodern och bo hos honom och jobba i hans butik. Här möter han Khalil, en pojke några år äldre, som blir hans läromästare och något av en storebror. Khalil berättar nu för honom att Aziz inte alls är hans farbror och att han pantsatts för föräldrarnas skuld till köpmannen Aziz, precis som Khalil själv råkat ut för. Efter en tid får han följa med köpmannen på hans resor till inlandet. Det är ett stort följe med lurblåsare och trummor och sång liknande en karneval som ger sig iväg. I en stad i bergen får Yusuf för första gången höra talas om européerna av en man vid namn Hussein. "De där européerna är väldigt beslutsamma och när de slåss om jordens rikedomar kommer de att krossa oss allesammans. Man måste vara dum om man tror att de är här för att göra gott", säger Hussein. Yusuf får så vara med om svåra strapatser när man drar vidare genom en oländig trakt, där insekter angriper karaven svårt och män blir sjuka och dör. Expeditionens ledare, den hårdföre Mohmmed Abdullah tar ut sin ilska på vägvisaren och piskar honom svårt, då han tror att han vilselett dem. Väl framme i Chatu, blir de väl mottagna av sultanen, men på natten blir de överfallna, vakterna skjuts och kolonnen tillfångatas. Varorna tas ifrån dem och de uppmanas lämna platsen. Men Aziz vägrar och vill ha tillbaka varorna. Yusuf tas som gisslan. Men så dyker tyskarna upp och kolonnen befrias och får resa iväg med resten av varulagret. Väl hemma igen börjar Yusuf hjälpa den gamle fåordige trädgårdsmästaren Hamid med att bära vattenhinkar, rensa ogräs och rensa kanaler. Trädgården är väl ett sorts paradis. Frun i huset pockar snart på Yusuf, vill se honom, den vackre ynglingen. Hon tror att han är välsignad och att han ska hjälpa henne bli fri från den sjukdom hon har, halva ansiktet är infekterat. Men hon har också andra planer. Khalil varnar Yusuf för att ge sig in på företaget, men han är nyfiken och lyssnar inte till Khalil. Dessutom har han förälskat sig i Amina som hjälper frun. Amina är också bortrövad från de sina, har adopterats och gifts bort med Aziz. Hon lever som en fågel i bur. Yusuf vill att de ska ge sig iväg tillsammans, men hon kallar honom en drömmare. Till slut kommer tyskarna till staden, Yusuf och Khalil gömmer sig i butiken och kan se hur tyskarna samlar ihop folk och tar med sig. Då kolonnen ger sig iväg springer Yusuf efter den. Ett något snöpligt slut, men sannolikt vill han komma bort från alla problem som hopat sig. Ja, det är en mycket mångbottnad roman och inte lätt att hålla ihop alla trådar i den, vilket kanske märks av min redogörelse. Det man kan säga är att det är en allmängiltig berättelse, skriven på ett mustigt, men samtidigt lyriskt språk. Karaktärerna är tydliga och vi får uppleva ett Afrika med stamstrider, vidskeplighet, sjukdomar och barnslaveri. Vilken tid den utspelas i är svårt att avgöra, men troligen är det från 1900-talets början.
Den riktiga Elsie
Elsie Johanssons författarkarriär är som en saga. Uppvuxen i en fallfärdig stuga i Vendelbygden med fattiga föräldrar som inte älskade varandra och med flera syskon. Hur kunde hon bli en av våra mest älskade författare? Om detta berättar hon i levnadsskildringen "Riktiga Elsie" med undertiteln vägen till ett författarskap. Hon medger att det inte varit lätt att skriva den här nakna berättelsen om sitt liv. Det har kostat på och varit en balansgång mellan vad hon kan lämna ut och inte. Hon har kryssat mellan sanning och hänsyn, men hellre följt devisen att tala än att tiga. Berättelsen är inte kronologisk, utan pendlar mellan Då och Nu. Trots den påvra uppväxten visade hon tidigt prov på sin kreativitet och begåvning. Hon hade lätt för sig och kunde läsa innan hon började skolan. Hon blev sedd av sin fröken som hjälpte henne så att hon kunde få börja studera. Men det var mycket att övervinna som jantelagen i byn och syskonens avundsjuka för att just hon fick studera. Hon gick ut realskolan med toppbetyg och vägen till fortsatta studier låg ju öppen, om inte ekonomin och en häftig förälskelse kommit emellan. Och där kunde ju en blivande författare ha gått förlorad. I synnerhet som de följande åren blev ytterst svåra med en man som var labil och psykiskt sjuk mellan varven. Elsie fick ta ett stort ansvar och delvis utplåna sig själv. Men det fanns en inre styrka och ett mod som gjorde att hon stod pall. Så småningom fick hon jobb på Kungliga Postverket. Fick egen ekonomi och växte och började åter skriva, något som mannen inte såg på med något gillande. Men hon fortsatte enträget och 1979 kunde hon debutera med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. Den uppmärksammades inte av de stora tidningsdrakarna, men landsortspressen tog emot den välvilligt. 1984 kunde hon lämna postverket efter en lång och trogen tjänst på 30 år och ge sig i kast med den osäkra författarbanan. Men det gick bra och på 1990-talet fick hon sitt stora genombrott med berättelserna om Nancy. Elsie Johansson vill inte kalla vägen till författarskapet för en klassresa, ja, hon hatar ordet, utan istället ser hon vägen som en utvecklings- eller forskarresa. Det hon framför allt vill framhålla är troheten och förpliktelsen mot det egna jaget. Själv träffade jag Elsie i samband med att hon besökte vår stad någon gång på 1990-talet. Jag arbetade då på ett studieförbund och fick följa med henne till en av skolorna hon besökte. Jag minns hur hon reagerade på det skolbibliotek eller snarare lagerlokal som hon kallade det. Hon var mån om att barnen skulle ha bra tillgång till böcker, ty hon mindes hur hon själv haft det som barn och bristen på litteratur. Personalen blev väl lite stött, men här visade hon vilken modig och rättfram person hon var. Men hon hade också en mjuk och varm sida och en fin lyhördhet, vilket hon visade då hon berättade för barnen om sitt författarskap och fångade deras intresse.
En bror att minnas
Idag skulle min bror Ove ha fyllt 72 år. Men kort blev hans levnad, inte ens 19 år hann han fylla. En helt onödig och meningslös olycka stäckte hans liv. Jag har tidigare skrivit om detta här på bloggen. Men det som vi i familjen ältat och inte kunnat förstå är hur han den där ödesdigra septemberkvällen för 53 år sedan kunde gå med på att sätta sig i bilen för en kappkörning. Det var visserligen en fest och en hel del alkohol hade intagits så omdömet var väl påverkat. Men de som kom dit till festen kände han ju inte och hans kompisar nekade till att följa med. Men Ove var kanske lite av en normbrytare, en orädd pojke. Som femåring var han nära att drunkna när han klev in i ett båthus och gick genom den förrädiska isen. En äldre kompis lyckades få upp honom. I tonåren lät han håret växa långt och fick mycket skit för det, rektorn på läroverket tvingade till och med min mor att gå till frisören med honom, något som hon sedan ångrade hela sitt liv. Efterspelet till olyckan blev sällsamt tråkigt. Han som kört bilen försökte skylla ifrån sig och lägga skulden på min döde bror för att slippa fängelsestraff. Till slut kröp det i alla fall fram att det var han som kört, när en av hans kompisar medgav hur det gått till. Min bror var drygt fyra år yngre än mig och vi var ganska olika. Åldersskillnaden gjorde att vi ingick i olika kompisgäng. Hans stora intresse var musik och han bildade ett popband med sin kusin och ett par kompisar till. De gjorde succé på Folkets Hus på orten och om han fått leva kanske det kunnat bli något av det. Och kanske också han och jag kommit närmare varandra med stigande ålder. Men istället kom den tragiska händelsen att ligga som en skugga över våra liv. Min mor frågade sig ända in i slutet av sitt liv varför det skulle behöva hända.
Lördag på stan
Kön ringlade sig lång utanför den gamla hälsocentralen som en gång var stans enda. Nu har den fått konkurrens av flera privata, men om vården blivit bättre vet jag inte. Nu var det i alla fall den här som dög då stans befolkning skulle få sin influensaspruta. De privata ville inte ha med saken att göra, kanske tyckte de att det var för arbetsamt. Det flöt på bra och efter en halvtimme var vi klara. Vi bestämde att gå runt fågelsjön mitt i stan. Sjön var isbelagd efter några kyliga nätter och fåglarna hade förvisats till en mindre vak som hölls öppen. Det var mest änder och måsar. Folk var i rörelse, för det pågick en frågesport, som en förening ordnat. Vi stannade också till och läste frågorna. Men eftersom vi gick bakvänt och inte hade någon svarsblankett så försökte vi memorera svaren för att kunna anteckna dom vid startplatsen. Men det gick ju så där. Vi fick istället be dom läsa upp frågorna då vi kom dit. Efter det bestämde vi att ta en fika. Det var säkert mer än ett år sen vi var på ett kafé. Det var knökfullt på fiket men vi hittade en plats. Efter det tunga pandemiåret finns det tydligen ett uppdämt behov av att komma ut och träffas och umgås. Vi beställde var sin macka och kaffe och njöt i fulla drag av lördagsledigheten.
Fiaskot i Batumi
Rubrikerna efter Sveriges förlust i Batumi i Georgien är inte nådiga. Fiasko osv.
Det är förståeligt, men någon direkt analys om varför vi förlorade har inte presenterats. Man skyller på att man missade fyra chanser som man borde gjort mål på och att försvarsspelet vid målen var för dåligt. Det kan man ju verkligen hålla med om. Men finns det inte andra omständigheter. Med Zlatan i laget blir Sveriges spel ett annat, det blir mer statiskt och förutsägbart. Långa bollar, inte på Bengt, men på Zlatan, som förväntas ta ner eller nicka vidare bollen för Isak eller någon annan att springa på. Men att Zlatan är en uppspelspunkt är lätt för motståndarna att läsa och sätta två man på och så kan man radera ut den möjligheten. Det handlar också om presspelet som laget tidigare varit framgångsrikt med. Det är ju inget som Zlatan är så intresserad av att hjälpa till med, han vankar oftast omkring i väntan på boll. Därmed blir spelet inte så rörligt och varierat som det borde och motståndaren kan lätt läsa intentionerna. Zlatan har förstås andra kvaliteter, men jag undrar ändå om inte spelet blir lite lidande med honom på topp.
Arbetarlitteraturens återkomst
I Arbetarlitteraturens återkomst gör Rasmus Landström både en historisk genomgång av arbetarlitteraturen från början av 1900-talet till nutid. Men han följer också den politiska utvecklingen, ty den och arbetarlitteraturen har ofta följt varandra som hand i handske. Det är en imponerande rundmålning som Landström gjort. Men den är inte alltid så lätt att följa, ty det vimlar av författare och verk. Språket är ibland lite akademiskt och inte så lättillgängligt. Arbetarlitteraturen är en del av vår nationallitteratur och förtjänar så klart att lyftas fram, något som inte alltid varit självklart. Inte ens under 1930-talets glansperiod var det så givet. Det var först i efterhand med Fib-böckerna och bokombuden som det stora publika genombrottet kom för arbetarförfattarna. Rasmus Landström urskiljer åtminstone fem perioder då arbetarlitteraturen spelat stor roll. Förutom 1930-talet var det 1910-talet, då författare som Maria Sandel, Martin Koch och Gustav Hedenvind Eriksson framträdde, de två senare kallade "grindstolpar" av Ivar Lo för att poängtera deras betydelse för arbetarlitteraturen. Men för Rasmus Landström är Maria Sandel den första arbetarförfattaren, som träder fram i offentligheten. En annan period som pekas ut är 1968 och 70-talet med rapportböckerna som Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink och många flera. Vidare 1990-talet med folkhemsromaner som Susanna Alakoskis och Elsie Johanssons böcker. Och så 2010-talet få arbetarlitteratuen på nytt tar ett språng och synliggjör arbetarklassen, trots att media ägnat den föga uppmärksamhet. Arbetarlitteraturen har genom sin historia samverkat med den politiska utvecklingen. 1930-talet till exempel var ju genombrottet för arbetarrörelsen, då den kom till makten. Och 1968 skedde en radikalisering av hela samhället och medvetenheten om omvärldens orättvisor och befrielsrörelser växte. 1980-talet med nybliberalismens genombrott var en död period för arbetarlitteraturen. Men på 1990-talet och krisen i samhället sker en återhämtning. Vi får både folkhemsromaner, en novellboom och en deckarboom med dirty realism. Runt 2010 framträder många nya förmågor, men det som utmärker deras berättelser är hemlöshet, utfanförskap och vilsenhet i tillvaron, ja, avsaknad av framtidstro. En anledning är förstås arbetarrörelsens försvagning och att samhället befinner sig i kris. Men kanske går arbetarlitteraturens genombrott här att se som en stormsvala för att en mer radikal politik kommer att följa. Men är den då vänster eller reaktionär. Det återstår att se. Men i Rasmus Landströms bok finns i varje fall mycket att begrund. Den här korta texten kan bara beröra något av det viktigaste. Läs gärna boken.
Dålig respekt
Sent omsider har så Stefan Löfvén lämnat in sin avskedsansökan. Han gjorde det sedan centern och miljöpartiet tydligen kommit överens i skogs- och strandsskyddsfrågan. En reporter undrade varför han inte inväntat klartecken från vänsterpartiet också och på det svarade Löfvén: vad ska jag då vänta på. Vilket oförskämt svar! Precis lika illa som då Magdalena Andersson förminskade vänsterpartiet genom att låtsas att det bara var att välja mellan henne och Kristersson. Centern har man behandlat med silkesvantar, men vänstern något som en katt släpat in. Och tydligen tror man att man kan fortsätta på det viset. Men en sådan dålig respekt kan visa sig ödesdiger i fortsättningen om man tror att det går att stänga ute vänsterpartiet. Man är faktiskt beroende av dess röster precis lika mycket som centerpartiets.
Ett liv
Om min mor levt idag skulle hon fyllt 100 år. Men nu gick hon bort för snart två år sedan. Men hon hann fylla 98. Hon var född 1921, alltså samtida med den kvinnliga rösträttens införande och Sveriges Radios påbörjade utsändningar. Två viktiga omständigheter i hennes liv och som gav henne större möjligheter än generationerna före. Vid valet 2018 frågade jag henne om hon ville rösta. Självklart sa hon och jag tog henne i rullstolen ner till röstlokalen i äldreboendet. Vilken valsedel frågade jag henne mest på skoj. - Det vet du väl, sossarnas förstås. Det var aldrig någon tvekan om saken. Hon hade alltid röstat på sossarna precis som sin far. Hon ville inte rösta som pappa som röstade på kommunisterna och vänsterpartiet. Hon ägde en självständighet och integritet i saken. Radion var också viktig i hennes liv, innan TV-n tog över. Jag minns ju som barn att radion ofta stod på, mest kanske som ett sällskap. Men vissa program lyssnade hon nog på med pappa som frukostklubben med Sigge Fürst, Hylands lördagsprogram vad de nu hette och barnens brevlåda med farbror Sven, alltså Sven Jerring. På senare år, när hon bodde själv och innan hon flyttat upp till oss i norr, så brukade hon gärna lyssna till Karlavagnen, och ibland somnade hon ifrån radion, som stod på när Hemtjänstpersonalen kom på morgonen. De fem sista åren på äldreboendet blev det ingen radio, utan det var TV-n som gällde och som blev ett sällskap. Ett sällskap som hon ofta somnade från. Idag tänder jag ett ljus för min kära mor som ett minne.
Liberal principfasthet?
Blev någon klokare av Anna Hedenmos 30 minuter med Nyamko Sabuni? Först slog hon fast att hon inte kunde tänka sig att sitta i en regering med SD och att det var otänkbart att förhandla budget med SD. Sen visade det sig att man redan förhandlar med SD, men att det gäller sakfrågor skyndade hon sig att tillägga. Och dessutom påstod hon att ståndpunkten om att inte förhandla gällde bara så länge januariavtalet fanns. Ja, många av oss minns väl hur hon glad som en lärka sprang ut till media och ropade ut att nu fanns inte januariavtalet längre. På frågan om SD var ett rasistiskt parti, så gick hon så långt som att medge att det fanns medlemmar i SD som var rasistiska. Men tydligen inte partiledningen, trots att den vid upprepade tillfällen gett uttryck för sådant. Sabuni gillade inte att SD isolerats istället skulle man söka konfrontation mot rasismen, men eftersom hon inte fann partiledningen rasistisk så lär den väl inte konfronteras. Utan istället tycks det vara rasismen i allmänhet som hon avser. Ifråga om migrationen höll hon benhårt på asylrätten, i övrigt kunde hon tänka sig hårdare tag. Asylrätten var en röd linje liksom biståndet. Men då Hedenmo menade att både SD och moderaterna vill ju kraftigt minska detsamma, så svängde hon och menade att en mindre minskning kunde man väl tänka sig, men generöst måste biståndet ändå vara. Frågan är då vad som kan betecknas som generöst. Ja, det var en låtsat principfast Nyamko Sabuni som uppträdde. Men när allt kommer omkring så är hon villig att gå med på ganska mycket för att det ska bli en borgerlig regering. Och ifråga om SD är hon väldigt naiv.
Annorlunda trädgårdsbok
I Trädgården hörs andra ekon av Göran Greider är en annorlunda trädgårdsbok. Här finns inte så många förnumstiga råd och odlingstips, utan det handlar mer om att njuta av trädgården och se den i relation till samhället. Titeln är lånad från en rad av poeten T S Eliot. Och de ekon som kan avlyssnas är trädgårdskonstens långa historia eller utopismens framtidsdrömmar. I fyra årstidsbundna essäer ger Göran Greider sin vision av vad en trädgård kan vara både med historiska exempel och med egna erfarenhet från trädgården i Dala Floda. Men han varvar texten med dikter, rikligt med foton, tänkespråk och ett och annat recept bland annat på syrensaft, som jag själv provat med lyckat resultat. Trädgården är en plats för reflexion och kontemplation och grunden i trädgården är buskar, stenar och träd med vilka man kan skapa olika rum, tycker Greider. Trädgården är också hemkomst och här illustrerar han det med Odyssevs hemkomst från sina irrfärder och mötet som sker med hans far just i en trädgård. Men trädgården kan förstås också vara ett statusobjekt, ett sätt att visa sin makt. Jakten på exotiska växter är ett uttryck för det. Ta till exempel löjtnanshjärtat som vi kanske förknippar med ett svenskt torp, men som togs från Kina. Likaså rhododendron som hämtades till England från Nepal. Och särskilt hänsynslös var jakten på orkidéer. Det var inte bara slavar, utan också växter och blommor som den giriga kolonialismen lade beslag på. Så Greiders bok förmedlar också kunskaper och medvetenhet. Men framför allt så blir man glad av att läsa den.
En jämförelse
Jag har på sistone läst Göran Greiders bok om Joe Hill, Städerna som minns Joe Hill och Nils Holmdahls digra bok om Dan Andersson myt och sanning. Det går inte att komma ifrån att det finns många likheter, givetvis även stora skillnader, mellan dessa bägge gestalter. Lustigt nog reste båda till USA år 1902. Joe Hill för att aldrig återvända, medan den 14-årige Dan Andersson reste på uppdrag av familjen för att utröna om en utvandring var möjlig, vilket han fick konstatera inte var det och han återvände därför hem. Båda kom också att dras in i det politiska arbetet. Joe Hill kom att stå nära den amerikanska fackföreningsrörelsen IWW och försåg den med sånger som kunde användas i kampen. Dan Andersson engagerade sig i den antimilitaristiska kampen och reste runt som ombudsman för Templarrörelsen i hela landet. Båda kom också att dö unga. Joe Hill avrättades på oklara grunder och Dan Andersson dog i en cyanidförgiftning. Båda var också musikaliska och trakterade flera instrument. De var bägge konstnärssjälar som arbetade under svåra förhållanden, tvingades att kroppsarbeta för sin försörjning. Och inte minst så blev de till myter för eftervärlden.
Dan Andersson myt och sanning
Den 16 september 1920 omkommer författaren och poeten Dan Andersson i en meningslös olycka på hotell Hellman i Stockholm genom cyanvänteförgiftning 32 år gammal. Hans plötsliga död gör honom till en myt nästan över en natt. En myt som upprätthållits av efterlevande och forskare. I den omfångsrika boken Dan Andersson myt och sanning försöker Nils Holmdahl göra upp med myten och ge oss en mer sannfärdig bild av människan Dan Andersson. Holmdalh är väl skickad för uppgiften han har studerat Dan Anderssons diktning utan och innan och han har intervjuat många människor som stått Dan Andersson nära, studerat brev och dokument och praktiskt taget mätt upp till fots hela Dan Anderssons finnmarksvärld både i tiden och rummet. Och han bosatte sig i slutet av 1960-talet i Rikkenstorp nära Grängesberg för att fånga in atmosfären så att säga. Dans far Adolf Andersson var något av en profet i bygden, lärare och folkupplysare i hälsofrågor och nykterhet. Men samtidigt starkt religiös och sträng, som trodde, som många andra på aga som uppfostringsmetod. Hos den veke och känslige Dan Andersson skapade detta ett livslångt skuld- och syndamedvetande, som han fick brottas med. Forskningen om Dan Andersson har i stort sett blundat för hans relationer till kvinnor. Modern Augusta har på sin höjd fått några rader i biografier och avhandlingar. Ändå var hon betydelsfull som en motvikt till den stränge fadern, mera lättsam och glad och framför allt musikalisk, spelade cittra och sjöng och planterade förmodligen denna ådra hos den begåvade sonen. Men Dan hade också många kvinnohistorier, han hade tillfälliga förhållanden med flera lärarinnor och genomlevde tre starka kärlekshistorier med Nannie Lundberg, Märta Larsson och slutligen Olga Turesson som han gifte sig med ett par år innan han förolyckades. Hans kvinnosyn var dock tveeggad, han var ofta på väg någon annanstans. Många av hans personer i dikter och noveller och romaner har verkliga förebilder, men med konstnärens rätt så har han blandat bort korten, skapat en ny människa eller knutit fel person till en plats osv. Nils Holmdahl kan nu i flera fall klargöra hur det verkligen förhöll sig bakom en del av hans figurer. Forskningen har också varit sparsam med att framhålla hans politiska radikalism. Han var inte bara ombudsman och resetalare för nykterhetssaken han deltog också i det antimilitaristiska arbetet. Men framför allt var han förstås diktare utifrån ett utsatt och osäkert läge. Men han förmådde bygga nätverk och skapa kontakter, ty han kunde umgås både med låg och hög. Nils Holmdahls digra bok kommer sannolikt att bli ett bestående standardverk i fackboksklassen om Dan Anderssons värld. Och den ger oss en mer sammansatt bild av människan Dan Andersson. Boken är rikligt illustrerad med många, aldrig tidigare publicerade foton. En kritisk synpunkt till sist, boken borde ha korrekturlästs bättre, ty det finns en rad upprepningar i texten.
