krille tvärvigg

Sedan några dagar är trädgårdsarbetet i full gång. Den sibiriska ärthäcken är kapad till fotknölarna och hallonbuskar och vinbärsbuskar är nyfriserade. Kompostkvarnen har surrat och glupskt tuggat i sig torkade grenar och spottat ut dem som flis. På landet sticker vitlöksbladen upp sina gröna blad och det verkar som om alla klarat vintern. Frun påstår att hon upptäckt ett humlebo, men jag är lite skeptisk till det. Dock har humlor och nässelfjärilar varit synliga, de har vimsat omkring och letat efter blommor som blommar. Men det är bara på ett fåtal ställen som de kan hitta nåt, mest krokus och snödroppar. Men idag såg jag att en del vitsippor snart går i blom. Gräset repar sig oroväckande snabbt och jag som trott att jag inte behövde ta ut gräsklipparen förrän till midsommar får nu bittert inse faktum. Om en vecka eller så är det nog dags att sätta kepalöken. Sedan rullar det på...

Man har passerat en gräns, säger Fredrik Reinfelt med allvarlig statsministermin. Det han syftar på är naturligtvis det som hänt inom Djurgårdens IF. Tränaren Magnus Persson har hotats till livet och inser att han inte kan fortsätta på sin post. Ordföranden Tommy Jacobsson drar samma slutsats och avgår med tårar i ögonen: vi hade ju något på gång. Hatet har segrat igen. Det som händer är naturligtvis helt oacceptabelt och måste få ett slut. Fotbollen kan inte tolerera dessa ständiga övergrepp från ett antal vildhjärnor. Här måste ske en samordning av alla goda krafter för att få stopp på hatet och våldet. I England har man till synes lyckats, det måste gå även i Sverige.

När våren väl anlände exploderade fågellivet. Kan man säga så? Hur som helst under några dagar hände mycket. Tofsviporna anlände och deras kråmande läten hördes åter över fälten. Snart ackompanjerade av björktrastarnas harskramlor och stararnas ivriga telefonprat. Och snart urskiljde man också tranornas trumpetande om vårens ankomst. Vid fågelbordet kryllade det med ens av bofinkar, som satte i sig av mesarnas rester. En bergfink hade också nästlat sig in bland dem. Från den översvämmade täkten hördes måsar och gäss ropa och mitt ibland dem snattrade gräsänder och till och med tre sångsvanar tog sig tid att stanna upp och leta föda. Och plötsligt var också sädesärlorna på plats, då vi satt vid sommarstugan i Lakbäck och slöade, så trippade de förnumstigt fram vippande på sina stjärtpennor. Nu väntar jag bara på att få höra sånglärkan i sin himmelstråd och storspovens mäktiga drillande över fälten. Sedan återstår bara svalornas svirrande och det försynta flugsnapparparets boande, så är våren fullbordad.

Pratar med min snart 92-åriga mor i telefon som varje dag. Hon berättar att man bl a i Vimmerby och Mönsterås hissat hakkorsflaggan den 20 april, Hitlers födelsedag. Vi upprörs tillsammans. Men är det ett tidens tecken. Hatet gör sig åter brett i offentligheten. När det gått så långt att man till och med vågar skylta med flaggan i flaggstången, där vår blågula flagga bör finnas, då är det illa. Att vi dessutom i Sverige vågar visa denna föraktliga symbol som jag tror inte ens tyskarna själva skulle vilja visa upp. Där har man i alla fall försökt göra upp med sitt förflutna. I Sverige har vi långt kvar att tvätta vår byk.

Vi åker till dotterns och mågens sommarstuga vid havet för att se vad de senaste dagarnas varma väder har åstadkommit. Då vi kommer fram ser vi att all is på havet är som uppslukat. Hav och horisont har samma blygrå färg och det är svårt att urskilja var gränsen dem emellan går. Inga sjöfåglar är i sikte. Vid stugan har solen gjort ett bra jobb, bara enstaka drivor är kvar och berättar om vintern. Vi går en promenad, följer stranden och pulsar nu i sand istället för i snö. Smältvattnet har skurit ut små bäckar här och var, som vi får kliva över. Vi har vinden och regnet rakt i ansiktet och bestämmer oss för att vända om och gå tillbaka till bilen.

Den här dagen, då Elias har namnsdag, går tankarna till morfar. Om jag blundar kan jag se hans lilla gestalt, där han lunkar iväg med händerna på ryggen som en skridskoåkare. Då morfar gått i pension, flyttade han och mormor in i en nybyggd pensionärslägenhet bara ett stenkast från där jag bodde med mina föräldrar. Jag sprang rätt ofta hem till dem och blev genast bjuden på saft, som mormor gjort själv. Hon var som vanligt i full verksamhet, ibland gjorde hon ost, ibland bakade hon bröd. Morfar å sin sida satt mest och läste tidningar, Skogs- och träindustriarbetarnas tidning SIA, bildtidningen SE eller lokaltidningen. Men medan han läste höll han uppsikt över mormor och spisen. Om hon glömde stänga av ugnen var han snabb att påpeka det, vilket irriterade henne. - Har du inget annat å göre, än kontroller mig, sa hon då. Morfar var en hängiven sosse, även om han aldrig deltog aktivt i något partiarbete. Längre fram, då jag fick rätt att rösta, uppmanade han mig alltid att jag skulle rösta rätt. Jag nickade, men då valdagen kom gav jag min röst till kommunisterna som pappa. Det var svårt att kommunicera med morfar för han var stendöv. Det var troligen en följd av det arbete han haft vid sågen, där han stått vid en kapa och sågat virke. Och på den tiden använde man inga hörselskydd. Dövheten gjorde honom socialt isolerad. Visserligen hade han en hörapparat, men den stängde han av med jämna mellanrum för att spara på batteriet. Och sanningen att säga så kunde han heller inte riktigt hantera den. Han var ganska opraktisk av sig och då han och mormor skulle göra något tillsammans, t ex skaka mattor var det ett himla liv. Mormor grälade och förbannade morfars tafatthet och morfar blev ilsken som en bålgeting. Morfar hade i yngre dagar arbetat som stabbläggare och det hade satt sina spår, ena axeln var lite sned och hoppade lätt ur led. En gång försökte han mota bort några ungtjurar som förirrat sig in bland pensionärshemmets planteringar. Han fick fatt i en bräda och rusade mot tjurarna som en tjurfäktare, men då han höjde brädan över axeln hoppade den ur led. Det blev en skyndsam transport in till lasarettet i stan drygt 3 mil bort. Då mormor dött kom han att äta middag hos oss varje dag. Han brukade komma vid tvåtiden och sedan ta sig en promenad, ofta upp till den nyanlagda riksvägen, där han slog sig ner på en sten och iakttog biltrafiken. Då han kom tillbaka sa han: -Hundan va de kör. Va brått de har nuförti´n. Han som aldrig ägt annat än en cykel hade svårt att förstå den nya tidens brådska.

Den här dagen, då Elias har namnsdag, går tankarna till morfar. Om jag blundar kan jag se hans lilla gestalt, där han lunkar iväg med händerna på ryggen som en skridskoåkare. Då morfar gått i pension, flyttade han och mormor in i en nybyggd pensionärslägenhet bara ett stenkast från där jag bodde med mina föräldrar. Jag sprang rätt ofta hem till dem och blev genast bjuden på saft, som mormor gjort själv. Hon var som vanligt i full verksamhet, ibland gjorde hon ost, ibland bakade hon bröd. Morfar å sin sida satt mest och läste tidningar, Skogs- och träindustriarbetarnas tidning SIA, bildtidningen SE eller lokaltidningen. Men medan han läste höll han uppsikt över mormor och spisen. Om hon glömde stänga av ugnen var han snabb att påpeka det, vilket irriterade henne. - Har du inget annat å göre, än kontroller mig, sa hon då. Morfar var en hängiven sosse, även om han aldrig deltog aktivt i något partiarbete. Längre fram, då jag fick rätt att rösta, uppmanade han mig alltid att jag skulle rösta rätt. Jag nickade, men då valdagen kom gav jag min röst till kommunisterna som pappa. Det var svårt att kommunicera med morfar för han var stendöv. Det var troligen en följd av det arbete han haft vid sågen, där han stått vid en kapa och sågat virke. Och på den tiden använde man inga hörselskydd. Dövheten gjorde honom socialt isolerad. Visserligen hade han en hörapparat, men den stängde han av med jämna mellanrum för att spara på batteriet. Och sanningen att säga så kunde han heller inte riktigt hantera den. Han var ganska opraktisk av sig och då han och mormor skulle göra något tillsammans, t ex skaka mattor var det ett himla liv. Mormor grälade och förbannade morfars tafatthet och morfar blev ilsken som en bålgeting. Morfar hade i yngre dagar arbetat som stabbläggare och det hade satt sina spår, ena axeln var lite sned och hoppade lätt ur led. En gång försökte han mota bort några ungtjurar som förirrat sig in bland pensionärshemmets planteringar. Han fick fatt i en bräda och rusade mot tjurarna som en tjurfäktare, men då han höjde brädan över axeln hoppade den ur led. Det blev en skyndsam transport in till lasarettet i stan drygt 3 mil bort. Då mormor dött kom han att äta middag hos oss varje dag. Han brukade komma vid tvåtiden och sedan ta sig en promenad, ofta upp till den nyanlagda riksvägen, där han slog sig ner på en sten och iakttog biltrafiken. Då han kom tillbaka sa han: -Hundan va de kör. Va brått de har nuförti´n. Han som aldrig ägt annat än en cykel hade svårt att förstå den nya tidens brådska.

Idag har varit en dag med stark snösmältning, drivorna har försvunnit som smält smör. Temperaturen har legat på drygt tio grader plus och solen har skinit så gott som hela dagen. Tofsviporna har flugit över fälten som tokar och ett gäng starar dök upp på gården och betedde sig som folk i rusningstrafik. Medan jag satt och drack kaffe på tomten dök en nässelfjäril upp, den första för i år. I rabatterna börjar det också knoppas, krokus och iris är på gång. Snödropparna har ju redan visat sig ett tag. Eftermiddagen ägnades åt att gå igenom cyklarna. Det blev också en tur till sist.

Med vårt nuvarande boende i ett hus på landet är på sätt och vis cirkeln sluten. Jag växte upp på landet och hade, precis som nu, en bondgård till granne. Visserligen en bondgård av helt annat snitt än den jag nu bor granne med. Nu är det specialisering som gäller och vår grannbonde har över 100 mjölkkor på gården och en maskinpark som imponerar. Min barndoms gård hade inte bara mjölkkor, utan även hästar, grisar, höns och ett okänt antal kattor. Huset vi bor i har hyst en lanthandel och själv bodde jag i tonåren tillsammans med mina föräldrar i en tjänstebostad ovanpå Konsumbutiken. Innan butiken blev ett snabbköp, så hade Konsum varit en lanthandel med en stor disk som skiljde personal och kunder åt. Butiken innehöll det mesta från sytråd till livsmedel, så som det då var brukligt. Dofterna i butiken kan jag ännu känna, doften från det bruna prasslande papperet, kaffedoften då bönorna maldes, doften från den sötfuktiga mjölken som tappades i flaskor i mejeriet och den feta lukten från silltunnan, som stod utanför lagret och på vars lock en svärm av spyflugor lyfte då man lättade på locket. Det som varit lanthandel i vårt hus är nu omvandlat till badrum och tvättstuga och pannrummet har sannolikt rymt ett litet kontor. Vi har förgäves sökt efter ett foto som kan visa hur det såg ut när det var lanthandel, men gått bet. Mitt i byn finns också den gamla skolan, nu omgjord till bostad. Även där jag växte upp och gick de sex första åren av min skolgång är skolan numera nerlagd. Det som saknas från min barndom är närheten till vatten. Jag växte upp vid en vik av Östersjön och i ett sågverkssamhälle, där en kaj och en hamn fanns inom gångavstånd. Där jag nu bor måste jag ta mig flera kilometer för att komma till fjärden och inloppet till staden.

Det hände att han fick följa med pojken hem och leka. De bodde i ett hus som låg i kröken, innan man kom fram till torget i samhället. Därför fick huset heta Kröken i folkmun. Det var i två våningar och pojken och hans föräldrar bodde på övervåningen. Pappan hans hade först varit bakåkare på trucken vid sågen, men avancerat till faktor. Även inom politiken hade han klättrat, kanske hade de båda sakerna något gemensamt. Pojken var ett år yngre än han själv, hade lockigt hår som en flicka, men annars sa folk att han liknade lillprinsen. Mamman lystrade till det gammaldags namnet Ingeborg. Hon hade ett speciellt uttryck som hon upprepade ibland och som han aldrig hört hemmavid. Ordet var eljest. Han visste inte så noga vad det betydde, men han tyckte det lät vackert och bevarade det inom sig som en skatt. De lekte rätt vilda lekar, kanske brottades de, för han var ofta svettig då han gick därifrån. Ibland bjöd Ingeborg på saft och bullar och medan de satt vid köksbordet väntade han bara på att hon skulle säga det där ordet igen. Till slut sa hon: -Nej nu får ni allt ta och städa upp efter er, eljest blir pappa inte glad då han kommer hem, sa hon till dem. Då han gick hem tog han ordet i sin mun och smakade på det. Det smakade inte illa.

Våren tycks äntligen vara på väg på våra breddgrader. Idag har jag nämligen sett både tofsvipor och en trana. Tofsvipan höll till i en smal remsa av åkern som töat fram, som en slags spejare. För efter bara några timmar så dök flera vipor upp. Tranan gjorde ett par varv över skogen, precis som om den tog ut den rätta färdriktningen. När frun och jag sedan gjorde en tur till dotterns och mågens sommarstuga kunde vi konstatera att isen gått upp. Stora isflak låg och guppade i vattnet och drevs av vinden mot den ena stranden. Några måsar cirklade runt Tallön och längre ut ropade några knipor. Isblocken närmast stranden var veckade som frusna vågor och fulla med sand och tång, som havet piskat upp. Kort sagt, våren är på väg!

Vi åt middag hemma hos Karelska Karin igår. Jag skulle hjälpa henne lite med deklarationsbestyr och hon bjöd på middag. Och återigen fick vi oss till livs lite av hennes liv. Hon berättade att hon kom till Sverige som 13-åring. Till en gård i Tornedalen. Hennes mamma hade gift om sig och hon fick nu en styvfar, som var snäll, vilket hon poängterar, eftersom det inte alltid brukar förhålla sig så. Hon minns att styvfadern bland annat gav henne ett armbandsur då hon fyllde 17 år. Hennes mamma var dock inte alltid så snäll, utan utmärkte sig för stränghet. Det är väl också ett förhållande som inte är så ovanligt mellan mor och dotter. Karin hade lämnat krigets Finland bakom sig, men det dröjde inte länge förrän det åter gjorde sig påmint. Från andra sidan älven hörde hon kanonkrevaderna, då finländarna var på väg att köra ut tyskarna, sina forna bundsförvanter. Över älven kom ett lämmeltåg av människor och djur som ville undfly striderna. Bland annat min svärmor. Tyskarna tillämpade den brända jordens taktik och brände ner hus på sin reträtt norrut. Från älvstranden kunde människor se hur deras hem gick upp i rök. För Karin var det säkert ångestfyllt, men hon var ändå trygg i sitt nya hem. Men styvfadern hade ett ganska stort jordbruk med 13 kor, hästar, får, grisar och höns. För Karin var det bara att hugga i. Hon var både dräng, piga och barnvakt säger hon med ett skratt.  I åtta långa år arbetade hon på gården, innan hon fick möjlighet att gå vidare i livet.

Återigen har banker uppdagats med tvivelaktiga affärer då SvD avslöjat hur SBAB och SEB skickat kunder som de nekat bolån vidare till Bluestep, för att sedan ta betalt för sin så kallade rådgivning. Fast att de tagit betalt för tjänsten har de naturligtvis undanhållit kunden. Bluestep är heller inte vilken bank som helst, den lånar ut pengar även till de som har obetalda skulder eller betalningsanmärkningar, men till dubbelt så hög ränta. Veckan innan detta uppdagades skrev SBAB:s chef Carl Viggo Östlund så här: "Den utbredda misstron mot banksektorn är inte hållbar. Vi måste alla börja jobba för kundernas bästa - och det är bråttom". Tydligen inte mer bråttom än att man kunnat fortsätta med sina tvivelaktiga affärer om inte SvD avslöjat det. För nu säger samme person att "nu när det här har lyfts fram, anser vi att det skadar vårt förtroende". Jaha, om det inte lyfts fram så hade det inte märkts och inte kunnat skada förtroendet. Tala om ögontjäneri! 

På väg till postlådan för att hämta tidningen, morgontrafiken i full gång. Hastigheten genom byn är 50 km, men gissa om någon håller den. Rätt svar: ingen. Alla tycks ha jättebråttom till sina arbeten eller vad det nu är. Polisen skulle kunna stärka sin kassa väsentligt om det fanns intresse. Men det gör det inte. Nåväl, jag fiskar upp min tidning ur postlådan och börjar gå tillbaka. I korsningen står en av grannarna, en äldre dam och ska försöka ta sig över vägen. Hon tvekar och jag förstår henne för en skymmande häck och fartdårarna på vägen gör det hela till ett ytterst riskabelt, för att inte säga dödsföraktande företag. Jag har bättre uppsikt så jag ger henne klartecken, kusten är klar. Hon stapplar över vägen och säger skämtsamt att trafikintensiteten är värre än på autobahn. 

Trött på gamla landsvägens sevärdheter, förlade jag min förmiddagspromenad till Maln-området för att se hur långt våren avancerat. Jag utgick från skidstadion, där en spårmaskin gick på och gjorde nya spår, obekymrad om det som kallas vår. Och till skidentusiasternas fromma. Jag mindes hur det var för några år sedan då skidklubben arrangerade SM och man fick frakta snö från de närbelägna skogarna för att kunna åstadkomma en smal sträng som en rännil åt skidåkarna. I år var däremot ingen snöbrist, men heller inget SM. Jag fortsatte förbi cementfabriken och slog in på gångbanan åt Maln. Efter 10 minuter var jag framme vid badplatsen. Inte ett spår av någon vår. Isen låg som ett järnlock över fjärden och den vita sanden på playan var täckt av ett annat vitt material, kompakt och ogenomträngligt. På iskanten vid en vak satt ett par måsar och skrek, som om de ville påskynda snösmältningen. Men den sol som lyste som en svag glödlampa förmådde inte mycket. Jag halkade vidare på isen som bredde ut sig ovanför den tomma och öde restaurangen. Slog in på cykelbanan på Malnvägen, passerade campingplatsen, där ett par kvarlämnade husvagnar var allt som skvallrade om en annan årstid. Utmed vägen bredde miljonvillorna skrytsamt ut sig. Här finns ingen ekonomisk kris var det som om de ville säga. Se så bra vi har det. Villorna har nu trängt ut de gamla sommarstugorna som med möda uppförts under 1950-talet och framåt. De påvra stugorna för en undanskymd tillvaro, precis som om de skämdes för sina uppblåsta grannar. Jag traskade vidare och kom efter cirka en timme tillbaka till utgångspunkten. Där halkade en skidåkare omkring på bakhala skidor. Undrar om han längtade efter våren?

Minnesfunktionen kan ibland ta sig märkliga språng. Idag när jag satt och läste Ian Kershaws mäktiga bok Slutet, om Hitlertyskland 1944-45, så kom jag plötsligt ihåg vår gamle busschaufför Seth, som i flera år träget körde oss till Läroverket i stan. En sträcka på cirka 40 kilometer höst, vinter som vår utan några incidenter. Fick han någonsin ett tack, var det någon som ägnade honom en tanke. Som begrep det ansvar han hade med bussen full av ungdomar upptagna av sig själva och sina tilltänkta stordåd i framtiden. I åratal lotsade han oss fram och tillbaka mellan hemmen och stan. Hur såg han ut, hur var han som människa? Han var en stadig, satt person, lite av en brottartyp om något sådant legat för honom. Näsan var stor och framträdande, ögonen små och tämligen uttryckslösa, eller neutrala. Som busschaufför hade han troligen varit med om en hel del och visste hur människor kunde vara. Han var inte överdrivet serviceinriktad, tyckte nog att det gjorde detsamma om man åkte med bussen eller inte. Om något paket eller annat oformligt paket skulle med såg han inte särskilt glad ut, suckade nästan och såg uttråkad ut. Han hade stora nävar, som bestämt men ändå milt grep om den beigefärgade ratten. Han var tunnhårig, men han blottade sällan skallen, utan bar nästan för jämnan en bred skärmmössa på skulten. Han harklade sig oupphörligt när han körde, tycktes alltid ha en tupp i halsen. Han talade med en låg och dov stämma, som en björn. Det var sällan eller nästan aldrig jag såg honom arg. Ur öronen stack håret fram som en solfjäder. Han bodde i grannsamhället, Solstadström, en bedagad idyl. I ett hus som låg vid ån som förband sjön Maren med en vik av Östersjön. Han hade en son, Sune, som var ett mobbningsoffer i skolan. Det är det lilla jag vet om honom, fast han i åratal var en del av min vardag.

Återigen har det hänt. Några så kallade supportrar kunde inte hålla sig utan började kasta in ölflaskor, mynt och frukt på Stockholms stadion, då Mjällby gjort mål mot Djurgården efter 35 min. och ville fira målet. Det tycks inte dessa vildhjärnor ha tålt, utan lät hatet komma ut i form av föremål mot motståndarna. De som bär sig åt på det här viset har inte på en fotbollsläktare att göra. Och att kalla dem supportrar är ett hån mot alla som vill stötta sitt lag. Daniel Nannskog som spelat i Norge i många år sa i Fotbollskväll att där hade man aldrig några sådana här problem vid matcherna. Det hade vi inte i Sverige heller då jag växte upp och var med både i Norrköping, Åtvidaberg och Växjö. Visst kunde man höra dem som buade och skällde på domare och linjemän, men aldrig att det kastades in några saker på planen. Det är något som hänt under de sista decennierna. Jag vet inte vad det är, men något handlar det väl som Markus Johanneson var inne på att respekten för människovärdet är åsidosatt, att en hårdare attityd finns i samhället. Det är många som är osedda och utanför samhället idag i arbetslöshet och annat och som är fyllda av hat och frustration, fotbollsarenan kan då bli en ventil, där man kan vräka ur sig sitt inneboende hat. Det är inget försvar för de handlingar man gör, men kanske en liten förklaring.