Den riktiga Elsie
Elsie Johanssons författarkarriär är som en saga. Uppvuxen i en fallfärdig stuga i Vendelbygden med fattiga föräldrar som inte älskade varandra och med flera syskon. Hur kunde hon bli en av våra mest älskade författare? Om detta berättar hon i levnadsskildringen "Riktiga Elsie" med undertiteln vägen till ett författarskap. Hon medger att det inte varit lätt att skriva den här nakna berättelsen om sitt liv. Det har kostat på och varit en balansgång mellan vad hon kan lämna ut och inte. Hon har kryssat mellan sanning och hänsyn, men hellre följt devisen att tala än att tiga. Berättelsen är inte kronologisk, utan pendlar mellan Då och Nu. Trots den påvra uppväxten visade hon tidigt prov på sin kreativitet och begåvning. Hon hade lätt för sig och kunde läsa innan hon började skolan. Hon blev sedd av sin fröken som hjälpte henne så att hon kunde få börja studera. Men det var mycket att övervinna som jantelagen i byn och syskonens avundsjuka för att just hon fick studera. Hon gick ut realskolan med toppbetyg och vägen till fortsatta studier låg ju öppen, om inte ekonomin och en häftig förälskelse kommit emellan. Och där kunde ju en blivande författare ha gått förlorad. I synnerhet som de följande åren blev ytterst svåra med en man som var labil och psykiskt sjuk mellan varven. Elsie fick ta ett stort ansvar och delvis utplåna sig själv. Men det fanns en inre styrka och ett mod som gjorde att hon stod pall. Så småningom fick hon jobb på Kungliga Postverket. Fick egen ekonomi och växte och började åter skriva, något som mannen inte såg på med något gillande. Men hon fortsatte enträget och 1979 kunde hon debutera med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. Den uppmärksammades inte av de stora tidningsdrakarna, men landsortspressen tog emot den välvilligt. 1984 kunde hon lämna postverket efter en lång och trogen tjänst på 30 år och ge sig i kast med den osäkra författarbanan. Men det gick bra och på 1990-talet fick hon sitt stora genombrott med berättelserna om Nancy. Elsie Johansson vill inte kalla vägen till författarskapet för en klassresa, ja, hon hatar ordet, utan istället ser hon vägen som en utvecklings- eller forskarresa. Det hon framför allt vill framhålla är troheten och förpliktelsen mot det egna jaget. Själv träffade jag Elsie i samband med att hon besökte vår stad någon gång på 1990-talet. Jag arbetade då på ett studieförbund och fick följa med henne till en av skolorna hon besökte. Jag minns hur hon reagerade på det skolbibliotek eller snarare lagerlokal som hon kallade det. Hon var mån om att barnen skulle ha bra tillgång till böcker, ty hon mindes hur hon själv haft det som barn och bristen på litteratur. Personalen blev väl lite stött, men här visade hon vilken modig och rättfram person hon var. Men hon hade också en mjuk och varm sida och en fin lyhördhet, vilket hon visade då hon berättade för barnen om sitt författarskap och fångade deras intresse.
Kommentarer
Trackback
